• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Prodigy – en film vi blir rädda av för stunden men glömmer efteråt

21 februari, 2019 by Redaktionen

The Prodigy
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019
Regi Nicholas McCarthy
Författare Jeff Buhler
Stjärnor Jackson Robert Scott, Taylor Schilling, Peter Mooney, Colm Feore, Paul Fauteux

När Sarah Blume (Taylor Schilling, The Orange är en ny svart) inser sin sons skrämmande beteende Miles (Jackson Robert Scott), måste hon bestämma sig för att ge upp på honom eller skydda honom för att då också kunna rädda sitt liv.

Egentligen när vi pratar om skräckfilmer, har vi en fördom att vi pratar om något som inte har en solid och rationell grund att lita på. Den här genren av film få ofta ett betyg längre än genomsnittet. I de flesta av dem är motiven alltid repetitiva och icke-kreativa. Vi tittar på dem för att vara rädda och ha kul och vi kommer att glömma dem efteråt. The Prodigy är inte något undantag.

Ett härlig par kämpar med sin son, som har tecken på intelligens som ett autistiskt barn och störande aggression samtidigt.
När Miles beteende blir sadistiskt mot sina klasskamrater, sin fars hund och så vidare, tror hans läkare att Miles har reinkarnerat och ärvt en seriemördare själ, Edward Scarka (Paul Fauteux), som har varit besatt av att samla offrens händer.

Detta motiv är inte nog för att på allvar skrämma publiken även om vi blir lite skrämda. Miles är väldigt läskigt när han tittar på oss, när han svär på ungerska i sömnen, som inte är hans modersmål och när han framför en underlig ungerska melodi. Inte någon unik idé, den användes redan i Måns Mårlinds och Björn Steins film, Sex själar 2010 där Jonathan Rhys Meyers, som lider av flera personlighetsstörningar framför en melodi som har komponerats av ett offer som dött tidigare.

Nicholas McCarty är en regissör som har gjort flera andra skräckfilmer (The Pact and Holidays) och The Prodigy är hans bästa arbete hittills. Flera scener är skrämmande scener och hans skådespelare, speciellt tonårs-skådespelaren Jackson Robert Scott, spelar väldigt bra. McCarthy vet hur man skrämmer publiken, även om han använder en del billiga trick för att skrämma publiken.

Det stora problemet är författaren (Jeff Buhler) som inte ger oss någon anledning att komma ihåg filmens berättelse. Miles föräldrar står mest och ser dumma och passiva ut medan de har all världens anledningar att göra något för att hjälpa sin son, men de gör det inte. Och anledningen till att han reinkarnerats i en ny kropp (att samla det sista offrets hand som en trofé) är också barnslig.

Men ok, det är en hygglig skräckfilm, men inte något mästerverk. Gillar du att bli skrämd på bio kommer du att bli nöjd när de ser The Prodigy.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräckfilmer

Filmrecension: Kungen av Atlantis

21 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Kungen av Atlantis
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2019
Manus Simon Settergren & Ursula Fogelström
Foto Nils Croné
Klippning Darek Hodor, SFK & Joel Brunskog
Regi (Inspelning) Marina Nyström
Regi (Klippning & Postproduktion) Soni Jorgensen

En stark, en tragisk film om liv som det är svårt att ens föreställa sig i dagens Sverige. Själv kan jag väl placeras i facket curlingförälder, jag har väl försökt ställa upp på mina barn och underlätta för dem, försökt stå vid deras sida när det behövts. I Kungen av Atlantis får vi träffa två unga människor som inte fått chansen att börja leva sina liv utan de har fått ställa upp på sina föräldrar.

Samuel är huvudkaraktären. Han är en snäll ung man som tar hand om sin pappa som har svår shizofreni. Pappan, Magnus, spelas så enastående av Philip Zandén, som för övrigt är en av mina absoluta favoriter bland svenska skådespelare.

Samuel får ha rollen som förälder åt sin pappa och tar hand om honom på alla möjliga sätt, från att torka av sin pappa i ansikttn när han spillt glass, till att följa med honom till tandläkaren och locka fram honom ur en toalett när pappan rosenrasande stängt in sig på en publik toalett.

Ganska snabbt in i filmen får vi också reda på att Samuel varit duktig i skolan och till och med kommit in på en av de finaste ekonomiutbildningarna i London. Men för att ta hand om sin pappa har Samuel hoppat av sin utbildning och jobbar som timanställd i en matbutik.

Samuel måste på alla sätt och vis vara som en förälder till sin pappa. Han får ge sin pappa fickpengar.

Så möter Samuel en ung kvinna, Cleo, spelas av Happy Jankell. Samuel och Cleo blir mycket nära veckor och kära i varandra. Cleo är en fantastisk person som också kan charma pappa Magnus. Men pappan vill inte på något sätt acceptera att Samuel har någon flickvän. Pappan är livrädd för att Samuel ska lämna honom. Samuels mamma lämnade dem båda när Samuel var liten och Magnus är övertygad om att alla kvinnor bara lurar männen och överger dem.

Men Cleo har också en komplicerad relation till sin mamma. Jag ska inte berätta för mycket men det är uppenbart att inte heller Cleo får leva sitt liv utan måste ställa upp på sin mammas liv hela tiden.

Det är en hemsk berättelse, egentligen, om föräldrar som socialt eller psykiskt kan säga ha låst in sina barn. Det är svårt att glömma filmen efteråt.

Simon Settergren, som spelar Samuel, har haft en lång rad roller i filmer och tv-serier tidigare men lär slå igenom ordentligt i och med rollen i Kungen av Atlantis som han är som klippt och skuren för.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Folkets bio, Recension, Scen

Teaterkritik: Hamlet på Dramaten med Adam Lundgren

16 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Hamlet
Av Shakespeare
Översättning Ulf Peter Hallberg
Bearbetning Sofia Jupither, Irena Kraus
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg, Anne-Charlotte Reinhold
Premiär på Dramatens stora scen 9 februari 2019
Föreställning som recenseras: 15 februari 2019

Hamlet är en tragedi, ett drama, som talar om mänsklighetens stora existentiella frågor. I regi av Sofia Jupither och med Adam Lundgren som Hamlet ställs vi inför dessa smärtsamma, men viktiga frågor, om liv och död, om hur vi ska leva och om hämndens krafter och vad den gör med människor. Om det omöjliga att leva utan konflikter, såväl inre som yttre. Sofia Jupither fuskar inte bort något av Hamlets innersta essens.

När Dramaten nu ger denna enastående tragedi nytt liv, tvåhundra år efter att den första gången sattes upp på Dramaten, är det en fantastiskt snygg föreställning både när det gäller koreografin, kläder, ljud och ljus och med skickliga skådespelare som motsvarar alla förväntningar.

Ett pressmeddelande berättar att Hamlet är det mest spelade Shakespearestycket på Dramaten och har satts upp minst tio gånger under teaterns 230-åriga historia. I mars 1819 gjorde Dramaten succé med Hamlet, teaterns första Shakespearepjäs, med Gustaf Fredrik Åbergsson i titelrollen. Så med årets uppsättning firar Dramaten tvåhundraårsjubileum.

Scenlösningen är genial i sin enkelhet: en bred trappa med slitna trappsteg täcker hela scenen. Den förmedlar en underliggande känsla av något uråldrigt, något som skaver och som slitits genom sekler. Ljussättningen där vålnaden träder fram skapar magi.

Adam Lundgrens Hamlet har hamnat i en förfärlig situation. Hans pappa har dött och hans mamma har gift om sig redan efter två månader med den döde makens bror. Hamlet har svårt att smälta att hans mamma gift om sig så snabbt och ännu värre blir det när han tillsammans med två vänner möter sin fars vålnad på natten och vålnaden berättar att han mördats av sin bror. Den dödade kungens bror, Claudius, som alltså lyckats både med att få kungakronan och drottningen spelas så bra av Gerhard Hoberstorfer. Claudius är inte helt samvetslös, lite skaver hans brott i hans psyke. Men, frågar han sig, går det att få förlåtelse av Gud när man fortfarande njuter av frukterna av synden?

Den stora frågan som bär igenom föreställningen handlar om hämnd. I dagens medievärld produceras oändligt många tv-serien om kriminalfrågor, om brott och straff. Ofta framställs det som att den som förlorat någon genom mord ska få rättvisa genom att mördaren grips och får sitt straff. Det är givetvis viktigt i ett samhälle att brottslingar kan gripas och kan ställas inför rätta. Det skulle bli rena rama vilda västern annars. Självklart. Men är det verkligen så att det finns något som heter rättvisa när det handlar om så svåra frågor som liv och död och i synnerhet när det rör sig om mord? Är rättvisan skipad när mördaren är i fängelse? Den som dött kommer ju inte tillbaka. Ger det en tröst att mördaren får ett straff? Egentligen inte. Det betyder förstås inte att rättsystemet inte ska gripa och straffa. Men kanske det är dags att ta död på illusionen att det finns någon rättvisa kring mord.

Hamlet får i uppdrag av sin far att hämnas hans död. Det är inte lätt att hämnas. Hamlet får chansen att sticka kniven i sin fars mördare, men han tvekar. Han missar tillfället. Det är inte lätt att döda en annan människa, inte ens när den är en mördare.

Hämnden kommer så småningom, men då har den kryddats av flera dödsfall till. Hämnd kan ha sådana följder. Ska vi då låta bli att hämnas? Det skulle innebära att låta brottslingar få fortsätta att njuta frukterna av att begå våldsamheter och övergrepp mot andra. Hamlet sätter fingret på en oerhört svår fråga.

Hamlet i regi av Sofia Jupither ställer också frågor om de existentiella frågorna, vad är ett liv och vad är död – och hur bör vi förhålla oss till detta? Frågorna är viktiga, men de kanske inte har några svar. Det viktiga är väl att ställa frågorna, att sätta igång tankarna, att fundera. Det var en mycket blandad publik och många yngre än den traditionella teaterpubliken. Det är bra. Jättebra. Jag hoppas att Hamlet drar många föräldrar med tonåringar och kanske gymnasieklasser också. Ett många hundra år gammalt drama kan säga så mycket om de eviga frågorna vi människor ställs inför. Och Dramaten uppsättning i regi av Sofia Jupither med Adam Lundgren som Hamlet gör detta enastående.

Sofia Jupither är den första kvinnliga regissören som sätter upp pjäsernas pjäs på Dramaten.

– Jag har alltid haft en dröm om att jag någon gång i mitt liv ska få sätta upp Hamlet. Pjäsen har i princip allt som jag är intresserad av. Den är full med filosofisk visdom, samtidigt som det är ett väldigt närgånget porträtt av en människa som försöker och skulle vilja vara något han inte är. Som kämpar med sig själv i en situation som han inte har valt, säger Sofia Jupither i ett pressmeddelande.

Fakta:
Regissören Sofia Jupither har arbetat på de största teatrarna i Norden. På Dramaten har hon tidigare bland annat regisserat I lusthuset, Ett dockhem och Frun från havet. Sofia tilldelades 2014 Svenska Dagbladets Thaliapris.

Adam Lundgren fick sitt stora genombrott 2013 i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar och i filmen Känn ingen sorg. Han är också aktuell i den populära tv-serien Vår tid är nu.

Medverkande
Hamlet Adam Lundgren
Gertrude Thérèse Brunnander
Claudius Gerhard Hoberstorfer
Vålnaden Per Svensson
Polonius Bengt Braskered
Laertes David Book
Ofelia Karin Franz Körlof
Horatio Otto Hargne
Rosencrantz Marcus Vögeli
Guildenstern Razmus Nyström
Förste skådespelaren Irene Lindh
Andre skådespelaren Per Svensson
Tredje skådespelaren Kaj Snijder (statist)
Dödgrävaren Jonas Bergström
Osric Sten-Johan Hedman
Marcellus Kaj Snijder (statist)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Hamlet, Recension, Scenkonst, Shakespeare, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension:

15 februari, 2019 by Mats Hallberg

Kursk
Betyg 5
Svensk biopremiär 1 mars 2019

En grupp på Facebook jag anslutit mig till har döpts till Gut Music News, vilket jag tolkar som att innehållet ger fysiskt påtagliga,dock angenäma, effekter. Förhåller sig på liknande sätt med Thomas Vinterbergs rekapitulering, av vad som hände vid olyckan med kärnvapenbestyckade ubåten Kursk. Den gastkramande katastrofen, inklusive ryska beslutsfattares cynism och rädsla skildras ohyggligt kraftfullt via boken A Time To Die.

I en otroligt påkostad samproduktion (Frankrike/ Belgien) är enda ofullkomliga beståndsdel, att samtliga i den imponerande rollistan konverserar på engelska. Mattias Schonaerts (gör en huvudroll också i Close Enemies) är mästerlig som kapten på ubåten, Lea Seydoux som hans lidande fru likaså. I övrigt flankerar storheter som Colin Firth och Max von Sydow.

I en biroll utför Pernilla August ett imponerande, välmotiverat vredesutbrott. Eftersom vi vet hur skandalöst illa det slutar, har man fokuserat på mer än spänningsmomenten: Kamratskapet, glädjen som sprids genom bröllop, överlevnadsinstinkt, högteknologi under vatten, försvarshemligheter, officiella lögner och sjuttioen barn som miste pappor. Vinterberg med team har gjort en strålande film med episka kvaliteter, i sann humanistisk anda. Fortfarande tagen av begravningsceremonin, vars ”etikettsbrott” framkallade reaktioner i maggropen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Recension: Usher på Folkoperan – intressant ansats som inte når ända fram

15 februari, 2019 by Ulrika Sandhill

Opera: Usher
Musik: Annelies van Parys / Claude Debussy
Libretto: Gaea Schoeters / Claude Debussy efter Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe
Regi, scenografi och ljus: Philippe Quesne.
Musikalisk ledning: Marit Strindlund.
Medverkande: Alexandra Büchel, Ola Eliasson, Olle Persson och Rickard Söderberg
KammarensembleN
Premiär på Folkoperan 14 februari 2019

Skräckromantik med Richard Söderberg i en av huvudrollerna. Det låter som ett vinnande koncept. Operan bygger på Claude Debussys
ofullbordade opera baserad på Edgar Allan Poes skräcknovell The
fall of the house of Usher, skriven 1813. Debussy påbörjade operan
1908 under viss vånda men hann gå bort innan den blev färdig. Nu har
den belgiska tonsättare Annelises van Parys tagit sig an att formulera en fortsättning vilken uppfördes för första gången i Berlin i höstas och som nu alltså hade premiär på Folkoperan.

Handlingen: En bror och en syster, tvillingar och de enda kvarvarande av den en gång mäktiga familjen Usher, bor tillsammans i det ensliga huset med samma namn. Där bor också familjens läkare, gestaltad av Rickard Söderberg. Systern bär på en mystisk sjukdom, som läkaren inte verkar kunna, eller kanske inte heller intresserar sig för att bota.

Syskonen lever för varandra, men tyngs av huset och dess historia. Det bär på en mörk hemlighet som de varken kan uttrycka eller komma undan.

I ett desperat rop på hjälp kallar brodern på sin ende vän som
livlina, något som läkaren inte är tillfreds med. Kanske är han rädd
att förlora makten och inflytandet över syskonparet? Systern blir
långsamt allt sjukare, dör så småningom till broderns förtvivlan
och begravs i en krypta under hans rum. Men är hon verkligen död?
Var hon förresten inte lite väl rosig om kinderna när hon begravdes?
Brodern tycker sig höra hennes andetag, röst och rörelser från
källaren. Han är övertygad om att hon fortfarande lever, men vännen
vägrar att se till annat än sitt förnuft och fortsätter envetet att
hävda att systern är död, trots att han själv har sett tydliga bevis
på motsatsen.

En natt kommer hon upp från sin grav och visar sig för männen. Brodern blir förskräckt och förkrossad. De bägge syskonen faller döda ned tillsammans. Den sista, som läkaren med viss tillfredsställelse antyder, degenererade resten av släkten Usher försvinner och huset
med den.

Det går naturligtvis att läsa in olika politiska budskap i historiens undergångstema, allt från en annalkande miljökatastrof till
tillståndet i Europa, beroende på perspektiv. Men det går också att bara ta till sig det allmängiltiga motivet om naturens obönhörliga
förgänglighet och den morbida dragningskraften i att bevittna vårt
eget förfall.

Därför blir det lite underligt att allt som har med känslor och
stämningar att göra rationaliseras bort, både i musik och i
scenografi. Debussy befann sig i skärningspunkten mellan senromantik
och modernism när han skrev musiken till operan, men van Parys musik
är strikt modernistisk, utan några eftergifter mot melodiösa eller ens det suggestiva. Därför lämnade den åtminstone mig ganska oberörd, trots kompetenta insatser från sångare och från Kammarensemblen.

Samma stramhet utstrålade scenografin. Istället för att spela på det skräckromantiska – kanske av rädsla att hamna i en klichéfälla – har man gått åt rakt motsatt håll och låtit scenen se ut som en bild ur en Hemnetannons. Kala, Stockholmsgrå väggar, en grön soffa som direkt ur en Miokatalog, skarp, vardaglig belysning. För mig funkar det inte. Någon suggestiv känsla infinner sig helt enkelt inte. Och för en story som bygger på stämning och känslor av undergång, livets förgänglighet, skräcken för döden och vad som finns därefter, är egentligen frågan vad som då blir kvar.

Ändå vill jag ge en eloge till Folkoperan för den friska ansatsen.
Folkoperan måste få vara en experimentlåda och ta ut svängarna. Ofta
lyckas det, men den här gången är åtminstone jag tveksam till om man
når ända fram.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in