Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: På Hvitfeldtska bodde vi – tankeväckande, viktig

by

På Hvitfeldtska bodde vi
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Nils Petter Löfstedt

En synnerligen tankeväckande dokumentär om händelserna för drygt tjugo år sedan då Göteborgspolisen stängde in hundratals aktivister på Hvitfeldtska skolan i Göteborg under EU-toppmötet 2001 där den amerikanske presidenten George W Bush närvarade. Instängningen av aktivisterna var ett stort övergrepp av polisen. Det var mer tur är skicklighet att det inte blev dödsoffer. Polisens inspärrning av och attacker mot de unga som bodde på skolan under toppmötet ses som upptakten till det som exploderade i Göteborgskravallerna. Hur missbrukat uttrycket ”viktig” än är om en film så måste denna dokumentär ändå kategoriseras som oerhört viktig.

Nils Petter Löfstedt var en av de hundratals som var med på Hvitfeldtska. Han hade med sig sin kamera och var redan som ung ständigt dokumenterande allt med kameran. Han bodde på Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med en vän. Hvitfeldtska skulle användas som övernattning för tillresta. På morgonen spärrar polis av skolan och det kulminerar i attacker av ridande polisen med stålbatonger mot aktivister som försöker ta sig ut för att vara med på den planerade demonstrationen. Efter tio timmar är dramat över och 459 personer har gripits av polis. De allra flesta släpps dagen därpå.

Nils Petter Löfstedt hade gömt 15 filmrullar svartvit film i en kastrull på skolgården. Tjugo år senare söker kan upp flera av de som han fotograferat för att prata om det som hände. För de flesta har kravallerna satt djupa sår och en del vill inte ens prata om det.

Att se denna dokumentär väcker väldigt många tankar. Jag var där, fast inte på Hvitfeldtska utan som journalist och jag bodde på ett hotell och var på Svenska mässan. Det var hemska dagar där mediebevakningen visade sönderslagna butiker längs med Avenyn. Det var under en tid då det fanns stort engagemang och kritik mot hur EU blev alltmer styrt av kapitalismen. Det var många som reste runt för att demonstrera vid olika toppmötet. Kanske var det en oro hos göteborgsk polis att det skulle bli kravaller och därför spärrade de in aktivister och hindrade dem från att delta i demonstrationen mot George W Bush.

Så här, tjugo år senare, funderar jag på varför det var så lite bevakning av de traditionella medierna från det som hände på Hvitfeldtska. Det var utan tvekan ett stort övergrepp av polisen att spärra in hundratals aktivister från hela världen. Varför? Bristen i dokumentären är att vi inte får något svar på polisen: hur polisledningen försvarade sina beslut.

Dokumentären väcker många minnen till liv. Det fanns ett stort engagemang bland framför allt unga med också andra. Idag hör vi sällan om lika stora demonstrationer. Vad har hänt? Vart tog ungas engagemang för att bygga en mer rättvis värld vägen? Under senaste året har medierna istället fått rapportera om upplopp där människor i förorter kastar sten mot polis.

I dokumentären kommer flera av de som var med på plats på Hvitfeldtska till tals. Kul att få se musikern Emil Jensen berätta. Han var med där och är känd som en artist som tar ställning för till exempel klimatet, som när han gav sig ut på klimatturné, på lådcykel med sin föreställning ”Än susar skogen – cykelturnén” runt södra Sverige. På en elcykel räknade han med att trampa uppåt 400 mil.

Varför är människor inte lika aktiva och engagerade för att förändra samhället idag? Det är fråga som jag inte kan gömma undan. Visst har en del blivit förändrat åt det bättre sedan dess men oj vad mycket som förvärrats. Vart tog det vägen, det engagemanget som samlade så många? Har unga idag sugits in i individualismen och drömmer om att bli kända och stenrika var och en själv istället?

Delvis saknar jag viss objektivitet i denna dokumentär. Varför ställs inte frågan till Göteborgspolisen vad de hade för underlag för att spärra in människorna? Och hur kunde polischefen bli friad i hovrätten för att de helt utan giltiga juridiska skäl grep mer än 600 människor under dessa dagar? Att svensk hovrätt ofta skämmer ut sig, speciellt under senare år, det är en sorg vi i Sverige just nu måste lära oss att hantera. Bild- och filmbevisen från denna dokumentär är tydliga – polisen stod för grava övergrepp mot människorna som skulle på bo Hvidfeldtska under toppmötet.

Denna dokumentär sätter igång många tankar och frågor.

Fakta om regissören:
Regissören Nils Petter Löfstedt är fotograf och filmare född 1980 i Vadstena. Arbetade som foto-assistent till Jean Hermanson. Gjorde efter mentorns död 2012 den kritikerrosade filmen Himlens mörkrum, som ramades in av den bildskatt Hermansson efterlämnade.

Filmrecension: Rebel – intensiv och djupt berörande, tankeväckande

by

Rebel
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Adil El Arbi, Bilall Fallah

En intensiv, våldsamt och djupt berörande berättelse om krigets vanvett – och om IS (Daesh) i synnerhet. En film som nog ingen kan se utan att känna djupt att något är fel i världen när människor kan vara så grymma. Det är en tankeväckande film som också förhoppningsvis öppnar ögonen för att allt inte är svart eller vitt.

Kamal är en ung man som bor i Molenbeek utanför Bryssel, Belgien, med sin mamma Leila Wasaki och tolvårige lillebror Nassim. De har kommit till Belgien som flyktingar från Marocko. Kamal har inte riktigt lyckats etablera sig i tillvaron. Han driver runt och hänger med ett motorcykelgäng. När polisen hittar bevis på att han säljer droger drar han till det krigsdrabbade Syrien för att hjälpa till i en biståndsorganisation. Han tänker att han på så sätt kan gottgöra det strul han orsakat och att han kan bli en bättre förebild för sin lillebror.

Livet blir inte alltid som man tänker. För Kamal blir det katastrof. Han blir kidnappad av IS. Han kan rädda sitt liv dels genom att han visar att han är muslim och för att han kan vara till nytta, han är duktig på att filma och klippa samman filmer. IS visar gärna videoklipp från sina attacker och när de dödar syriska soldater eller västerlänningar. Det är dock inte möjligt att vara med i IS utan att delta i våldet. När han tvingas vara med och avrätta syriska soldater blir han filmad och visas i ett videoklipp som postas online och blir sett av många i Belgien också.

Livet blir svårare för hans mamma och lillebror då omgivningen i Molenbeek ser videon som ett bevis på att Kamal radikaliserats och gått med i IS. Skolkamrater tar avstånd från Nassim. Det är inte lätt att vara tolv år och känna sig övergiven och ensam då storebror tycks ha gått till IS. Det finns dunkla krafter också i Molenbeek som anser att mediers rapportering om IS är falsk. IS befriar muslimer från västvärldens förtryck, menar de. Luriga personer som erbjuder Nassim att få återförenas med sin bror.

Det är en mycket välgjord film som känns realistisk och som tittare blir jag engagerad och känner med mamman och hennes söner. Deras val känns begripliga även om det är huvudlösa val de gör. Regissörerna har valt att också varva filmsekvenserna med hiphop-videor. Jag är inte någon hiphop-lyssnare annars men dessa avsnitt fungerar mycket bra i helheten. Rapinslagen har mycket bra texter och jag känner också korresponderar med de mer poetiska arabiska visdomsorden som inleder varje nytt avsnitt i filmen.

Skådespelarna är enastående. Mamman Leila Wasaki spelas av Lubna Azabal som år aktuell på bio nu i den hyllade filmen Den blå kaftanen. Hon är en oerhört duktig belgisk skådespelare som bland annat också år känd från Nawals hemlighet (2010), Coriolanus (2011) och Body of Lies (2008).
Amir El Arbi som Nassim Wasaki är en ung skådespelare som vi säkert kommer att få se mer av. Han är imponerande. Aboubakr Bensaihi som spelar Kamal Wasaki står också för flera av hiphop-videorna. Det märks att han har en karriär som sångare också. Han är en belgisk skådespelare och sångare av marockansk härkomst och är känd för att ha spelat Marwan i den kritikerrosade filmen Black från 2015.

Rebel är ett mästerverk och en ovanlig krigsfilm som låter oss både känna avsky för våldet men också förstå mekanismerna som driver människor. Lysande skådespelare och en viktig berättelse.

Fakta om regissörerna:
Regissörsduon Adil El Arbi och Bilall Fallah slog igenom 2015 med Black. Genombrottet ledde till Hollywood och chansen att dra storpublik till biograferna med internationella megahiten Bad Boys For Life. De har även bidragit till Marvel Cinematic Universe genom att regissera ett par avsnitt av Ms. Marvel. Rebel är deras återkomst till Belgien och ett ämne många berörts av och alla har en åsikt om.

Filmrecension: Butterfly Vision – stark, stark film som inte går att skaka av sig

by

Butterfly Vision
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Maksym Nakonechnyi
Medverkande Rita Burkovska, Natalya Vorozhbit, Daria Lorenci m fl.

I krig är alla förlorare och kvinnor ännu mer. Denna film som är ett samprojekt mellan fyra länder, Ukraina, Sverige, Tjeckien och Kroatien, gräver sig djupt in i hjärtat. Den sitter kvar inne i mig länge och den visar på alla sätt och vis hur omänskligt krig är och hur den påverkar människor efteråt.

Huvudpersonen, Lilia, är en kvinnliga soldat, en ukrainsk flygspanare, som kommer hem till sin familj efter ett fångutbyte mellan Ukraina och ett annat land. Filmen handlar om människor och de drabbas i efterskalven efter krig och fångenskap, men den skildrar inte den pågående konflikten nu, där Ryssland anfaller Ukraina. Jag har svårt att kalla Rysslands anfall för krig, eftersom Ukraina enbart försvarar sig och inte i sin tur attackerar Ryssland. Att Ukraina måste försvara sig med vapen av olika slag är självklart.

Lilia har varit krigsfånge i Donbas. När hon och några andra fångar kommer hem möts de av hyllningar som krigshjältar och med stort medieuppbåd och en ukrainsk minister som tar emot dem. De blir läkarundersökta och får komma hem till sina familjer.

På Lilia väntar framför allt hennes mamma, hennes man Tokha och en god vän kallad Magpie. Det är inte lätt att komma tillbaka till ett vanligt liv efter fångenskap. Lilia har posttraumatiskt stressyndrom, PTS, men hon vill inte visa sig svag. Hon får attacker av och till och otäcka drömmar, men hon vägrar identifiera sig som ett offer. Jag är väl lite kluven till den attityden. PTS kan få människor att begå våld mot både sig själv och andra.

Det visar sig också att Lilia utsatts för grova övergrepp och väntar ett barn efter att ha våldtagits. Det blir en outhärdlig och svår situation att hantera för både henne och hennes man.

PTS-attackerna och hennes drömlika tillstånd skildras starkt med bilder som blir trasiga, störningar i bilder och skrämmande ljud. Mycket skickligt sätt att få oss att känna hur Lilia känner. Förutom dessa attacker och drömmarna är berättelsen som en dokumentär i bildspråk och dialoger. Rollerna spelas realistiskt och det känns som om det inte är ett drama utan ren verklighet.

Butterfly Vision är en stark, stark film som inte går att skaka av sig. Det är också så tydligt att det finns så mycket som måste göras i världen nu för att alla som drabbas av krigets fasor runt om olika krigshärdar kan få stöd att bearbeta det som hänt för att kunna bli trygga människor som kan leva vidare. Det är helt klart inte lätt.

Filmrecension: Butiken – ett slag mitt i solarplexus på tillväxtfilosofin

by

Butiken
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Ami-Ro Sköld

Ett slag mitt i solarplexus på tillväxtfilosfin, en grym och träffande beskrivning av vad som håller på att ske i västvärlden där mänskliga rättigheter försvinner och arbetstagarens rätt gröps ur allt mer. En film som träffar rakt in i nutiden. Vi har mitt i vår verklighet sett hur priserna rusat uppåt, vi ser hur matvaror blir allt dyrare men ändå har de stora matvarujättarnas ägare liksom eldistributörer håvat in stora vinster de senare åren. De som får betala när det blir svåra tider är som alltid de maktlösa, de fattigaste.

Vi får följa några anställda på en butik från en lågpriskedja för matvaror. Kostnaden för personalen har ökat med tio procent men varorna har ökat med tjugo procent. Chefen är inte nöjd med att personalkostnaden ökat trots att hans vinst ökat. Nu ska det skäras i personalen och då bestäms det att ingen ska veta i förväg vilka tiden han eller ska jobba. De som behövs för att jobba får ett sms som de måste svara på direkt och kunna ta sig till butiken inom trettio minuter. Det finns de som bor längre ifrån. De får helt enkelt sluta eller lösa det på något sätt.

Vi får följa några av de anställda och deras problem som förvärras när deras inkomst minskar. De var ju lågavlönade redan innan. En ensamstående pappa har inte råd att låta sina flickor hålla på med konståkning, som är flickornas stora dröm. En ung kvinna har varit butikschef under ägaren men är mammaledig med en baby. Hon ställs inför ultimatum att antingen komma tillbaka och jobba eller riskera att inte ha sitt jobb efter mammaledigheten. Hon tvingas pumpa bröstmjölk till sin baby och låta någon sköta den.

När personalen pressas och måste jobba snabbare och snabbare och inte ens hinner prata med kunder blir det av och till full kalabalik i butiken. När maskinen för pantflaskor inte skickar ut kvitton är det ingen som har tid att laga den och det skapar vilda protester från kunderna.

Alla blir pressade. Att ha dålig ekonomi och ingen trygghet i arbeten skapar oro och göder konflikter mellan de anställda och gentemot kunderna. Egentligen skulle detta kunna vara en skildring av många andra arbetsplatser. Det är det blir när människor blir allt mer maktlösa, får mer ekonomiska bekymmer och måste kämpa varje minut samtidigt som de vet att makthavarna sitter i trygghet och bara ökar sin välfärd och sina bonusar.

Nära butiken har hemlösa byggt upp en liten samfällighet där de bor i husvagnar eller tält. De hemlösa brukar ta tillvara på avfallet från butiken. Men nu kommer nya regler: avfallet ska låsas in. Denna film är precis som det står i filmdistributörens pressutskick: En iskall påminnelse om vad som händer när människor reduceras till kuggar i ett maskineri – och när ett helt samhälle rear ut sin själ.

Handlingen hoppar mellan två sätt att berätta. Dels är det en filmad berättelse med en skakig hoppande kamera som ger känsla av att det är direkt från verkligheten. Emellanåt är det en animerad berättelse då all personal och kunder blivit dockor. Ganska fula dockor med förvridna ansikten. Väldigt effektivt, det blir en distans mellan oss och dem där vi kan se hur små de är, hur hjälplösa det är som dockor i de mäktigas händer.

En scen som är ohyggligt träffande och som säkert många av oss kan relatera till är när chefen håller ett peptalk med personalen och talar om hur viktiga det är och att deras uppdrag är att förbättra människors tillvaro. Anledningen till att de ska bemöta kunderna med snabbhet är att kunderna effektivt och utan krångel ska kunna köpa vad de behöver för att snabbt komma hem till sin familj och sina barn. Snabbheten som de pressas att jobba under har inte med vinstprofiten att göra, säger han. Vi vet vilken lögn det är.

Inledningsscenerna där kyckling säljs till reapriser är ohyggliga. dessutom vet vi ju hur kycklingarna föds upp med knappt någon centimeter att röra sig, att de pumpas upp för att bli feta på de kroppsdelar som ger mest vinst åt matvarubutikernas ägare, vilket gör att många kycklingar inte ens kan bära upp sin egen tyngd. Industriuppfödningen av kyckling är vidrig och en skam för mänskligheten att vi behandlar levande varelser på det sättet.

Vad är väl några människoliv i jakten på evig tillväxt? Ja vad är liv när det finns en urstark grupp överst i samhället som äger och står och som håvar in de stora vinsterna. Denna film är en spark rakt in i lovsången till tillväxten.

Filmrecension: Nostalgia – bedövande vacker, smärtsam och unik

by

Nostalgia
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Mario Martone

En bedövande vacker, smärtsam och unik film om längtan till något som redan runnit förbi. Denna italienska film som utspelas i Neapel sticker ut i mängden filmer med sin ovanliga berättelse och fantastiska foto och enastående skådespelare.

Den Grekiska filosofen Herakleitos ska ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras. Det är därför man säger att man aldrig kan bada i samma flod två gånger. En man som drivs av illusionen om att försöka gå ner i det som redan runnit bort är huvudkaraktären Felice i Nostalgia. Nostalgia är baserad på Ermanno Reas roman från 2016.

Felice återvänder efter fyrtio år till Neapel. Han närmar sig sextio års-åldern och börjar sin återkomst med att besöka och ta hand om sin gamla mor. Deras möte är oerhört vackert och finstämt. Rent av svårt att ta till sig. Hans mamma ser inte bra och orkar inte sköta sin hygien och han badar henne försiktigt och ömsint.

Felice gick i en slags exil som femtonåring då han blev inblandad i kriminalitet. Neapel är en av de italienska städer där maffiagrupper styr och ställer. I filmen får vi se hur livet kan vara i en sådan stad. Skildringar av den katolske prästen Luigi och hans kamp för att få ungdomar bort från kriminalitet och hans kamp för att få ihop invånarna i ett motstånd mot maffian är en ovanlig skildring av kyrkans roll mot maffians förtryck. Något som helt klart kan vara ett föredöme och en inspiration för de religiösa ledare som bor och verkar miljöer som plågas av gängkriminella grupper i Sverige.

Filmen berättar i lugn mak om Felices längtar efter en tid som flytt. Byggnaderna, gatorna, kvarteren känns som om de är desamma som för fyrtio år sedan, säger han. Men vem lurar han egentligen? Miljöerna i filmen ger en stark visuell upplevelse där dåtid möter nutid. Nostalgia var Italiens Oscarsbidrag 2023. Den är suggestiv och engagerande och väcker många tankar och känslor. Det är en sorgesam varning för att försöka återkomma till en tid eller relation som flytt. En varning för att tro på att gammal kärlek aldrig rostar. Inget består för evigt.