• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Ready Player One

27 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Ready Player One
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 mars 2018

Steven Spielberg är en  stor filmregissörer i konsten att skapa amerikanska storfilmer som drar en stor publik. Ready Player One har många av de ingredienser som en blockbuster av Steven Spielberg har, men samtidigt når det inte samma mästerliga nivå som hans bästa filmer. Någon odödlig ET är detta inte.

Handlingen utspelar sig i framtiden, år 2045 i en värld då människor knappt lever i verkligheten utan ägnar nästan all sin tid åt att vistas i en spelvärld, Oasis. Wade är en ung man som bor i ett amerikanskt slumområde med sin moster och hennes våldsamma sambo eftersom Wades föräldrar dog när han var liten. Liksom alla andra ägnar sig Wade och hans moster och hennes sambo mesta tiden åt  den digitala världen Oasis.

Oasis skapare lämnade ett testamente då han dog som består av tre nycklar som är gömda i spelet. Den som hittar nycklarna kan låsa upp en magisk dörr och på så sätt vinna rättigheterna till Oasis och bli stenrik. Wade liksom många andra försöker lösa uppgiften. I filmens början har ännu ingen ens fått tag på den första nyckeln. Givetvis finns det onda krafter också, förkroppsligade i en företagsledare för ett internationellt spelföretag som har anställt en mängd spelare för att erövra de tre nycklarna. Inte nog med det utan detta spelföretag har också gjort människor till slavarbetare genom att göra dem nedtyngda av skulder på grund av sitt spelande.

Som i typiska actionfilmer som har mycket inspiration av spelvärlden blir det en hel del jakter och slagsmål. Dessa scener är varken sämre eller bättre än en mängd liknade scener i andra filmer. Överlag tycker jag filmen är rätt medelmåttig. Jag har sett sämre filmer och jag har sett bättre filmer. Ett stort minus är alla karaktärer som är ensidigt skildrade utan något intressant djup. Givetvis samlar Wade så småningom om ihop ett litet charmigt gäng med udda personligheter som tillsammans ska kämpa mot det onda spelföretaget som vill ta över världen.

Ett plus för filmen är dess tredimensionella scener. Några är helt fantastiska. Men filmen bör nog ses i 3D för att få den största behållningen.

En av filmens behållningar är växlingen mellan det digitala livet och det verkliga. Den har en del paralleller med tv-serien Black Mirror, som också handlar om mänskligheten i den digitala världen. Filmen är  både en hyllning till populärkulturen som det vimlar av syftningar till och en varning för att låta populärkulturen och den digitala världen ta över det mänskliga mötet. Det är liksom inget nytt tema, vi har sett det förr.

En mycket intressant aspekt är hur alla människor i hela världen bara lever för sina digitala liv i Oasis. En majoritet bor liksom Wade i värsta slummen. Men ingen gör något för att förändra människors usla livsvillkor. Och det verkar inte Wade och hans gäng heller tänka på. Det verkar inte ens som om regissören själv tänkt på att det är filmens mest intressanta fenomen som det skulle gå att göra en mycket intressant film kring.

Spielberg har nominerats sex gånger och två gånger vunnit en Oscar för bästa regissör. Han är genom tiderna den regissör vars filmer genererat högst intäkter. Jurassic Park är den av Spielbergs filmer som gett de största intäkterna: drygt 920 miljoner dollar, vilket placerar den på nionde plats bland världens största kassasuccéer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: fantasy, Filmrecension, Recension, Scen, Steven Spielberg

Filmrecension: I Tonya, stark och berörande

16 mars, 2018 by Redaktionen

I, Tonya
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018

En berörande film om Tonya Harding (så bra spelad av Margot Robbie), amerikansk konståkare som blev misstänkt för att vara delaktig i överfallet inför OS i Lillehammer 1994 då hennes konkurrent Nancy Kerrigan blev attackerad och skadad i samband med en träning.

En film som egentligen handlar om det sociala arvet och klass-skillnder. Tonya Harding, idag 48 år, var som ung en av de skickligaste amerikanska konståkarna, men hon hade stort motstånd från domare och sportens ledning. Hon var inte fin nog. Hon kom från ett trasigt, fattigt hem.
Som en domare som alltid gav henne dåliga poäng svarade då hon konfronterade honom:
– Du representerar inte det vi vill. Vår målgrupp är amerikanska helylle-familjer.

Filmen börjar i intervjuform och är mycket effektivt och snyggt ihopklippt då vi omvöxlande får se olika versioner av hur händelser uppfattas. I vissa scener kunde en skådespelare vända sig mot kameran och säga ”föresten jag gjorde aldrig det här”. Effektivt. Starkt.

Under filmens gång glömmer jag flera gånger bort att det här har faktiskt hänt på riktigt, det är en så otroglig historia att det knappt går att tro att det är sant. Filmskaparna har tagit till vara på detta igenom genom att att vid flera tillfällen påminna tittaren om detta genom att bryta fjärde väggen, då de pratar direkt till publiken.
I en sen när Tonya har blivit skjuten av sin man, Jeff, och de blir stoppade av polisen börjar hon prata med kameran om hur sjukt det är att polisen såg att hon blödde och hittade en pistol och ett gevär i bilen men ändå lämnade henne där med Jeff.

Filmen en är väldigt engagerande och jag känner väldrigt mycket sympati för Tonya, som är fysiskt och psykiskt misshandlad, först av sin mamma och sen av sin man Jeff, även om hon lär sig att slå tillbaka och lämnar Jeff vid flera tillfällen går hon ändå tillbaka till honom. Något som inte är helt ovanligt bland misshandlade kvinnor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Amatörer – genuint äkta

14 mars, 2018 by Birgitta Komaki

Amatörer
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Gabriela Pichler

En svensk film med manus av Jonas Hassan Khemeri och Gabriela Pichler tillsammans. Gabriela som gjorde den omtalade filmen Äta, sova, dö 2012 har regisserat.

När det lilla samhället Lafors får chansen att i tävlan med Alingsås få en tysk stormarknad till sig gläds kommunfullmäktige. I ett samhälle där många jobb i textil och skinnindustrin har försvunnit utomlands behövs nya arbetstillfällen. Man behöver en säljande kommunfilm men problemet är att kulturpengarna är slut. Då Musse (Fredrik Dahl), en ledamot i fullmäktige, kommer på att låta ungdomarna skapa en film med sina mobilkameror tycker alla att det är en utmärkt idé. Gratis, demokratiskt och nytänkande. Och film blir det, men inte så som kommunfullmäktige hade tänkt sig.

När tjejerna Aida ( Zahraa Adoujaili) och Dana (Yara Aliadotter) sätter igång att filma blir det en helt annan film än den fullmäktige hade önskat sig.

Den film vi får se på bio om filmandet och samhället med alla dess innevånare känns genuint äkta. Visst retar man upp sig på de där jobbiga tjejerna som är för mycket ibland och
driver saker för långt men de visar verkligheten.

Här finns mycket som man sällan får se på spelfilm. Ett välordnat litet samhälle där centrum är fontänen och skulpturen av en älg, där industrin har dominerat och där merparten är arbetarklass. Där G Ett samhälle där det finns många invandrare och många gamla ortsbor. Här är invandrarna beskrivna som alla andra människor, inte som problem eller exotiska inslag. Många har bott länge i samhället, är rädd om sitt jobb och trivs för att det lugnt. Att integrering kanske fungerar bättre i ett litet samhälle där folk kommer närmare varandra.

Filmen betonar mer klassperspektivet, att villkoren ser olika ut beroende på ekonomi och utbildning. När kommunens städerska är rädd om sitt jobb och diskuterar med paret som äger bageriet betonas de ekonomiska villkoren inte etniciteten. När folk som handlar förklarar att de inte har råd att handla rättvist.
Men visst kan språk vara ett hinder. När Musse inte kan tala med sin gamla mamma på ålderdomshemmet är det tragiskt.

Att skådespelarna är amatörer är ett medvetet val av Pichler. Hon tycker om amatörer för deras lust och energi. Musse är även i verkligheten kommunalanställd men det är inte sig själv han spelar. Han betonar att det är en roll han gör i filmen. Den alltid leende, lite äldre singeln som håller på Elfsborg och är kompis med alla men ändå ganska anonym.

Jag tycker att man skall se den här filmen för att det är en värme och respekt för människor i den. Att det är en äkta skildring av ett samhälle någonstans i Sverige.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Toppen av ingenting – Svensk white trash-noir som inte räcker fram

14 mars, 2018 by Redaktionen

Toppen av ingenting
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 16 mars 2018
Regi: Måns Månsson och Axel Petersen

Svenska Toppen av ingenting, som tävlade om en guldbjörn på filmfestivalen i Berlin, handlar om Nojet, en kvinna i övre sextioårsåldern, som rycks ur sin tjugoåriga ”svenneexil” i Spanien när hennes far, en rik fastighetsägare, går bort närmare hundra år gammal. Livet vänds plötsligt upp och ned och dödsfallet tvingar henne in i sitt månatliga underhålls smutsiga backstage. Väl hemma ärver hon det sjuvåningshus som hennes pappa ägde, och hon står nu inför valet att sälja fastigheten eller fortsätta driften.

Fastigheten har under den senaste tiden i praktiken tagits om hand om Nojets bror, en skum man med talsvårigheter och dennes son; en snart medelålders odåga till ungkarl som spenderar sina dagar drickandes Bloody Marys i sin nedgångna lägenhet. Det visar sig snart att hela fastigheten är i mycket dåligt skick och att hela sjunde våningen hyrs ut svart, till personer som hyr i tredje hand och i nästan alla fall saknar kontrakt. Genom att agera mellanhand har Nojets bror och hans son tjänat stora summor pengar och försatt de boende i högst osäkra situationer. Med andra ord skildrar filmen de värsta sidorna av den närmast absurt hårda bostadsmarknad som råder i Stockholm.

Snart inleder en maktkamp mellan Nojet och hennes skumma familjemedlemmar, där hon står inför stora utmaningar – att sälja fastigheten är mycket svårt på grund av dess dåliga skick och alla svartkontrakt – och om hon inte säljer den fortsätter hela soppan med den olagliga aktiviteten och det dåliga underhållet – dessutom finns risken att de boende bildar en bostadsrättsförening som skulle vara en verklig käpp i hjulet. Snart blir hon även hotad och misshandlad av sin brorson som inte vill att hon ska sälja, eftersom det skulle sätta stopp för hans olagliga inkomstkälla. Nojet tvingas fly iväg med sin framlidne fars advokat Lex, till hans lantställe där hon kan fundera på sitt nästa drag.

Toppen av ingenting är en mörk film. Huvudpersonen rör sig i ständiga underjordiska white trash-miljöer och genomgår olika bisarrerier, som när hennes framlidne fars advokat håller på och regisserar koreografin till en välgörenhetsgala för hemlösa eller när hon själv frenetiskt rockar rockring på gymmet med ett närmast besatt ansiktsuttryck. Vissa av dessa scener är väldigt roliga och får mig att brista i skratt. Det är intressant att se en äldre kvinna i en huvudroll som varken är skör eller moderlig; publiken tas med på intima sexscener när Nojet sitter naken i ansiktet på en mäktig investerare eller bränner iväg skottsalvor med en k-pist. Men det blir tyvärr aldrig tillräckligt för att fånga mig.

Jag blir aldrig riktigt medryckt i handlingen, och ingen av karaktärerna är lätt att sympatisera med. På ena sidan av planen står den skumma brorsan och brorsonen – som inte lyfter ett finger för hyresgästerna utan endast kramar dem på slantar – och på andra sidan står Nojet själv: som levt sitt liv i en bubbla och som själv inte heller verkar känna någon sympati för hyresgästerna. Hon verkar inte känna någon sympati för så många andra i filmen heller för den delen; utan är rätt otrevligt mot vem som än står framför henne. All white trash blir till slut groteskt, belysningen är dålig, dialogen utmynnar sällan i något konstruktivt och kameran är ständigt inzoomad på saker man helst vill slippa se. Handlingen är snårig och tråcklig och känns till slut vara på väg mot ett avgörande, men när filmen är slut har jag en dålig smak i munnen. Smaken av antiklimax och moraliskt förfall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Tomb Raider – Alicia Vikander bär filmen

14 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Tomb Raider
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Roar Uthaug

Alicia Vikander är imponerande och helt suverän som Lara Croft. En riktig actionhjälte. Men filmen i övrigt är haltande med svag handling, förutsägbar och vi har sett en lång rad liknande äventyrsberättelser i Indiana Jones-kategorin, de flesta mycket bättre. Det är en klassisk underhållningsfilm med välkända ingrediens som dolda skatter, en exotisk värld, otäcka mysterier och onda skurkar som vill förgöra världen.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies mantel som Lara Croft är hjältinnan och huvudfiguren i datorspelsserien Tomb Raider. Angelina Jolie spelade Lara Croft i två filmer, Lara Croft: Tomb Raider och Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life. Alicia Vikander gör det med stor framgång. Hon är en modig skådespelare som vågar bredda sitt register och visar nu att hon både kan spela karaktärsroller där hon får Oscarsstatyetten, en maskin/robot (i ExMachina) och nu actionhjälte.

I Tomb Raider spelar hon en vilsen ung Lara Croft vars stenrika pappa försvann för sju år sedan och hon har vägrat skriva under dödsförklaringen. Om hon skriver under blir hon stenrik arvtagerska men hon föredrar att ta sig fram som fattigt cykelbud och på fritiden tränar hon MMA. Hon hittar hemliga papper från sin försvunna pappa som visar vart han gav sig av då han försvann. Hon ger sig av till denna mystiska plats, en hemlig ö utanför Japan.

Att filmen har massor av ingredienser och scener från tv-spel är väntat, förstås. Skeppsbrott och storm, golv som försvinner i grottan, onda män som har slavar, låsta dörrar som kräver en smart hjälte för att komma på hur de öppnas, bomber och vapen, ja allt finns med. Att det aldrig blir riktigt spännande hur otäckt det än är, det hör väl till själva genren.

Hennes pappa (som spelas av Dominic West, känd från tv-serierna The Affair och The Wire och från Ruben Östlunds Oscarsnominerade film The Square) gav sig av för att leta efter den plats där ondskans drottning Himiko blivit levande begravd. Här finns en av filmens haltande logik. Vi får under filmens lopp veta att när Laras mamma dog blev hennes pappa fixerad vid att hitta bevis på liv efter döden och paranormal verksamhet. Varför blev han då samtidigt så engagerad i att hitta den ondskefulla drottningens grav? Det saknar logik.

Jag har sett sämre äventyrsfilmer men också bättre. Det är Alicia Vikander som är filmens största behållning. Hon är en tuff actionhjälte som både kan skjuta pilbåge, slåss och kasta sig över stup men har samtidigt en mänsklig karaktär som visar medkänsla och solidaritet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in