Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

indie

Tony Clifton "White elephant"

by

Gotlandsbandet ”Tony Clifton” har hängt och spelat ihop sedan 2002. Efter att ha synts och hörts på en mängd festivaler runtom i landet är det nu dags för debutalbumet ””White elephant” att äntra skivmarknaden.

Tony Clifton säger sig ha tagit influenser från en mängd olika grupper. På bandets myspacesida nämns bland annat Hot Snakes, Grandaddy, Velvet Underground, Queens of The Stone Age och The Soundtrack Of Our Lives. Själv tänker jag ”The Ark” när jag hör den första singeln ”Deliverance”, låten som tyvärr inte är särskilt nyskapande men som ändå gör att det ibland rycker till lite i benet.

De fem oklippta killarna leverar en trevlig och konventionell rockmusik som de säkerligen slipat på i timmar. Bandets sångare Johannes Hallbom känner vi sen tidigare igen från Kunskapskanalens ”Garage”. Att få Johannes att framstå som en rockstjärna känns rätt knepigt. I rutan ser han ut som en snäll och go grannpojke snarare än en kaxig artist som slår sönder instrument, röker något tvivelaktigt samtidigt som han ligger med en groupie. Okej, kanske är det bara positivt att någon slår hål på myten om att allt detta automatiskt skulle tillkomma en äkta rockmusiker. För faktum är att Johannes faktiskt har en rockstjärneröst som får hela albumet att lyfta avsevärt.

Bästa låt: ”All the little shards”. Okomplicerat i höstmörkret tack.


Du kan lyssna på bandet Tony Clifton på deras MySpace-sida.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Filmer och bilder från konserten med Division of Laura Lee, Pascal och Giant Boar

by

Division of Laura Lee släppte sitt tredje album – Violence is timeless – sista veckan i oktober. Det firade bandet med flera spelningar, en av dem på Debaser, Medis, i Stockholm fredagskvällen 31 oktober.

Det var en helkväll med tre band: Giant Boar, Pascal och Division of Laura Lee, DOLL.

Först ur var Giant Boar.Det är ett indierockband med rätt klassisk rockstil. För mig var det första gången jag hörde dem.
De spelare bland annat låten Jessica Hell som du kan lyssna på här.
Det märktes att många i publiken gillade öset.

Nästa band som spelade var Pascal. Det är ett band som verkligen sticker ut: det är en trio med två tuffa tjejer. Trummisen: en tjej med långt ljus hår och rosa aftonklänning ger vibbar från Sagan om ringen och alvernas land.

Här kan du se videon Cadillac med Pascal.
På sin hemsida berättar Pascal själva om hur bandet startade:

Pascal bildades i februari 2005. En dag var Isak ute och gick. Innan dess hade han sparkat in sin spis. Han var ute i en skog och såg någonting långt borta som blänkte. Han drogs mot den. Det var en rysk spritflaska med en ylande varg på. Inuti fanns Pascal, en rysk sjömans binnikemask. Isak tog med Pascal till replokalen och då skapades från tomma intet ett mördarriff som senare tillsammans med Mimmi och Manuela blev Pascals första låt ”Kom inte till mig”.

Pascals hemsida

Och sist men inte minst var det då dags för Division of Laura Lee. Vänersborgsbandet som numer bor i Göteborg och vars nya skiva – Violence is Timeless – som släpptes i slutet av oktober på cd fått enormt mottagande av kritiker.

Live är Division of Laura Lee brötigare, helt enkelt mer punk och hardcore. Det var skön stämning och där jag stod var folk helt absorberade av soundet och takten, och lirade med i luften på låtsasgitarrer eller låtsartrummor. DOLL gör mer än spelar, det är en hel show, där ljus och scenografi är delar i helheten. Ljuset som pendlar mellan att vara helt mörkt med bara några små lampspottar till att plötsligt tända hela lokalen. I delar av vissa låtar användes ljuset för att göra bandmedlemmarnas rörelser ryckiga i takt med musiken, det var oerhört suggestivt.

Division of Laura Lee är ett av de mest spännande banden på den svenska indiearenan. Tillsammans med Giant Boar och Pascal bjöd de på en bra start på Halloween-helgen.

Här är Kulturbloggens intervju med Division of Laura Lee.
Här är Kulturbloggens recension av albumet ”Violence is timeless”.

Foto: Anders Löwdin
http://www.flickr.com/photos/anderslowdin/

Filmklipp: Rosemari Södergren

Här tre av låtarna från spelningen på Debaser:



Andra bloggar om: , , , , ,


Razorlight till Oslo, Stockholm och Köpenhamn

by

Razorlight kommer till Köpenhamn, Stockholm och Oslo.

Deras efterlängtade tredje album finns i skivhyllorna i början av november. Razorlights förgrundsfigur Johnny Borrell utlovade storverk när han nyligen sa till the Sun att ”Vi är ett fantastiskt band och vi har gjort en fantastisk rock ’n’ rollskiva, det är inte mer komplicerat än så”.

Razorlight bildades 2002, när rockens nytändning satt London i kok och bubblade som mest. Bandet blev fulltaligt genom att Johnny Borrell annonserade i NME efter musiker och Björn Ågren och Carl Delemo från Lidköping rekryterades. Debutskivan ”Up all Night” från 2004 är visserligen ganska mycket just 2004, det härliga bubblet som fanns i brittisk rock då går inte att ta miste på, och det funkar fortfarande perfekt med sina livsfarliga hookar och snygga gitarrer. Razorlight gjorde snabbt toksuccé i Storbritannien hyllades som det bästa och mest intressanta för att inte säga rockens räddning. Next best thing, band of the year, hype, hype.

Om ”Up all night” var euforin, galenskapen, festen så var det följande albumet ”Razorlight” dagen efters insikter, bakisfnitter och allvar. Vad som är gemensamt för båda är Johnny Borrells otroliga låtskrivande, drivet och passionen. Vad tredje skivan ”Slipway Fires” kommer att bjuda på kan vi ännu bara fantisera om men singeln ”Wire to Wire” skvallrar om förnyelse och lovar mycket gott.

Nu beger sig bandet ut på en turné i Norden innan skivan släpps här. Det är en exklusiv uppladdning på mindre klubbar, som borde locka hit även fans från London (där de spelar på ställen som sväljer uppåt 8.000 pers, och dessutom fyller stället 3-4 kvällar i rad).

Bandets hemsidor:
www.razorlight.co.uk
www.myspace.com/razorlight

9 december – Köpenhamn, Pumpehuset
10 december – Stockholm, Debaser Slussen
12 december – Oslo, Parkteatret

Wire To Wire

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Här kan du se Hellacopters sista spelning direkt över nätet

by

Ikväll, söndag 26 oktober – ska Hellacopters spela sin sista konsert. Och du som inte kan vara där kan se den live direkt från MySpace, härifrån.

Och som det ser ut nu har fans redan kommit dit för att stå på första raden under spelningen.

Platsen de spelar på? Debaser Medis i Stockholm.

Relaterade artiklar: Aftonbladet efterlyser bilder från konserten.

Andra bloggar om: , , , ,

Orphan songs med Orphan songs – riktig äkta melankolisk indiepop

by

För ett tag sedan kom en skiva med e-posten till Kulturbloggen, ett recensionsexemplar, som mp3-filer. Jag lyssnar alltid på alla skivor jag får av skivbolag. De flesta kommer dock fortfarande som cd-skivor, men det börjar komma fler som mp3-filer att hämta hem.

Albumet heter Orhan Songs och artisten kallar sig också för Orphan Songs.

Jag fastnade direkt för första låten: ”What you want is lost”. Det är skön gitarrbaserad melankolisk indiepop. Carl-Otto Johansson, som är det riktiga namnet på musikern Orphan Songs, har en skön röst åt David Gray hållet till som ger de vemodiga texterna en filosofisk eftertänksam ton.

Jag vet inte så mycket om den här artisten, det finns lite fakta på hans hemsida:

Carl-Otto Johansson lives in Kalmar on the South-East coast of Sweden, and makes music under the name Orphan Songs. He was singer and songwriter in the Swedish indie band Eyedrop who released the critically acclaimed album ”You And Me Vs. The Machine” back in 2002 on Swedish indie Dead Frog Records. Eyedrop split up in 2005 in the early stages of recording their second album and in the aftermath of the break-up, Carl-Otto got single custody over the songs left behind – his ”Orphan Songs”.

Soon his family of melodies got bigger as he started writing new material and set out to record a solo album, a project that took years to complete. Produced in his home studio, Carl-Otto plays almost every instrument himself with occasional help from his former Eyedrop bandmates – drummer Mathias Jonsson and bassist Henrik Johansson.

Lyssna gärna på Orphan Songs på MySpace.

Sydsvenskans recensent tycker också mycket om albumet och gav betyget 4.
Här en recension hos Dagens skiva.
Recension hos Barometern.

Andra bloggar om: , , ,