Kägelbanan

Michael Kiwanuka
Förband: Jake Bugg
Kägelbanan, Södra Teatern, Stockholm
25 april 2012
Betyg: 3

Tidigare på dan hade jag fått nöjet att träffa Michael Kiwanuka och Jake Bugg för intervjuer och det gläder mig att den ödmjukhet som dom besitter som personer, märks av på scenen.

Först några ord om Jake Bugg som öppnade kvällen med ett gäng ljuvliga folkpoppärlor, som hämtat ur ett förlorat 60-tal, men nu återuppståndet 2012. Dessa pärlor ackompanjeras av en stark, rak stämma och nervig nybörjarenergi, som får Kägelbanan att hålla andan med ett leende på läpparna. En begåvad ung man att hålla ögon och öron öppna för.

Huvudakten Michael Kiwanuka, som nu är på turné för första gången efter att albumet Home Again släpptes i februari, kliver upp på scenen med sitt femmanna band och bjuder i princip på hela debutalbumet plus mer därtill. Michael och bandet är taggade, Kägelbanan är taggad och jag är taggad. Och det börjar bra. Riktigt bra. Med ett starkt driv och grym energi från scenen. Och han har mig kring sitt lillfinger när han som kvällens tredje låt gör magiska Always waiting ännu mer magisk än på skiva. Tårarna är inte långt borta.

Men sen villar han och bandet bort mig när fantastiska Tell me a tale mynnar ut i ett långt, ointressant instrumentalparti och det dyker upp några sådana till under konserten, som för mig gränsar till sömnpiller. Det är väl lite musikerdilemmat, att det gärna ska jammas loss lite väl mycket, utan att inse att det blir på bekostnad på helhetsintrycket. Min andra invändning för konserten är att de små nyanserna och subtila fraseringarna, som gör albumet Home Again så mästerligt, försvinner hos det taggade bandet. Det öses på av spelglädje, stundom lite för fläskigt, visserligen alltid med ett skönt sväng, men jag saknar det sköra.

Och när jag precis hinna tänka den tanken, lämnar bandet scenen och lämnar Michael på egen hand med sin gitarr, där han berättar att han vill spela några låtar till oss, såsom dom var skrivna från början. Där med sin gitarr, sin mäktiga röst, magiska Any day will do fine och I won’t lie, får jag det jag saknade, och där och då återfår konserten sin magi.
Men konserten med Kiwanuka blir i slutändan spretig och ojämn, och personligen hade jag kapat de långa partierna med intrumentalonani och låtit hans låtar tala för sig själv. Dom är magiska i sig själv.

Text: Tommi Salmela

> Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Michael Kiwanuka? Läs den här.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, Kägelbanan, Kiwanuka, recension, Jake Bugg