Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: 3 kvinnor – en stark film om kvinnoförtrycket i Iran

by

3 kvinnor
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Jafar Panahi
Vinnare av Manuspriset Cannes 2018

En fängslande film som visar hur långt det är kvar tills vår värld kan kallas civiliserad, en film som visar det patriarkala samhällssystemet och en ung kvinnas maktlöshet ute på landsbygden i Iran.

Handlingen kretsar kring skådespelerskan Behnaz Jafari som fått en skrämmande videofilm skickad till sin mobil. En ung kvinna ropar på hjälp och har filmat sig själv när hon hänger sig själv i sin förtvivlan. Den unga kvinnan fot långt ut på iranska landsbygden och hon drömmer om att bli skådespelerska och i stenhård konkurrens har hon kommit in på scenskolan. Men hennes föräldrar förbjuder henne att gå utbildningen. Ingen i deras ska hålla på med underhållning, det förstör familjens heder. Dessutom har föräldrarna tvingat den unga kvinnan att förlora sig.

Behnaz Jafari blir starkt berörd av filmklippet. Det är osäkert om den unga kvinnan verkligen hängt sig eller inte, men ett stort rop på hjälp är det vilket som. Behnaz Jafari ber sin vän regissören Jafar Panahi (som är filmens regissör) att följa med ut på landet och försöka hitta den unga kvinnan.

Vi får följa med Behnaz Jafari och Behnaz Jafari som beger sig långt ut på den iranska landsbygden i ett område där många talar turkiska bättre än de talar persiska. På ett stillsamt sätt levererar den iranske mästerregissören Jafar Panahi ett högpolitiskt drama om kvinnoförtryck och gamla traditioner på den iranska landsbygden. Det är en berättelse om hur olika det kan vara att leva i en storstad och på landsbygden i ett land som Iran som styrs av en teokrati.

I Iran får kvinnor inte ta ett arbete utan att deras make godkänt det. Varför gör kvinnorörelsen inte mer för att lyfta de iranska kvinnornas situation?

Det är inte helt riskfritt för en filmregissör att lyfta denna frågan. Jafar Panahi har fått betala en hel del.

2009 greps Panahi under oroligheterna efter det iranska valet 2009. Han anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film.

Den 1 mars 2010 greps han åter. En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter fördömde gripandet, och krävde i ett upprop att han skulle släppas, bland annat Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

Filmrecension: Chelas arv – en mycket speciell film om två medelålders lesbiska kvinnor i Paraguay

by

Chelas arv
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019

Chelas arv är en film som sticker ut, den är speciell och skiljer sig från vad som brukar visas på biografer både när det gäller innehåll och huvudkaraktärens val i olika situationer. Filmen som är Paraguays Oscarsbidrag har uppmärksammats på filmfestivaler, den har kammat hem över 30 festivalpriser världen över.

Filmen handlar om två medelålders kvinnor, Chela och Chiquita, som levt tillsammans i ett förhållande länge. De lever tillsammans i ett stort och fint hus med kristallampor och värdefulla möbler och servis, glasen är av kristallglas. De har dessutom en tjänstekvinna, så de tillhör inte den lägre arbetarklassen.

När filmen börjar har de dock fått ekonomiska problem och måste börja sälja delar av vad som finns i huset. Eftersom huset och allt däri har Chela ärvt, hon är uppväxt i huset och har bott där hela sitt liv.

Det märks att Chela är deprimerad över att saker måste säljas. Hon lider när främmande människor fingrar på deras saker och diskuterar pris och försöker pruta. Här kommer ett av skälen till att filmen inte får ännu högre betyg av mig. Jag har extremt svårt att associera till en sådan inställning. Materiella saker är för mig något vi har för att använda, att samla prylar är att samla saker som måste dammas. Nej, jag menar inte att jag måste kunna identifiera mig med en huvudkaraktär för att en film ska vara bra, inte alls. Film, och alla kultur, kan ta oss på resor in i nya världar, in i olika människors psyken. Men jag har ändå svårt att tycka särskilt synd om henne för att hon måste sälja en del saker. Hon har trots allt tillgång till saker att sälja, det är mer än många fattigare har.

Den förmodligen största anledningen till att de måste sälja saker och få in pengar är att Chiquita ska sitta i fängelse för någon form av ekonomiskt brott. Chiguita är den utåtriktade av de två kvinnorna medan Chela är mer introvert och helst stannar hemma och arbetar med sin konst. När Chiquita nu skickas till fängelse Chela lämnas själv.

Chela har inte körkort men de har en bil, eftersom Chiquita har körkört. Men Chela kan köra bil. Av en slump börjar hon köra taxi för äldre rika kvinnor. Där möter hon en ung livlig kvinna, Angy. En vänskap växer fram mellan Chela och Angy och sakta börjar Chela bli mer utåtriktad.

Chelas arv tog hem två Silverbjörnar på Berlins filmfestival, en för Bästa skådespelerska och Alfred Bauer-priset för en film som erbjuder nya perspektiv i film, samt FIPRESCI-priset för bästa film.

En av filmens styrkor är att vi får följa två medelålders lesbiska kvinnor i ett sydamerikanskt land. Det hör inte till de vanligaste teman i en film. Ett plus är att filmen inte handlar om att de är förtryckta på grund av sin homosexualitet. Det kan i och för sig vibrera under ytan men det är inget som hänvisas till. Filmer om människor som lever i ett homosexuellt förhållande måste inte nödvändigtvis handla om omvärldens fördomar.

Ett annat plus för filmen är att den inte väljer de vanligaste schablonerna och att Chelas val i olika situationer inte är förutsägbara. En av filmens minus är dock att den av och till är lite för långsam i berättandet, lite för seg och att vi får veta lite för lite om bakgrunden till deras liv.

Teaterkritik: Förvandlingen på Riksteatern – fantastiskt, skrämmande och insiktsfullt

by

Foto: Yoshi Omori

Förvandlingen
Fri tolkning efter Franz Kafkas bok med samma namn
Regi Carl Knifs
Dramatisering Christoffer Mellgren
Riksteatern i samarbete med Svenska teatern i Helsingfors i Hallunda den 26 januari 2019
Föreställning som recenseras: 26 januari 2019

Riksteaterns uppsättning av Förvandlingen gestaltar en skrämmande tillflykt till insikt stadiet, med utomordentlig gestaltning av hur familjelivets krav gör att du gärna vill bli liten

Det är något väldigt speciellt med att se en föreställning på ett annat språk än sitt modersmål. Man tvingas att fokusera på ett speciellt vis och s.k. slötittning är inte aktuellt. Ännu mer utmanande är det när du inte förstår ett enda ord av det språk som talas. Ikväll syftar jag på finskan. Precis som när man går på operan, behöver man vara snabb i ögonen för att hinna med att läsa översättningarna på skärmar och samtidigt se skådespelarnas agerande. Ibland måste man unna sig att bara se aktörernas agerande och strunta i det faktum att man inte förstår ett dyft av texten. Jag inbillar mig att sinnesövningar av det här slaget ger ett hum kring hur det är att sakna syn eller hörsel. Lite finska piggar upp i hjärnan, precis som sudoku!

Det är en obehaglig känsla som snabbt infinner sig de första minuterna. Aktörerna på scen uppför sig som stela tvådimensionella plattityder. Det ler och skrattas vid fel tillfällen och upprepar självklarheter som i trans. Aktörerna rör sig i förutbestämda robotliknande rörelser och hackar på varandra när någon vågar röra sig en liten bit utanför vardagens s.k. normaliteter. Danserna är fyrkantigt kubistiska, hackiga och skådespelarna är likbleka i ansiktet som franska clowner. Dessutom ser man den japanska klassiska Noh konsten genom kodifierande rörelseträning. Det är fantastisk surrealistiskt skådespel på högnivå vi får bevittna således.

Om man vet något litet om Franz Kafka (1883-1924) så känner man omedelbart igen den ångest och panik som den tjeckiska författaren själv hade inför familjelivets krav på att jobba hårt och passa in. Precis som Gregor Samsa i föreställningen brottandes han med oron kring att han aldrig dög eller kunde leva upp till omgivningens förväntningar, ”här kan man inte sitta och vara onyttig”. Den enorma rädslan för fadern var också ett klockrent budskap både i boken och i kvällens föreställning.

Att leka med tanken att man en morgon skulle vakna upp och förvandlats till en insekt, kan vara både skrämmande och eventuellt befriande. Om man nu verkligen inte kan leva upp till sin omgivnings önskemål trots hårt arbete är det ju den totala befrielsen att göra sig mindre och mer obegriplig än vad man är. Förvandlingen från människa till insekt görs successivt, sakta men säkert. Man har en känsla av att man ser varje ben och knota utvecklas och insektens kroppsspråk utvecklas. Mest fascinerande är det när insekten klättrar upp på en säng på högkant och balanserar sig framåt och vickandes på ramen. Det känns som den perfekta balansen och att insekten ser med fasettögon framåt i rummet. Man kunde också bortse från skådespelarens storlek eftersom övriga aktörer var så briljanta på att enbart se honom som mindre. Det är svårt att inte se det självklara.

I föreställningen finns en obehaglig dansare helt maskerad i svart. Hen rycks mellan situationer, miljöer och strider. Genom hela föreställningen byter hen sin symbolik i mina ögon. Ibland känns det som att det är den berömda ”elefanten i rummet” d.v.s. de bekymmer som finns mellan oss som vi låtsar inte finns där men ändå påverkar oss. Något vi borde prata om, men väljer att tiga och blunda för. Samtidigt känns det som om det finns medveten ondska i gestalten som ständigt väljer den klassiskt lätta vägen, någon form av enbart en ja-sägare. Den maskerade gestalten erbjuds dock att flytta in, när ekonomin i familjen är skral men passar ändå inte riktigt in. Med tiden står inte den mörka gestalten ut helt enkelt och den flyr och klättrar på väggarna bokstavligen.

Den mest obehaglig karaktären i uppsättningen är fru Samsa, insektens mor. Hennes hysteriska skratt med munnen och hatiska ögon, skulle kunna få vilket barn som helst att inte veta vilken fot hen skulle stå på. Den passiva aggressiviteten är outhärdlig och bedövande bra gestaltad. I mig landar hur skönt det är med människor som är raka, tydliga och respektfulla.

Jag förstår stackars Gregor som flyr till insektstadiet med en sådan morsa.
På ett och annats vis kan man mycket väl påstå att flykten till att bli ett litet kryp är den möjlighet man kanske tar sig an när människor har ”bollat” och lekt med ens känslor för mycket. När man inte längre vet var man har sig själv eller andra…kan man ju lika väl bli en insekt och försvinna i sin litenhet och inte behöva ge sig in i storhetsvansinnena och försöka bevisa att man är något. Bättre fly än illa fäkta, heter det vist.

Teaterkritik: Orfeus stiger ned av Tennessee Williams på Dramaten – om människans eviga ensamhet

by

Orfeus stiger ner
Av Tennessee Williams
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Runar Hodne
Scenografi Serge von Arx
Kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Ljuddesign Björn Lönnroos
Peruk och mask Sofia Ranow
Premiär på Dramaten, Elverket den 25 januari 2019.

En berättelse om rädslan för det som är annorlunda och om mäns makt över kvinnor med en lång rad duktiga skådespelare i rollistan. Myten om Orfeus har inspirerat många författare och poeter. Orfeus var son till Apollon och sägs ha spelat och sjungit så vackert att han påverkade både människor och natur. När han älskade Eurydike dog steg Orfeus ned till dödsriket och fick till och med dödsguden att vekna. Orfeus fick tillåtelse att föra sin älskade tillbaka till de levande: på ett villkor, att han lät henne gå bakom honom hela vägen och han inte vände sig om för att titta på henne en enda gång. Vem som helst förstår väl hur det gick. Att han inte kunde låta bli att slänga en blick på sin älskade och så var det kört.

Den legendariske amerikanske dramatikern Tennessee Williams har i sitt drama låtit en ung man, Val, komma med en gitarr på ryggen till en liten amerikansk håla. Under ytan vibrerar det av rasism och kvinnoförtryck. Uppsättningen fungerar mycket bra, den är stark och snygg scenografi i Elverket som utnyttjar till att skapa djup i scenbilden.

Scenografin är enkel, nästan bara en jukebox på ena sidan och en flippermaskin långt ner till vänster och för övrigt en kassaapparat och några stolar. Platsen är en handelsbod som drivs av Lady Torrance och hennes svårt sjuka make Jabe (spelad av Örjan Ramberg). Scenen har dörrar på båda sidor och också längst ner och skådespelarna kommer ut och in på ett naturligt sätt.

Val, som spelas av Björn Bengtsson, lockar fram känslor hos omgivningen. Kvinnorna dras till honom medan män ser honom som ett hot.  Lady Torrance spelas av Sofi Helleday som på premiärdagen hade råkat ut för en olycka och stukat foten svårt och haltade. Det var starkt av henne att genomföra premiären under dessa förutsättningar. Men för oss i publiken blev hennes roll ännu starkare genomförd genom att hon haltade och hennes lidande blev ännu mer tydligt.

Dramaten beskriver föreställningen så här:
Orfeus stiger ner är en berättelse om konstens och passionens förmåga att ge livet mening, och om de mörka krafterna som kämpar mot livet. Det är modern amerikansk dramatik med en mytisk dimension, i regi av Runar Hodne.

Jag tror ingen kan se föreställningen utan att bli starkt påverkad. Den går in i magen på mig, den är skrämmande och gör mig ledsen och jag går och tänker på den efteråt, länge. Funderar. När dramat skrevs och sattes upp i USA var det i ett samhälle där rasism grodde i ett samhälle med en mångfald av kulturer som levde tillsammans, ofta under gnissel. Idag har tiden hunnit ifatt Sverige och befolkningen är inte lika homogent vit och därför kan tragedin säga oss saker också om vår tid. Men egentligen tycker jag denna uppsättning säger mer om människans eviga ensamhet även om främlingsfientligheten bubblar under ytan. Alla karaktärerna brottas på något sätt med sitt förflutna och ingen verkar ha nått någon känsla av att livet är värt att leva. Alla är olyckliga innerst inne hur mycket de än håller upp en yta av annat. Det kan nog också säga mycket om nutidsmänniskan där så många strävar efter att visa upp sin vackra lyckliga tillvaro i sociala medier allt medan allt fler egentligen mår psykiskt dålig. Det är en svart, mörk och dyster berättelse som inte ger mycket hopp. Men det är snyggt genomfört med duktiga skådespelare i varenda roll.

Orfeus stiger ner (Orpheus descending på originalspråk) gavs på Broadway 1957 och har filmatiserats vid flera tillfällen, bland annat 1959 under namnet The Fugitive Kind med Marlon Brando i rollen som Val.

Runar Hodne är en norsk regissör som är flitigt anlitad vid Nationaltheatret i Oslo. I Sverige har han tidigare satt upp Gösta Berlings saga på Kulturhuset Stadsteater och Fäder och Söner på Dramaten. Han leder regilinjen vid Teaterhögskolan i Oslo.

Medverkande:
Björn Bengtsson – Val
Mia Benson – Dolly
Kicki Bramberg – Beulah
Sofia Helleday – Lady
Elin Klinga – Vee
Hannes Meidal – David
Örjan Ramberg – Jabe
Maria Salomaa – Miss Porter
Kirsti Stubö – Carol
Jan Waldekranz – Sheriff Tablot

Tankar om Mänskligheten – av och med Fredrik Lindström

by

Mänskligheten – föreställningen om oss själva av och med Fredrik Lindström

Det händer att man kommer till sammankomster där någon människa bör ställa sig upp och säga något vettigt. Man vill hylla jubilaren eller säga något vackert om den döde, med still, klass och en ordentlig ”skruv” på slutet. Någon måste för sjutton hålla tal omedelbart och spontant på plats, utan att fundera så mycket. Blickarna flackar och till sist ställer sig någon upp (låter som ett jobb jag kunde tagit på mig). I bästa fall är det någon som vet vad hen gör (det är dock inte alltid fallet). Men det är då man vill lyssna på en person som Fredrik Lindström. Han skulle aldrig säga ”jag är ingen talare, men…” och sedan stå och humma en stund med en massa dötid och få dig själv att med sökande blick leta efter närmaste nödutgång.

Jag kunde glatt konstatera att komikern var nervös och darrande något på rösten under kvällens premiär – åtminstone de första 20 minuter eller så. Han stakade sig dessutom och pratade något lite för fort. Jag säger det inte alls av skadeglädje på något vis. Jag skulle snarare vilja påstå att det gör honom till en gott exempel av mänskligheten. För att enbart ha sig själv som instrument och tala i 90 minuter, kräver sin pålästa komiker och då kan man kosta på sig att ha en och annan nerv på utsidan av kroppen en kort stund. Det borde få lov att vara en mänsklig rättighet.

När det gäller Lindström säger erfarenheten att framförandena alltid är genomtänka ur intellektuella, sociala, dialektala och vetenskapliga perspektiv. Att då få applåder omgående vid scenens vänstra kant vid direkt ingång innan showens start, måste vara en fantastisk s.k. boosting för vilken aktör som helst. Applåderna gjorde dock Eskilstunabon något lätt obekvämt, vilket ger honom en hel del pluspoäng. Det går aldrig att glida på gamla meriter eller ha alla sina nära och kära i publiken som utan filter enbart bara älskar en för den man är innerst inne.

Fredriks upplägg under kvällen var att jämföra vårt förnuft, med vår känsla. För vad är som exempelvis gör att en flygresa inte går att diskuteras ur ett förnuftigt perspektiv när det kommer till om vi är rädda eller inte. Han berörde också den mänskliga faktorn som är ett unikum i det svenska språket. Den ger tyvärr en väldigt negativ klang till det faktum att vi människor faktiskt inte är helt perfekta varelser även om vi försöker.

Allra mest skrattade jag åt hur ateisten Lindström beskrev sin smyg religiositet d.v.s. att när det knivar och man inte har någon vettig förklaring på något så kan det väl ändå inte vara skadligt att be till någon Gud oavsett om han finns eller inte. Komikerns största oro var då att Gud skulle genomskåda detta och därmed inte ta honom på allvar även om han försökte börja sina samtal med tacksägelse. Att vid detta tillfälle dessutom jämföra Svenska kyrkan som ett kvart i tre ragg på krogen i sin desperata behov av säljandet av den klämkäcka kristerligheten, gjorde inte min munterheten mindre. Det var länge sedan jag skrattat så innerligt åt något och verkligen kände igen mentaliteten.

Förklaringarna av hjärnans uppbyggnad, genom evolutionen som vi bär med oss i alla utvecklingsstadier, var inte enbart intressant i sig. Fredrik gav knivskarpa exempel med skruvade innebörder och kanske skulle liknande exempel fungera som självklara klassrumsexempel för elever? För vem har sagt att kunskap måste vara tråkig? Det är ju snarare när den är lekfull och rolig som man t.o.m kan lära sig ett nytt språk.

Diskussionerna kring vår reptilhjärna och alkoholkonsumtion gav spännande och roliga exempel. Förklaringarna var oerhört intressanta hur vi överlämnar oss själva till fler och mindre civiliserade nivåer av oss själv i takt med konsumtionen. Jag gillade hans tankar kring att om svenskar vågade vara lite roligare utan sprit, så skulle inte vårt behov av att ”balla ut” i samband med alkoholkonsumtion vara så stor. Det gör ju att man får vara tacksam över om man i nyktert tillstånd redan är lite som spanjoren säger ”poco loco”(lite ding i bollen).

Lindström lyckades på en festligt och intressant vis att blanda det allvarsamma situationerna, med retoriskt riktiga förklaringarna. Gång på gång tog han sig själv och sin barndom som exempel, vilket ledde till att någon form av trovärdig självkritik rådde. Att driva lika mycket med sig själv som med andra ger ett distanserat förhållningssätt som ger tillit och beundran. Att en man kan erkänna sina brister och skratta åt sig själv ger utrymme för att hjärtlig ge honom en dunk i ryggen och påminna honom om hans mänsklighet.