
Camino Island
Författare: John Grisham
Utgiven: 2018-12
Översättare: Kjell Waltman
ISBN: 9789174297423
Förlag: Bonnier
En sak är säker, John Grisham själv har nog haft rejält roligt när han skrev den här romanen som inte är någon av hans vanliga juristdeckare. Långt ifrån. Hans lättsamma språk som flyter på finns kvar men i de flesta av hans deckare finns det någon som strider för de svaga och som ofta också lyckas vinna över de mäktiga som missbrukar sin makt. Här finns det inte någon glasklar indelning av vem som kämpar för de goda och vem som kämpar för det onda.
Handlingen börjar med att vi hamnar mitt i en brott:
Några ovärderliga originalmanuskript till den amerikanske författaren F Scott Fitzgerald stjäls från ett bibliotek. Tjuvarna tror att de gjort ett perfekt brott men det är alltid någon som gör ett misstag och de flesta av tjuvarna fångas snabbt. Men manusen är spårlöst försvunna.
Sedan kastas vi in i vad som verkar vara två helt andra berättelser. Vi möter Mercer Mann , en ung kvinnlig författare, som fått skrivkramp inför sin andra roman. Hennes första blev hyllad av kritiker.
Vi får också lära känna Bruce Cable som av en slump äger en populär bokhandel på Camino Island i Florida. Han verkar vara en rätt rolig karaktär som brinner för böcker och ständigt ses läsande, iklädd kostym. Han arrangerar signeringsträffar i bokhandeln för författare och ser till att deras böcker blir sålda. Han arrangerar litterära samtal och överdådiga middagar.
Den stackars Mercer Mann som tvingats ta studielån och försörja sig som lärare får ett välbetalt uppdrag att infiltrera Bruce Cable och han bokhandel. En företag knutet till försäkringsbolaget misstänker nämligen att Bruce har köpt de stulna manusen på den svarta marknaden för att sälja vidare. Mercer lyckas infiltrera bra och blir god vän med Bruce Cable. Ja mycket god vän. Då hamnar hon i ett dilemma: om hon upptäcker att han verkligen säljer tjuvgods, kan hon medverka till att en sådan bra person och nära god vän hamnar i fängelse?
Det är en lättläst och rolig roman som har sina poänger och som driver med förlagsvärlden, amerikanskt rättssystem och rider på myter om författare. Jag tror inte det är någon roman John Grisham lagt ner massor av energi på research utan han har helt enkelt haft ganska kul när han skrev. Och jag hade kul när läste även om den inte kommer att gå till historien som något litterärt mästerverk. Den kommer helt klart att bli en bra film så småningom.


Det finns så många fördomar och felaktiga föreställningar om hur det är att vara drogmissbrukare, så mycket okunskap. När en (oftast ung) person tar en drog första gången sker förändringar i kroppen, biologiska, fysiologiska och kemiska. Dessa förändringar blir större för varje gång han eller hon tar droger. När en missbrukare vill sluta skriker hela kroppen fysiskt efter droger. Det är inte lätt att med sin vilja bara sluta. Det är en stenhård, svår kamp. Det är alldeles för många som tror att den som vill sluta enkelt kan sluta, bara han eller hon vill. Till och med inom den så kallade missbruksvården råder stor okunskap om detta. Och framför allt får de anhöriga oerhört lite stöd och korrekt information om vad som händer med missbrukaren.
Alla som haft någon anhörig som fastnat med droger kommer att känna igen så mycket av händelserna. Hur den missbrukande unge lovar och lovar och vill sluta, men hur det sliter i kroppen. Hur missbrukandet påverkar hela familjen, släkten. Hur missbrukaren kan stjäla av sina närmaste, kan göra vad som helst när kroppen skriker efter drogerna. Filmen skildrar också hur enormt starka positiva känslor av välbefinnande som drogerna ger. Det är viktigt att förstå vad det är som drar in missbrukaren.
När vi minns vårt liv är det nog oftast så att vi minns det i olika episoder som inte alls behöver komma i tidsföljd? Regissören, Alexander Mørk-Eidem, säger i programbladet pjäsen inte handlar bara om Mara Page Marlowes liv utan att hennes minnen blir en öppning till våra egna minnen. Det som händer på scenen får oss att minnas någonting som har präglat oss, var och får sina aha-upplevelser som förstås förstärks av att varje årtal som har en scen med ett minne har musik från det året. Musik är något som väldigt kraftfullt kan öppna portalen till våra minnen.












