Teater

Derealisation – föreställning med viktigt budskap

6 juni, 2015 by Lotta Altner

Derealisation
Regi/bearbetning: Erik Bovin
Ljud/ljus: Göran Hellkvist
Scenografi/kostym/affisch: Henrik Lindmark, Erik Bovin
TeaterVerket den 5 juni 2015

Alla som någon gång blivit utsatta för något som känns helt världsfrånvänt eller helt otänkbart i närmiljön, när det gäller förluster eller nära döden upplevelser, kanske kan närma sig den här enaktaren. Har man inte det, tror jag man tyvärr har svårt att förstå upplägget. I det här fallet handlar det om din djupa inlevelseförmåga i stor skräck och i 25 minuter. Uppsättningen berör paniken, ångest och rädslan man skulle ha kunnat känna om man överlevde massakern på norska Utøya. Hade jag inte vetat att det var en enaktare, är jag inte säker på att jag hade orkat eller vågat gå och se föreställningen. Känslan du utsätter dig för påminner om den du utsätter dig för om du besöker ett koncentrationsläger idag. Man vet därmed inte hur man kommer att kunna hålla ihop sitt eget psyke.
Inledningsvis ser du två män, varav den ena verkar mer berörd av psykiska problem än den andre. Dock verkar ingen av dem blöda på utsidan i alla fall. Den ena pratar så att man förstår att han överlevt massakern och den andra kan både vara hans inre röst, en fantasi men även en mördare. Jag vet inte om det är tragisk eller ironisk att en av skådespelarna faktiskt påminner, utseendemässigt, om den verkliga mördaren på Utøya. Det kan ju inte han rå för, men det är ju ett faktum, som spelar med ens obehagliga känslor under hela föreställningen. Samtidigt är det ju så att väldigt många nordeuropéer ser ut just sådär. Blond och blåögd. Jag minns min egen reaktion när jag såg de första bilderna på den norska massmördaren, jag tänkte ”Sk*t också! Han ser ju snygg och sympatisk ut! Hur är det möjligt!? Borde inte sjuka människor och mördare se förfärliga ut?”.

Att skådespelarna är nervösa inför premiären märks tydligt. Deras röster darrar och skär sig ibland, men framförallt är deras agerande allt för snabba känslomässigt. Man hinner inte riktigt med i de processer som är nödvändiga att gå igenom, för att tro på utbrotten. Jag hade exempelvist gärna sett ett långsammare växande av ilska, snarare än totala skrikutbrott på ett par sekunder. Jag känner inte med dem. Varken för eller emot.

Känslorna går dessutom snarare utifrån och in, än tvärtom. Däremot kan man tydligt uppleva den panikångest som den överlevande känner och man förstår att hela hans dilemma, när han faktiskt inte längre vet vad som är verklighet, dröm eller illusioner. Framförallt förstår jag om han aldrig kommer att kunna bli sig själv igen.

Om jag hade skrivit manuset hade jag tagit med den skuld som jag vet överlevande får, d.v.s. varför fick jag leva vidare, men inte de andra. Jag såg inget spår av den typen av sorg i föreställningen. Den dimensionen tror jag är nödvändig, för att kunna ta uppsättningen helt på allvar.

För mig hjälpte det mycket att jag var insatt i hur morden på ut Utøya hade gått till det vill säga hur folk dödades, överlevde och hur mördaren kunde kamouflera sig och komma dit. Om man inte vet det, kan det finnas scenbilder, som inte riktigt går ihop. Det är tråkigt för budskapet i föreställningen är viktig och något som inte många vågar belysa.

Skådespelarna ska ha stor eloge för att de spelade för en liten publik. Det är bland det svåraste man kan göra och framförallt på en premiär. Att inte tappa modet eller sin roll, kräver stor insats och målmedvetenhet.

I rollerna: Erik Bovin, Henrik Lindmark

Norrköping blir värd för Scenkonstbiennalen 2017

31 maj, 2015 by Redaktionen

Under avslutningen av den pågående scenkonstbiennalen i Malmö överlämnades stafettpinnen till Norrköping, som blir spelplats för nästa Scenkonstbiennal. Östgötateatern blir i maj 2017 värd för denna Sveriges största festival för hela scenkonsten, som innehåller föreställningar av teater, dans, musikteater och många andra former av scenkonst för barn, unga och vuxna.

Ett pressmeddelande berättar:
Den är både en festival för publiken i regionen och en mötesplats för hela branschen, nationellt och internationellt. Scenkonstbiennalen innehåller föreställningar från hela landet, seminarier, workshops, föreläsningar, internationella gästspel och många andra möjligheter till konstnärliga utbyten och samtal.

Teaterunionen, medlemsorganisation för hela branschen, arrangerar biennalen tillsammans med en värdteater. Dess styrelse är mycket glada över denna generösa inbjudan från Norrköping och Östgötateatern och ser fram emot samarbetet med denna stad som har så många fantastiska miljöer och spelplatser satt erbjuda.

Östgötateatern finns också representerade på årets Scenkonstbiennal med föreställningen Rose Rose Rose i regi av Malin Axelsson, producerade av ung scen/öst, en satellitverksamhet till Östgötateatern med uppdrag att spela för barn och unga.

Östgötateaterns chef Johan Celander välkomnar alla till Norrköping för nästa stora scenmanifestation i maj 2017.

– Scenkonstbiennalen har utvecklats till en gränslös mötesplats där sceniska drömmar och fantasier, utopier och dystopier, skapar inspiration till samtal och möten. Att stafettpinnen nu förs från ett kulturellt dynamiskt och satsande Malmö och Skåne till Norrköping och nybildade Region Östergötland, lovar gott för framtiden. Vi ser fram emot att kunna bjuda in alla medborgare och kollegor till en hejdundrande fest.

Momo eller kampen om tiden – höstens stora familjeföreställning på Stockholm stadsteater

28 maj, 2015 by Redaktionen

Allan Svensson som stod bakom Det susar i säven – en av Stockholm stadsteaters största succéer genom tiderna – gör en efterlängtad comeback som regissör. Nu sätter han upp höstens familjesatsning på Kulturhuset Stadsteatern – Momo eller kampen om tiden som har premiär den 22 augusti på Stora scenen med Polly Kisch i huvudrollen.

Ett pressmeddelande berättar:
Den fantastiska berättelsen om Momo har förtrollat många, barn som vuxna, genom åren. Den är skriven av tyske författaren Michael Ende som också gjort Den oändliga historien och Ofelia och skuggorna. Momo besitter en fantastisk förmåga. När hon lyssnar försvinner folks problem. Amfiteatern där hon bor blir en samlingsplats för musik, glädje och samtal – ända tills några mystiska, grå och cigarrökande figurer börjar stjäla varje timma, minut och sekund som människorna arbetar ihop. Till slut är den enda som kan rädda dem Momo, som tillsammans med sköldpaddan Kassiopeja och den mystiske Mäster Tid tar upp kampen mot de onda krafterna.

Momo eller kampen om tiden i regi av Allan Svensson är höstens stora familjeföreställning på Kulturhuset Stadsteatern. Rollen som Momo spelas av Polly Kisch, hennes bundsförvanter Kassiopeja och Mäster Tid av Åke Lundqvist och Sten Ljunggren. I övriga roller syns Per Sandberg, Göran Forsmark, Mats Qviström, Jan Mybrand, Ralph Carlsson, Kirsti Stubø, Morten Løvstrøm Olsen, Lars Göran Persson, Lars Edström, Kristofer Kamiyasu, Patrik Hont och Anders Johannisson.
Premiär: 22 augusti 2015
Scen: Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Ålder: Från 7 år i vuxens sällskap

Regi: Allan Svensson
Dramatisering: Anneli Mäkelä
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Maria Gyllenhoff
Ljus: William Wenner
Kompositör: Adam Fietz
Sångtexter: Tomas Andersson Wij
Mask: Ulrika Ritter

Den svenska apans 100 röda drömmar – Ingen går ifrån den här uppsättningen oberörd

23 maj, 2015 by Lotta Altner

”Den svenska apans 100 röda drömmar”
Text: fritt efter Joakim Pirinen
Regi och bearbetning: Nils Poletti
Kostymtecknare: Lena Lindgren
Ljusdesign/scenografi: Markus Granqvist
Kompositör: Daniel Rossetti, Jonas Söderqvist
Föreställning som recenseras: Turteatern i Kärrtorp den 22 maj 2015

Bara titeln i sig själv gav en hel del att tänka på innan föreställningen. Vilka apor finns i Sverige? Menar de riktiga apor? Varför röda drömmar? Pratar de politik här eller menar de bokstavligen röda drömmar? Dock visste jag redan från början att något av Joakim Pirinen inte kommer att serveras som sondmat. Det gällde att vara förberedd på att tugga i sig kritiker på hög nivå. Jag åt intensivt.
Inledningsscenen börjar med någon typ av djurisk djungeldans, som genom sin nakenhet skulle ha kunnat vara provocerande. Av någon ”lustig” anledning var den inte det minsta det och i jämförelse med övriga scener i produktionen, rena rama lättheten i uttryck. Det kändes inte ens jobbigt och barheten upplevedes helt naturlig i sammanhanget.

Uppsättningen saknade dock helt och hållet någon markant början, mitt eller slut. Scenerna kunde ha sats ihop i vilken ordning som helst, nästan. Den bestod istället av mindre scener, som mer eller mindre överlappar varandras syften. Vid vissa tillfällen kunde det kännas förvirrande, då man gärna hade velat bygga ihop någon form av logik från det ena mönstret, med det andra. Till slut gav man dock upp på att helt se någon vettig story och fokuserade på de större och mindre budskapen i varje ord, mening eller kroppsspråk. Det var skönt när man kunde släppa det vanliga behovet av ordningsföljd.

Att ge etablissemanget en stor fet smäll på käften, var helt klart hela uppsättningens syfte. Ingen gick säker. Efter föreställningen försökte jag tänka efter vilken eller vilka eventuella grupper som inte fått på ”tafsen”. Vem stod utan skuld och kunde kasta nästa sten? Den starkaste satiren riktades mot pedofiler, politiker, enskilda kända författare, rasister och mot pornografin. En ytlig värld som gärna obestraffat juckar sig fram här i världen med makt, smil, fnitter och lögner. Hela tiden på andras bekostnad. Dessutom var man ironisk mot män, kvinnor, komiker och religiösa. Komikerns särställning i vårt samhälle var väldigt klockren i deras tolkning. Jag log åt det faktum att många manliga komiker tror de är roliga bara då de är vulgära och vågar säga knulla femton gånger i samma mening.

Vid några tillfällen var blottningen av ”sanningen” med sarkasmen så obehaglig att jag vände och vred mig i min stol. Min inre röst sa, ”snälla sluta, nu får det vara nog”. Vid något tillfällen gick de så långt i sina uttryck att de gav mig fysiskt illamående. Efteråt kändes det dock viktigt att jag hade fått lov att bli utsatt för det. Det var som en inflammerad tand, som behövde dras ut ur munnen och spolas ren.
Det enda som genomgående var lite förbryllande var en del rolltolkningar. Jag förstod inte riktigt poängen i skrikande hysteriska kvinnor, snorande dialekter eller allt för komplicerade anföranden. Glädjande var dock att en del av kvinnorna spelade män ibland och att en del av rollkaraktärerna inte alls var könsbestämda utan snarare var transsexuellt präglade. Könsroller byttes också med varandra och gjorde att den normativa ordningen på saker och ting bara kördes ner i den allmänna köttkvarnen.

Scenkostymerna i den här föreställningen var hela tiden ”outstanding”, med inspiration från infödingar, indianer och japanska ninjakrigare. Minoriteter som alltid tar skada i ett samhälle som strävar efter likformighet. Men här slogs de tillbaka. Allra mest fascinerande av scenkostymerna var den byggda dinosaurien som kom in och hälsade på publiken. Den var gjord på secondhandkläder, nätvajrar, en gammal ryggsäck och ett paraply. Glatt kunde jag också konstatera att med eltejp kan man lösa och stödja det mesta!

Ingen människa gick ifrån den här uppsättningen oberörd. Tusen tankar och intryck snurrar runt i hjärnan. Jag är övertygad om att den här föreställningen kommer att bo kvar inom mig ett par dagar. Flera gångar kommer nya budskap och tankar att formas i mig och rassla genom systemet som ett flipperspel. Därmed var det här inget skådespel jag kommer att förlora på.

På scen:
Marie Ahl, Rebecca Westholm, Py Huss-Wallin, Sandra Redlaff, Emil Brulin och Marcus Vögeli

Foto: KlaraG

Linus Tunström lämnar Uppsala stadsteater

20 maj, 2015 by Redaktionen

Teaterchefen Linus Tunström har meddelat styrelsen för Uppsala stadsteater att han lämnar Uppsala stadsteater när hans nuvarande kontrakt går ut den sista juni 2016.

Till Dagens Nyheter säger Linus Tunström att det var ett svårt beslut, han trivs med arbetet men ville ge två idéer som finns i hans huvud chans att förverkligas och då behöver han mer konstnärlig frihet än han har som teaterchef. Det ena projektet är ett filmprojektet det andra att komma tillbaka till Tyskland och regissera.

Ett pressmeddelande från Uppsala stadsteater skriver om Linus Tunström:
Linus Tunström har tillsammans med sina medarbetare utvecklat Uppsala stadsteater till att vara en lokal scen med internationella samarbeten varvat med en bred verksamhet för barn och unga. Genom årens många produktioner har Uppsala stadsteater presenterat en repertoar som är totalt närvarande i staden, som lyft klassiker in i samtiden och som öppnat upp för det oprövade. Teatern har utmärkt sig som en plats där både lokala och nationella angelägenheter kan iscensättas och bearbetas.

Jag har haft åtta otroligt roliga och lärorika år vid Uppsala Stadsteater, men känner nu att det är dags för mig att söka nya utmaningar i livet, säger Linus Tunström.

Linus Tunström tillträdde som VD och teaterchef vid Uppsala stadsteater 2007. Hans tid som teaterchef har rymt både glädje och utmaningar.

Det har funnits tuffa stunder, som när vi var tvungna att dra ner på personalen 2011. Men att tillsammans med fantastiska medarbetare införa repertoarteater, sätta teatern på den internationella kartan, slå publikrekord, stärka teaterns roll i lokalsamhället och göra uppsättningar som till exempel Fursten, Cabaret och Fanny och Alexander, har varit en enormt stor glädje.

Uppsala Stadsteaters styrelse kommer nu att påbörja processen att hitta en efterträdare till Linus Tunström som VD och teaterchef.

Jag och styrelsen är mycket nöjda med Linus arbete på teatern, men respekterar hans beslut och kommer nu att göra allt vi kan för att finna en efterträdare som kan bygga vidare på teaterns framgångar de senaste åren, säger Lisa Skiöld, styrelseordförande vid Uppsala stadsteater.

Teater

Footer

Om oss