Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Netflix

Recension av tv-serie: The Gentlemen – underhållande men jobbigt med oreserverat förhållningssätt till droger och våld

by

The Gentlemen
Betyg 3
Global premiär på Netflix 7 mars 2024
Regi Guy Ritchie, David Caffrey, Eran Creevy och Nima Nourizadeh
Medverkande Theo James, Kaya Scodelario, Daniel Ings

En brittisk adelsman, Eddie Horniman, som arbetar som FN-soldat blir hemkallad då hans far, hertigen, ligger för döden. Eddie ärver faderns adliga titel, hela godset och de pengar som finns. Det blir ett stort ansvar att handskas med, att sköta godset, de anställda och mor och övriga syskon. Det visar sig dock vara ännu mer att ta ansvar för och beslut kring. Eddie upptäcker att det finns en enorm cannabisodling på ägorna – och en lång rad trädgårdsmästare och chefer för droghanteringen.

Eddie har ingen lust att ha ett stort gäng haschodlare och deras gängledare på sitt gods. Men drogkartellen har inga planer på att flytta. Inte alls. Tvärtom försöker de utvidga verksamheten och funderar på att rekrytera Eddie till verksamheten. Eddie börjar smida planer på att få bort drogkartellen. Men det är inte så lätt och för med sig att han måste ha kontakt och hjälp av andra grupper som inte heller har så rent mjöl i påsen och inte så goda avsikter.

Det är skruvad serie. Den är rolig, spännande, nästan galen emellanåt och mycket välgjord. Duktiga skådespelare, ljussättning, musik – allt samverkar och gör det till en mycket underhållande serie.

Tänkvärt är parallellen som dras mellan kriminella gäng och brittiska adelsmän. Som en av gängledarna påpekar är den brittiska adeln baserad på personer, oftast män, som kom till landet och lade beslag på mark och makt med vilka medel som helst. När de tagit mark och blivit välbärgade såg de till att få makt att över lagen som gav dem och deras efterlevande rätt att äga marken i evigheter evighet. Vad gjorde dem till markägare från början? Ofta genom våld. Så visst finns det en parallell mellan de kriminella och adeln.

Men. Ja det finns ett men som är anledningen till att denna serie inte får högre betyg. Hur kul den än är och spännande emellanåt är det trots allt obehagligt med underhållning som är byggt på hyllning av våld och droger som dödar tusentals människor varje år.

Som sagt. Den är rolig. Och välgjord. Guy Ritchie är utan tvekan en rutinerad och erfaren regissör som kan sy ihop spännande och underhållande film och tv-serier. Några av hans filmiska verk:
1998 – Lock, Stock and Two Smoking Barrels
2000 – Snatch
2009 – Sherlock Holmes
2011 – Sherlock Holmes: A Game of Shadows
2015 – The Man from U.N.C.L.E.
2017 – King Arthur: Legend of the Sword
2019 – Aladdin

Recension av tv-serie: En helt vanlig familj – trovärdig och mycket berörande

by

En helt vanlig familj
Betyg 4
Premiär på Netflix 24 november 2023
Regi Per Hanefjord

Mattias Edvardssons bok En helt vanlig familj kom 2018 och mottogs oerhört positivt av kritiker. Många bokbloggare hyllade den. Det är en stark berättelse som berör alla som läser den, tror jag. Som tv-serie i sex avsnitt har regissör med team lyckats förmedla en lika engagerande berättelse. I bokform blev den något mer konsekvent uppdelad mellan de tre huvudpersonernas synvinkel och berättelse, men det skulle nog inte fungera lika bra i en tv-serie. Det är en skarp berättelse som ställer viktiga frågor om sex och samliv på sin spets.

Berättelsen följer familjen Sandell som består av pappa Adam som är präst, mamma Ulrika som är advokat och deras dotter Stella. På ytan ser deras liv ut att vara perfekt. De bor i en lugn villaförort i Lund och föräldrarna har ju bra jobb med bra intäkter. Men familjen döljer en tragisk händelse som påverkar deras liv.

När Stella var i 15-årsåldern reste hon och hennes bästa väninna med på ett träningsläger i handboll. Med som tränare på lägret var en ung man som var ny i herrarnas A-lag. Stella blev intresserad av honom och flirtade lite med honom. När hon fick chansen att vara ensam med honom kysste hon honom vilket han tog som ett ja till mer än så och hon blev våldtagen.

Eftersom hennes mamma var jurist ansåg mamman att det var meningslöst att polisanmäla och driva frågan för chansen att fälla våldtäktsmannen var minimal eftersom Stella hade flirtat med honom och självmant kysst honom. Hon hade sagt nej men kanske en jury inte skulle anse att hon varit tillräckligt tydlig med sitt nej. Våldtäkten mer eller mindre sopades under mattan. Men den satte sina spår.

Stella spelar av Alexandra Karlsson Tyrefors som gör en mycket bra rollprestation. Först tyckte jag hon var lite mesig. Men det är inte helt ovanligt. Jag upplever att det är en högst normal ung tonårstjej som vi får följa. Hon är lite försiktig och inte den som gör mest väsen av sig och sådana tonårstjejer finns det många av. Det gör serien och berättelsen väldigt trovärdig och det känns att den angår många. Det går att förstå både mammans, pappans och Stellas reaktioner.

Ett plus också till Lo Kauppi och Björn Bengtsson som spelar Stellas föräldrar. Överhuvudtaget har serien fått en rollista med duktiga skådespelare som passar för sina karaktärer och gör dem realistiska.

Mattias Edvardsson, författaren till boken som serien bygger på, har skrivit flera böcker om så kallade vanliga människor och vad de kan dölja bakom sin fina fasad. Jag hoppas på att se fler av hans romanen filmatiserade.

Filmrecension: En dag och en halv – känns ända in i hjärteroten

by

En dag och en halv
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 september 2023
Regi Fares Fares
Medverkande Fares Fares, Alexej Manvelov, Alma Pöysti, Stina Ekblad,
Bengt C.W. Carlsson, Annica Liljeblad, Annika Hallin, Johni Tadi med flera

En svensk stor regissör har trätt fram. Fares Fares är en duktig svensk skådespelare, nu gör han debut som filmregissör med en tät psykologisk thriller – en film som skulle kunna fungera lika bra och starkt på scen.

Artan (Alexej Manvelov) tar sin ex-fru Louise (Alma Pöysti) som gisslan för att kunna återförenas med sin dotter. Louise och hennes föräldrar har lyckats få Artan utan rätt att träffa sin lilla dotter Cassandra. Polisen Lukas blir också gisslan, han tvingas köra Artan och Louise under vapenhot. Det är en tät och spännande berättelse som inte väjer för något.

Filmen har strålande skådespelarinsatser. Fares Fares har lyckats mycket väl med casting. Alexej Manvelov är både trovärdig som den desperata Artan och vi kan se hans skörhet bakom hårdheten. Alma Pöysti ger först intryck av att se på andra från ovan men efter hand ser vi hur svag och olycklig hon är under ytan. Båda är helt rätt i sina roller.

Färden går längs svenska vägar men är framför allt en själslig resa in i Artans och Louise inre känslor och förtvivlan. Hur kan en kärlek gå så fel? Ja när människor inte kan kommunicera räcker inte den starkaste kärleken till. Det är en resa genom Sverige på andra sätt, om fördomar och relationer mellan föräldrar och barn. Om sprucken kärlek mellan olika människor på olika sätt och samtidigt skissas det på en väg att kunna gå vidare i livet.

En liten sidoberättelse är början på filmen där Artan kommer till vårdcentralen för att prata med Louise och möts av typisk byråkratisk personal som tvingar honom att ta kölapp och sitta ned och vänta så sin tur att bli uppropad. Och när han gjort det och det blivit hans tur får han ändå inte prata med sin fru, eftersom hon jobbar och inte får göra privata ärenden innan rasten. Om Artan blivit bemött av vänlighet och fått prata med sin fru skulle troligen hela gisslandramat förhindrats, aldrig blivit av. Svensk byråkrati kan vara skrämmande döv och blind för människors behov. Stelbent och krånglig och själsdödande.

Det går nog inte att se denna film utan att bli berörd. Den känns ända i hjärteroten. Det är tragiskt och sorgligt hur människor kan förstöra för sig själva och krossa relationer och samtidigt representerar Lukas ett mjukt alternativ till att lära sig förlåta sig själv och andra.

Recension av tv-serie: The Witcher säsong 3 – bättre än de tidigare två säsongerna

by

The Witcher säsong 3
Betyg 3
Volym 1 av säsong 3 (fem avsnitt) har premiär på Netflix 29 juni 2023. Volym 2 kommer 27 juli.

The Witcher utspelas i en fantasivärld med magiker, demoner, häxkarlar, alver och dvärgar plus människor. Denna värld är inte så olika vår vår. Det vimlar av intriger och maktspel. Det är både seriens styrka och svaghet. Det är många allianser och många viljor och många karaktärer inblandade och det kan nästan vara svårt att hänga med i svängarna. Vem är vem och varför?

I denna tredje säsong träffar vi, förstås, på Geralt, häxkarlen, och hans skyddsling Ciri. Yennefer dyker upp och barden Riddarsporre. Intriger och mörka krafter och krigets vindar blåser över kontinenten.

Visst är den spännande ibland och emellanåt några överraskande vändningar men samtidigt är mycket som ett tv-spel där man vet att Geralt vinner alla slagsmål han hamnar i. Men denna säsong tar ändå ett kliv upp. De två tidigare säsongerna tyckte jag sämre om. Denna säsong är ett steg uppåt. På vissa sätt är The Witcher en serie som har en del gemensamt med Game of Thrones, som också genom en fantasivärld skildrar mänskligt beteende och maktgalenhet. Men sådan kultserie som Game of Thrones är det blir The Witcher aldrig. Ett skäl är att det är för mycket klyschor i The Witcher, lite för förutsägbart och lite för få överraskande vändningar, för lite utveckling av karaktärer och för sockersöta kvinnliga hjältar.

Ett litet minus får Netflix för att de väljer att släppa de sista avsnitten i denna säsong en månad efter att dessa första fem avsnitt släpps. Alltid negativt med avslut som inte är avslut.

Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

by

Barracuda Queens
Betyg 4
Premiär på Netflix 5 juni 2023

En oerhört underhållande studie om klassamhället och överklassens gräddfil i synnerhet. Fem ungdomstjejer i överklass-samhället Djursholm i Stockholm varav fyra är rejält bortskämda med välbärgade föräldrar festar lite för mycket när det är i Båstad och blir skyldiga bland annat hotellet hundratusentals kronor. För att kunna betala skulderna utan att dra in föräldrarna bestämmer de sig för att göra inbrott hos några av stenrika Djursholmsbor. Serien bygger delvis på verkliga händelser kring Lidingöligan fast nu är de unga tjuvarna utbytta till tjejer.

Bara att tjejer tar rollerna som tjuvar och att de är vilda och dricker vilt, att det är tjejer som är kriminella och att de är från överklassen, gör inte automatiskt att det är intressant. Det är rätt många filmer och serier på senare tid som låter tjejer ta de roller som förr var vikta åt killar och män. Efter första avsnittet visste jag knappt om jassar skulle orka se klart seriens sex avsnitt, allt verkade så förutsägbart och rätt oengagerande. För min del är det inte så kul att se unga människor förstöra hotellrum, supa så hårt att de gör saker de inte kommer ihåg och att de har så mycket myror i kroppen att de inte kan vara hemma en kväll och bara ta det lugnt och läsa. Men serien överraskar. Utan tvekan. Den innehåller massor av överraskningar och sätter fingret på klassklyftor och dess konsekvenser, på flera sätt.

Mia Thorstensson (spelas av Tea Stjärne) som är en av de fem unga tjejerna i stöldligan kommer inte från en stenrik familj och automatiskt får hon en något lägre rang. Speciellt Lollo (spelas mycket bra av Alva Bratt), som är något av ledarfiguren, som driver deras stöldturné vidare kan både låtsas vara bästa vän med Mia men samtidigt kräva att hon solidariskt ska hjälpa till att betala skulden för reparation av hotellet i Båstad fast Mia inte alls är inblandad i den skadan.

Serien utspelas under 1990-talet och det är massor av bra musik från den tiden och i förbifarten hör vi nyhetsinslag och ibland ser vi att någon tittar på tv-program från den tiden. En rolig detalj är att Izabella Scorupco som slog igenom stort under den tiden spelar Lollos mamma, Margareta Millkvist.

Det är en lite nostalgisk resa till 1990-talet vi bjuds på men framför allt är det en skarp skildring av fördomar i samhället kring de rika och en trovärdig skildring av den gräddfil den som är rik ofta kan ta sig fram på. Samtidigt är det en skildring av när vuxna sviker och vad människor kan göra när de ständigt vill fly från sig själva, vilket på ett sätt är själva kärnan i berättelsen och det handlar lika mycket om de vuxna som de unga. Barracuda Queens är ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil.