• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Johnny English Strikes Again

25 september, 2018 by Rosemari Södergren

Johnny English Strikes Again
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 september 2018
Regi David Kerr.
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

En skrattfest för den som gillar Rowan Atkinson och den typen av humor. Johnny English är en variant av Mr Bean-karaktären och filmen är en varm och smårolig och givetvis en oerhört förutsägbar komedi om den mer än snurriga hemliga agenten Johnny English.

Johnny English Strikes Again är den tredje delen i filmerna om Johnny English. Rowan Atkinson är tillbaka som den otursdrabbade hemlige agenten.

Han har egentligen gått i pension från karriären som hemlig agent för den brittiska underrättelsetjänsten och försörjer sig som lärare på en internatskola för barn som ser ut att vara kring tio- till tolvårsåldern. Givetvis lär han upp dem till framtida underrättelseagenter. Roligt och fjantigt och löjligt – men jag kan skratta åt den här typen av humor.

Johnny English blir dock blixtinkallad då Storbritannien drabbats av en stor kris. Alla aktiva agenters identitet har avslöjats av en hemlig hacker. Denna hacker visar sig vara en stort hot och genomför den ena attacken efter den andra mot det brittiska systemet.

Jag hade jätteroligt. Men jag kan uppskatta den där sortens humor där jag som publik är helt med på vad som ska hända. Om det görs på det här sättet. Johnny English jagar en misstänkt kvinna på en smal slingrande väg långt upp på en bergskedja och han kommenterar så där tillgjort överlägset till sin medhjälpare att snart tar batteriet slut för henne. Då vet vi tittare förstås att i nästa sekund är det han själv som får tvärstopp på grund av bensinstopp.

Johnny English är old-school. Han vägrar ha en smartphone, eller något mobiltelefon alls. Hans assistent förklarar för spionchefen att det är för att Johnny English inte vill kunna bli spårad, men vi som publik förstår att det lika mycket beror på att han inte vet hur han ska hantera mobiltelefonen.

Det blir en strid mellan den super-skicklige hackern, expert på allt digitalt, och den analoga agenten.

Mitt i all humor och underhållning finns det ett allvarligt budskap med. Filmen lyfter fram ett varningens finger för vad som kan bli framtiden när allt blir beroende av internet. Allt kan bli lamslaget om världen fortsätter att digitalisera allt.

I rollerna: Rowan Atkinson, Ben Miller, Olga Kurylenko, Jake Lacy, Emma Thompson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Komedi, Recension, Scen

Teaterkritik: Den fria viljan på Uppsala Stadsteater – Lekfullt om ansvar, med underliggande skärpa

23 september, 2018 by Redaktionen

Den fria viljan
Manus, musik och regi: Erik Gedeon
Premiär 23 september 2018 på Uppsala Stadsteater

Den fria viljan handlar, likt titeln antyder, om huruvida människor verkligen har fri vilja; om vi i själva verket väljer någonting av vad vi gör eller om vi tvärtom handlar som vi gör enbart på grund av den speciella kombination av gener och miljö som varje människa växer upp med.

I pjäsen möter vi Sam, Lindgren och Claire. De jobbar alla på en teater och Claire har fått chansen att för första gången regissera ett verk, med de två förstnämnda i rollerna. I pjäsen spelar Sam en rånmördare i polisens (Lindgrens) förhörsrum. Sam har precis torterat och rånat ett äldre par och på vägen därifrån skjuter han en tioårig flicka som säljer majblommor, lite bara för att. Pjäsen går bra till en början, till dess att Sam går på en föreläsning om fri vilja av en halvgalen hjärnforskare, som hävdar att jaget i själva verket inte finns, utan att allting är verket av våra hjärnor. Det finns ingen cartesiansk teater! – hävdar hon bestämt och sticker hål på Sams bild av vad personlighet och själ är. Sam lämnar denna föreläsning som en ihålig, förvirrad människa efter att just ha fått hela sin verklighetsuppfattning rubbad. Einstein menade att framtiden redan är skriven, berättar hjärnforskaren.

Väl tillbaka på teatern har Sam svårt att gå in i sin roll som rånmördare. Tankar om fri vilja och ansvar plågar honom. Om alla människor enbart styrs av sitt arv och miljön de växer upp i, och om framtiden redan är skriven, då finns ju inte fri vilja? Och om allting redan är predestinerat av opåverkbara faktorer, då kan ju ingen hållas ansvarig för sina handlingar? Då är man ju bara ett offer av sina gener och miljön man växer upp i, av vilka inget ju går att påverka av en själv! Tankarna tär på honom och han börjar sympatisera med sin rånmördare. Det är ju inte hans fel att han föddes med sina gener och i den miljön han växte upp i! Således är det heller inte hans fel att han skjuter flickan med majblomman i huvudet! Han är ju bara ett offer för sina gener och sin miljö! Och denna tanke är kanske jobbigast av alla; om Sam själv hade fötts med rånmördarens gener och i den miljö han växte upp i, då hade han ju själv blivit rånmördare! Då hade han torterat det gamla paret för att få koden till kassaskåpet, då hade han skjutit flickan med majblommorna i huvudet! Ingen kan hållas ansvariga för sina handlingar! Allting är förutbestämt! Ingenting spelar någon roll! Personlighet existerar inte!

Sams plötsliga livskris leder emellertid till stora problem för pjäsens fortskridande. Han är omöjlig, han samarbetar inte och Claire håller på att bli galen. Om du på allvar menar att ingen kan hållas ansvarig för sina handlingar, då är jag väldigt intresserad av att veta vad du hade sagt till Adolf Hitler! – säger hon. Detta får Sam att bli arg. Varför måste Hitler alltid blandas med i alla diskussioner? – säger han och satiriserar den populärkulturella användningen av den tyske diktatorn som all ondska representerad. Detta leder också oväntat till Adolf Hitlers uppdykande på scenen, i bisarra musikalscener sjunger han fram att fri vilja visst existerar.

Den fria viljan är en vass pjäs, och väldigt rolig. Vändningarna är snabba och oväntade och publiken lockas till skratt av den galna hjärnforskaren, Sams dominanta psykoterapeut, Edda, och Adolf Hitler som rappar tillsammans med en skådespelare som sitter nästan hela första akten bland publiken, för att sedan ställa sig upp och ”klaga” över det han inte gillar i pjäsen. Erik Gedeon leker med intressanta filosofiska resonemang om fri vilja och ansvar och om teater och skådespel i allmänhet, både på scen och i verkligheten. Som en satir kring detta låter han sina skådespelare vara medvetna om sin egen intradieges, så teaterchefen har inget namn? – frågar sig Claire sarkastiskt när hon för femte gången haft ett telefonsamtal med sin anonyma arbetsgivare som ständigt går under benämningen ”teaterchefen”.

Pjäsen håller sig på banan, men är i flera fall nära att spåra ur. All humor går nästan över i ren fars ibland, och det är med nöd och näppe som det inte gör att pjäsen tappar greppet om underlaget. Men omfånget i manusets innehåll är sannerligen imponerande och blandningen mellan komedi och seriösa filosofiska diskussioner är skickligt avvägd. Det är med en blandning av komisk lättja och djupgående funderingar man lämnar salongen efteråt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Teaterkritik: Underkastelse – en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna

23 september, 2018 by Rosemari Södergren

Underkastelse
Av Michel Houellebecq
Översättning Kristoffer Leandoer
Dramatisering av Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi Linus Tunström
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Mask Carina Saxenberg
Kompositör och ljuddesign Annelie Nederberg
I rollen: Gerhard Hoberstorfer
Premiär 22 september 2018 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, Lilla scenen

En stark scenföreställning om männen i den likgiltige överklassen och övre medelklassen som anpassar sig och drar nytta av alla samhällssystem, oavsett hur extrema de som tar över är sitter denna överklass av intelligentsia alltid trygg och kan dra nytta av det nya samhället. Det är en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna.

Underkastelse bygger på idéromanen av Michel Houellebecq från 2015 och handlar om en Francois, fyrtioårig universitetsprofessor i litteratur i Paris, som har svårt med personliga relationer och inte klarar att binda sig vid en kvinna samtidigt som samhället håller på att förändras. Som professor på universitetet utnyttjar han sin situation och tar en ny älskarinna bland de nya studentskorna varje nytt läsår. Han är extremt ensam och likgiltig. Året är 2020 och Det muslimska brödraskapet tar sakta men bestämt över makten i Frankrike med nästintill demokratiska metoder. Det muslimska brödraskapet blir tvåa efter högerextremisterna i första omgången av presidentvalet och slår ut socialisternas kandidat. Socialisterna väljer då att hellre stödja Det muslimska brödraskapet än högerextremisterna. Vi kan se många paralleller till vad som händer i Sverige både nu efter valet och före valet.

Gerhard Hoberstorfer visar vilken enastående skådespelare han är. Underkastelse är en form av monolog, en enmansföreställning på en timme och fyrtio minuter, men det är inte en död sekund, inte en sekund som är seg, inte ens när han står helt tyst. Allt är fyllt av närvaro.

Dramat, liksom romanen, skulle lika gärna kunnat heta ”Anpassning” eller ”Normalisering” skriver författaren Göran Greider i programmet till denna uppsättning. Att romanen och därmed också uppsättningen i Stockholm har namnet ”Underkastelse” beror väl bland annat på att ordet islam i sin grundform betyder underkastelse och lydnad.

Scenen är ett fyrkantigt utrymme med publiken placerad runt om på alla sidor. På scenen finns en säng i ena hörnet, ett skrivbord med böcker på den andra, en fåtölj i det tredje och ett litet kylskåp och mikrovågsung i det fjärde hörnet. Här rör sig universitetsprofessorn Francois och vi får följa hans reaktioner före, under och efter det muslimska maktövertagandet.

Göran Greider skriver om romanen och uppsättningen att Francois är ett tydligt anletsdrag i västvärldens ansikte och det där draget går, tyvärr att hitta i allas våra ansikten.
Detta ansiktsdrag träder fram ur den moderna värld där de gamla hederliga ideologierna, socialism, konservatism, liberalism betraktas som överspelade och mossiga. Det finns inte en enda barn i Houellebecqs roman. Det finns heller knappt en enda person som inte hör till de övre statusskikten i det franska samhället, förutom några få prostituerade som han söker upp. Det finns inga politiskt aktiva nedanför ministernivå och utanför media.

Romanen liksom uppsättningen ger en skrämmande bild av vad som kan vara på väg att hända i västvärlden idag. I Underkastelse är det en muslimsk grupp som tar över, som skickar kvinnorna till hemmen, förbjuder kvinnor att gå på universitet, lagstiftar om att kvinnor ska bära täckande kläder och ger männen rätt att gifta sig med fyra kvinnor. Allt detta sker med acceptans från de övre samhällsskikten som snabbt anpassar sig och drar nytta av det nya samhället. Det känns igen från vad som skildras i romanen och tv-serien The Handmaid’s Tale. Det spelar ingen roll om de nya som tar makten är fundamentalistiska muslimska grupper, eller fundamentalistiska kristna eller högerextrema fascister: kvinnorna drabbas alltid och ett patriarkatet tar över.

Det finns många bottnar i romanen liksom i uppsättningen. På Kulturhusets hemsida beskrivs föreställningen:
Är det en pjäs om Västerlandets undergång, inte på grund av några påstådda hot utifrån, utan till följd av sin egen livsleda och oförmåga att skapa mening? Är det kanske i själva verket en smygrasistisk pamflett dolt under några lager av ironier och dubbelironier? Är det en helt ärlig satir över en viss utdöende art av vita kränkta kulturmän? Eller bottnar allt ytterst i en smärtsam längtan efter något större än oss själva, något att uppgå i; Underkasta sig.

Det finns flera nivåer i vad som berättas och det är i hög grad också upp till betraktaren att tolka och förstå. Oavsett hur vad och en tolkar den är det utan tvekan en stark, berörande och fascinerande föreställning med Gerhard Hoberstorfer som suger in min uppmärksamhet från första stund tills slutapplåderna kommer och salongen tänds igen.

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Islam, Kulturhuset stadsteatern, Politik, Recension, Scenkonst. Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Ett dockhem 2 – Nora kommer tillbaka femton år sedan

22 september, 2018 by Rosemari Södergren

Ett dockhem 2
Av Lucas Hnath
Översättning Molle Kanmert Sjölander
Regi Philip Zandén
Biträdande regi Gunilla Röör
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann Bonander Looft
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Ljud Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 21 september 2018

Ibsens drama Ett dockhem slutar med att Nora går ut ur dörren. Hon lämnar maken Torvald och barnen och allt för att ge sig av, för att leva sitt eget liv. Den norske dramatikern Henrik Ibsens pjäs spelades första gången den 21 december 1879 i Köpenhamn. Det i en tid då kvinnor inte hade rösträtt, då maken var förmyndare över sin hustru. En tid då gifta kvinnor inte fick arbeta och skriva under avtal utan att maken skrev under. För övrigt en situation som råder idag för kvinnor i Iran.

Lucas Hnath har skrivit ett uppföljande drama som utspelar sig femton år efter att Nora lämnade familjen. Hon träder in igenom samma dörr som hon gick ut ur och möter ett förändrat hushåll. Väggarna är kalare och familjen har levt vidare utan hennes närvaro. Hon har inte hört av sig en enda gång under de femton åren och hennes dotter Emmy känner hon inte ens igen.

Det har gått bra för Nora. Hon har lyckats som författare, fast under pseudonym. Hon skriver böcker om kvinnors situation och hon kämpar mot det patriarkala samhällssystemet.

Det märks att Ett dockhem 2 är skriver många, många år efter den tid den skildrar. Det finns mycket av vår tid i hur de talar. Karaktärerna är skildrade något överdrivna, speciellt Nora som vigt sitt liv åt att få bort äktenskap som funktion. Hon missar själva poängen: det är det patriarkala samhällssystemet som förtrycker kvinnor inte äktenskapet i sig. Det är väl vad pjäsförfattaren vill säga med sin pjäs, bland annat i alla fall.

Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag är däremot lite kluven. Pjäsen framfördes med en viss distans. Det var som att skådespelarna drev med sig själva. Som om de skrattade åt sig själva när de gormade och grälade. Det kan dock vara realistiskt på sitt sätt. När vi människor grälar är det ibland som att vi spelar upp en roll för omgivningen. En stor del av publiken hade dock roligt och skrattade de gånger då komiken fick ta över.

Det är fyra rutinerade, erfarna skådespelare på scen och allra allra mest njöt jag av Marie Göranzon, som barnflickan Anne Marie, och Matilda Ragnerstam som dottern Emmy. Marie Göranzon äger scenen med naturliga pondus och sin utstrålning, hon behöver inte säga något ändå har hon hela vår uppmärksamhet. Matilda Ragnerstam är trots sin unga ålder (hon är född 1987) rutinerad skådespelare. Som dotter till skådespelarna Göran Ragnerstam och Carina Boberg fick hon tidigt roller, som 2002 i Överallt och ingenstans och 2003 i Håkan Bråkan (Julkalendern 2003). Hon har också bland annat varit med i Maria Wern – Drömmar ur snö och i tv-serien Jordskott. I Ett dockhem 2 är hon naturlig och står där på scen, chosefri och stark, spännande.

Som jag skrev i inledningen finns det delar av vår värld och också i vårt svenska samhälle där kvinnor inte har samma rättigheter som män. Fortfarande. Jag kan därför sakna en del i manus. Det är lite för uppenbara och förväntade scener. Först möter Nora den åldrade barnflickan Anne Marie. Två olika kvinnoroller möter varandra: den välbärgade Nora som vuxit upp med rikedom och som tagit klivet ut till självständighet och den gamla kvinnan, född under fattiga omständigheter och som tvingades lämna bort sin barn då hon inte kunde försörja sig och barnet. Där finns en problemställning som jag skulle tycka vore intressant att fördjupa.

Nästa person Nora möter är maken Torvald som under de femton år som gått hunnit förstå en del av kvinnors situation. Varför stack Nora bara istället för att stanna och kämpa tillsammans för att förändra? Den frågan ställer han. Det är en bra fråga som det förstås inte finns ett enkelt svar på. Ibland måste någon lämna för att överleva. Frågan blir ännu svårare när dottern dyker upp. Hur kunde Nora lämna de tre barnen? De här frågorna är starka men jag känner inte att de riktigt tas på allvar. Jag vet inte om det är dramatikens manus som är för ytligt eller om det är regissören Philip Zandén (som dessutom spelar Torvald) och biträdande regissör Gunilla Röör som valt att lägga föreställningen på den här lättsammare nivån. Men som sagt: publiken var extatisk.

I rollerna:
Helena Bergström
Anne Marie Marie Göranzon
Torvald Philip Zandén
Emmy Matilda Ragnerstam

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Allt för min son

21 september, 2018 by Birgitta Komaki

Allt för min son
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 september 2018
Regi: Xavier Legrand

Historien om Miriam (Léa Drucker) och Antoine (Denis Ménochet) som går igenom en uppslitande skilsmässa är verkligen ett drama. När Miriam yrkar på ensam vårdnad om den 11-årige sonen Julien (Thomas Gioria) begär Antoine delad vårdnad. Efter ett möte med domare och advokater kommer utslaget. Föräldrarna skall ha delad vårdnad och Julien skall träffa sin far på helger och skollov. En far som vill ha vårdnad, inte av kärlek till sonen, utan som ett medel att kontrollera sin ex-hustru.

När Julien motvilligt blir tvungen att träffa sin far på helgerna ligger våldet hela tiden i luften. Antoine vill ha reda på allt om Miriam. Han vill veta hennes telefonnummer , adressen till den nya lägenheten. Bilturer och middagar hos farföräldrarna med en hukande och tigande 11-åring som försöker skydda sin mor på olika sätt. Miriam lever hela under hotet från Antoine och försöker agera försiktigt och tillmötesgående för att lugna honom. Men han finns hela tiden där och varje gång han dyker upp känner man skräcken att något skall hända.

Denis Ménochet i rollen som Antoine är intensiv och har iskalla ögon. Han gör en man som bara har ett mål – att hämnas. Léa Drucker gör en mycket trovärdig roll som Miriam. Den som ändå bär upp historien är Thomas Gloria som Julien. Han kommer i kläm mellan föräldrarna och han försöker att klara sig och hjälpa sin mamma. Samtidigt blixtrar han ibland till i ett trotsigt utbrott av motstånd.

Regissören Xavier Legrand har gjort en film om ett ämne man helst inte vill se men som alla borde se. Med tanke på alla tidningsrubriker och kvinnojourer är det ett alltid aktuellt ämne. Utan att visa många våldsamma scener har han visat hur hot och rädsla kan se ut. Om inte trygghet finns i familjerelationer var finns den då? Filmen visar den rädsla för fadern som genomsyrar hela livet för Miriam och för barnen. Trots att man försöker leva så normalt det går så finns hotet där hela tid. Den rädslan och spänningen finns kvar i filmen ända till slutet. Ett slut man är tacksam för och som kan visa en väg ut.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in