• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Kvinnan i svart på Scalateatern – visar hur underbart roligt underhållande en riktig skräckhistoria kan vara

1 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Kvinnan i svart
Regi Linda Hedberg
Med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar
Premiär på Scalateatern, Stockholm, 31 januari 2019

En underbar rolig skräckberättelse med sådan perfekt samspel mellan de två skådespelarna Claes Månsson och Rikard Ulvshammar. Deras samspel fungerar som om de spelat föreställningen hundratals gånger och ändå var det premiärföreställningen.

Handlingen kretsar kring Arvid som är en äldre man och som vill berätta om en skrämmande upplevelse han hade då han var ung och fick ett uppdrag att åka långt upp i Norrland för att få ordning på papper efter en avliden gammal dam, i ett ödeshus i obygden där allt som finns runt omkring är myr, en övergiven kyrkogård och skog och mystiska ljud.

Arvid har skrivit ned sina upplevelser och har bett en teaterman att lära honom att kunna berätta det för sina anhöriga. Arvid och teatermannan beslutar sig för att göra det till en scenföreställning, ett drama att spela för familj och släkt. På så sätt blir det lite av metateater. Ibland är det den äldre Arvid och teatermannen som samtalar och diskuterar och ibland spelar de upp den skräckfyllda upplevelsen. Det fungerar utmärkt att pendla mellan dessa två synvinklar.

Ett stort skäl är att samspelet mellan Claes Månsson och Rikard Ulvshammar sitter som gjutet. Det är som om de spelat ihop många gånger. Claes Månsson är Arvid som äldre och Rikard Ulvshammar gör Arvid då de spelar upp händelserna i Norrland. Claes Månsson gör alla kringroller, alla karaktärer som Arvid möter i Norrland.

Claes Månsson är en sådan skicklig skådespelare och han gör det så suveränt. Han byter ut en kavaj mot en skinnjacka och plötsligt blir han en ny karaktär.

Föreställningen har en snygg och fantasifull scenlösning med bland annat en stor koffert av gammaldags stil med beslag som kunde föreställa vagn bakom en häst likaväl som en stort bord eller ett tågsäte. Jag gillar när sådant fungerar bra, där inte allt visas utan vi i publiken får använda vår fantasi för att se hästen och vagnen.

Uppsättningen bygger på Susanne Hills roman ”The Woman in Black” från 1983 där berättelsen utspelar sig i det victorianska England. I den här uppsättningen har handlingen förflyttats till en ödegård i norrländsk obygd. Denna spökhistoria med hemsökta hus, gengångare och mystiska ljud och en oförklarligt tystlåten skrämd ortsbefolkning visar hur underbart roligt underhållande en riktig skräckhistoria kan vara, mitt i all sin tragik.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Claes Månsson, Recension, Scalateatern, Skräckteater, Teaterpremiärer, Teaterrecension, Underhållande

Filmrecension: White Boy Rick – njae

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

White Boy Rick
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Yann Demange
I rollerna: Matthew McConaughey, Richie Merritt, Jennifer Jason Lee, Eddie Marsan m fl.

En 15-årig pojke, Rick, blir tvingad av polisen att infiltrera en drogkartell med svarta. Rick bor tillsammans med sin pappa i 1980-talets Detroit, en stad som är korrumperad på alla plan. Några poliser har dragit ut på krig mot den försäljning av den vidriga drogen drack som härjar i staden. Poliserna har högt ställda mål, de vill komma åt stadens korrumperade borgmästare och en de mutade poliserna.

Filmen bygger på verkliga händelser och det är alltid en utmaning att skapa drama av verklighetens människor. Jag är tveksam till resultatet i den här filmen. Rick spelas av ännu rätt okända Richie Merritt. Vi kommer säkert att se mer av honom även om hans rollprestation inte är särskilt imponerande i den här filmen. Han har i stort sett samma ansiktsuttryck hela tiden, oavsett vad som händer.

Det är också lite svårt att känna sympati för Rick efter ett tag. Han bor med sin pappa, grannar till farfar och farmor. Såväl Rick och hans pappa som farmor och farfar bor i egna hus, inga lyxhus men ändå egna hus. Även om de inte är rika tillhör de inte de allra lägsta. De borde egentligen kunna försörja sig på annat än de kriminella vapenaffärerna som sedan utökas till knarkförsäljning.

Rick har en syster som han tycker mycket om, hon går nästan under på grund av sitt drogmissbruk. Trots detta kan Rick gå in för att bli knarkhandlare. Där förlorar han alla mina sympatier.

Filmen har väl som syfte att visa hur den lilla människan utnyttjas och hamnar i kläm när myndigheter spelar sina spel. Rick blir manipulerad av det system som ska beskydda honom, bara för att överges av sina poliskontakter och slutligen bli dömd till livstids fängelse. I filmen påpekas att han fått längre fängelsestraff än män som dömts för mord. ”Jag har inte mördat någon”, säger Rick. Hoppsan. Har inte crack dödat många? Han är skyldig till många människors död.

Filmen bygger också väldigt mycket på stereotyper av svarta kriminella som vi sett i många filmer redan liksom de svarta kvinnorna som är bra nära porrartister och ovanpå de alla de korrumperade poliserna. Det är en film vars innehåll vi sett många gånger tidigare och då i bättre förpackning.

Filmens behållning är Matthew McConaughey i rollen som Ricks pappa, Richard Wershe Sr. Han är en duktig skådespelare och gör en mycket trovärdig roll och en pappa som det går att känna med. Kanske filmen skulle fått högre kvalitet om den handlar mer om pappans synvinkel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Korrumperade poliser, Recension, Scen

Filmrecension: The Favourite – en unik underbar film

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

The Favourite
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Yorgos Lanthimos
I rollerna bland annat Olivia Colman, Emma Stone och Rachel Weisz

Den grekiske filmregissören Yorgos Lanthimos hittills bästa film, enligt mig. Yorgos Lanthimos är redan kultförklarad och har radat upp en lång rad kritiker-hyllade filmer. Jag har inte tillhört hans största fans. Ingen film av honom har jag ogillat men jag har inte höjt dem till skyarna heller. Men nu har han skapat en helt unik film, otroligt rolig och tankeväckande, snygg, elegant, ironisk och absurd. Den är nominerad till bästa film inför Oscarsgalan. Om den inte vinner är det skandal. Den har fått tio Oscarsnomineringar och det skulle inte förvåna mig om den kammar hem de flesta av dessa kategorier.

Det här är en kostymfilm och en helt underbar berättelse om en maktkamp mellan tre kvinnor, i ett hov där människor mest är till för prydnads skull där de stoltserad med sina löjliga peruker.

Handlingen kretsar kring drottning Anne (spelas av Olivia Colman, som nog gör sitt livs roll här) i 1700-talets England. Drottningen var gravid 17 gånger lyckades inte få ett enda barn som levde mer än några dagar. Huset Stuart dog ut med henne. I filmen är hon en bitter, rätt förvirrad medelålders kvinna med en nära vän, Lady Sarah Marlborough. Det är egentligen Lady Sarah (spelas av Rachel Weisz) som styr. Drottningen behöver inte befatta sig med något av rikets angelägenheter, det sköter Lady Sarah.

Så anländer Lady Sarah kusin Abigail (spelas av Emma Stone) som blivit utfattig då hennes far gått i konkurs och sålt henne till en fet tysk. Hennes kusin låter henne få vistas vid hovet och sakta börjar drottningen få tycke för Abigail och då börjar en grym maktkamp mellan de två kusinerna. Drottningen spelar med i det fula spelet.

Filmen är elegant gjord och en film jag kommer att se flera gånger.

Fakta om regissören Yorgos Lanthimos (från wikipedia) regisserade reklamfilmer, musikvideor och kortfilmer på 1990-talet. Han gjorde långfilmen Kinetta från 2005 tillsammans med en grupp vänner som gick med på att arbeta gratis. Hans nästa film, Dogtooth från 2009, blev ett internationellt genombrott och vann bland annat Un certain regard-priset vid filmfestivalen i Cannes, Bronshästen vid Stockholms filmfestival och en Oscarsnominering för bästa icke-engelskspråkiga film. Manuset skrevs tillsammans med Efthymis Filippou som sedan dess har varit medförfattare till alla Lanthimos’ filmer. Dogtooth följdes 2011 av Alper och 2015 av den engelskspråkiga debuten The lobster, för vilken Lanthimos vann Prix du Jury i Cannes och nominerades till Oscar för bästa originalmanus. Hans andra engelskspråkiga film, The killing of a sacred deer, vann manuspriset vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Han är gift med skådespelerskan Ariane Labed.[3]

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Escape Room

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Escape Room
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Adam Robite
I rollerna: Deborah Ann Woll, Logan Miller m fl.
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

En slags skräckfilm som får godkänt av mig för att den av och till är spännande även om den ofta är för mycket. Kanske har den ett syfte, ett tema, att säga något om vart det kan bära hän när människor är så rika att de kan betala för vad som helst och samtidigt så uttröttade på den underhållning och spel som finns och behöver ännu mer action, att alltid måste bli värre och värre i en spiral som inte går att hejda. Eller så har filmskaparen inget större syfte utan vill bara underhålla oss lite genom att skrämma oss.

Sex främlingar hamnar instängda i ett rum som visar sig ingå i ett spel som sker live. Varje rum de hamnar i är en dödsfälla och de måste använda all sin tankekraft och helst också samarbeta för att hitta ledtrådar och kunna öppna dörren och ta sig ur rummet. Fast då väntar ett nytt rum med en ny dödlig utmaning.

De sex främlingarna upptäcker snart att de inte är där av en slump. Den som arrangerat spelet vet det mesta om dem. De har alla något gemensamt som gjort att spelets skapare ville ha just dem in i spelet.

En film kan handla om de mest underliga världarna från yttre rymden men i det universum som ryms i filmens berättelse måste det råda logik. Escape Room saknar viss sådan logik. Att bygga upp detta avancerade livespel skulle vara extremt dyrt och hur skulle det kunna ske i all hemlighet? Där brister filmens logik – eller så finns det en ännu otäckare logik: det sker med myndigheternas godkännande.

Skådespelarna är duktig och jag tror att flera av dem och speciellt Taylor Russell som spelar den smarta unga tjejen Zoey Davis (spelar i Lost in Space) kommer vi att se mer av i andra filmer och tv-serier. Hon har definitivt gjort sin internationella debut nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräck, Skräckfilmer

Filmrecension: Destroyer – intensiv, mystisk och nagelbitande

29 januari, 2019 by Redaktionen

Destroyer
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Karyn Kusama
Stjärnor: Nicole Kidman, Sebastian Stan, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Bradley Whitford, Jade Pettyjohn.
Författare: Phil Hay, Matt Manfredi

Intensiv, mystisk och nagelbitande – Destroyer är en av 2018 års bästa filmer.

En alkoholiserad polisdetektiv, Erin Bell (Nicole Kidman) börjar följa ett rånfall. En gängledare, Silas (Toby Kebbell), kommer efter att ha varit borta i många år. Erin och hennes älskare älskare Chris (Sebastian Stan) hade placerats där för att rapportera för polisen och för att neutralisera rånet men det slutade tragiskt istället.

Erin bestämmer sig för att hitta de återstående gängmedlemmarna för att kunna fånga Silas. Ett uppdrag som har getts till andra detektiver och det finns ingen plats för Erin.

Nicole Kidman spelar med rejäl sminkning för att bli oigenkännlig. Precis som i filmen ”Timmarna” där hon spelade Virginia Woolf. Det här nya utseendet är kanske inte den bästa sminkningen men det fungerar väldigt bra. Med det här nya ansiktet blir Nicole Kidman som en vandrande död, som försöker förbli stående. Hon kämpar stenhårt för att få harmoni och frid i sitt förstörda liv som en dålig mamma och en skandalös detektiv.

Kidman i Destroyer har valt att inte vara en övertygande vacker kvinna. Hon är ful, ostadig och inte ens en ärlig detektiv som inte behöver vår empati. Hon beordrar oss bara att titta på henne dutan att döma, i tystnad. Denna roll är en av Kidmans bästa roller hittills. De andra aktörerna är också fantastiska. Toby Kebbell som en psykotisk skurk, Bradley Whitford och Tatiana Maslany är anmärkningsvärda.

Regissören Karyn Kusama (Aeon Flux och Inbjudan) är en av de mest kraftfulla kvinnliga regissörerna. Hon vet exakt hur man får till en balanserad grå roll ur sina kvinnliga stjärnor och Destroyer är hennes bästa arbete.

Hon kommer att ge ny liv till hur detektivhistorier kan filmas och berättas. Tidigare och nuvarande tid i filmen går längre parallellt och historien låser upp de mystiska knutarna till slutet, gradvis. Destroyer är en sådan film som stannar kvar inne i mitt huvud i flera månader och är en av de bästa 2018-filmerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in