• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Paris Can Wait – en lång väntan till filmens slut

10 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

Paris Can Wait
Betyg 1
Svensk biopremiär den 18 augusti 2017
Manus och regi: Eleanor Coppola

En lång rad närbilder på fransk lyxmat – det är filmens enda behållning, ifall du gillar kött och överflöd utan proportioner. I övrigt är ”Paris Can Wait” en film i total avsaknad av intressant handling och ingen trovärdig karaktär och riktigt, riktigt usel dialog, överpepprad av fördomar, klyschor och klicheer.

Diane Lane spelar Anne, en amerikansk kvinna som är i Frankrike dit hon följt med sin man (spelas av Alec Baldwin) som är en stenrik, jätteberömd filmproducent. Livet går i full fart och det är möten, telefonsamtal och resor världen över. Nu är de på väg för några arbetsmöten för hennes man i Budapest. Anne har ont i öronen och blir därför avrådd från att gå ombord på flygplanet. Istället lovar fransmannen Jacques, en av makens kontakter inom filmbranschen, att köra Anne till Paris där hon ska möta sin man efter att han varit i Budapest.

Allt utspelar sig i en miljö och med omständigheter där endast de allra rikaste rör sig. Att kunna helt obekymrat ta in på de dyraste lyxhotellen och boka bord på de förnämaste restaurangerna för att där beställa in de mest exklusiva maträtter – och då de inte orkar välja beställer de in massor för att kunna plocka småbitar av allt. Ett sådant lyxliv är totalt ointressant att se. Speciellt när dialogerna ljuder så falskt och karaktärerna så uselt spelade. Ett undantag: Alec Baldwin är rätt i sin roll, men han är inte med särskilt mycket.

Under bilresan till Pairs blir det så löjligt när bilen dtar sig fram i borde varit skrotad för flera decennier sedan. När bilen sedan får motorstopp ringer de inte efter hjälp utan lagar fläktremmen med en av damens strumpor. När de samtidigt kan slösa enorma summor på restauranger. Nej, det är liksom inte trovärdigt.

Fransmannen Jacques är som en parodi på alla fördomar om fransmän och Anne bekräftar alla fördomar om amerikanskor. Han älskar mat och dofter och plockade tomater med sin mamma när han var liten medan hon, amerikanskan, växte upp med djupfrysta ärtor och potatismos (förmodligen på pulver dessutom). Fransmannen kan förstås inte köra direkt till Paris utan gör en massa avstickare för att de ska äta fransk mat och se berömda byggnader från romartiden.

Om det är något jag är extra noga med i film och all kultur så är det skildring av sorg. Oscars-prisade Manchester By the Sea som kom förra året skildrar en man som drabbats av en stor, ofattbar, tragedi. Detta skildras på ett mästerligt sätt och det är först en lång bit in i filmen vi får reda på vad som hänt, men då är allt skildrat så trovärdigt. Av någon outgrundlig anledning har regissören och manusförfattaren låtit filmens två huvudkaraktärer, Anne och Jacques, bära på var sin sorg – och när det uppdagas känns det klyschigt och falskt och inte ett dugg trovärdigt, bara löjligt.

Filmens huvudkonflikt ska uppenbart om de två olika sätten som Annes man och Jacques lever på. Annes man har hela tiden fullt upp att göra och hinner inte bara vara med sin fru medan Jacques ser henne. Fast det är så ytligt skildrat att jag inte köper det för en sekund.

Regissören Eleanor Coppola är fru till mästerregissören Francis Ford Coppola (de har för övrigt varit gifta sedan 1963). Jag kan inte låta bli att undra om ”Paris Can Wait” är ett sätt av Eleanor Coppola att säga något till sin make. Hur som helst, filmen var den sämsta jag sett på en bioduk hittills i år. Tråkigt, eftersom det är den första långfilm som Eleanor Coppola både skrivit manus till och regisserat och hon är född 1936. Det är alltid imponerande när människor bryter mot åldersdiskriminerande fördomar och vågar skapa något efter statens fastlagda pensionsålder.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Paris Can Wait, Scen

Filmrecension: Logan Lucky – underbart rolig och klurig komedi

9 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

Logan Lucky
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 augusti 2017
Amerikansk världspremiär 18 augusti 2017
Regi: Steven Soderbergh
Manus: Rebecca Blunt

Den Oscarsbelönade regissören Steven Soderbergh lade filmskapandet på hyllan för fyra år sedan. Nu är han tillbaka, i allra bästa form, med ”Logan Lucky”, en helt underbar, rolig, varm och klurig komedi med en lång rad duktiga skådespelare och med alla detaljer rätt på plats och massor av bra musik. Bara att få se Bondstjärnan Daniel Craig som en vithårig fängslade bankrånare är en av många höjdare i filmen.

Adam Driver och Channing Tatum spelar de två luggslitna bröderna Logan på den amerikanska bygden kring West Virginia. Channing Tatum spelar Jimmy Logan som hade en förväntad succé framför sig som idrottsstjärna men råkade ut för en olycka och skadade benet och tar sig fram haltande medan brodern
Clyde Logan som spelas av Adam Driver förlorade en hand som soldat. Clyde försörjer sig som bartender och är övertygad om att Logan-släkten är drabbad av en förbannelse som gör att alla i familjen drabbas av olyckor och motgångar. Fast ett undantag är deras syster Mellie (spelas av Riley Keough) som hittills inte råkat ut för några större motgångar trots sin stora kärlek till att köra alldeles för snabbt.

När Jimmy Logan får sparken från sitt jobb som truckförare i ett stort schakt under en motorsports-arena bestämmer sig bröderna för att göra en smart kupp. Jimmy Logan får sparken för att ägarna av företaget sett att han haltar och de är rädda för att de ska bli beskyllda för att han fått någon arbetsskada. När han får avsked får han gå direkt. Det är förstås bara en liten detalj i filmen men den gör att han får våra sympatier och trots att det är ett brott han och hans bror planerar får de publiken med sig, utan tvekan.

Rånet ska utföras under det legendariska Coca Cola 600-loppet, en av de största tävlingarna i NASCAR, på racerbanan Charlotte Motor Speedway i North Carolina. Där finns det snabba pengar att hämta om man är smart nog, har bröderna Logan funderat ut och anlitar sprängexperten Joe Bang (Daniel Craig).

Filmen är rakt igenom väl producerad med en lång rad stjärnor utöver redan nämnda Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig får vi glädja oss åt att se Riley Keough, Seth McFarlane, Katie Holmes, Hilary Swank, Brian Gleeson och Jack Quaid. Den som är intresserad av verklighetens NASCAR kan dessutom känna igen sex av verklighetens NASCAR-stjärnor i cameo-roller av oväntad art: Kyle Busch, Carl Edwards, Joey Logano, Brad Keselowski, Kyle Larson och Ryan Blaney.

Mästerregissören Steven Soderbergh föddes i januari 1963 i Atlanta, Georgia, USA som det andra barnet av sex barn till Peter Soderbergh som har svenskt och irländska påbrå och Mary Ann som hade italiensk härkomst. Han slog igenom internationellt 1989 med filmen Sex, lögner och videoband och hans mest k’nda filmer hittills är nog Ocean’s Eleven-trilogin, Out of Sight, Erin Brockovich och Traffic.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Channing Tatum, Daniel Craig, Komedi, Logan Lucky, Scen, Steven Soderbergh

Filmrecension: Superswede – en tidig julklapp åt alla racingälskare

7 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

Superswede
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 augusti 2017
Regi Henrik Jansson-Schweize

Den svenska racinglegenden Ronnie Peterson var en av världens främsta formel 1-förare när han dog 1978 efter en olycka på Monza-banan i Italien. Han dog under en tid då racing och formel 1 var en sport de tävlande riskerade livet på. Under ett decennium drev sporten tolv förare i döden.

Filmen är förstås en tidig julklapp till alla motorsport-älskare och det är en fin hyllning och minnesfilm om Ronnie Peterson. Den är mycket snyggt komponerad och ihopklippt av foton och filmklipp, både från nyhetsredaktioner och privata arkiv. Vi får också träffa hand dotter, Nina Kennedy, som var tre år när hennes pappa dog och en lång rad kända ansikten från racingsporten medverkar som Niki Laura, Sir Jackie Stewart, Mario Andretti och Jody Schekter.

Filmen är välgjord och trots att det var en hel del stillbilder kändes den aldrig seg eller långsam. Framför allt upplever jag filmen som en hyllning till Ronnie Peterson, nästa år är det fyrtio år sedan han så tragiskt körde ihjäl sig i full fart. Han skildras som en mycket sympatisk person. Det var intressant att se från hans uppväxt. Han och hans bror och deras mamma och pappa bodde de första åren i en ett rumslägenhet med en sovalkov.

På somrarna vistades Ronnie och hans bror ofta hos farmor och farfar som hade en bondgård. Där byggde de två bröderna ett hemmagjort fordon. Motorintresset fanns tydligen tidigt.

Ronnie Peterson började köra gocart då han var 18 år. På den tiden fick man inte börja köra vid yngre ålder. Han visade sig snabbt ha talang och vann tävlingar och sedan rullade det på.

Filmens största styrka är att den ändå visar hur vidrig racingsporten och formel 1 var då, men bilar som var långt ifrån säkra. Den delen av sporten har förbättrats och förändrats sedan dess med bättre material för bilarnas olika delar. Men den andra delen som luktar korruption och osportslighet lång väg har inte förändrats. De sista åren i sitt liv var Ronnie Peterson andreförare i Lotus stall. Det betydde att han inte fick köra ikapp försteföraren Mario Andretti. Vad är det för sport? När deltagarna inte får göra sitt bästa. Nej tack, säger jag. Jag önskar att filmen fick igång en diskussion om dessa regler inom bilsporten, men tyvärr lär det inte ske. Det är alldeles för mycket pengar inblandade.

Filmen berättar visserligen om sportens avigsida men ändå känns det som att filmen inte går på djupet med något. Vi lär inte känna någon speciellt väl och allt berörs bara väldigt lätt. De allra bästa dokumentärerna skildrar en tidsepok genom skildringen av en människa och dennes öde, där har filmskaparna inte nått ända fram. Superswede är en helt okey film och en fin hyllning till Ronnie Peterson, men inte årets mästerverk bland dokumentärer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: formel 1, racing, Ronnie Peterson, Scen, Superswede

Filmrecension: Valerian and the City of a Thousand Planets – komiskt sf-äventyr

27 juli, 2017 by Rosemari Södergren

Valerian and the City of a thousand planets
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 augusti 2017
Regi Luc Besson

En roligt äventyr om 28:e århundradet, med betoning på roligt. Filmens hjältar är två agenter – Valerian och Laureline -med uppdrag att rädda en av världens viktigaste städer från utplåning. Det är humorn som bär filmen och en lång rad fantastiska rymdscener.

Äventyret utspelar sig i en framtidsvärld. Fast äventyr? Det är ändå svårt att kalla det en äventyrsfilm. Det är alldeles för mycket som är helt förutsägbart. När samtliga huvudkaraktärer presenterats vet vi som tittare i stort sett hur allt ska sluta: vem ska vara förrädare, vem blir hjälte och vilka är förälskade. Inga överraskningar direkt. Men roligt är det. Fast för de yngre åldrarna fungerar den säkert som ett äventyr. I Sverige visas den för barn från 11 år, vilket betyder att barn mellan sju och elva år kan se den i sällskap av en vuxen.

Filmen är baserad på den franska science fiction-serien ”Linda och Valentin” av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières, särskilt på albumet Ambassadören som försvann (trots att titeln påminner om ”De tusen planeternas rike”). Besson beundrade den tecknade serien redan som liten och har tidigare samarbetat med Mézières för sin film Det femte elementet.

Dane DeHaan och Cara Delevingne har de två i huvudrollerna som Valerian och Laureline. Cara Delevingne som spelar den kvinnliga agenten får nog sitt internationella genombrott som skådespelare i och med denna film, hon har synts i några filmer tidigare, bland annat har hon rollen som Annetje i Tulpanfeber men hennes största karriär hittills har varit som modell. Hon har bland annat varit Burberrys ansikte i deras ”Beauty campaign” och för Burberrys vår/sommar kampanjer 2011 och 2012. Hon har också synts i stora kampanjer för H&M, Zara and Chanel. Hon är född i London och har en förnäm bakgrund med flera brittiska adelssläkter.

Handlingen utspelar sig under det 28:e århundradet och Valerian och Laureline är två specialagenter med ansvar att behålla ordningen i universums mänskliga territorium. På order från försvarsministern ger sig de två ut på ett uppdrag till den makalösa staden Alpha – en ständigt växande metropol där varelser från hela universum i hundratals år har förenats för att dela kunskap, intelligens och kultur med varandra. Alpha är en symbol för mångfald, där lever varelser med helt olika livsförutsättningar tillsammans.

I kärnan av Alpha finns en mörk kraft som hotar den fredliga tillvaron i de tusen planeternas stad, och Valerian och Laureline måste göra allt för att identifiera det förgörande hotet och inte bara skydda Alpha, utan även garantera universums framtid, alltså en av de vanligaste ingredienserna för oändligt många äventyrsfilmer: en eller två små figurer måste rädda hela världen.

En av filmens stora styrkor är det visuella. Inledningen om livet på den vackra planet Mul där varelserna lever i harmoni med natur är underbart vackert framställt. Överhuvudtaget får filmen ett extra plus för dess sprakande fantasi kring hur liv kan fungera där hjältarna ibland måste träda in i en annan dimension som finns sida vid sida med det vi kallar verklighet. Ibland finns det världar och existenser vi inte kan uppfatta med våra mänskliga sinnen. Det är snyggt och smart och fascinerande.

Att filmen inte får ännu högre betyg beror på att den är oerhört förutsägbar. Vem som är god och vem som är ond, vem som är rättrådig och vem som är en falsk  karaktär som vill ont listar nog de flesta ut ganska snart.

Men visuellt är det mästerligt, musiken underbar och roligt är det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Valerian and the City of a Thousand Planets

Filmrecension: Maudie – gripande om rätten att vara udda

25 juli, 2017 by Rosemari Södergren

Maudie
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juli 2017
Regi Aisling Walsh

En mycket vacker och gripande film om två udda personligheter som finner lycka och livskvalitet tillsammans. Filmen bygger på konstnären Maud Lewis liv.

Maud är en ung kvinna i 1930-talet i Nova Scotia. Hon har en förvriden kropp, med smärtor på grund av reumatism. Hennes föräldrar är döda och hennes bror som skulle ta hand om henne säljer deras föräldrars hus och kastar över vårdnaden av Maud till deras tant Ida. Maud får hela tiden höra att hon inte kan klara sig själv och att hon inte kan ta något jobb, att hon inte duger något till. Det enda som ger henne lyckokänslor är när hon målar.

Maud spelas av Sally Hawkins och denna rolltolkning är en av filmens allra största behållningar.  Sally Hawkins är så bra, hennes röst som växlar från låg, viskande till grodliknande fnysningar och den breda kanadensiska språkmelodin och hennes förvridna kropp. Och inte att glömma bort hur hon så ofta ser ut att le i smyg, som om hon vet något fantastiskt som ingen annan vet – och det gör att hon står ut med vilka förhållanden som helst. Det lär bli en hel del filmpriser för Sally Hawkings rollprestation.

En dag tar hon sig haltande till bygdens butik där hon ser när butiksföreståndaren hjälper den vresiga, argsinte Everett att skriva en lapp att han söker ett hembiträde. Maud ser sin chans att skapa ett eget liv, att komma bort från tant Ida.

Everett, som spelas av Ethan Hawke, är en butter, sur man som verkar vara uppväxt i bygdens barnhem,  som han som vuxen fortfarande har kontakt med genom att utföra mindre arbeten för hemmet. Han försörjer sig med  olika påhugg och säljer fisk. Det är tydligt att han har flera funktionshinder eller hur det ska beskrivas. Han kan knappt läsa och skriva, han har ett temperament utan like och rör sig som om han inte riktigt har en vuxen mans intellekt. Han är en rätt vidrig person och när Maud flyttar in hos honom och blir hans hembiträde är han inte snäll mot henne. Men Maud ser tydligen något i honom och sakta förvandlar hon deras hus och deras liv.

Maud målar. Hon målar så fort hon kan. Hon målar på väggar, på kartongbitar, på stolar, på fönster. En dag kommer en kvinna från New York dit och beundrar hennes målningar. Intresset för Mauds konst växer och den amerikanske vicepresidenten Nixon köper en av hennes tavlor. Hon blir uppmärksammad stort runt om i USA i tv och tidningar. Ändå, trots att Everett och Maud (som vid laget hunnit gifta sig) egentligen skulle ha råd att bo modernare och dra in elektricitet i stugan fortsätter de att leva under små omständigheter, enkelt och nöjda. Hon är lycklig så länge hon får måla och hans uppgift blir att sköta hushållet.

Det är en vacker berättelse men en sak som gör mig väldigt ledsen när jag ser filmen är att jag tänker på hur livet är i vårt svenska samhälle idag, där två så unika och udda personligheter troligen inte skulle ha någon chans att utvecklas eller ha något bra liv. Everett skulle aldrig klara det svenska gymnasiet och skulle inte kunna försörja sig med småsysslor och bo billigt i ett eget hus och Maud skulle pumpas full av mediciner som tog bort hennes livskraft.

Filmen är ett irländskt-kanadensiskt samarbete och är inspelad i Newfoundland och i Labrador. Den visades på Torontos filmfestival 2016 och har därefter vunnit flera priser på olika filmfestivaler.

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Maud Lewis, Maudie, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Sida 69
  • Sida 70
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in