Dramaten

Dramaten skickar ut Anna von Hausswolff i rymden

19 januari, 2016 by Redaktionen

annavonhaussw9offdramatenrymden

Anna von Hausswolff intar Dramaten med sin mäktiga musik den 25 januari. Det blir en alldeles speciell konsert med rymden som tema – och som sänds rakt ut i rymden.

Den hyllade och egensinniga artisten Anna von Hausswolff uppträder på Dramatens stora scen med en åtta personer stark orkester. Dramaten har i samverkan med Kvarnbergets amatörradioförening beslutat att musiken ska spelas in och direktsändas ut i rymden via radio.

Tidigare har NASA sänt ut The Beatles låt ”Across the universe” i rymden, och bandet The Ark sände ut sin avskedskonsert via radiovågor. När Anna von Hausswolff ger sig på konceptet gör hon dock rymdsändningen till en integrerad del av sin konsert – hon ska använda inspelade ljud från rymden i musiken som framförs, och scenografin är baserad på astronomi.

Anna von Hausswolff slog igenom 2009 med en smått legendarisk spelning i Annedalskyrkan i Göteborg under Way Out West. Debutalbumet Singing From The Grave kom 2010. På uppföljaren Ceremony 2012 började hon använda kyrkorglar, något hon återkommit till på nya skivan som är inspelad på Sveriges största konserthusorgel i Studio Acusticum i Piteå. The Miraculous, med releasedatum 13 november, är bland annat inspirerad av en speciell plats som varit samlingspunkt för verkliga och mindre verkliga berättelser i Annas släkt, och av Walter Ljungquist bok Källan. Soundet är storslaget och mystiskt.

Förband är BERG (Christian Berg från bandet Kite), som är knuten till Anna von Hausswolffs eget skivbolag Pomperipossa.

Se videon till Evocation, den andra singeln från The Miraculous:

Feministiskt uppror och politisk kamp, urpremiär för Pussy Riot – en punkbön på Dramaten

14 januari, 2016 by Redaktionen

pussyriot

Ord kan krossa betong. Några sekunders sång i en kyrka kan skaka en stat och skicka svallvågor över hela världen. Enskilda människor kan utmana makten. Men till vilket pris? Den 5 februari sätts Pussy Riot – en punkbön upp på Unga Dramaten.

Ett pressmeddelande berättar:
I pjäsen, skriven av Irena Kraus, baserad på Masha Gessens bok Ord kan krossa betong, möter vi tre unga ryska kvinnor som brinner av lust av att förändra samhället. De är feminister. Rebeller. Människor. Men deras kamp för yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter möter hårt motstånd och de hamnar i djup konflikt med Putins Ryssland.

I pjäsen får vi möta tre av medlemmarna i Pussy Riot: Nadja, Maria och Kat, innan och efter aktionen. När de planerar, när de jagas, när de döms.

”Vårt överraskande framträdande i Kristus Frälsarens katedral med sången ”Guds moder, fräls oss från Putin” störde det okränkbara hos en mediebild som i efterhand skapats av myndigheterna och avslöjade dess falskhet (…) Först försökte de få det till att vår föreställning var ett upptåg av en hop andefattiga militanta ateister. Men de missade grovt eftersom vi då redan var kända som ett antiputinistiskt, feministiskt punkband som utför angrepp på landets främsta politiska symboler via medierna.” (citat fr Masha Gessen Ord kan krossa betong)

– Vi skildrar tre kvinnors politiska kamp. Genom sin konst och sitt politiska ställningstagande så hävdar de sin yttrandefrihet och hamnar på så vis i en oresonligt djup konflikt med Putins Ryssland och blir straffade för det. Det handlar om förändring och motstånd. Och om modet att driva sina åsikter kring demokratifrågor så hårt att man är beredd att sitta i fängelse för det. Vi ställer frågan – är Pussy Riots agerande rätt eller fel? säger Malin Stenberg, regissör.

Pussy Riot – en punkbön av Irena Kraus är baserad på den ryskamerikanska journalisten Masha Gessens bok Ord kan krossa betong. Irena Kraus är även aktuell på Dramaten med sin dramatisering av Vilhelm Mobergs Utvandrarna som fick årets Medeapris. Regisserar gör Malin Stenberg som på Dramaten tidigare satt upp bland annat Askungen, Mannen i ormskinnsjackan och Vargtimmen.

Urpremiär 5 februari, Målarsalen

Foto: Denis Sinyakov

Hamlet på Dramaten: Hamlet fångar känslan av att allt kommer bli värre, mycket värre, innan det blir bättre

21 december, 2015 by Redaktionen

hamletdramaten

”Hamlet fångar känslan av att allt kommer bli värre, mycket värre, innan det blir bättre”, är rubriken på ett pressmail inför 2016 års första premiär på Dramaten: Hamlet.

Den 16 januari är det dags för vårens första Dramatenpremiär: Hamlet. I Jenny Andreassons uppsättning stjäl Ofelia repliker, Horatio är borta och hovet gästas av en feministisk teatergrupp. Som Hamlet och Ofelia ser vi Hamadi Khemiri och Nina Zanjani. I övriga roller bland andra Lotta Tejle och Göran Ragnerstam.

Regissör Jenny Andreasson har uppmärksammats för sina uppsättningar av bortglömda kvinnliga dramatiker. Nu tar hon sig an en manlig författare – och teaterhistoriens största klassiker; Shakespeares berättelse om att se sig utsedd att ställa allting till rätta men att tveka inför uppdraget.

Varför Hamlet just nu?
– Hamlet är tvärtemot vad jag brukar göra, men jag letade efter ett material som bär samtidens känsla av att allt kommer att bli värre, mycket värre, innan det blir bättre. I Hamlet öppnar sig avgrunden, på ett både samhälleligt och existentiellt plan och Hamlets handlingsförlamning är både absurd och plågsamt igenkännbar, säger Jenny Andreasson.

2016 är jubileumsår för William Shakespeare (400 år efter hans död). Vad lockar med Shakespeare idag?
– Shakespeare är min favorit bland manliga dramatiker med sitt bejakande av teatralitet, det ofta våldsamma och djupt existentiella som ligger strax under ytan. Liksom poesin och upphöjdheten – förekomsten av mytologiska väsen, att kärleken drabbar blixtsnabbt och alla hinner dö på ett dygn. Det finns en fantasi i hans värld som är extremt lockande.

Vad vill du lyfta fram i din uppsättning?
– Hamlet söker efter inre och yttre sanning i ett osäkert, våldsamt samhälle. Och pjäsen fångar i stort tragiken i hur svårt det är att behålla en friskhet när vi kommer i kontakt med djupt liggande drifter, makt och rädsla. Hur vi istället börjar manipulera och föreställa oss och att det skapar förvirring och kaos. Jag vill också lyfta fram ett feministiskt perspektiv och undersöker hur vi kan berätta om Hamlet och Ofelia på ett nytt sätt. Jag ser Hamlet och Ofelia som speglingar av varandra, hårdare knutna till varandra än vanligt. Trots olika grundpremisser så bär de ju likheter genom berättelsen i deras komplexa relationer till sina pappor, deras försök till uppror, galenskapen. Även drottning Gertruds och den nya kungen Claudius relation ser annorlunda ut än vanligt, då de delar på makten, åtminstone till en början…

Är det okej att bearbeta Hamlet som man vill?
– Skulle man spela hela Hamlet skulle den bli fem-sex timmar lång. Jag tycker inte hela pjäsen i sig är bra, den är stor, lång, jättebökig, men det finns delar som är fantastiska. Att omfatta pjäsen är att pendla mellan hybris och totalt självförakt. Det är som att försöka krama Globen. Samtidigt är det ju en mycket spännande utmaning.

I det konstnärliga teamet ingår även scenografen Marika Feinsilber, koreografen Dorte Olesen, kostymören Bente Rolandsdotter och ljussättaren Erik Berglund.

Jenny Andreasson var i slutet av 00-talet konstnärlig ledare för Spetsprojektet, som lyfte fram bortglömda kvinnliga dramatiker. Hon har på Dramaten fortsatt på det spåret med uppsättningar som Slott i Sverige av Françoise Sagan, Chéri av Colette och De oskyldiga av Lillian Hellman.

Hamlet Hamadi Khemiri
Ofelia Nina Zanjani
Laertes Andreas T Olsson
Polonius Göran Ragnerstam
Claudius Danilo Bejarano
Gertrud Lotta Tejle
Vålnaden Johan Holmberg
Rosencrantz Michael Jonsson
Gyldenstern Eric Stern
Skådespelare 1 / Reine / Cornelia / Soldat / Präst Emma Broomé
Skådespelare 2 / Marcella / Soldat Ana Gil de Melo Nascimento
Skådespelare 3 / Frank Sofia Pekkari

Översättning Britt G Hallqvist
Bearbetning Jenny Andreasson, Emma Meyer Dunér
Regi Jenny Andreasson
Scenografi Marika Feinsilber
Kostym Bente Rolandsdotter
Ljus Erik Berglund
Koreografi Dorte Olesen
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Gunilla Pettersson

Premiär 16 januari, Stora scenen

Tankar kring föreställningen ”Den e vi” på Dramaten

5 december, 2015 by Lotta Altner

Den e vi
Regi Ulf Stenberg, Emil Rosén Adsten
Texter: Raymond Peroti. Maxida Märak, Karwan Faraj, Sara Nazari och Mischa Snicker
Kostym Barbo Hellsing
Ljus Magnus Pettersson
Premiär på Dramatens Lilla scen den 4 december 2015.

Det är skillnad på retorisk framställning, barrikadspropaganda och på en teaterpjäs. I det här eventet på scen försökte man på något vis slå ihop koncepten, med blandade resultat. Det blev lite buskisliknande predikan utan twist.

Det är dessutom i få sammanhang som människor blir imponerade eller chockade över en inledning där svordom, könsord eller ”yeah vi är på Dramaten” förekommer. Applåder och pluspoäng får man enbart då om man som i kväll, har halva familjen där eller enbart samlat en grupp av inbördes beundran i publiken. Därmed blev inledningen lätt pubertal och tramsig. Att vi fick vänta en kvart på kompisar som var försenade, kändes också för mycket hemkärt.
Att 4 karaktärers historier pågick samtidigt om det utanförskap som kan förekomma i vårt land, var mycket spännande och intressant. Att dessutom flera av karaktärernas dilemman kunde byta meningar och förklaringar med varandra skapade också en uttrycksfull gemenskap i faktumet, vi hör inte hemma här. Tillsammans menade de sorgligt nog att de för ett ”ständigt kring mot Sverige, för du räknas inte! … Tar vi livet av oss själva så slipper ju Sverige oss ”.

Det häftigaste med dessa redovisningar av kurders, muslimers och samers livssituationer i vårt land var att det kändes som att man var pålästa. Jag gillar giltig statistik. Även om jag inte kunnat kolla upp alla siffror som levererades, så kändes de relevanta och rimliga på alla sätt. De gav liknande trådar mellan de som skulle kunna tillhöra någon form av underklass. Vår integration har verkligen misslyckats. Man skäms lite över att vara svensk.

Det var svårt att avgöra om karaktärerna på scen var hämtade från enbart dem själva eller även av andra. Var det inlevelseförmåga i rollkaraktären eller pratade man enbart från det egna jaget!? Aktörerna på scen kändes lite för personliga och lite för oprofessionella, för att framförandena skulle bli helt bekväma. Ska man prata i egen sak ska man gör det bättre, än så här. Däremot levererades en hel del historik och etniska förklaringar som var både intressanta, sanna och bra. Man kunde också lätt förstå deras ilska och frustration.

Redan från början fick publiken klart för sig att ingen av de på scen ville identifiera sig med siffran 12,8. Att hålla på förklaringen till vad den stod för gav föreställningen sin enda röda tråd, som var bra för att hålla scenerna vid liv.

Resonemanget till siffrornas relation till utanförskap, var både klokt och begripligt. Däremot skulle jag vilja undanbe mig att bli mästrad med och utskälld på det sättet som förekom. Självklart har både jag och övriga i publiken fel och brister, men få av oss bär ett stort ansvar för rasismen, kastrering av samer och islamafobin. Kanske var det meningen att provocera oss, jag blev dock enbart förbanda över de enkla lösningarna, man levererade som putsade floskler i söta paket. Det hade varit önskvärt med större nyansskillnader och lite mer självkritik dessutom.

Att ”de e vi” inte enbart är en uppsättning utan ett helt koncept på Fryshuset för enskilt uppmuntran, gör det lättare att förstå föreställningen. Däremot gör det inte att du känner dig inkluderad i dess processer, utan precis som handlingen faktiskt berättar, gör att du känner dig utanför.

Medverkande
David Book
Karim Carlsson
Shada-Helin Sulhav
Charlotta Jonsson

Marodörer – rolig, ironisk och tankeväckande

19 november, 2015 by Rosemari Södergren

Marodörer
Regi Jens Ohlin
Scenografi och Ljus SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Urpremiär 19 november 2015, Lilla scenen Dramaten

Marodörer är en ironisk, rolig skrattfest med allvarlig botten. Föreställningen handlar om en manlig och en kvinnlig författare som blir förälskade. De ska leva som jämlika. De träffas ironiskt nog i ett litterärt debattprogram då hon, kvinnan, Bertha, precis gett ut en seriebok där hon driver med kulturmannen och speciellt driver hon med Axel som är författare, son till Nobelpristagare, och som ser sig själv som en modern feministisk man. Han tycker att det är helt fel att han tas som exempel på mansgris.

Axel anser sig vara en feminist. Han tar hand om deras baby och är hemma och sköter om barnet medan Bertha kan åka på bokturné och åka bort för att skriva i lugn och ro. Det är bara det att han offrar sig själv, men är det vad Bertha ville? De skulle vara jämlika och det enda hon ville var att om hon skulle lyckas bättre än honom som författare skulle han glädja sig åt det. Han är beredd att göra det mesta, han klär sig i klänning på bröllopet, han skänker bort enorma summor till en feministisk organisation – men det enda Bertha bett om: att han ska stå ut med att hon ett tag lyckas bättre, det klarar han inte. Det är intressant. Att vara jämlik betyder inte att sudda ut sig själv, sin egen identitet.

Jag blev enormt positivt överraskad över föreställningen, den är rolig och väldigt, väldigt ironisk – men inte förutsägbar och den ger inte enkla svar, den låter mig som åskådare tänka vidare. Den är underhållande med samtidigt seriös, allvarlig och tar upp något av det viktigaste för oss alla: samspelet mellan män och kvinnor. Alla måste vi förhålla oss till detta, oavsett vad vi har för sexuella preferenser.

Föreställningen är starkt inspirerad av August Strindberg, av hans syskonpjäser Marodörer och Kamraterna som gör upp med kulturmannen, men också av Strindberg i sin helhet. Det är en extra bonus för den som kan sin Strindberg och de två pjäserna Marodörer och Kamraterna, förstås. Men det är inget måste för att få ut mycket av föreställningen. Hannes Meidals och Jens Ohlins version står i allra högsta grad på egna ben.

Den är snygg och elegant, rolig, ironisk och tankeväckande med strålande skådespelare. Jag hoppas att gymnasierna nu går kommer dit i mängder för att se och diskutera och fundera kring det där med relationer.

Ett pressmeddelande beskriver handlingen:
Axel Egerman är en av landets mest uppburna manliga författare, uppvuxen i innerstadens kulturadel. Bertha Ålund är en ung serietecknare, en autodidakt som gärna kallar sig geni. Hennes satiriska udd riktar sig ofta mot uppburna manliga författare.
De träffas i ett samtal om kvalitetsbegreppet. De förstår inte ett dyft av varandras världar. De blir handlöst förälskade.
Bertha klargör att hon inte tänker leva i Axels skugga. Axel klargör att han förstår att han måste ta ett steg tillbaka. En av dem kommer att bli vansinnig och dö.
– Marodörer handlar helt klart mycket om mig själv, säger Jens Ohlin som även regisserar föreställningen.
– Den manlige huvudrollen Axel i Strindbergs Marodörer, som vi har använt som utgångspunkt, är utformad som en slags idealman. Inte en machosnubbe och inte en feminiserad man, utan en gyllene medelväg. En skön snubbe helt enkelt. Och det är många som ser sig själva som sköna snubbar, som rimliga män. Man har inga problem med att erkänna en patriarkal världsordning, men tycker främst att andra män ingår i den. Där är väl jag själv mycket, och det är det vi undersöker.

Hannes Meidal och Jens Ohlin har tidigare gjort succé på Dramaten med Don Giovanni och en omarbetning av Friedrich Schillers Rövare. Utan tvekan har det gjort ännu en succé.

I rollerna:
Bertha Bahar Pars
Axel Hannes Meidal
Abel Thérèse Brunnander
Carl Per Svensson
Katla Alexandra Rapaport
Gaga Leonard Terfelt

Foto: Marcus Gårder

Dramaten

Footer

Om oss