Paris Can Wait
Betyg 1
Svensk biopremiär den 18 augusti 2017
Manus och regi: Eleanor Coppola
En lång rad närbilder på fransk lyxmat – det är filmens enda behållning, ifall du gillar kött och överflöd utan proportioner. I övrigt är ”Paris Can Wait” en film i total avsaknad av intressant handling och ingen trovärdig karaktär och riktigt, riktigt usel dialog, överpepprad av fördomar, klyschor och klicheer.
Diane Lane spelar Anne, en amerikansk kvinna som är i Frankrike dit hon följt med sin man (spelas av Alec Baldwin) som är en stenrik, jätteberömd filmproducent. Livet går i full fart och det är möten, telefonsamtal och resor världen över. Nu är de på väg för några arbetsmöten för hennes man i Budapest. Anne har ont i öronen och blir därför avrådd från att gå ombord på flygplanet. Istället lovar fransmannen Jacques, en av makens kontakter inom filmbranschen, att köra Anne till Paris där hon ska möta sin man efter att han varit i Budapest.
Allt utspelar sig i en miljö och med omständigheter där endast de allra rikaste rör sig. Att kunna helt obekymrat ta in på de dyraste lyxhotellen och boka bord på de förnämaste restaurangerna för att där beställa in de mest exklusiva maträtter – och då de inte orkar välja beställer de in massor för att kunna plocka småbitar av allt. Ett sådant lyxliv är totalt ointressant att se. Speciellt när dialogerna ljuder så falskt och karaktärerna så uselt spelade. Ett undantag: Alec Baldwin är rätt i sin roll, men han är inte med särskilt mycket.
Under bilresan till Pairs blir det så löjligt när bilen dtar sig fram i borde varit skrotad för flera decennier sedan. När bilen sedan får motorstopp ringer de inte efter hjälp utan lagar fläktremmen med en av damens strumpor. När de samtidigt kan slösa enorma summor på restauranger. Nej, det är liksom inte trovärdigt.
Fransmannen Jacques är som en parodi på alla fördomar om fransmän och Anne bekräftar alla fördomar om amerikanskor. Han älskar mat och dofter och plockade tomater med sin mamma när han var liten medan hon, amerikanskan, växte upp med djupfrysta ärtor och potatismos (förmodligen på pulver dessutom). Fransmannen kan förstås inte köra direkt till Paris utan gör en massa avstickare för att de ska äta fransk mat och se berömda byggnader från romartiden.
Om det är något jag är extra noga med i film och all kultur så är det skildring av sorg. Oscars-prisade Manchester By the Sea som kom förra året skildrar en man som drabbats av en stor, ofattbar, tragedi. Detta skildras på ett mästerligt sätt och det är först en lång bit in i filmen vi får reda på vad som hänt, men då är allt skildrat så trovärdigt. Av någon outgrundlig anledning har regissören och manusförfattaren låtit filmens två huvudkaraktärer, Anne och Jacques, bära på var sin sorg – och när det uppdagas känns det klyschigt och falskt och inte ett dugg trovärdigt, bara löjligt.
Filmens huvudkonflikt ska uppenbart om de två olika sätten som Annes man och Jacques lever på. Annes man har hela tiden fullt upp att göra och hinner inte bara vara med sin fru medan Jacques ser henne. Fast det är så ytligt skildrat att jag inte köper det för en sekund.
Regissören Eleanor Coppola är fru till mästerregissören Francis Ford Coppola (de har för övrigt varit gifta sedan 1963). Jag kan inte låta bli att undra om ”Paris Can Wait” är ett sätt av Eleanor Coppola att säga något till sin make. Hur som helst, filmen var den sämsta jag sett på en bioduk hittills i år. Tråkigt, eftersom det är den första långfilm som Eleanor Coppola både skrivit manus till och regisserat och hon är född 1936. Det är alltid imponerande när människor bryter mot åldersdiskriminerande fördomar och vågar skapa något efter statens fastlagda pensionsålder.