• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Sommartider – filmen om Gyllene Tider – sommarens stora feelgood-film

10 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Sommartider – filmen om Gyllene Tider
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2024
Regi Per Simonsson

En helt underbar film som däckade mig totalt. Jag sögs in helt i handlingen, blir engagerad och glömmer omgivningen. Sommarens stora feelgoodfilm. Den är hjärtevärmande och medryckande med bra musik och rolig emellanåt på ett småmysigt sätt.

Filmen är den (nästan) sanna berättelsen om Per Gessle och övriga i bandet Gyllene Tider, om hur de träffades i Harplinge, nära Halmstad, som tonåringar och bildade ett popband under slutet av 1970-talet, en tid då svenskt musikliv dominerades av progg och punk. Att fem tonårskillar som satsade på popmusik skulle lyckas var det inte många som trodde. Kanske inte de själva heller, det vet vi inte säkert. Filmen är fritt baserad på bandets historia. Jag tycker det är bra att det blev en dramafilm och inte en dokumentär. Självklart har dramaturgin fått påverka så händelserna kan vara tillspetsade ibland och kanske inte stämmer tidsmässigt med verkligheten, men det spelar ingen roll. Det är en enastående berättelse som trots allt speglar något ur verkligheten.

Det är befriande med en popstjärna som Per Gessle som inte är värsta festprissen som mesta tiden är påtänd. Sådana historier med helt drogförstörda stjärnor har vi gödslats med alltför ofta. Per var tvärtom ganska blyg och inåtvänd i skolåldern. Först när han hittade några andra musik-nördar då han gick i gymnasiet och startade sitt band hittade han gemenskap och vänner. Handlingen kretsar mest kring Per men vi får en inblick i livet för de övriga i bandet också.

Filmen är inte bara en engagerande berättelse om tonåringar som satsade på musik och blev ett av landets stora popband, det är ett stycke svensk historia, framfört i dramaform. Då, i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet fanns ingen Spotify och ingen TikTok. Det var möjligt för ett gäng tonåringar att skicka ett demoband till skivbolag och faktiskt få chansen att spela in ett album. Det spelar ingen roll om den som ser filmen var eller är ett stort fan av Gyllene Tider som band. Även om det är en berättelse som hyllar bandets medlemmar och deras musik är det framför allt en energigivande och fängslande skildring av fem unga tonåringar från Harplinge i Halland och Sverige och musiklivet under 1970-talets andra hälft och 1980-talets första hälft.

Självklart är det mycket musik i filmen. Vi för höra inte bara olika versioner av Gyllene Tiders musik utan också andra band som inspirerade bandets medlemmar. Det är nostalgiskt att se, lyssna och minnas den tiden.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna Valdemar Wahlbeck (Per Gessle), Lancelot Hedman Graaf (Anders Herrlin), Phoenix Parnevik (Micke Syd Andersson), Ville Löfgren (Mats ”MP” Persson) och Xawier Kulas (Göran Fritzon). De är äkta, både när det håller på med musik och när de gestaltar killarna i övriga livet och de har fått till en trovärdig halländsk dialekt. Vilka begåvningar. Vi kommer att få se dem i flera filmer framöver, helt klart.

Den första singeln som Gyllene Tider gick upp på första plats på Sverigetopplistan med var Flickorna på TV 2. Från början var den B-sidan till singeln Himmel no. 7, som släpptes 10 december 1979. Men så på djupet går inte filmen in på detaljer. Det gör ingenting förstås. Dramaturgin fungerar perfekt i denna berättelse som ändå är ett sätt att berätta något som verkligen hänt.

Jag tror att Sommartider kommer att ta biopubliken med storm, precis som singeln Sommartider som släpptes 18 juni 1982 gjorde. Sommartiden är utan tvekan bandets allra mest kända låt. Filmen ger glädje och gav mig energi – och ändå är denna musikstil inte min favorit-stil.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Gyllene Tider, Musikfilm, Per Gessle, Popmusik

Filmrecension: Fly Me to the Moon – varm, humoristisk och förutsägbar romans

9 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Fly Me to the Moon
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Greg Berlanti
Manus Rose Gilroy efter en berättelse av Bill Kirstein och Keenan Flynn
I rollerna Scarlett Johansson, Channing Tatum, Woody Harrelson, Ray Romano, Nick Dillenburg och Anna Garcia

Fly Me to the Moon är en varm, humoristisk och förutsägbar kärlekshistoria.

Det finns en del konspirationsteorier om att månlandningen aldrig hände i verkligheten. Jag kan tänka mig att en och annan konspirationsteoretiker får virke till sina teorier av denna film, fast filmen inte alls är någon dokumentär utan en romantisk underhållningskomedi vars uppdrag är att sprida lite skratt och lite värme. Den utspelas vid tiden för den berömda månlandningen 1969 med kapten Neil Armstrong som förste människa på månen.

Månlandningen med Apollo 11 är filmens fond som den utspelas kring. Charmiga Scarlett Johansson spelar en ledande reklammakare, marknadschef Kelly Jones, som får uppdraget av den amerikanska presidenten, Richard Nixon, att se till att månlandningsprojektet får stöd av det amerikanska folket och nog med resurser genom politikernas beslut. Uuppskjutningschefen Cole Travis (Tatum) är måttligt förtjust, eller rättare sagt: han vill inte alls ha någon reklammakare som lägger sig i projektet.

Ett av filmens teman är den amerikanska reklambranschens förmåga att sälja vad som helst med lögner. Det är Kelly Jones en mästare på. Lögner kanske inte alltid är rätt ord, överdrifter stämmer väl bättre. Kelly Jones jobbar stenhårt och framgångsrikt med det koncept som idag är stort världen över bland dagens reklamfolk: identitet. Att få det amerikanska folket att identifiera sig med astronauterna. Genom att köpa klockor av samma märke som astronauterna kan folket förstärka sina känslor av identitet med varandra. Genom att äta samma flingor, dricka samma juice och så vidare.

Den amerikanske presidenten och många politiker med honom var inriktade på att vinna kapplöpningen i rymden gentemot Sovjetunionen. USA:s president ville att amerikanarna skulle vara först på månen. Men projektet har utmaningar. USA krigar i Vietnam och har delstater som drabbats av översvämningar. Alla politiker och alla medborgare anser inte att det är av högsta prioritet att vinna kapplöpningen till månen. Där kommer Kelly Jones in och lyckats få stor uppmärksamhet åt projektet. Hon lyckas få astronauterna att bli intervjuade i många tv-kanaler och hon lyckas få mer pengar till projektet.

Det är en komedi och den gör inget anspråk på att skildra verkliga händelser. I filmen skildras månprojektet som hotat för att politiker inte ville fortsätta ge ekonomiska resurser och vi får också se hur halvklart all teknik tycks vara då det är knappt ett år kvar till att månlandningen ska genomföras. Den delen av berättelsen har jag svårt att ens tro på. Fast nu bygger ju inte filmen på att vara trovärdig heller. Det är mest en rolig historia. Presidenten börjar bli orolig för att projektet inte ska lyckas. Dessutom har Kelly Jones kläckt idén att månlandningen ska direktsändas i hela världen. ”Vi i USA är den demokrati och gör inget i hemlighet utan har öppenhet”, är hennes motivering som hon får med sig presidenten på. Men presidenten och hans närmaste män inser samtidigt att om det misslyckas kommer misslyckandet att visas i hela världen. Därmed ger presidenten order om att hemligt projekt: en fejkad månlandning ska genomföras samtidigt i en hemlig studio och det är den som ska visas för världen.

Från SO-rummet:
Klockan 21.17 svensk tid den 20 juli 1969 tog den amerikanska månlandaren Örnen mark på månen. Nästa dag klockan 03.56 landsteg astronauten Neil Armstrong som den första människan på månen.” Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten”. Det var Armstrongs första ord när han hade tagit de första stegen i gruset på månen.

Jag fick i grundskolan vid den tiden och minns hur vi bänkades kring den svartvita tv-n för att följa månlandningen. Tänk vad tiden gått sedan dess. Rymdkapplöpningen ser helt annorlunda ut idag med Elon Musks försök att ta oss till planeten Mars.

Visst är romansen mellan Kelly och Cole förutsägbar, men den har sin charm och ibland kan det vara värt att se en varm film och skratta en stund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Fly Me to th Moon, Månlandningen, Richard Nixon, Rilmrecension, Scarlett Johansson

Filmrecension: Mother, Couch – seg och övertydlig

1 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Mother, Couch
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 juli 2024
Regi Niclas Larsson
I rollerna Ewan McGregor, Taylor Russell, Rhys Ifans, Lara Flynn-Boyle och Ellen Burstyn

En seg och övertydlig skildring av en medelålders man, David (spelas av Ewan McGregor) som ihärdigt slår knut på sig själv för att få den kärlek han aldrig kan få eller fått från sin egocentrerade mamma. Det hjälper inte att Ewan McGregor är en av världens bästa skådespelare i rollen som 48-åriga David som till och med sviker sin dotter och för övrigt hela sin familj som han älskar för att om och om igen försöka få sin mammas kärlek. Det är tragiskt men det blir omständligt och som sitta fast i tuggummi.

David och hans äldre halvbror Gruffudd (underbar rollprestation av charmiga Rhys Ifans) har gett sig av till en konkurs-drabbad möbelbutik tillsammans med deras mamma för att hitta en byrå. Plötsligt har deras gamla 82-åriga mamma (spelas av Ellen Burstyn) satt sig en soffa på övervåningen i butiken och vägrar att flytta på sig. Hon har parkerat sig där och tänker inte ta sig någonstans. Ellen Burstyn är duktig skådespelare och gör en träffsäker roll av den narcissistiska mamman som är totalt i avsaknad av förmåga att bry sig om någon annan än sig själv. Iklädd en blond peruk utstrålar hon sin falska självbild.

David och Gruffudd tillkallar sin syster Linda för att försöka lösa situationen. Linda är tuffare än både David och Gruffudd. Hon vill ringa efter ambulans och låta mamman bli körd till psykiatriker. Men både David och Gruffudd är för mesiga för det och låter mamman hållas.

Dessutom verkar det som att mamman inte har några planer på att ta sig från soffan någonsin. Det är ett upplägg för en historia som skulle kunna vara både absurd och tragikomisk om den inte blev för smetig och övertydlig.

Davids fru och barn dyker efter ett par timmar då han till och med misslyckats med att ta sig hem till familjen för att fira ett av sina barns födelsedag. David skulle ta med sig tårtan till kalaset, men det kunde han inte fixa eftersom han stannade hos sin mamma i soffan. Ja det går så långt att David till och med sover över i möbelbutiken för att mamman inte ska vara ensam där på natten. Varken Gruffudd eller Linda har tid eller lust att stanna över natten. Davids beteende är ett enda stort rop på mammans uppmärksamhet, känns det som. Det är väldigt sorgligt. Mer och mer får nystas det förstås upp för oss om de tre syskonens tragiska uppväxt med en mamma som varit och är totalt ointresserad av sina barn och helt oförmögen att ge barn den kärlek och det stöd de behöver. David älskar sin familj och sina barn men på grund av sin oförmåga att släppa taget om den hopplösa relationen med sin mamma tycks han vara på väg att förlora också sina barn.

Filmen blir inte bättre av att det mot slutet blandas in några mystiska, magiska ingredienser och skeenden som bryter mot vad som tidigare sagts. Den unga kvinnan som sköter möbelbutiken lovade att David och hans mamma fick sova över gratis men nästa morgon kommer en ilsken farbror och kräver 2.000 dollar för soffan som mamman sovit i. En mysistisk sektliknande måltid blandas in i kompotten också.

Det är intressant att jämföra denna film med Den sista resan av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson som också är en film om en medelålders man som brottas med känslor kring en åldrad förälder. Men i Den sista resan handlar det om en gammal pappa som både varit kärleksfull mot sina barn och varit ett stöd för de elever han haft som lärare. I Den sista resan handlar det om att vuxna barn måste lära sig att kunna släppa taget om sina förväntningar och krav på att mamma eller pappa alltid ska vara unga, pigga och starka. Här är Kulturbloggens recension av Den sista resan. I Mother, Couch är det en betydliga mörkare relation mellan en åldrad förälder och en medelålders son som aldrig kan släppa taget om en mamma som är helt oförmögen att älska sina barn.

Filmen hade världspremiär på Toronto filmfestival och belönades med Dragon Award Best Nordic Film på Göteborgs filmfestival. Ja smaken är olika och för mig den kan jag räkna flera filmer som visades på Göteborgs filmfestival som jag hellre hade gett pris. Filmens styrka är en rad duktiga enastående skådespelare som Ewan McGregor, Taylor Russell, Rhys Ifans, Lara Flynn-Boyle och Ellen Burstyn, men för mig räckte det inte för att jag skulle känna något engagemang för filmen. Den var plågsam att genomlida.

Om regissören Niclas Larsson:
Niclas Larsson är en svensk regissör och manusförfattare vars debut, kortfilmen Vatten, mottog jurypriset och publikpriset på Göteborgs filmfestival 2013. I kortfilmsserien Magic Diner regisserade han Alicia Vikander, den belönades med flera priser och blev viral med miljoner visningar online. Mother, Couch med Ewan McGregor i huvudrollen är Niclas Larssons långfilmsdebut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Eller Burstyn, Ewan McGregor, Filmkritik, Filmrecension, Mother Couch, Rhys Ifans

Filmrecension: A Quiet Place: Day One – olidligt spännande och sätter igång många tankar

27 juni, 2024 by Rosemari Södergren

A Quiet Place: Day One
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Michael Sarnoski
I rollerna Lupita Nyong’o, Joseph Quinn, Alex Wolff och Djimon Hounsou

En action-skräckfilm som sätter igång en hel del tankar. Olidligt spännande emellanåt, då jag sitter på helspänn. New York, staden som aldrig är tyst, staden där invånarna får stå ut med buller på hög nivå dygnet runt blir plötsligt attackerat av gigantiska varelser som ser ut som stora insekter som jagar alltquie som hörs men som är blinda. Filmen är en förhistoria till de två filmerna A Quiet Place och A Quiet Place 2 och kretsar kring helt andra personer. A Quiet Place 3 tycks vara på gång 2025, enligt Moviezine. Lupita Nyong’o är så bra i rollen som Sam. Hon är känd från bland annat 12 Years a Slave och Black Panther.

Filmen börjar på ett hospice utanför New York där vi får möta en ung kvinna, Sam, som är patient och som liksom övriga patienter har en sjukdom som obönhörligt kommer att leda till döden snart. Sam blir övertalad att följa med på en utflykt till New York City för att se på en teaterföreställning och för att stanna till efteråt och äta en pizza. I själva verket är det för löftet om att få äta pizza som gör att Sam följer med.

När Sam och övriga i gruppen från hennes hospice kommer ut från teatern bryter tumultet ut och jätteinsekterna attacker överallt och människor flyr i panik. Sam har en charmig katt, Frodo, som är en assistentkatt och som följt med på utflykten. Katter är bra på att röra sig tyst.

Ganska snart vet de flesta att det är tystnad som gäller för att överleva. Det kan vara svårt att röra sig utan att ljud som lockar de förfärliga jätteinsekterna, eller vad det nu är för varelser. Om de attackerade varelserna är utomjordingar eller något som kommit på grund av miljöförstörelse är oklart i filmen. Den som sett de två tidigare A Quiet Place-filmerna känner förstås till mer, men det är oväsentligt för denna filmens handling egentligen. Jag tycker det fungerar perfekt att det är oklart, då får vi uppleva den känslan som Sam och de som försöker överleva känner. Om hela världen drabbats eller bara New York eller USA får vi inte heller reda på, vilket också förstärker känslan av hopplöshet bland de flyende. Det blir en stark skildring av hur det kan upplevas att vara på en plats vid en katastrof.

Sam och hennes katt Frodo får sällskap på sin flykt av Eric (spelas mycket bra av Joseph Quinn), en juridikstuderande man från Storbritannien. Sam är inte intresserad av att ta sig från New York för att bli räddad. Hon har redan en dödsdom på grund av sin sjukdom. Hon bestämmer sig för att ta sig till sin favoritpizzeria i Harlem för att äta en god pizza.

Skådespelarna, speciellt de två huvudpersonerna Sam och Eric och katten Frodo, är enastående bra och rätt val för sina roller. Ljud och foto och miljöerna är skarpt utmejslade och välgjorda.

Denna film står upp för sig själv och man behöver inte ha sett de två andra filmerna i serien A Quiet Place för att ha stor behållning. Inte alls. Jag tycker att det nästan kan vara lika bra att se denna utan att tänka på de andra filmerna. Denna sätter igång intressanta funderingar kring vad tystnad är och vårt behov av tystnaden. Runt om i världen får oljud och väsen breda ut sig och människor har nästan inte rätt till frihet från väsen längre. Ljud kan också vara en form av miljöförorening. Människor behöver mer tystnad. Det är intressant att fundera kring varför dessa jätteinsikter dödar allt som hörs. Miljön, naturen och klimatet har ju en förmåga att slå tillbaka när den blir förstörd. Nu har väl antagligen filmskaparen kanske mest gjort filmen för att den ska vara underhållande skräck och spännande men jag kan inte låta bli att fundera kring den så sällsynta tystnaden och vårt behov av den.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm, Tystnad

Filmrecension: Horizon: An American Saga – Kapitel 1 – hänger i luften i avvaktan på Kapitel 2

25 juni, 2024 by Rosemari Södergren

Horizon: An American Saga – Kapitel 1
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Kevin Costner

En episk berättelse som utspelas sig i mitten av 1800-talet i Vilda Västern med strider mellan nybyggare och urinvånare, med soldater och guldgrävare och olika lycksökare. Bildmässigt är det storslaget med gamla beprövade knep, såväl med foto som med ljud och musik. Hästar som galopperar fram längs slätten och män och pojkar som strider och eldsvådor som förtär allt obönhörligt, allt vi förknippar med skildringar av kriget mellan nybyggare och urinvånare, framför allt apacher, finns med. En av de första scenerna skildrar hur ett litet nybyggarsamhälle som samlats kring en dansbana blir attackerade av en stor grupp apacher som sätter eld på husen och dödar många, framför allt männen och pojkarna blir ihjälskjutna eller ihjälslagna. Det är blodigt och eldslågorna tar sig rasande fram över hus och tak.

Berättelser består av framför allt fyra sammanvävda berättelser och utspelas i och runt territorierna som blev Wyoming, Montana och Kansas. ”Horizon” kommer från en påhittad plats ditt pionjärerna lockas att bosätta sig. De får betala för att få mark men vad de inte blir upplysta om är att marken de ska bebygga redan är bebodda av apacher vars jaktmark de förstör.

Filmen premiärvisades på filmfestivalen i Cannes och flera internationella filmkritiker har varit negativa som Nicholas Barber, hos brittiska BBC som skriver att den är: en bedövande lång, osammanhängande katastrof.

Men jag tror att filmen kommer att dra publik, ibland kan det vara skönt att sjunka ner i en biosalong och se något som är tre timmar och påkostat och på sätt och vis storslaget. Det handlar inte bara om krig mellan nybyggare och apacher. Apacherna är delade mellan sig också, alla apacher tror inte på att jaga bort nybyggarna med våld och alla nybyggare är inte hatiska mot apacherna.

Handlingen pendlar mellan flera olika personer och grupperingar. Första halvan av kapitel 1 är därför rätt rörig och kräver visst tålamod. Det tar en dryg timme innan det sätter sig vilka de olika karaktärerna är. Vi kommer inte människorna riktigt nära, det är svårt att engagera sig i någons öde eftersom allt skildras ytligt. Varför de olika personerna gett sig iväg till det nya landet och vad de vill uppnå är höljt i dunkel. Några bröder jagar en syster som flytt med ett litet barn. Varför får vi inte klart för oss och inte heller får vi veta vem barnet är. Är det systerns barn? Och varför vill hennes bröder och hennes pappa att barnet, som är en liten pojke, ska hämtas?

Andra delen, Kapitel 2, har svensk biopremiär i slutet av augusti och det känns att den första delen hänger i luften och behöver en fortsättning.

Jag funderar på om tiden runnit förbi för Vilda Västern-filmer? Lockas publiken till filmer där människorna lever i smuts och männen tar till knytnävar och skjutvapen medan kvinnor antingen är lättfotade lycksökare eller hårt arbetande mammor?

I pressmeddelandet om filmen står att Kevin Costner både regisserar och spelar huvudrollen. Att hans roll är någon huvudroll är inte särskilt tydligt i kapitel 1. För att förstå Kapitel 1 kräver det nog att man bokar in sig i salongen för att se kapitel 2 då den kommer i augusti. Jag förmodar att en hel del blir förklarat i tvåan.

Costner har skrivit manus tillsammans med Jon Baird (”The Explorers Guild”). Han återvänder till inbördeskrigets Amerika, som var fonden i hans storfilm och regidebut från 1990, ”Dansar med vargar”, som belönades med sju Oscar, inklusive Bästa film och Bästa regi.

Filmen har varit mycket påkostad och har en lång rad duktiga skådespelare i rollerna, som  Sienna Miller, Sam Worthington, Jena Malone, Owen Crow Shoe, Tatanka Means, Ella Hunt, Tim Guinee, Danny Huston, Colin Cunningham, Scott Haze, Tom Payne, Abbey Lee, Michael Rooker, Will Patton, Georgia MacPhail, Douglas Smith, Luke Wilson, Isabelle Fuhrman, Jamie Campbell Bower, Alejandro Edda, Wasé Chief, Michael Anganaro, Angus Macfadyen, Jon Beavers, Alex Nibley, Kathleen Quinlan, Etienne Kellici, Amos Jason Charging Cloud, Bodhi Okuma Linton , Gregory Cruz, James Russo, Jeff Fahey, David O’Hara, Chris Conner, Leroy M. Silva, Bernardo Velasco, Tom Everett, Glynn Turman, Giovanni Ribisi med flera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Apacher, Filmkritik, Filmrecension, Kevin Costner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in