Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Molnens bröder på Dramaten – ett konstverk helt enkelt

by

Sofia Pekkari och Rasmus Luthander
Foto: Sören Vilks.

Molnens bröder
Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Musikalisk regi: Mats Gustafsson
Musik av och med: Fire! (Mats Gustafsson, Andreas Werliin och Johan Berthling)

Urpremiär på Dramatens stora scen 23 februari 2017

Kulturens uppgift är att ställa frågor, inte att ge svar. Den danska tv-succén ungdomsserien Skam satte igång en intensiv debatt. Det fanns de som irriterade sig på att ungdomarna inte alltid var helt politiskt korrekta. Exempelvis retade sig en del på att Noora som är så förnuftig ändå verkar ha anorektiska problem och dessutom blev hon förälskad i en av skolans mest mansgrisiga unga män. Men varför ska karaktärer i ungdomsserier vara perfekta föredömen? Är det inte en bra series uppgift, precis som en teaterföreställnings uppgift, att skildra människor och de svårigheter vi möter i livet och skildra olika sätt att agera och känna. Kulturens uppgift kan aldrig vara att vara moraliska rättesnören. Konst, film, teater och litteratur ska gestalta människor och människors villkor. Hur vi tar ställning till våra liv och vad som är rätt och fel, det är våra beslut, inte kulturens uppgift att bestämma.

Med detta som utgångspunkt är Dramatens uppsättning av Barbro Lindgrens vuxenböcker Eldvin och Molnens bröder ett konstverk, helt enkelt. Mer än det. Människoödens gestaltas och existentiella frågor ställs, men det är många, många nivåer av berättelsen som tar tid att smälta och ta in. Mycket att tänka på. Inget som skrivs oss på näsan. Många frågor och tankar om livet och existensen växer fram ju mer jag tänker på föreställningen. Den växer också efteråt, länge efter att ridån gått ned och salongen tömts på publiken.

Molnens bröder bygger på de två vuxenböckerna Eldvin och Molnens bröder. Handlingen utspelar sig på en form av psykiatrisk anstalt i början av 1900-talet. På ytan i alla fall. Mördare och svårt utvecklingsstörda bor där tillsammans med människor med stor sorg eller svår psykos. Ibland kan någon hamna där av andra skäl också. Där finns funktionshindrade och människor som placerats där för att andra mäktigare vill komma åt deras egendomar. Dessa människor som inte passade in i samhället fick sitta på undantag och hittar sätt att fungera tillsammans. Jag ser detta på flera sätt, olika tolkningar är helt möjliga. Dels är det en skillnad mot dagens svenska samhälle där vi kategoriserat och delat in människor mycket mer, på gott och ont. De kriminella som har psykiska störningar placeras oftare på rättspsyk idag om de inte är i fängelse. Funktionshindrade kan bo hemma idag och få stöd. På ett sätt är det en metafor för mänskligheten. Vi är alla på något sätt unika, udda, utanför. Och vi lever tillsammans i denna existens, fångade inom livets ramar.

Skådespelarna är strålande. Rollistan innehåller en lång rad duktiga skådespelare, såväl från den yngre generationen som den några decennier äldre. Regissören har gjort det genialiska draget att i första akten ha de yngre i rollerna som de intagna medan de medelålders skådespelarna spelar vakter, läkare, föräldrar och andra icke-intagna. Efter paus byter de. En ny berättelse spelas upp, fast på samma plats men med andra karaktärer. De medelålders skådespelarna är nu de intagna medan de yngre är vakter och personal. Det fungerar helt underbart. Alla är vi vakter, alla är vi intagna inom livets ramar.

Samspelet i första delen mellan Rasmus Luthander som Eldvin och David Fukamachi Regnfors som Love är vackert gestaltat och både sorgligt och fint på samma gång, som livet. Sofia Pekkari som den katastrofdrabbade förvirrade Eloine är stark. I andra akten är Thomas Hanzon och Johan Ulveson helt rätt som Johan och Caleb, två tilltufsade män som båda känner att de inte riktigt passar in bland de övriga patienterna. Visserligen har jag lyft fram några av skådespelarna men det är tillsammans som de alla bildar en helhet, det är ett mästerligt samspel som är grunden.

Jazztrion Fire! (Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin) är en annan viktig pelare som detta konstverk vilar på. Musiken bär och fördjupar handlingen.

Regissören Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), en uppsättning som han också regisserade. Björns, Bennys och Lars samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Lars Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.

Molnens bröder är en föreställning som växer och som jag hittar nya saker att fundera på också efteråt – det är en föreställning som jag gärna ser minst en gång till för att upptäcka ännu mer.

Medverkande:
Rasmus Luthander, David Fukamachi Regnfors, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Bengt CW Carlsson, Sofia Pekkari, Josefin Ljungman, Kicki Bramberg, Anna Björk, Inga-Lill Andersson, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Pierre Wilkner, Johan Ulveson, Hans Klinga, Gunnel Fred, Thomas Hanzon.

Urpremiär för Lars Noréns Stilla liv 18 mars på Dramaten

by

Lars Norén under repetition Foto Sören Vilks

Lars Norén är tillbaka på Dramaten som regissör efter nitton år. Denna gång med sitt nyskrivna verk Stilla Liv, som får urpremiär 18 mars på Elverket.

Ett pressmeddelande berättar:
Stilla Liv är en pjäs som utspelar sig i det som händer bortom orden. Ensemblen består av tolv skådespelare och lika många barn och ungdomar. Åldrarna på de medverkande sträcker sig från sju till nittio år.

Lars Norén, född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han har skrivit omkring hundra pjäser, många med urpremiär på Dramaten – den första var Fursteslickaren 1973. På senare år har han återkommit som prosaförfattare och poet, bland annat med En dramatikers dagbok (2008 och 2013), Stoft (2016) och den nyss utgivna Efterlämnat.

I rollerna ser vi Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Johan Holmberg, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri samt barn och ungdomar (statister).

Stilla Liv, urpremiär 18 mars, Elverket
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Mira Svanberg
Mask och peruk Mimmi Lindell
Ljud Marcus Thurfjell

Angels in America för första gången på Dramaten – i regi av Farnaz Arbabi ​

by

Farnaz Arbabi, foto: Roger Stenberg

Tony Kushners mångfaldigt prisbelönta Angels in America – A Gay Fantasia on National Themes, som av många ses som ett av 1900-talets viktigaste dramatiska verk, ges för första gången på Dramaten under våren 2018. Regi av Farnaz Arbabi.

Ett pressmeddelande berättar:
Pjäsen består av två delar. Tony Kushner uppdaterar manuset regelbundet och Dramaten kommer att spela den allra färskaste versionen på Elverket. Del 1 har premiär 1 februari 2018, del 2 får premiär 22 februari 2018.

Pjäsen utspelar sig i USA på 1980-talet. Gud har övergivit människorna som försöker leva sina liv trots AIDS-epidemin och den konservativa Reagan-administrationen. En av dessa människor är utvald. Nu stiger en av änglarna ner från himlen för att övertyga honom om att han är den enda som kan rädda världen från undergång.

– Idag ser vi liknande konservativa krafter som på 1980-talet i USA, krafter som vill begränsa levnadsutrymmet för alla som faller utanför normen, för HBTQI-personer och icke-kristna. Alla rättigheter för kvinnor, queers och andra normbrytare är plötsligt förhandlingsbara. Därför är den här pjäsen så viktig i dag, säger Farnaz Arbabi.

Första delen av Angels in America hade urpremiär 1991, den andra 1992. Angels in America har belönats med bland annat Pulitzer Prize For Drama och en Tony Award för bästa pjäs.

Farnaz Arbabi är regissör, dramatiker och konstnärlig ledare på Unga Klara. Hennes egensinniga och samhällsaktuella uppsättningar har belönats med priser och stipendier, bland annat Sveriges teaterkritikers pris och tidningen Expressens teaterpris ”En bit av Georgs hatt”. På Dramaten har hon tidigare regisserat ≈ [ungefär lika med] av Jonas Hassen Khemiri.

Tankar om Egenmäktigt förfarande på Scalateatern

by

Egenmäktigt förfarande
Bok av Lena Andersson
Regi och manus av Eva Dahlman, baserat på Lena Anderssons roman med samma namn och Karin Parrot Jonsons manusversion
Scenografi och kostymdesign Leena Edwall Velander
Ljudteknik Meyer Production
Ljusdesign och ljusteknik William Wenner, Albin Åkerman, Lumination Of Sweden
Premiär på Scalateatern i Stockholm 26 januarui 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017

Det är något visst när en bok, blir manus och sedan blir en föreställning på scen. En bok innehåller så mycket mer styrning än vad ett manus gör. Avståndet mellan de skrivna orden och scenbilden blir så mycket större. Även om man vet att man aldrig kan få med allt från en bok, så pirrar det alltid lite i magen när en bok man tyckt om läggs i någons hand och blir manus och en nyare tolkning. Kvällens fråga blev naturligtvis, om föreställningen gav boken rättvisa? Ett jämförande känns nödvändigt.

Efter att ha läst boken var jag mycket irriterad på Ester, som enligt min tolkning var en ganska dyster, lättfångad, naiv och lätt patetisk personlighet. Kvällens skådespelande Ester gav ett mycket mer starkt intryck, även om jag fortfarande inte kan förstå hur hon känslomässigt faller för Hugo. Dessutom visade kvällens karaktär på några charmiga och lustfyllda drag, vilket jag inte alls upplevde om Ester i boken. Jessica Liedberg gör Ester precis så lagom menlös men förtjusande, som faktiskt krävs för att rollkaraktären ska bli så medmänsklig som hon kan bli. En fantastisk tolkning, med mina inre stående ovationer.

I boken upplever jag Hugo som en självupptagen skitstövel på den högre nivå. Henrikssons tolkning ges med en större självkritik och med en bättre glimt i ögonvrån. Hugo blir något mer försonande i föreställningen. Dessutom görs Hugo mycket mer humoristisk och glädjefylld än vad jag tidigare upplevt av honom. Dyrkan av honom är dock helt ogripbar. Men kärleken är ju aldrig förnuftsmässig.

Kvällens absolut bästa ”sidekick” är Malin Cederbladh och Ann Westin. De fungerar som konferencier, vänner till Ester och till mindre biroller. De lättar uppstämningen samtidigt som de är förespråkare för det sunda bondförnuftet och det ”nej nu jävlar får det vara nog” som Ester så behöver. Det är alltid skönt med raka kvinnliga karaktärer som säger som det är, pang på utan skyddsnät. Att kvinnorna har kroppsspråken och ironin på sin sida, gör inte tolkningarna mindre bra utan snarare strålande.

Handlingen är väldigt spännande i boken och följer samma mönster i föreställningen. Av någon outgrundlig anledning blir den högt presterande Ester förälskad i konstnären Hugo. Gång på gång lockar han henne och när hon faller för honom, avvisar han henne och hon blir galen i väntandet på svar. Hon ringer, hon skickar meddelanden och mejl. Han svarar inte. Gång på gång händer detta. Men hon hinner knappt komma över honom, innan han känner på sig att lågan håller på att slockna och då är han tillbaka. Hans rädsla är att inte bli omtyckt, men ändå slippa konfrontationer. Han menar att deras möten ” …var passion. Den tog oss i besittning som passioner gör…”. Ester känner sig mer våldförd både fysiskt och psykisk och menar att deras närmande, sexualitet och s.k.relation leder till förpliktelser, ” du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp ”.

Det tråkigaste med kvällens föreställning var enbart att sätena på teatern är oerhört obekväma (tack och lov att föreställningen enbart var ca 90 minuter), sittplatserna har allt för korta avstånd både för ben och armar. Dessutom var delar av publiken ganska oförskämda med varandra och en obehaglig stämning spred sig före föreställningen. Men eftersom föreställningen denna gång var superb kunde man ha överseende med bortdomnandet av kroppen.

I rollerna Malin Cederbladh, Krister Henriksson, Jessica Liedberg och Ann Westin

Petra von Kants bittra tårar – suveräna skådespelare och fantastisk scenografi i en av de bästa föreställningarna på Stockholms scener

by

Petra von Kants bittra tårar
Bygger på Rainer Werner Fassbinders film
Regi: Sunil Munshi
Scenografi: Sunil Munshi och Linus Fellbom
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Camilla Thulin
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Nathalie Pujol
Översättning: Lars Bjurman
Premiär på Dramaten 9 februari 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017

Ingela Olsson är en av de skickligaste och mest fascinerande svenska skådespelarna. Det visar hon suveränt i rollen som Petra i Dramatens uppsättning av Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Föreställningen är en succé för både skådespelare och scenograf. Varje skådespelare är helt rätt i sin roll, Louise Peterhoff imponerar som den unga kvinnan Karin, kalvaktig och nyfiken på Petra kan erbjuda. Varenda skådespelare är som plockad för sin roll och scenografen har gjort en stark scen som börjar och slutar med en drömlik bild där scenen är delvis oskarp på grund av ett moln av dimmig rök.

Petra, medelålders modeikon, blir passionerat förälskad i den unga kalvaktiga Karin som bara är några år äldre än Petras egen dotter. Petra får Karin till sin säng genom att locka med framgång och en karriär inom modebranschen. Det är fascinerande och otäckt, för det är så uppenbart att Petra vill äga och dominera Karin.
I ett pressmeddelande beskrivs handlingen så här:
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men inuti henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

Petra von Kants bittra tårar (tyska: Die bitteren Tränen der Petra von Kant) är en tysk dramafilm från 1972, i regi av Rainer Werner Fassbinder, baserad på hans egen teaterpjäs. Det är en ironisk kärlekstragedi och en av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke.

Hur kan en förälder så totalt överge sitt barn för en kärleksförälskelse? För mig och min situation i livet är det obegripligt. Min yngste son dog som 21-åring och jag kan inte förstå hur någon förälder så kan svika sina barn. Föreställningen söker inte svar på den frågan. Det behöver inte heller vara ett dramas uppgift. Om scenkonsten ställer frågor är det publikens uppgift att fundera vidare, tänker jag.

Att en mamma i fallet Petra Kant så totalt kan överge sin dotter är i och för sig precis vad som sker i många fall, även om det ofta istället handlar om kärleken till alkohol eller droger. Alkohol är väl en delförklaring till Petras agerande, det är många drinkar och mycket whisky med i spelet.

Regissören Sunil Munshi säger om föreställningen:
– För mig är det här en pjäs om tomheten som uppstår när alla jagar personlig lycka, och lever i avsaknad av kollektiva mål och andlighet.

Sunil Munshi har tidigare på Dramaten svarat för succéföreställningarna Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

En nyckel för hur jag tolkar föreställningen är en kort scen mot slutet med Petra och hennes mamma. Petra som bestämt sig för att ta sitt liv säger till sin mamma att de alltid kommer att höra ihop. Hon ger en kärleksförklaring till sin mor men hon har dessförinnan skiljts från sin dotter utan att ge dottern något bevis på kärlek, utan tvärtom gjort klart för dottern att hon inte tycker om henne. Petra är ett barn, hon vill inte vara mamma och ta ansvar. Hon vill ha men inte ge. Hon är ett barn av vår tid där vi aldrig förväntas bli vuxna och där vi ska ständigt styras av girighet, oavsett om det handlar om pengar, makt, karriär, alkohol eller passion.

Medverkande: Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff