Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Allt för min son

by

Allt för min son
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 september 2018
Regi: Xavier Legrand

Historien om Miriam (Léa Drucker) och Antoine (Denis Ménochet) som går igenom en uppslitande skilsmässa är verkligen ett drama. När Miriam yrkar på ensam vårdnad om den 11-årige sonen Julien (Thomas Gioria) begär Antoine delad vårdnad. Efter ett möte med domare och advokater kommer utslaget. Föräldrarna skall ha delad vårdnad och Julien skall träffa sin far på helger och skollov. En far som vill ha vårdnad, inte av kärlek till sonen, utan som ett medel att kontrollera sin ex-hustru.

När Julien motvilligt blir tvungen att träffa sin far på helgerna ligger våldet hela tiden i luften. Antoine vill ha reda på allt om Miriam. Han vill veta hennes telefonnummer , adressen till den nya lägenheten. Bilturer och middagar hos farföräldrarna med en hukande och tigande 11-åring som försöker skydda sin mor på olika sätt. Miriam lever hela under hotet från Antoine och försöker agera försiktigt och tillmötesgående för att lugna honom. Men han finns hela tiden där och varje gång han dyker upp känner man skräcken att något skall hända.

Denis Ménochet i rollen som Antoine är intensiv och har iskalla ögon. Han gör en man som bara har ett mål – att hämnas. Léa Drucker gör en mycket trovärdig roll som Miriam. Den som ändå bär upp historien är Thomas Gloria som Julien. Han kommer i kläm mellan föräldrarna och han försöker att klara sig och hjälpa sin mamma. Samtidigt blixtrar han ibland till i ett trotsigt utbrott av motstånd.

Regissören Xavier Legrand har gjort en film om ett ämne man helst inte vill se men som alla borde se. Med tanke på alla tidningsrubriker och kvinnojourer är det ett alltid aktuellt ämne. Utan att visa många våldsamma scener har han visat hur hot och rädsla kan se ut. Om inte trygghet finns i familjerelationer var finns den då? Filmen visar den rädsla för fadern som genomsyrar hela livet för Miriam och för barnen. Trots att man försöker leva så normalt det går så finns hotet där hela tid. Den rädslan och spänningen finns kvar i filmen ända till slutet. Ett slut man är tacksam för och som kan visa en väg ut.

Filmrecension: Papillon – en riktig äventyrsfilm

by

Papillon
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 september 2018
Regi Michael Noer
Manus Aaron Guzikowski, baserat på bok av Henri Charrière

Nyinspelningen av klassikern från 1973 är en riktig äventyrsfilm. Den har allt det som en helaftonsfilm ska ha. Den är spännande, den berör och den har riktigt bra skådespelarinsatser. Den är omkring två timmar och en kvart, så den är perfekt för den som vill se en längre film som ändå inte känns långsam en enda sekund.

Filmen bygger på verkliga händelser då under 1920-talet i Frankrike Henri ”Papillon” Charriere döms till livstids fängelse för ett mord han inte begått och skickas till straffkolonin i Franska Guyana. 80.000 franska fångar skickades mellan 1852 och 1953 där de fick slita under outhärdliga förhållanden. Den som försökte fly blev antingen nedskjuten och dödad eller om han fångades in levande skickad till isolering i två år – och den isoleringscellen var vidrig. Fångarna fick till exempel inte tala under hela tiden och maten var usel, magen och knappt möjlig att överleva på.

Att människor för inte mer än omkring sjuttio år sedan ansåg sig ha rätt att behandla andra människor så grymt är tragiskt. Det är hemskt att inse hur kärlekslösa människor kan vara. Visst var många av fångarna kriminella, alla var inte oskyldigt dömda men inte ens en kriminell ska tas ifrån sin totala människovärdighet på det sättet. Det är inte alltid ett fritt val att bli kriminell. Miljö och andra omständigheter skapar oss. Nej självklart är det inte ursäktat att begå mord eller att leva på att stjäla, men det är ändå inte alltid ett fritt val. Livet kan vara svårt.

Henri ”Papillon” Charriere försökte fly flera gånger men fångades in. Då skickades han till Djävulsön, en ö utanför Franska Guyana som ingen hade lyckats fly från tidigare. Den som läst boken eller sett den första filmen vet hur det gick.

I den första filmen som regisserades av Franklin J. Schaffner hade Steve McQueen i rollen som Charriere. Hans vapendragare, Dega (som fängslats för skattebrott och behövde beskydd under fängelsetiden) spelades 1973 av Dustin Hoffman. Att ersätta dessa två giganter inom filmvärlden var en mäktig utmaning – men jag tycker Charlie Hunnam som Charriere och Rami Malek klarade det med väl godkänt. Rami Malek är känd för huvudrollen i kultserien Mr Robot och Charlie Hunnam har setts i tv-serien Sons of Anarchy.

Bokrecension: 7 x Chin Lit – spännande besök i kinesisk miljö

by

7 x Chin Lit
Författare: Yi A, Yu Na, Shijiang Li, Xiaowen Ren, Ying Hong, Bai Lin och Kou Cao
Redaktör: Eva Ekeroth
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-08
Översättare: Adam Sarac, Eva Ekeroth ,Roger Heshan Eriksson, Linus Fredriksson, Marta Östborn och Mikael Salomonsson
ISBN: 9789188227294
Förlag: Chin Lit

En räv flyttar en dag in till en människa och det sätter igång en mystisk process. Människan börjar längta mer och mer till sin barndoms trädgård och ett annat liv och sakta börjar en magisk förvandling. Berättelsen om räven och människan är magisk-realistisk novell skriven av den kinesiska författaren Lin Bai som föddes under 1950-talet i Guangxi i södra Kina. Novellen är en av nio noveller i novellsamlingen ”7 x Chin Lit” där sju kinesiska författare medverkar.

Novellerna är rätt olika sinsemellan. ”Vår tids kärlek” av Hong Ying är en skrämmande framtids-dystopi medan ”Räven” är mystisk magisk. Gemensamt för alla novellerna är förstås att de är skrivna av kinesiska författare och det sätter en stark prägel på berättelserna. Även om ämnena de tar upp är existentiella frågor som alla människor kan känna igen sig i har de alla en stark kinesisk stämning. De utspelar sig i kinesisk miljö vilket märks på miljöbeskrivningar och på detaljer som mat och hur relationer mellan människor och mellan människor och stat och myndigheter fungerar. Det är så intressant och spännande att flyttas in i denna kinesiska miljö.

Det enda negativa med samlingen är novellen ”Siaren” av A Yi som nästan helt är skriven på en svårläst kursiv stil. Den kursiva stilen har valts för att det ska förstås som ett brev. Det är synd för det var mycket svårt att läsa texten som dessutom var skriven på ett surrealistiskt sätt som de franska surrealisterna med André Breton i spetsen på 1920-talet skulle var stolta över. I ”Siaren” följer vi ett inte helt begripligt tankemönster hos en person som ser sig som världens nya frälsare och samtidigt bär på en tung bitterhet mot sitt liv och hur han behandlats i livet av människor och myndigheter.

Det publiceras en halv miljon tryckta titlar av 600 förlag i Kina varje år och Kinas population utgör en femtedel av hela världens befolkning, ändå vet vi inte särskilt mycket om vad som skrivs och läses där för det är bara någon enstaka promille, eller kanske inte ens det, av litteraturen vi i västvärlden läser som är skriven av en kines.

I ”7 x Chin Lit” får vi möte sju kinesiska författare i sammanlagt nio noveller.

Förlaget berättar om boken:
A YI är polisen som sadlade om till författare och höjs nu till skyarna av litteraturkritiker och Nobelpristagaren Mo Yan. LIN BAIs karaktärer är ofta kvinnor och kvinnlig sexualitet är ett vanligt tema. Genom magisk realism skildrar REN XIAOWEN ofta människor långt ned på samhällsstegen vars öden vi får inblick i. CAO KOU tillhör 70-talistgenerationen författare i Kina som ofta betraktas som den ”bortglömda generationen”. Han skildrar inga stora saker utan skriver snarare om ingenting alls, eller de där småsakerna i livet som man känner igen så väl. NA YU har belönats med bronspris i ”Xihu Cutting-Edge Literary Prize” och en av hennes romaner har filmatiserats. I LI SHIJIANGS novell uppstår en dispyt mellan en prostituerad och hennes kund över huruvida den söndriga sedeln verkligen gavs av henne i växel när han betalade. HONG YING är mest känd för sina autobiografier men skildrar här framtiden där en sexuellt överförbar sjukdom härjar i världen och där männen blir obotligt sjuka men kvinnorna kan botas genom mer sex med män …

Filmrecension: Alpha – söt film om hur människan och hunden fann varandra

by

Alpha
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 september 2018

En vacker episk film om en ung man och en övergiven som blir vänner i en tid för 20.000 år sedan. En film om hur människan och hunden blev bästa vänner. Jag kan tänka att filmen är en film som alla hundälskare måste se. Visst är det en söt gullig film om hur människan och hunden fann varandra i en tid för länge länge sedan.

Miljöbilderna från naturen, vidderna och stjärnhimlen är enastående vackra och fantasieggande. Filmen utspelar sig i en tid då människan levde i stammar och naturen var grym. Det var inte lätt att överleva, kampen för tillvaron var hård. Vintrarna var grymma med snöstormar.

Keda (spelas av charmiga Kodi Smit-Mcphee) är en ung man som blivit uttagen att få följa med sin stams män på sin första jakt. När jaktsäsongen är inne följer stammens män ett spår som förfäder lagt upp för att komma till de marker där de stora hjordarna med buffel och andra djur kan jagas. Keda blir skadad och lämnas ensam kvar i vildmarken. Där möter han en vild varg som skadats och därför lämnats av sin flock.

Keda och vargen överlever tillsammans. Sakta blir de vänner och nyttiga för varandra och bildar en egen flock. Vissa scener är starkt berörande men andra syns det lite för väl hur regissör skruvar på det känslomässiga och det gulliga med djur.

Filmen är godkänd. Absolut. Men berättad på lite annat sätt, ihopklippt på annat sätt och lite annan dramaturgi i en del scener kunde den blivit helt enastående. Första delen av filmen berättas lite för segt, för långsamt, för övertydligt. En del actionscener är lite för otroliga för helheten. Men javisst, det är en underhållande film och jag som har en jättefin hund njöt av scenerna med vargen som blev hund.

I rollerna: Kodi Smit-Mcphee, Jens Hultén, Leonor Varela, Natassia Malthe, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Mercedes De La Zerda

Filmrecension: The Man Who Stole Banksy – berättar om komplikationerna med konst, politik och god vilja

by

The Man Who Stole Banksy
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 september 2018

Vad är konst och vad är gatukonst och vem äger ett konstverk? Kan konst påverka samhället och förändra världen, kan konst ta strid mot orättvisor? Dokumentärfilmen ”The Man Who Stole Banksy” tar en ordentligt titt på gatukonsten och konst i förhållande till kapitalism och politik. Många olika röster får komma till tals och som extra bonus görs berättarrösten av Iggy Pop.

Den världskände men okände Banksy åkte 2007med sitt eam till Betlehem och till de ockuperade delarna av Palestina. Han målade på den palestinska delen av muren och han ville med sina målningar sätta fokus på vad han upplevde var en stor orättvisa i världen. Han ville ge sin röst åt det palestinska folket.

Mottagandet av Banksy av palestinierna blev dock ganska splittrat. Speciellt konstverket ovan, Åsnan och soldaten, väckte raseri bland många palestinier. På bilden syns en soldat som granskar en åsnas pass. Jag tycker det är en stark bild av hur långt det gått med israelisk kontroll av palestinier, att de till och med begär att djur ska ha pass. Men många palestinier tolkar det som att Banksy framställer palestinier som åsnor. Suck. Hur svårt det är med kommunikation.

Ett annat exempel på hur olika vi tolkar bilder än bilden på den maskerade mannen som kastar en bukett blommor. Jag ser den som ett önskan att våldet ska förvandlas till fred. En av rösterna i filmen, palestiniern Walid the Beast tolkar den helt annorlunda. Han säger i filmen att den säger honom att palestinierna är beredda att kasta vad som helst på israelerna.

Verket med soldaten och åsnan utlöste sådant raseri att taxichauffören Walid tog hjälp av lokala invånare och sågade bort den provocerande målningen. Han hade samarbete med en lokal affärsman som tog hand om konstverket och sedan lade ut den på försäljning på eBay. Verket köptes av en samlare i London och det skeppades till Storbritannien, där det är inlåst och inte visas för allmänheten. Historien om väggbiten visar på ett större sammanhang, om hur det existerar en hemlig marknad för gatukonst.

Är det rätt eller fel att ta bort gatukonst för att sälja? Det finns en mängd olika röster om detta. Det finns konstintresserade som samlar på gatukonst för att förvara dem för eftervärlden och visar upp dem på museet, det finns privata samlare som köper upp för att sälja eller för eget intresse. Gatukonst håller inte för lång tid och om de ska bevaras för eftervärlden måste de skötas om. Vem äger gatukonsten? Konstnären eller den som äger väggen där konsten målats eller allmänheten som den målats för?
Filmen tar upp många viktiga frågeställningar kring konst och gatukonst i synnerhet.

Filmen är egentligen tre filmer i ett, en del som skildrar situationen i Palestina, en som tar upp själva konstverket och hur den hanterats och en som tar upp frågor om äganderätt kring konst och gatukost. Det kan vara lite negativt att ta upp tre så breda frågor, för naturligt blir något av ämnena ytligare behandlat. Jag saknar fördjupad analys av Palestinafrågan och muren. Nu framställs det som om det enbart är israeler som satt upp muren av elakhet. För fullt så enkelt är det inte. Nu tänker jag inte gå in mer på det ämnet. Palestina och Israel och muren det är en djupt komplicerad historia. Det är väl ett skäl till att filmen bara berättar den ur palestiniers synvinkel.