Mänsklig värme

När Kulturbloggen möter upp Markus Krunegård på Lilla Hotellbaren i södra Stockholm är han nyss hemkommen från Austin och musikindustrins kanske viktigaste mässa South by Southwest där han uppträtt med We Are Serenades – hans och Adam Olenius från Shout Out Louds gemensamma kreativa outlet. I maj åker de tillbaka för en USA-turné men dessförinnan ger Markus ut sin nya soloskiva som bär titeln ”Mänsklig värme”.

Hur var South by Southwest?

Det var grymt, det börjar arta sig där borta. Det finns bättre förutsättningar för liv i tjugofem graders värme. Det var lite hysteriskt eftersom vi spelade hela tiden. Vi åkte mellan olika sessions och gjorde massa intervjuer. Austin är en häftig stad, jag har aldrig varit där förut. Vi hann även se Lower Dens, Kindness och massa annat.

Hur känns det så här nära albumsläppet?

Jag ser fram emot det, nu är det liksom för sent att ångra dig. Det är befriande samtidigt som det är enda tillfället jag kan tillåta mig själv att noja lite. Men jag ska bara luta mig tillbaka och se hur den tas emot.

Hur hinner du med alla dessa projekt?

Det har gått två och ett halvt år sedan jag släppte de förra skivorna och låtarna på Serenades skiva har vi samlat på oss under fyra år. Det brukar ta ett halvår efter jag släppt en skiva innan jag kommer in i ett flöde och börjar skriva på nytt igen. Det är inget nio-till-fem-jobb. Jag får en idé och blir lika förvånad varje gång jag kommer på en låt. Väntar jag så har jag en skiva till slut.

Ett centralt tema på nya skivan tycks vara resan till varmare klimat, hur kommer det sig?

Om man är på samma plats, sitter vid samma köksbord eller samma barstol, tömmer man det ganska fort. När man reser höjer man blicken och saker som är helt vanliga blir lite mer speciella. Resor gör också att man kommer på fler idéer vilket kanske beror på att man inte behöver diska eller tvätta. Hjärnan får mer tid att komma på saker. Saker som skrivs förläggs någonstans, oavsett om det är på en flygplats eller i ens sovrum. Det blir en ram att skriva runt.

Anser du att skivan har några teman?

Det har den säkert, jag hoppas få läsa om det i recensionerna. Den här gången har jag kunna välja ämnen mer mångsidigt. Om man är olyckligt kär eller arbetslös och frustrerad finns det inte så mycket annat som distraherar en. På den här skivan har jag kunnat zooma ut och välja med fritt. Det är inget konceptalbum utan snarare tio låtar där varje låt fyller sin plats som akt i skådespelet.

Hur har arbetsprocessen bakom den här skivan skiljt sig från hur du arbetade med ”Prinsen av Peking” och ”Lev som en gris, dö som en kung”?

Det mesta spelades in live. Idag finns det så mycket datagjord musik där varje sekund är fylld av tricks och gimmicks. Jag ville ha mer mänsklig värme, så jag hyrde en fet studio och spelade in med mina kompisar. Det var som ett happening – när pengarna tar slut måste skivan vara färdig.

Jag var tvungen att vara hård mot mig själv och ställa krav på en högre standard eftersom jag den här gången spelade in tio, eller tretton, låtar istället för tjugosex. Förra skivorna var mer yviga och skissande fast det var ingen jätteskillnad. Spontaniteten är fortfarande där.

Är det inte mycket lager-på-lager?

Ljuden är fylliga – det är ingen tom skiva. Däremot är det inte mycket pålägg. Att det låter som lager-på-lager beror på hur det är mixat. Det är ingen demokratisk mixning där alla instrument låter lika mycket. Det var det jag ville åt i studion – en annan ljudbild än rådande.

Vilket var det bästa föremålet i studion?

En Rotor Drum med gate reverb löste många problem. Sedan köpte jag en akustisk gitarr, Jimi Hendrix favoritmodell. Den var bra, nu är den trasig. Så blev jag lurad när jag köpte den men den var bra.

Har du funnit några nya influenser?

Lower Dens som jag nämnde tidigare. Jag hittar nytt hela tiden. Jag lyssnar mer på gitarrock, The Who hade jag inte lyssnat på tidigare, och mindre på electro. Annars är det samma – PJ Harvey och Violent Femmes. Kurt Vile och The War on Drugs är sådant jag inte hade hittat tidigare. Reggae var jag tvungen att bli äldre för att kunna uppskatta, förut blev jag alltid så rastlös av det.

Varför bytte ni namn från Serenades till We Are Serenades?

Det var inget mer mystiskt än att det redan fanns ett lotion-företag som hette Serenades. Folk stämmer varandra i USA så vi blev tvungna att byta. Vi satt en kväll och tyckte We Are Serenades var den bästa nödlösningen. Det är enkelt eftersom vi ändå säger det under spelningarna. Eller nu kanske vi måste säga We are ’We Are Serenades’.

Foto: Emma Andersson