Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: Usher på Folkoperan – intressant ansats som inte når ända fram

by

Opera: Usher
Musik: Annelies van Parys / Claude Debussy
Libretto: Gaea Schoeters / Claude Debussy efter Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe
Regi, scenografi och ljus: Philippe Quesne.
Musikalisk ledning: Marit Strindlund.
Medverkande: Alexandra Büchel, Ola Eliasson, Olle Persson och Rickard Söderberg
KammarensembleN
Premiär på Folkoperan 14 februari 2019

Skräckromantik med Richard Söderberg i en av huvudrollerna. Det låter som ett vinnande koncept. Operan bygger på Claude Debussys
ofullbordade opera baserad på Edgar Allan Poes skräcknovell The
fall of the house of Usher, skriven 1813. Debussy påbörjade operan
1908 under viss vånda men hann gå bort innan den blev färdig. Nu har
den belgiska tonsättare Annelises van Parys tagit sig an att formulera en fortsättning vilken uppfördes för första gången i Berlin i höstas och som nu alltså hade premiär på Folkoperan.

Handlingen: En bror och en syster, tvillingar och de enda kvarvarande av den en gång mäktiga familjen Usher, bor tillsammans i det ensliga huset med samma namn. Där bor också familjens läkare, gestaltad av Rickard Söderberg. Systern bär på en mystisk sjukdom, som läkaren inte verkar kunna, eller kanske inte heller intresserar sig för att bota.

Syskonen lever för varandra, men tyngs av huset och dess historia. Det bär på en mörk hemlighet som de varken kan uttrycka eller komma undan.

I ett desperat rop på hjälp kallar brodern på sin ende vän som
livlina, något som läkaren inte är tillfreds med. Kanske är han rädd
att förlora makten och inflytandet över syskonparet? Systern blir
långsamt allt sjukare, dör så småningom till broderns förtvivlan
och begravs i en krypta under hans rum. Men är hon verkligen död?
Var hon förresten inte lite väl rosig om kinderna när hon begravdes?
Brodern tycker sig höra hennes andetag, röst och rörelser från
källaren. Han är övertygad om att hon fortfarande lever, men vännen
vägrar att se till annat än sitt förnuft och fortsätter envetet att
hävda att systern är död, trots att han själv har sett tydliga bevis
på motsatsen.

En natt kommer hon upp från sin grav och visar sig för männen. Brodern blir förskräckt och förkrossad. De bägge syskonen faller döda ned tillsammans. Den sista, som läkaren med viss tillfredsställelse antyder, degenererade resten av släkten Usher försvinner och huset
med den.

Det går naturligtvis att läsa in olika politiska budskap i historiens undergångstema, allt från en annalkande miljökatastrof till
tillståndet i Europa, beroende på perspektiv. Men det går också att bara ta till sig det allmängiltiga motivet om naturens obönhörliga
förgänglighet och den morbida dragningskraften i att bevittna vårt
eget förfall.

Därför blir det lite underligt att allt som har med känslor och
stämningar att göra rationaliseras bort, både i musik och i
scenografi. Debussy befann sig i skärningspunkten mellan senromantik
och modernism när han skrev musiken till operan, men van Parys musik
är strikt modernistisk, utan några eftergifter mot melodiösa eller ens det suggestiva. Därför lämnade den åtminstone mig ganska oberörd, trots kompetenta insatser från sångare och från Kammarensemblen.

Samma stramhet utstrålade scenografin. Istället för att spela på det skräckromantiska – kanske av rädsla att hamna i en klichéfälla – har man gått åt rakt motsatt håll och låtit scenen se ut som en bild ur en Hemnetannons. Kala, Stockholmsgrå väggar, en grön soffa som direkt ur en Miokatalog, skarp, vardaglig belysning. För mig funkar det inte. Någon suggestiv känsla infinner sig helt enkelt inte. Och för en story som bygger på stämning och känslor av undergång, livets förgänglighet, skräcken för döden och vad som finns därefter, är egentligen frågan vad som då blir kvar.

Ändå vill jag ge en eloge till Folkoperan för den friska ansatsen.
Folkoperan måste få vara en experimentlåda och ta ut svängarna. Ofta
lyckas det, men den här gången är åtminstone jag tveksam till om man
når ända fram.

Filmrecension: Stockholm – spännande och roligt om Stockholmssyndromet

by

Stockholm
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2019
Regi Robert Budreau
Stjärnor Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong, Christopher Heyerdahl, Beau Santos, Thorbjörn Harr

En både spännande och rolig film, ett fascinerande katt- och råtta- spel om det välkända syndromet som Stockholm gett sitt namn: Stockholmssyndromet.
Stockholmssyndromet, att en gisslan utvecklar en psykologisk allians med sina tillfångatagare som en överlevnadsstrategi under fångenskap.

År 1973 tog Jan-Erik Olsson, som frisläppts efter en vistelse på fängelse, fyra anställda i banken som gisslan (tre kvinnor och en man) under ett misslyckat bankrån i Kreditbanken, en av de största bankerna i Stockholm.

Jan-Erik Olsson förhandlade om att det svenska fängelset skulle släppa hans vän Clark Olofsson från fängelset. Gisslan hölls fången i sex dagar (23-28 augusti) i ett av bankens valv. När gisslan släpptes, ville ingen av dem vittna mot de som tagit dem som gisslan.

Det har varit andra liknande fall vilket gjorde att psykologer gav detta beteende ett namn: Stockholmssyndromet. Andra som varit fångade och som uppvisat liknande beteende som gisslan i Stockholm är till exempel Mary McElroy och Natascha Kampusch. De fattade sympati för dem som tagit dem till fånga.

Mary McElroy har sagt: ”Mina fyra kidnappare är förmodligen de enda människorna på jorden som inte anser mig vara en fullständig idiot.”

Det finns flera olika teorier som försöker förklara hur de som tar någon till fånga manipulerar och hjärntvättar sina fångar för att få deras sympati, men att utveckla dessa resonemang finns inte utrymme för i en filmrecension.

Stockholm av Robert Budreau är en film som inspireras av vad som hänt i Kreditbanken 1973 och filmen skildrar inte verkligheten exakt.

Filmen börjar när Lars Nystrom (Ethan Hawke) kammar färg genom sin mustasch, tar på sig en peruk och läderbyxor och glider in i Stockholms största bank med ett maskingevär i sin väska. Han sätter en liten radio på bankräknaren, skjuter i taket, och visar tydligt att en rån har startat. När Bianca Lind säger att hon har informerat polisstationen, ler Lars och säger: Det är bra.

En utbildad manipulator kunde knappast göra ett bättre jobb genom att försöka skapa skräckstämning och sedan lugna de närvarande. Lars Nyström har som syfte att tvinga den lokala polischefen Mattsson (Christopher Heyerdahl) att släppa Gunnar Sorensson (Mark Strong) ur fängelset. Gunnar Sorensson är en bankrånare och kompis till Nyström. Att få chefen att leverera Sorensson är överraskande lätt. Att komma ut ur banken med gisslan i släp är inte lätt.

Lars Nyström förhandlar med Mattsson och statsminister Olof Palme (Shanti Roney), som är porträtterade som karikatyrer av skandinavisk byråkratisk likgiltighet.

Bianca börjar känna sympati för Lars Nyström, för hon känner det som att samhället inte försöker rädda gisslan.

Filmen är en väldigt rolig men har inte lika hög kvalitet som Dog Day Afternoon 1975 av Sidney Lumet, ett mästerverk i samma genre.

Hawke (Born to be blue) är enastående som alltid och Rapace (Lizbeth Salander) har avlägsnat sin kalla och gåtfulla karaktär för att bli mer feminin och romantisk medan hon samtidigt förmedlar sin styrka.
Mark Strong är mycket bra i sin roll.

Stockholmsyndromet är tacksamt ämne för en bra film.

Filmrecension: Draktränaren 3 – lär bli årets sportlovsfilm

by

Draktränaren 3
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019

Draktränaren (originaltitel How to Train Your Dragon) är en amerikansk animerad film. Film nummer ett kom 2010 i regi av Chris Sanders och Dean DeBlois. Filmen är baserad på Cressida Cowells bokserie How to Train Your Dragon.

Filmen nominerades för en Oscar för Bästa animerade film och Bästa filmmusik under Oscarsgalan 2011, men förlorade till Toy Story 3 respektive Social Network. Filmen vann också tio Annie Awards, för bland annat ”Bästa animerade film”. Filmen visas som serie på Cartoon Network och Netflix. Uppföljaren, Draktränaren 2, kom 2014. Nu fem år senare kommer Draktränaren 3.

För den som älskar karaktärerna är det ett kärt återseende. Handlingen utspelar sig i en fantasitid då vikingar levde samtidigt med drakar. Huvudpersonen är den unge Hicke, som är son till en vikingahövding men långt ifrån den muskelbyggare och manhaftiga personen som en person i hans position förväntas vara. I den första i filmen får vi se hur Hicke ska bevisa sin manlighet genom att döda en drake, som en tradition i hans bygd. Istället för att döda en drake blir han vän med drakar och han visar att vikingar och drakar kan leva tillsammans och ha nytta och glädje av varandra.

Ett vackert budskap som är lätt att föra över till dagens värld där mänskligheten måste leva med naturen och inte förstöra natur, klimat och miljö.

Draktränare 3 ska vara den sista och avslutande delen. Den fungerar mycket bra som en avslutande del. Den fungerar också fristående. För den som sett de två tidigare filmerna och tv-serien är det förstås fylld av trevliga återseenden men det går alldeles utmärkt att se och förstå utan att ha sett någon av de tidigare filmerna eller tv-serien.

Men jag kan bli trött på att lösningen på konflikter i barn- ocn familjefilmer så ofta är någon slags våldsam strid. Där finns en elak person som vill onda hemskheter och där finns de goda som ofta har en ledare som är lite udda och långt ifrån någon traditionell machotyp. De goda som förstås är i underläge måste kämpa allt det kan och i slutet är det en stor slutstrid. Det är samma upplägg i film på film. Det kan jag bli lite trött på. Draktränare 3 följer samma gamla upplägg. Där finns två parallella romantiska spår också och givetvis är de kvinnliga ljusa och vackra och de manliga klumpiga.

Men animeringen är fantastiskt välgjord, den har utvecklats starkt sedan första filmen. Musiken och ljudet jättebra och rösterna i originalversionen är enastående, som vi kan förvänta oss av stjärnskådespelare som Cate Blanchett och Kit Harington. Draktränare 3 lär bli årets film under sportlovsveckorna.

Filmen är regisserad av Dead DeBlois. Röster i originalversionen: Gerard Butler, Cate Blanchett, Kristen Wiig, Kit Harington, Jonah Hill, America Ferrera m fl.
Svenska röster: Hicke: Jesper Adefelt, Astrid: Norea Sjöquist, Grimmel: Niklas Falk, Valka: Susanne Barklund, Tryggvåld: Johan Hedenberg, Eret: Björn Bengtsson m fl.

Filmrecension: Ben is back

by

Ben is back
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 februari
Författare och regissör: Peter Hedges
Stjärnor: Julia Roberts, Lucas Hedges, Courtney B. Vance, Kathryn Newton, Rachel Bay Jones, David Zaldivar

När Holly Burns (Julia Roberts), en medelålders kvinna förbereder sig för julafton dyker hennes drogberoende son Ben Burns plötsligt upp efter att ha varit på rehab i 78 dagar.

Hans närvaro tas inte emot med öppna armar av alla i familjen. Hans syster Ivy (Kathryn Newton) och hans styvfar, Neal (Courtney B. Vance) Hollys andra make, är inte särskilt positiva till att han dyker upp.

Det kan dessutom vara farligt för honom att hålla sig borta från rehab. Holly hamnar i kläm i en svår situation där hon försöker balansera i sitt liv som mor för fyra barn och ha tid för sin man, hon sitter fast mellan valen. Är moderskänslor alltid de viktigaste? Hon har en svår sits.

Filmen skildrar en hängiven mor och hennes kamp för att rädda sin heroinberoende son när alla andra tror att det inte finns något hopp. Holly offrar allt för att ge en ny chans till Ben, oavsett vad som krävs.

Filmens tragiska drama börjar på en dag som övergår till en lång skräckfylld natt när någon stjäl familjens älskade hund, Ponce, för att hämnas på Ben på grund av hans tidigare drogaffärer. Ben ställs inför en utmaning att hitta Ponce.

Peter Hedges (What’s eating Gilbert Grape) som regissör och författare har bevisat att han har ett djupt intresse av att skildra mänskliga problem i sina tidigare verk och han kommer tillbaka starkare än tidigare i Ben is back. Han behärskar att ända in i minsta detalj skildra även de enklaste mänskliga relationerna psykoanalytiskt. Han har förmågan att utveckla och berätta om människor och deras känslor. Hans son, Lucas Hedges (Boy, erased) spelar Bens roll väldigt vackert. Han är bara 22 år men han har redan gjort många roller i stora filmer som Three Billboards Outside Ebbing, Missouri, Manchester by the Sea och Lady Bird.

Julia Roberts lyser som den stjärna hon är i denna roll som en djupt plågad mamma. De andra stjärnorna är också bra.

Filmens handling utspelas i New York men har ett universellt budskap till hela världen eftersom missbruk har smärtsamma konsekvenser för missbrukarna och deras släktingar överallt.

Jag uppmanar dig att ta dina tonåringars händer och ta med dem för att titta på den här filmen men glöm inte att ta med servetter för att torka dina tårar.

En citat ur filmen: Om du vore svart, skulle du inte hamna i rehab. Du skulle vara i fängelse.

Recension av tv-serie: Bancroft – bra men inte bland de bästa

by

Bancroft
Betyg 3
Säsong 1, en miniserie om fyra avsnitt, finns på SVT Play
I rollerna: Sarah Parish, Faye Marsay, Amara Karan, Steve Evets, Adam Long m.fl.

Brittiska polisserier är ofta mycket välgjorda men intressanta karaktärsskildringar, enastående skådespelare och fängslande miljöer. Det finns en lång rad sådana brittiska serier.

Bancroft passar in i den raden. Säsong 1 är en miniserie på fyra avsnitt. Men … Ja det finns en men som sänker dess betyg från toppenbetygen. Jag inte riktigt berätta varför betyget inte blir högre, för om jag ska gå in på det måste jag berätta mer om seriens handling och dess avslutning. Serien fick också många besvikna tittare efter sista avsnittet. Men som helhet kan serien säkert bli bra för säsong två är under inspelning. Bancroft behöver verkligen en andra säsong för att räta ut en hel del frågetecken.

I centrum för handlingen står den kvinnliga kriminalkommissarien Elizabeth Bancroft. Hon är en hårdför polis. Hon leder en insats mot ett hänsynslöst gäng, och använder tvivelaktiga metoder för att få fast de två bröder som leder gänget. Den ena av de två kriminella bröderna är en rent vålds-psykopat. Bancroft försöker få den andra brodern att gå med på att sätta dit den psykopatiske brodern mot ett löfte om att få fortsätta med den kriminella verksamheten. Bancroft lovar att inte störa den kriminella verksamheten så länge den inte blir för våldsam. Hon vill ha ett balanserat förhållande mellan polis och kriminella, säger hon.

Ja det påminner om den korrumperade poliserna vi möter i den enastående tv-serien Line of Duty.

Ovanpå detta kommer en gammal utredning av ett 27 år gammalt mord som den unge kriminalinspektören Katherine Stevens får i uppdrag att utreda. Katherine Stevens hittar egendomligheter och slarv i den gamla utredningen och spår som leder till Bancroft. Kan Bancroft haft med mordet att göra?

Serien är bra, absolut. Och skådespelarna skickliga. Men det finns något djupt otillfredsställande i hur berättelsen flyter på, som jag inte kan säga mer om utan att avslöja för mycket.

En sak som skaver är också att karaktärsskildringarna inte håller den klass som de bästa brittiska serierna. Den kommer inte alls upp i nivå med exempelvis Saknad, men inte glömd med Nicola Walker.