Foto: Staffan Claesson
Flickvännen
Av Karolina Ramqvist
Dramatisering &
Regi Marianne Lindberg De Geer
Scenografi Peder Freij
Kostym och mask Rebecca Afzelius
Medverkande skådespelare: Eva Fritjofson, Simon J Berger, Nadja Mirmiran, Alma Pöysti, Natalie Sundelin, Thérèse Svensson
Urpremiär 2 februari 2019 på Lilla scen, Uppsala stadsteater
En föreställning som kryper in under huden och är svår att skaka av sig efteråt, ett mycket tragiskt drama om människors förmåga att ljuga för sig själva, om livslögner. I centrum står en ung kvinna, Karin, som lever tillsammans med John i ett dyrt, vräkigt hus. John tjänar mycket pengar och Karin går hemma och håller sig fin och fräsch för honom medan han är borta vilket han är mycket. Något gnager under ytan. Karin skrattar och flinar men det är svårt att skilja detta ljud från gråt. Hon spelar upp en lycklig yta men det vibrerar av ångest under.
Föreställningen bygger på Karolina Ramqvists hyllade roman med samma namn som kom 2009. Den som läst romanen vet förstås redan från början hur John försörjer sig, att han är yrkeskriminell och försörjer sig på våld och brott, bland annat grov knarklangning. Men Karin ska skyddas, hon ska inte veta något om vad han gör, hon ska bara försörjas.
Det är kanske lätt att betrakta berättelsen på håll och tolka den som en skildring av en viss sorts kvinnor. Men det tycker jag är att blunda för verkligheten. Karin och de övriga kvinnorna som hänger ihop med kriminella är en metafor för många människor idag. Det är väl många som blundar för vad som händer i samhället och i världen och är noga med att hålla upp en snygg fasad om hur lyckliga de är. Det finns en stor, stor fara med dessa falska lyckliga fasader, för alla som upplever att livet är lika gnistrande lyckligt mår ännu sämre för att de inte passar in i den bilden. En bild av lycka som är en illusion.
Det är många romaner som förs över till teaterscenen nu. Det har sina svårigheter. Att dramatisera Flickvännen måste haft sina utmaningar. Romanen är till stor del en monolog av Karin. De första trettio minuterna fungerar oerhört bra. Natalie Sundelin som Karin kändes äkta, hennes känslor kändes. Det var berörande. Några av de andra rollerna syntes vid sidan av scenen och trädde fram ibland, för att gestalta Karins tankar och inre monolog. Det fungerade bra men blev efter ett tag ändå lite segt. Jag hörde flera ur publiken kommentera detta när de gick in efter pausen. ”Hoppas det blir lite mer nu, att vi får möta någon mer karaktär, vi vet ju hurdan hon är nu”.
Efter paus blev det snabbt mer fart, för då dök några andra kvinnor som levde med kriminella män upp hemma hos Karin och de hade ett party för att bearbeta sin ångest. Så fort samtalet började brännas, så fort någon började närma sig att berätta hur hon kände skulle mer droger tas och musiken skulle skruvas upp och de skulle dansa och låtsas vara lyckliga. Allt för att smita från sina äkta känslor och tankar.
Det är en hemsk tillvaro. Det är en tragedi och en fruktansvärd skildring av nutidens människor. Bra scenografisk lösning med en vit jättesoffa mitt på scenen och duktiga skådespelare, men föreställningen skulle vunnit på att kortas ned tio minuter både före paus och efter paus. En del blir övertydligt och segt.
Handlingen kretsar kring Arvid som är en äldre man och som vill berätta om en skrämmande upplevelse han hade då han var ung och fick ett uppdrag att åka långt upp i Norrland för att få ordning på papper efter en avliden gammal dam, i ett ödeshus i obygden där allt som finns runt omkring är myr, en övergiven kyrkogård och skog och mystiska ljud.
Claes Månsson är en sådan skicklig skådespelare och han gör det så suveränt. Han byter ut en kavaj mot en skinnjacka och plötsligt blir han en ny karaktär.
Det här är en kostymfilm och en helt underbar berättelse om en maktkamp mellan tre kvinnor, i ett hov där människor mest är till för prydnads skull där de stoltserad med sina löjliga peruker.