Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Teaterkritik: Katt på hett plåttak på Maximteatern – fick stående ovationer, mycket välförtjänst

by

Foto: Sören Vilks

Katt på hett plåttak
Av Tennessee Williams
Regi: Stefan Larsson
Översättning: Sven Barthel
Scenograf: Sven Haraldsson
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Ann Bonader Looft
Mask: Susanne von Platen
Premiär på Maximteatern, Stockholm 14 februari 2020

Premiären fick stående ovationer och det var den värd. Tennessee Williams drama Katt på hett plåttak vann Pulitzerpriset för drama år 1955 och skildrar på ett starkt sätt hur lögner bryter ned människor och relationer medan sanningen, också när den är tung och hemsk, ändå är läkande, även när sanningen är en dödsdom.

Dramat har flera bottnar och som all riktigt bra kultur lämnar den en hel del åt betraktaren att själv ta ställning till. Men det som gör föreställningen enastående är skådespelarnas prestationer och hur regissören, Stefan Larsson, valt att föra fram dramat.

Dramat spelas på Maximteatern upp med en enkel scenlösning, i stort sett finns där bara en stor dubbelsäng i mitten av scenen och vid sidan en lång rad spritflaskor. Sängen är en stark symbol för dramats innehåll. På bakre väggen projiceras närbilder på skådespelarna, en mycket bra lösning som gör att också den som sitter på sista raden kan se skådespelarnas spel med ansiktsuttryck i närbild. Det fungerar oerhört bra med dessa duktiga skådespelare.

Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.

Där finns en mängd livslögner i familjen men de två lögner som framför allt styr föreställningen är Bricks lögn för sig själv om sin relation till sin goda vän Skipper, som dött – och lögnen om pappan är friskförklarad när han egentligen är dödssjuk.

Den andra scenen som stack ut extra mycket är det långa samtalet mellan fadern och Brick. Sakta men säkert får pappan sin yngste son, Brick, att berätta sanningen om händelsen som satte igång ångesten som driver Brick att fly in i alkoholens dimmor. Det kan vara svårt och det kan göra ont att se sig själv. Scenen är otroligt stark och Peter Andersson och Erik Ehn är imponerande äkta och trovärdiga.

Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.

Katt på hett plåttak på Maximteatern är ett samarbete mellan Maximteatern, Dramaten och Stockholms stadsteater och premiären var värd dess stående ovationer, utan tvekan. Två timmar och fyrtio minuter rann undan snabbt som vinden och gav en del att tänka och det är så uppenbart vilka fantastiska skådespelare som plockats ihop till den här föreställningen.

Medverkande
Storpappa: Peter Anderson
Stormamma: Marie Göranzon
Brick: Erik Ehn
Margareth: Livia Millhagen
Mae: Cilla Thorell
Gooper: Andreas Kundler
Pastor Tooken: Bashkim Neziraj
Doktor Baugh: Jan Malmsjö

Barnen
Polly: Valentina Zunino
Dixie: Bruno Strehl-Ogonowski
Sonny: Hjalmar Jakobson Ersmark
Buster: Edgar Jakobson Ersmark
Trixie: Leona Edholm Borchies

Statister
Lacey: Calle Lindén
Sookey: Catarina Olausson/Linda Huss

Musik: Katt På Hett Plåttak
Glass Candy – Digital Versicolor
Billie Eilish – Bad Guy
Thom Yorke – Unmade
The Gentleman Losers – An Empire of Coins
Thom Yorke – The Hooks
Radiohead – No Surprises
Frank Sinatra – Send in the Clowns
Aphex Twin – aisatsana [102]
Sufjan Stevens – Mystery of Love

Urpremiär för Determinism av Mattias Andersson på Dramaten 18 januari 2020

by

Två unga människor bryter sig in i en villa och kastas genom olika åldrar och sociala positioner i virvlande fart. Leker de bara, spelar de teater eller är alltihop förutbestämt av en allsmäktig och obarmhärtig maskin? Mattias Andersson undersöker sociala identiteter, maktstrukturer och den fria viljan i sin nya pjäs Determinism. I rollerna ser vi Evin Ahmad, som här debuterar på Dramaten, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexanders Salzberger. Urpremiär på Lilla scenen på Dramaten den 18 januari 2020.

Ett pressmeddelande:
Är rollerna vi spelar givna från början? Är positionerna vi hamnar i skapade av oss själva eller yttre omständigheter? Det är spännande och utmanande att tillsammans med skådespelarna gestalta pjäsens konstant skiftande identiteter och sociala positioner, berättar Mattias Andersson.

Mattias Andersson är en av den svenska moderna dramatikens förgrundsgestalter, både som dramatiker och som regissör. På Dramaten har han satt upp bland annat Idioten, The Mental States of Sweden och Uppenbarelsen. Mattias Andersson är också aktuell på Dramaten med Vi som fick leva om våra liv, en samproduktion mellan Backa Teater och Dramaten med Stockholmspremiär den 23 januari. Efter 13 år som konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg tillträder han som teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten den 1 mars 2020.

Läs Dramatens intervju med Mattias Andersson här.

Medverkande:
Evin Ahmad
Thérèse Brunnander
Hannes Meidal
Alexanders Salzberger

Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström

Irakisk Kristus har premiär 12 mars 2020 på Teater Galeasen

by

Irakisk Kristus som bygger på en roman av Hassan Blasim har premiär på Teater Galeasen 12 mars 2020 i en dramatisering av Lucas Svensson.

Ett pressmeddelande:
I ett gränsland mellan minne och fantasi, i en brutal skildring av en rå verklighet, rör vi oss mellan Irak och Finland med berättelser där det surrealistiska och absurda också är helt realistiskt.

Boken ”Irakisk Kristus” kom 2013 och författaren, Hassan Blasim, som bor i Helsingfors, ansågs då ha revolutionerat den arabiska litteraturen – från Finland. 2014 fick han sitt internationella genombrott när The Independent utnämnde ”Irakisk Kristus” till årets bästa översatta bok. Dramatikern Lucas Svensson har i sin bearbetning tagit fasta på bokens tematik kring inre och yttre exil, berättande, litteratur, tro, magi, våld, krig och sex.

Regi: Natalie Ringler

Med: Malin Mases Arvidsson, Vincent Grahl, Electra Hallman, Otto Hargne, Sandra Huldt, Kardo Mirza, Ann Petrén, Zardasht Rad och Peter Viitanen.

Rum: Johanna Mårtensson Ljus: Jens Sethzman Kostym: Matilda Hyttsten Mask: Anna Olofson Musik: Pelle Ossler Ljud: Tanya Byrne

Teater Galeasens uppsättning sker i samarbete med Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern.

Vem är Schmitz? – En skruvad komedi om identitet och könsroller har Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater

by

Vem är Schmitz? har premiär på Göteborgs Stadsteater den 6 december. Foto Ines Sebalj.

Vad är manligt och vad är kvinnligt? Hur identifierar vi en person i den roll hen spelar? Det handlar om fördomar, förväntningar, illusioner och missuppfattningar.
– Vem är Schmitz? är en skruvad komedi, lite som en sitcom faktiskt. Men med ett tragiskt slut, säger regissören Ildikó Gáspár. Pjäsen är skriven av den schweiziska dramatikern Lukas Bärfuss. Nordenpremiär 6 december på Studion på Göteborgs stadsteater.

Ett pressmeddelande:
Det är oroligt bland leverantörerna i Pakistan och bara Schmitz kan rädda situationen. På beställning förvandlas hen från kvinna till man för att förhandla om bolagets intressen. Men vem är Schmitz? En man som föddes i fel kropp? En kvinna som poserar som man? Vilka är förväntningarna? Och hur långt kan företaget gå i sin exploatering av personalen?

– Vi spelar alla våra roller och om någon inte passar in rubbar det ordningen. Pjäsen handlar om det omöjliga att inte ha fördomar och om en längtan att duga inför andra utan att bli definierad som något annat än en människa, säger Ildikó Gáspár, som kommit hit från Ungern för att regissera på Göteborgs Stadsteater.

Vem är Schmitz? är skriven av den schweiziska författaren och dramatikern Lukas Bärfuss, som nyligen fick Georg Büchner-priset, det största tyskspråkiga litteraturpriset.

– Jag tycker om Lukas Bärfuss pjäser. Han är väldigt lyhörd för sociala frågor och försöker få oss att öppna ögonen för problem som vi inte vill ta itu med. Han gör det smart och alltid med en stor portion humor.

– Vem är Schmitz? betraktar nutidsmänniskan, med sina tillkortakommanden, sin anpassningsförmåga och sin desperata jakt på framgång, och det i den absurda komedins namn. Lukas Bärfuss är en av Europas vassaste dramatiker och Ildikó Gáspár är en av Ungerns nya begåvade regissörer, säger Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater.

Ildikó Gáspár är en ungersk regissör som arbetat på de största ungerska teatrarna. Hon har även regisserat i Tyskland, Litauen och Serbien. Bland uppsättningar kan nämnas Josef och hans bröder av Thomas Mann, Maria Stuart av Friedrich Schiller, Macbeth av Shakespeare och The Fatherless av Csaba Mikó.

Vem är Schmitz?
Originaltitel: Frau Schmitz (urpremiär 2016 i Zürich)
Nordenpremiär 6 december på Studion

Av: Lukas Bärfuss
Översättning: Marc Matthiesen
Regi: Ildikó Gáspár

Med: Victoria Dyrstad, Fredrik Evers, Karin de Frumerie, Josefin Ljungman, Ylva Olaison, Emilie Strandberg, Jesper Söderblom, Carl-Markus Wickström

Scenografi och kostym: Lili Izsák
Mask: Katrin Lind
Ljus: Tamás Bányai
Kompositör: Tamás Matkó
Ljud: Marcus Lilja
Video: András Juhász
Dramaturg: Joel Nordström
Teaterförlag: Nordiska ApS Köpenhamn

Teaterkritik: I väntan på Godot – en succé

by

I väntan på Godot
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torkel Blomkvist
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 24 oktober 2019
Medverkande
Jonas Karlsson – Estragon
Torkel Petersson – Pozzo
Per Svensson – Lucky
Johan Ulveson – Vladimir
Pojken – Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen

Karl Dunér har gjort det igen. En stark föreställning som är en given succé. I väntan på Godot är en av de mest fascinerande draman som skapats. I regi av Dunér med något moderniserade texter är det ett mästerverk på scen: med underbart stram koreografi, med skådespelare som är makalöst perfekta i en föreställning som är härligt hänförande.

Vissa små korta sekvenser kan jag tycka är lite överdrivet publikfriande, som skämten med att Vladimir kissar på sig om han skrattar. Men det är så korta sekvenser att det inte stör mig ändå, även om jag inte behöver sådana skämt för att behålla fascinationen av dramat på scen.

Drama kanske till och med är fel ord. Egentligen händer inget, det är ingen stor konflikt, ingen stor förändring eller utveckling utan istället en skildring av ett tillstånd, av människans existens.

Vladimir och Estragon, två udda figurer, kanske luffare, tillbringar dagarna tillsammans vid ett vissnande träd i väntan på Godot. Vem Godot är får vi aldrig veta och frågan är om det ens är frågan värt att analysera. Samuel Becket, som skrivit dramat, har själv sagt att om han visste vem eller vad Godot var, då hade han skrivit det.

Det slår mig att detta drama, ett av de största som skapats av någon människa, inte kommer att bli begripligt för en kommande svensk generation utan att viktiga delar av dialoger och monologer kommer att behöva skrivas om – och kanske inte ens kommer att gå att skriva om för att kunna behålla stringens. Vladimir talar om att en av fyra evangelister i Bibeln har tagit upp att en av de två rövarna blir frälst. Frälst av Frälsaren. Om Svenska Skolverket får som de vill enligt dess senaste utspel ska skolungdomar inte få någon utbildning i Bibeln eller lyrik. Utan att känna till något om Nya testamentets berättelser kommer en kommande generation inte att förstå vad Vladimir talar om. Tillsammans med Bibeln vill Skolverket tydligen kasta ut Lyriken.

Då tänker jag så här: Vad är det som utredarna på Skolverkets utredare väntar sig ska ske? Vad är deras förväntningar på livet och sin utredning? Står de i samma absurda situation som Vladimir och Estragon? Som alla människor.

Per Svensson som Lucky

Dialoger och monologer i I väntan på Godot är så underbart surrealististiska, absurda och av och till komiska att de sätter fingret rakt på en expressionistisk realism som talar till oss på flera nivåer och framför allt mellan raderna och till känslorna. Jag vet inte ens om det är möjligt att misslyckas med detta mästerverk till absurt drama? Redan att läsa dramat ger en stor upplevelse.

Många plus dessutom till skådespelarna som alla är helt fantastiska. Jonas Karlsson och Johan Ulveson som de två kufarna, luffarna, spelar tillsammans som om de aldrig gjort något annat än varit just där, de två, tillsammans, om och om igen. Torkel Petersson fullkomligt äger scenen som Pozzo. Jag tror inte jag någonsin sett någon spela Pozzo så övertygande. Per Svenssons monolog som Lucky drog kraftiga applåder. Pojken vet jag inte vem som spelade, de finns flera namn i rollistan för den rollen. Men han får högsta betyg han med.

Det skulle förvåna mig mycket om detta inte blir både en publiksuccé och en föreställning om kommer att sättas upp i ytterligare en säsong. Dramat i sig, redan som manus, är ett av de största pjäser som finns. I regi av Karl Dunér är det en både varm, stark, mjuk och absurd föreställning som helt säkert skulle uppskattas av Samuel Becket själv.