• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: White Boy Rick – njae

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

White Boy Rick
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Yann Demange
I rollerna: Matthew McConaughey, Richie Merritt, Jennifer Jason Lee, Eddie Marsan m fl.

En 15-årig pojke, Rick, blir tvingad av polisen att infiltrera en drogkartell med svarta. Rick bor tillsammans med sin pappa i 1980-talets Detroit, en stad som är korrumperad på alla plan. Några poliser har dragit ut på krig mot den försäljning av den vidriga drogen drack som härjar i staden. Poliserna har högt ställda mål, de vill komma åt stadens korrumperade borgmästare och en de mutade poliserna.

Filmen bygger på verkliga händelser och det är alltid en utmaning att skapa drama av verklighetens människor. Jag är tveksam till resultatet i den här filmen. Rick spelas av ännu rätt okända Richie Merritt. Vi kommer säkert att se mer av honom även om hans rollprestation inte är särskilt imponerande i den här filmen. Han har i stort sett samma ansiktsuttryck hela tiden, oavsett vad som händer.

Det är också lite svårt att känna sympati för Rick efter ett tag. Han bor med sin pappa, grannar till farfar och farmor. Såväl Rick och hans pappa som farmor och farfar bor i egna hus, inga lyxhus men ändå egna hus. Även om de inte är rika tillhör de inte de allra lägsta. De borde egentligen kunna försörja sig på annat än de kriminella vapenaffärerna som sedan utökas till knarkförsäljning.

Rick har en syster som han tycker mycket om, hon går nästan under på grund av sitt drogmissbruk. Trots detta kan Rick gå in för att bli knarkhandlare. Där förlorar han alla mina sympatier.

Filmen har väl som syfte att visa hur den lilla människan utnyttjas och hamnar i kläm när myndigheter spelar sina spel. Rick blir manipulerad av det system som ska beskydda honom, bara för att överges av sina poliskontakter och slutligen bli dömd till livstids fängelse. I filmen påpekas att han fått längre fängelsestraff än män som dömts för mord. ”Jag har inte mördat någon”, säger Rick. Hoppsan. Har inte crack dödat många? Han är skyldig till många människors död.

Filmen bygger också väldigt mycket på stereotyper av svarta kriminella som vi sett i många filmer redan liksom de svarta kvinnorna som är bra nära porrartister och ovanpå de alla de korrumperade poliserna. Det är en film vars innehåll vi sett många gånger tidigare och då i bättre förpackning.

Filmens behållning är Matthew McConaughey i rollen som Ricks pappa, Richard Wershe Sr. Han är en duktig skådespelare och gör en mycket trovärdig roll och en pappa som det går att känna med. Kanske filmen skulle fått högre kvalitet om den handlar mer om pappans synvinkel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Korrumperade poliser, Recension, Scen

Filmrecension: The Favourite – en unik underbar film

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

The Favourite
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Yorgos Lanthimos
I rollerna bland annat Olivia Colman, Emma Stone och Rachel Weisz

Den grekiske filmregissören Yorgos Lanthimos hittills bästa film, enligt mig. Yorgos Lanthimos är redan kultförklarad och har radat upp en lång rad kritiker-hyllade filmer. Jag har inte tillhört hans största fans. Ingen film av honom har jag ogillat men jag har inte höjt dem till skyarna heller. Men nu har han skapat en helt unik film, otroligt rolig och tankeväckande, snygg, elegant, ironisk och absurd. Den är nominerad till bästa film inför Oscarsgalan. Om den inte vinner är det skandal. Den har fått tio Oscarsnomineringar och det skulle inte förvåna mig om den kammar hem de flesta av dessa kategorier.

Det här är en kostymfilm och en helt underbar berättelse om en maktkamp mellan tre kvinnor, i ett hov där människor mest är till för prydnads skull där de stoltserad med sina löjliga peruker.

Handlingen kretsar kring drottning Anne (spelas av Olivia Colman, som nog gör sitt livs roll här) i 1700-talets England. Drottningen var gravid 17 gånger lyckades inte få ett enda barn som levde mer än några dagar. Huset Stuart dog ut med henne. I filmen är hon en bitter, rätt förvirrad medelålders kvinna med en nära vän, Lady Sarah Marlborough. Det är egentligen Lady Sarah (spelas av Rachel Weisz) som styr. Drottningen behöver inte befatta sig med något av rikets angelägenheter, det sköter Lady Sarah.

Så anländer Lady Sarah kusin Abigail (spelas av Emma Stone) som blivit utfattig då hennes far gått i konkurs och sålt henne till en fet tysk. Hennes kusin låter henne få vistas vid hovet och sakta börjar drottningen få tycke för Abigail och då börjar en grym maktkamp mellan de två kusinerna. Drottningen spelar med i det fula spelet.

Filmen är elegant gjord och en film jag kommer att se flera gånger.

Fakta om regissören Yorgos Lanthimos (från wikipedia) regisserade reklamfilmer, musikvideor och kortfilmer på 1990-talet. Han gjorde långfilmen Kinetta från 2005 tillsammans med en grupp vänner som gick med på att arbeta gratis. Hans nästa film, Dogtooth från 2009, blev ett internationellt genombrott och vann bland annat Un certain regard-priset vid filmfestivalen i Cannes, Bronshästen vid Stockholms filmfestival och en Oscarsnominering för bästa icke-engelskspråkiga film. Manuset skrevs tillsammans med Efthymis Filippou som sedan dess har varit medförfattare till alla Lanthimos’ filmer. Dogtooth följdes 2011 av Alper och 2015 av den engelskspråkiga debuten The lobster, för vilken Lanthimos vann Prix du Jury i Cannes och nominerades till Oscar för bästa originalmanus. Hans andra engelskspråkiga film, The killing of a sacred deer, vann manuspriset vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Han är gift med skådespelerskan Ariane Labed.[3]

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Escape Room

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Escape Room
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Adam Robite
I rollerna: Deborah Ann Woll, Logan Miller m fl.
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

En slags skräckfilm som får godkänt av mig för att den av och till är spännande även om den ofta är för mycket. Kanske har den ett syfte, ett tema, att säga något om vart det kan bära hän när människor är så rika att de kan betala för vad som helst och samtidigt så uttröttade på den underhållning och spel som finns och behöver ännu mer action, att alltid måste bli värre och värre i en spiral som inte går att hejda. Eller så har filmskaparen inget större syfte utan vill bara underhålla oss lite genom att skrämma oss.

Sex främlingar hamnar instängda i ett rum som visar sig ingå i ett spel som sker live. Varje rum de hamnar i är en dödsfälla och de måste använda all sin tankekraft och helst också samarbeta för att hitta ledtrådar och kunna öppna dörren och ta sig ur rummet. Fast då väntar ett nytt rum med en ny dödlig utmaning.

De sex främlingarna upptäcker snart att de inte är där av en slump. Den som arrangerat spelet vet det mesta om dem. De har alla något gemensamt som gjort att spelets skapare ville ha just dem in i spelet.

En film kan handla om de mest underliga världarna från yttre rymden men i det universum som ryms i filmens berättelse måste det råda logik. Escape Room saknar viss sådan logik. Att bygga upp detta avancerade livespel skulle vara extremt dyrt och hur skulle det kunna ske i all hemlighet? Där brister filmens logik – eller så finns det en ännu otäckare logik: det sker med myndigheternas godkännande.

Skådespelarna är duktig och jag tror att flera av dem och speciellt Taylor Russell som spelar den smarta unga tjejen Zoey Davis (spelar i Lost in Space) kommer vi att se mer av i andra filmer och tv-serier. Hon har definitivt gjort sin internationella debut nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilmer

Filmrecension: Destroyer – intensiv, mystisk och nagelbitande

29 januari, 2019 by Redaktionen

Destroyer
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Karyn Kusama
Stjärnor: Nicole Kidman, Sebastian Stan, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Bradley Whitford, Jade Pettyjohn.
Författare: Phil Hay, Matt Manfredi

Intensiv, mystisk och nagelbitande – Destroyer är en av 2018 års bästa filmer.

En alkoholiserad polisdetektiv, Erin Bell (Nicole Kidman) börjar följa ett rånfall. En gängledare, Silas (Toby Kebbell), kommer efter att ha varit borta i många år. Erin och hennes älskare älskare Chris (Sebastian Stan) hade placerats där för att rapportera för polisen och för att neutralisera rånet men det slutade tragiskt istället.

Erin bestämmer sig för att hitta de återstående gängmedlemmarna för att kunna fånga Silas. Ett uppdrag som har getts till andra detektiver och det finns ingen plats för Erin.

Nicole Kidman spelar med rejäl sminkning för att bli oigenkännlig. Precis som i filmen ”Timmarna” där hon spelade Virginia Woolf. Det här nya utseendet är kanske inte den bästa sminkningen men det fungerar väldigt bra. Med det här nya ansiktet blir Nicole Kidman som en vandrande död, som försöker förbli stående. Hon kämpar stenhårt för att få harmoni och frid i sitt förstörda liv som en dålig mamma och en skandalös detektiv.

Kidman i Destroyer har valt att inte vara en övertygande vacker kvinna. Hon är ful, ostadig och inte ens en ärlig detektiv som inte behöver vår empati. Hon beordrar oss bara att titta på henne dutan att döma, i tystnad. Denna roll är en av Kidmans bästa roller hittills. De andra aktörerna är också fantastiska. Toby Kebbell som en psykotisk skurk, Bradley Whitford och Tatiana Maslany är anmärkningsvärda.

Regissören Karyn Kusama (Aeon Flux och Inbjudan) är en av de mest kraftfulla kvinnliga regissörerna. Hon vet exakt hur man får till en balanserad grå roll ur sina kvinnliga stjärnor och Destroyer är hennes bästa arbete.

Hon kommer att ge ny liv till hur detektivhistorier kan filmas och berättas. Tidigare och nuvarande tid i filmen går längre parallellt och historien låser upp de mystiska knutarna till slutet, gradvis. Destroyer är en sådan film som stannar kvar inne i mitt huvud i flera månader och är en av de bästa 2018-filmerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: 3 kvinnor – en stark film om kvinnoförtrycket i Iran

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

3 kvinnor
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Jafar Panahi
Vinnare av Manuspriset Cannes 2018

En fängslande film som visar hur långt det är kvar tills vår värld kan kallas civiliserad, en film som visar det patriarkala samhällssystemet och en ung kvinnas maktlöshet ute på landsbygden i Iran.

Handlingen kretsar kring skådespelerskan Behnaz Jafari som fått en skrämmande videofilm skickad till sin mobil. En ung kvinna ropar på hjälp och har filmat sig själv när hon hänger sig själv i sin förtvivlan. Den unga kvinnan fot långt ut på iranska landsbygden och hon drömmer om att bli skådespelerska och i stenhård konkurrens har hon kommit in på scenskolan. Men hennes föräldrar förbjuder henne att gå utbildningen. Ingen i deras ska hålla på med underhållning, det förstör familjens heder. Dessutom har föräldrarna tvingat den unga kvinnan att förlora sig.

Behnaz Jafari blir starkt berörd av filmklippet. Det är osäkert om den unga kvinnan verkligen hängt sig eller inte, men ett stort rop på hjälp är det vilket som. Behnaz Jafari ber sin vän regissören Jafar Panahi (som är filmens regissör) att följa med ut på landet och försöka hitta den unga kvinnan.

Vi får följa med Behnaz Jafari och Behnaz Jafari som beger sig långt ut på den iranska landsbygden i ett område där många talar turkiska bättre än de talar persiska. På ett stillsamt sätt levererar den iranske mästerregissören Jafar Panahi ett högpolitiskt drama om kvinnoförtryck och gamla traditioner på den iranska landsbygden. Det är en berättelse om hur olika det kan vara att leva i en storstad och på landsbygden i ett land som Iran som styrs av en teokrati.

I Iran får kvinnor inte ta ett arbete utan att deras make godkänt det. Varför gör kvinnorörelsen inte mer för att lyfta de iranska kvinnornas situation?

Det är inte helt riskfritt för en filmregissör att lyfta denna frågan. Jafar Panahi har fått betala en hel del.

2009 greps Panahi under oroligheterna efter det iranska valet 2009. Han anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film.

Den 1 mars 2010 greps han åter. En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter fördömde gripandet, och krävde i ett upprop att han skulle släppas, bland annat Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Filmrecnsion, Iran, Kvinnoförtrycket, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in