Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Alfahannen – om saknaden efter en annan bok

by

alfahannen

Jag tycker att Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Alfahannen” är bra som sådan. Men det verkligt intressanta är mottagandet: Kritikerkårens monumentala besvikelse över att gestaltningen av manligt genisvineri inte lever upp till förväntningarna. Uppenbarligen är temat oerhört angeläget av de recensioner jag läst, alla författade av kvinnor.

Liksom i Wennstams tidigare böcker, både fakta och fiktion, handlar det i den senaste romanen om makt och våld i en tydliggjord struktur: Alfahannen ”Jack Rappe tar kvinnor som en karl ska. Att de inte alltid är med på noterna hör ju bara till spelet, eller hur? Filmen älskar sina bad boys. Jack Rappe med sitt vargleende är den verkliga alfahannen bland de manliga skådespelarna i Sverige” som bokens baksidestext lyser.

Och Katarina Wennstam verkar ha träffat mitt i prick när det gäller sitt tema. Igen, kanske ska tilläggas. Nu senast har Ekot publicerat en undersökning som visar att nära varannan kvinnlig skådespelare

har blivit sextrakasserad: Ekot berättar:

Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad. Det visar den granskning som Ekot gjort. Värst drabbade är kvinnliga skådespelare. Nästan varannan svarar ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade och det är vanligt att just arbetsledaren är den som trakasserar.

Kulturbloggen har också tagit upp undersökningen och på Aftonbladet debatt skriver Katarina Wennstam själv om hur kvinnor offras på den manliga genikultens altare:

Det var betydligt lättare att få fram information om poliser som slår sina fruar till min förra bok ”Dödergök”, än det var att få skådespelare och regissörer att prata om trakasserier, manliga övertoner och en ständigt närvarande aggressivitet.

Men kritiken mot Wennstam är inte att hon konstruerar ett problem. Tvärtom, det är skildringen som sådan som väcker kritik. Lotta Olsson i Dagens Nyheter skriver till exempel att Katarina Wennstam gör det för enkelt för sig: i ett slags bestselleristisk iver där det räcker med att berätta om lyxvillor, drinkar, filminspelningar. Här är varken personer eller brott mer än snabba skisser, effektivt berättade men utan större finess.

DN-recensentens slutsats är att ”Alfahannen” inte ”leder någon vart”: Det är som att lyssna på en väninna som säger ”men han är ju inte bra för dig”.

Jag tycker att det är mycket begärt av en bok att den ska leda någon vart, inte ens James Ellroys utforskning av det amerikanska samhället kanske leder till något annat i den bemärkelsen. Det har dock ett värde i sig, i alla fall för mig som ser honom som världens bästa nu levande deckarförfattare.

Och när en annan relativt ung kvinna – Maja Lundgren – försökte beskriva en värld en närmre recensenterna än Katarina Wennstams fiktion blev ju reaktionen oftast att vika undan med blicken. Vi känner igen oss i mycket men talar inte om det… Är det något som är positivt så är det väl ändå att frågan kommit upp, både med Katarina Wennstams bok och (kultur)debatten i stort om de manliga geniernas rätt att stå över så väl lagar som vanligt hyffs.

Problemet med Katarina Wennstams bok är inte att Alfahannen är en kliché, det finns det många åtrådda män som är. Fler än en verkar dessutom närmast ha Ulf Lundells romankaraktär med samma förnamn som Katarina Wennstams alfahanne Jack.

Om vi alls ska diskutera boken som något annat än en spänningsroman ligger problemet för mig mest i att det är obegripligt att någon kan bli attraherad av denne Jack. Det är ju just i attraktionsvärdet, inte minst det sexuella på det motsatta könet, som alfahannes makt vilar och ständigt legitimeras. Jack Rappe är helt enkelt inte trovärdig som spännande, attraktivt svin. Han verkar bara trist på alla vis.

Att faktiskt attraheras av en människas makt och inse att denne inte alls vill en väl föder ju onekligen en fadd, sunkig känsla. Lika mycket äckel inför sina egna känslor som för den andres handlingar. Och det går nog inte att bortse från. Möjligen är det dock en förklaring till ofta helt absurda påståenden från kvinnor som menar att ”han är snäll egentligen, innerst inne”.

Det gör också analysen av sexuella övergrepp allt för platt. Tydligt säger Åsa Linderborg det i Aftonbladet:

Sexualiteten balanserar gärna på hårfina gränser. Lusten kan bo granne med skammen, begäret med underkastelsen, åtrån med statusjakten. När går beröringen över gränsen för det tillåtna, och när ska den bli föremål för en juridisk prövning? Frågan är lika viktig som intrikat, men Wennstam förmår inte förvalta den. Jag lägger boken ifrån mig med en fadd smak i munnen av en amerikansk syn på rättvisa, där förövaren måste tillfogas allvarlig kroppslig skada, för att offret ska få rätt.

Jag tror att det är dags att börja diskutera frågan från en annan utgånspunkt än Katarina Wennstams roman. Den är väl värd att läsas ändå, jag tycker att den är bättre än det mesta i sin genre som givits ut i Sverige under senare år.

Text: Lilly Hallberg

Författare: Katarina Wennstam
Boktitel: Alfahannen
Albert Bonniers Förlag
ISBN-nummer: 978-91-0-012302-4

Wennstam om Alfahannen på film:

Relaterat: Recension i SVD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Världens springnota granskad

by

springnota

Finanskriser handlar så gott som alltid om bubblor som brister. Det menar nationalekonomen Stefan de Vylder som i sin senaste bok granskar hur ekonomin globalt havererade hösten 2008.

Lugnt och metodiskt går författaren igenom orsaker till krisen liksom möjliga vägar för att undvika ekonomiska depressioner i framtiden. Stefan de Vylder slår fast att de bakomliggande orsakerna till finanskriser i olika delar av världen visar stora likheter. En orsak är de stora bristerna i staternas övervakning och reglering av den finansiella sektorn som samverkar med marknadernas flockbeteende och oförmåga att hantera risk.

Det är en mycket bra genomgång även av tidigare ekonomiska kriser, den globala obalansen och krishantering i olika länder. Det är skrivet av den som kan sin nationalekonomi men grunden i resonemangen är hela tiden att det är människor som bygger systemen och att de styrande också är ansvariga. Ekonomin blir aldrig något slags väsen med eget liv som riskerar att bli ett monster utan förvarning.

Stefan de Vylder har tidigare arbetat bland annat som docent i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Han är nu fristående forskare och författare som fått mycket uppmärksamhet, även internationellt. Under senare år har han bland annat arbetat med ekonomiska konsekvenser av hiv/aids, jämställdhet och barns rättigheter.

Författaren är långt ifrån någon domedagsprofet. Bland annat menar han att dagens svenska finansiella system förefaller solvent – om inte den internationella utvecklingen blir markant mycket sämre än prognoserna förutsäger ser det i dag inte ut som om några svenska finanskrascher är förestående.

Därför känns det än mer skrämmande när han i kapitlet om Sverige och krisen avslutar med att säga att om inget görs kommer uppåt 80 procent av befolkningen att jobba för mycket och 20 procent inte yrkesarbeta alls. Och det vore förfärligt, både mänskligt och samhällsekonomiskt, betonar de Vylder.

Stefan de Vylder pekar på att Sveriges utgångsläge var gott vid ingången till krisen, statsbudgeten visade ett rejält överskott sedan flera år tillbaka och stora buffertar fanns tillgängliga. Arbetslösheten var också väsentligt mycket lägre än under 1990-talets krisår. En skillnad är också att det på 90-talet var en finanskris som utlöste en lågkonjunktur. Men år 2010 eller 2011 kan det i värsta fall bli en långkonjunktur som utlöser en finanskris.

I boken förs resonemang kring frågor som om och hur finanskriser kan förebyggas. Författaren säger sig själv ha haft en närmast masochistisk dragning till finanskriser det senaste kvartsseklet men att de senaste två åren blivit väl dramatiska. Stefan de Vylers vision är att kunna förebygga i stället för att bota de ekonomiska kriser som orsakar så mycket lidande genom fattigdom och arbetslöshet.

Lilly Hallberg

Bok: Världens springnota Finanskrisen och vägen framåt
Författare: Stefan de Vylder
Förlag: Ordfront i samarbete med Forum Syd
ISBN-nummer: 978-917037-505-7

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bokcirkla på nätet är kul och enkelt

by

twittercirkel
För cirka ett halvår sen, så satt jag hemma och funderade över hur jag skulle kunna möta andra bokintresserade på ett annat sätt, än att åka hem till varandra och prata böcker. Jag har ingenting emot att åka hem till folk eller att bjuda hem dem för den delen, det jag inte har är tid. Har man familj, jobb och annat utöver det så kan en bokcirkel IRL, där man har en tid och passa och vissa sidor man måste läsa till nästa träff bli en rätt så stor stressfaktor. Istället för ett nöje.

Så jag startade Enbokcirkelföralla, där vi kan bokcirkla, läsa och ”prata” böcker via nätet. Och det har visat sig att det är populärt, och de som är medlemar hos mig är aktiva och intresserade. Och eftersom vi använder oss av nya media som Twitter och bloggar, så kan vem som helst vara med, oavsett var du bor eller livssituation. Jag kan prata böcker när helst på dygnet, just när det passar mig.

Vem som helst kan vara med, man behöver inte ha en blogg för att delta i Enokcirkelföralla, utan bara ett intresse för böcker och att vilja dela det med andra. Alla kan lämna förslag på vilka böcker vi ska cirkla om och varje månad väljer jag ut tre böcker. Antingen är man med och cirklar om alla, eller bara någon. Det är upp till en var och tiden såklart. Oftast så skriver jag frågor till böckerna, som kan vara en hjälp när man ska diskutera dem i den tråd jag har skapat. I januari, så var Sara Kadefors bok, borta bäst, den mest diskuterade boken i Enbcirkelföralla. Och det är kul, att så många aktiverar sig och tycker om den nya formen av bokcirklande, vi är många med brist på tid men med ett genuint intresse för böcker och uplevelser av dessa som vi vill dela med andra.

Igår hade jag den första bokcirkeln på twitter , en twittercirkel. Där vi direkt cirklade om Sara Kadefors senaste bok, Borta Bäst. Vi var flera twittrare som hade en intressant diskussion om boken i ca 1 timme. Och jag tror inte att man har bokcirklat på det sättet innan. Alla som var med tyckte att det var ett kul och givande sätt att möta andra som har läst samma bok och diskutera den tillsammans, trots att vi bor i olika delar av Sverige. Nästa gång ska vi twittercirkla om Boktjuven av Markus Zusak , ett enkelt och bra sätt att möta andra som har blivit påverkade av den boken.

Nya media har öppna för ett helt nytt sätt att möta andra människor med samma intressen. För några år sedan hade jag ingen tanke på att jag kunde bokcirkla på nätet. Nu har jag skapat en blogg där vi är många som möts över våra böcker och diskuterar dem tillsammans och med varandra. Det är ett roligt och enkelt sätt. De som jag har mött över min blogg och twitter, tycker också att idén är bra. Många idag har inte tid att läsa, det är synd. Och när man väl har tid att läsa en bok, så finns inte tiden att reflektera sina tankar med andra. Då vill jag göra det enkare. Och enklare blir det med nätet för det har vi tillgång till dygnet runt.

Det är en ny era och man kan bokcirkla på nätet. Det här är bara början.

Karin Berg
Enbokcirkelföralla

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor

by

hurjaglardemigaalskaminavarstakanslor
Våra värsta känslor, det som vi knappt vill erkänna för oss själva att vi känner, för att vi skäms, känner skam och skuld, för att de gör ont – de kan bli början till att vi hittar något bra.

I boken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” skriver Inger Edelfeldt om att värstakänslorna kan ses som en gåva, som ger ny livsmening, energi, tillit och glädje, istället för att förlama och bromsa upp.

Inger Edelfeldt är författare och konstnär men också diplomerad Zen Coach. Hon är starkt engagerad i zen. Från sin barndom har hon haft jobbiga känslor som gjort att hon mått psykiskt dåligt och för att ta itu med detta har hon prövat olika terapier, från psykoterapeutiska samtal till frigöraande dans, TM, gestaltterapi och Zen Coaching.

Hon berättar mycket öppet och som jag upplever oerhört ärligt om sin terapeutiska livsresa. Vissa delar av det hon berättar är så öppet och personligt att jag kan känna att jag tjuvkikar i någons inre. Det är starkt att vara så öppen.

Inger Edelfeldt beskriver Zen Coachning som en metod eller en väg där man lär sig att se på sina värsta känslor, genom att erkänna dem förlorar de sin förgörande kraft:

Istället för att vi låter oss hindras kan acceptansen av de autentiska behov vi finner bakom känslorna leda till medvetenhet, förvandling och närvaro.

Obehagkänslorna, ångesten, ilskan, övergivenhetskänslan, aggresivitet, lust att slå – alla känslor kommer av någon orsak, något vi är rädda för, eller oroliga för, kommer av någon längtan. Kanske för att vi vill bli accepterade, sedda, älskade, omtyckta. Genom att våga se det kan vi acceptera våra egna ”värsta känslor” och kanske avväpna dem.

Zen Coachning handlar också om en väg till att sluta de världen dualistiskt: allt är inte svart eller vitt, ont eller gott. De värsta känslorna behöver inte vara det värsta.

Det var en fascinerande bok att läsa som givetvis satte igång mina egna tankar. Edelfeldt är ödmjuk och påpekar flera gånger att även om hon upplevt någon terapi som inte så bra, kan den vara bra för andra. Hon anser sig inte sitta inne med någon yttersta sanning. Ibland kan jag bli lite irriterad på alltför ödmjuk attityd. Det var en person som sade det till mig en gång: att det kan bli otydligt att säga: det kan vara si och det kan vara så.

När jag läst boken kände jag en viss övermättnad över fokusering på tekniker för att må bra psykiskt. Är det ett tecken på västvärldens egofixering att medan människor lever i spillror i Haiti och slåss om mat, går vi omkring och ömkar våra trasiga psyken? Ett bra svar för varför också en samhällsengagerad människor som bryr sig om världens problem visst har rätt att ägna sig åt att vårda sitt psyke tycker jag Inger Edelfeldt formulerat i sitt avslutande stycke i boken:

”Men hur kom Hitler till makten?”
Är det verkligen Hitler som är Hitler – är det inte alla de människor som röstade på honom, tog honom till makten och lät honom förbli där? Är det inte de (vi) som är ”Hitler”? Skulle ett samhälle av mer pacifistiskt uppfostrade människor verkligen ha hjälpt en Hitler till makten?
Är det inte där vi ska börja – med att uppfostra våra barn till tillit och empati istället för att lära dem att kring är oundvikligt.

En annan sak som jag tycker kom fram väldigt bra i boken är hur många terapeuter och läkare förvärras situationen för den som söker deras hjälp genom att direkt dela in situationen till att det är någon som ska hjälpa någon annan. Att läkaren/terapeuten ser sig själv som övermänniska och den som söker hjälp som mindervärdig – och därför inte ser den förmåga till läkning som finns i varje individ. Att läkaren/terapeuten tar på sig rollen som den som är i överläge och den hjälpsökande till en människa i underläge. Zen Coachning, om jag uppfattat boken rätt, är en metod där människorna får stöd av frågor att se sig själva och hitta sin väg.

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor
Författare: Inger Edelfeldt
Förlag Optimal Förlag
ISBN 917241183X
ISBN-13 9789172411838


Djufmary har också recenserat boken.
Chang Weng har berättar om boken.
Intervju i DN med författaren, Inger Edelfeldt.
Artikel i SVD om boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mina tankar efter att ha läst ”Förtrollerskan från Florens” av Salman Rushdie

by

fortrollerskanfranflorens
Salman Rushdie: Förtrollerskan från Florens.
Det var mer än två månader sedan jag läste klart romanen, Salman Rushdies senaste verk som översatts till svenska.
Det har varit svårt att skriva en recension, eller blogginlägg om boken, mina känslor och tankar kring den är så splittrade.

Yttrandefrihet är en av de viktigaste grunderna för mänskliga rättigheter. Jag tycker att den svenska akademien fegade ur totalt och svek Salman Rushdie när han blev dödshotad av den iranska översteprästen. Detta präglar mig förstås när jag läser hans romaner, jag vill tycka om det Rushdie gör. Han är en sagoberättare det strålar fantasi från, han målar med orden, fyller raderna med undermeningar och dubbelbottnade betydelser. Ändå kantrar romanen över för mig, jag upplever att den alltför uppenbart är skriven av en man för män. Mannens perspektiv dominerar och de kvinnor som finns med är symboler, bilder, beskrivna som män ser dem, de har inget eget liv.

Boken handlar om, ja på ett sätt är det omöjligt att sammanfatta vad den handlar om, för det är flera olika handlingar på olika plan. Baksidestexten sammanfattar det så här:

En märklig ung man från Europa som kallar sig Mogor dell´Amore dyker upp vid den indiska stormogulen Akbars hov. Han har en historia att berätta som både förtrollar och förbryllar alla vid hovet, om den undersköna och trollkunniga kvinnan Qara Köz, Akbars gammelfaster, som en gång i tiden var älskarinna till en av Florens mäkigaste män. Men om historien är sann, vad har den då med Mogor dell´Amore att göra? Och vad hände med prinsessan? Trådarna löper samman på det mest oväntade sätt, och historia och saga går upp i varann.

Det som känns obehagligt är den totala frånvaron av kvinnor, trots titeln på boken som antyder att en kvinna ska ha stor betydelse. Det har hon, förtrollerskan, visserligen. Men alla kvinnor existerar endast på männens villkor. Dock kanske det är en av de saker Rushdie vill förmedla, hur historien domineras av männen. En nyckel till att tolka kvinnosynen kanske finns i den scen då Akbar vill sluta tala om sig själv som ”vi”. Han vill vara personen, människan Akbar och säger ja. Men hans favorithustru (till råga på allt helt skapad av honom själv) kan inte förstå honom då han vill vara ett jag.

Delar av boken är fantastiska, där verklighet och saga går in i varandra. Akbar kan göra en fantasifigur till en verklig människa samtidigt som han analyserar Mogors berättelse och hittar vad som är fakta, den grymma sanna verkligheten.

Akbar är fascinerande för att han långt bort i Indien under femtonhundratalet vill bygga ett upplyst samhälle där olika religioner kan leva sida vid sida och utbyta erfarenheter, ett försök till vad vi idag kanske kallar demokrati, samtidigt som Europa var intolerant mot oliktänkande. Livet i Florens skildras parallellt med livet i Akbars mogulrike.

Salman Rushdies ”Förtrollerskan från Florens” är en saga och en berättelse det var svårt att slita sig ifrån samtidigt som jag kände att det tydligt var en gubbe som skrivit den. Jag vet inte om det var meningen, tanken, eller om det helt enkelt är så att Rushdie är en rätt typisk gubbe. På gott och ont. Fast en underbar sagoberättande sådan.

Förtrollerskan från Florens
Författare: Salman Rushdie
ISBN10: 9100122351
ISBN13: 9789100122355

Relaterade recensioner:
Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Norran, Damernas värld och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,