The Beekeeper
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 februari 2024
Regi David Ayer
Om man stått bakom två av det förra decenniets absoluta bottennapp är potentialen för att göra något sämre närmast omöjlig. Det är faktiskt svårt att veta om man skall känna förakt inför David Ayer som filmskapare eller stor sympati. Ingen människa kan sova särskilt gott med vetskapen att man stått bakom Suicide Squad och Sabotage. Enbart att skriva ut titlarna i text är tillräckligt för att orsaka ångest, inte bara hos undertecknad utan även hos alla som tvingades genomlida dessa två golgatavandringar till filmer. Men Ayer är inte precis blygsam med sitt ego, istället fortsätter han göra filmer som osar av självgodhet och arrogans. Och även om de senaste filmerna signerade Ayer inte har varit filmvärldens motsvarighet till Tjernobyl, är hans blotta närvaro en varningslampa.
The Beekeeper är dock inte en fullkomlig travesti, det finns en marginell spänning och ett ytligt underhållningsvärde. Man kan till och med sträcka sig så långt som att påstå att detta är bland det bättre Ayer har regisserat, dock är den beskrivningen föga behjälplig då steget från ruiner till ruckel inte borde innebära några större fyrverkeri. Men till skillnad mot Ayers tidigare bottennapp är The Beekeeper i alla fall tolererbar, det kan dock ha att göra med att filmen är ett skamlöst plagiat av Shooter regisserad av Antoine Fuquas Shooter med Mark Wahlberg. Premissen är lika intellektuell som en kokosnöt men eftersom allt är spikrakt och närmast idiotsäkert vad gäller den simpla dramatiken – endast avsedd att få våldet och skottlossningarna att kunna släppas loss, är det svårt att misslyckas. Filmens kärna, där den mest förkastliga ondskan – i form av bedragare som när sig på de mest utsatta, och det goda i form av Jason Stathams dödsmaskin, är en premiss som funkar trots de moraliska invändningarna.
Ayer lyckas skapa några av de mest förkastliga skurkarna som kan föreställas, något som givetvis är behjälpligt då de avpolletteras på diverse makabra och hysteriskt brutala sätt. Men bortsett från denna traditionella och beprövade hämndodyssé är det som brukligt då Ayer gör film. Det innebär att det är genomgående slarvigt, humorlöst och fruktansvärt pompöst. Trots att berättelsen kan förutspås av en femåring behandlar Ayer uppenbara avslöjanden som om det vore klimax från någon av Hitchcocks största stunder. Detsamma gäller actionscenerna, vad som erbjuds är lastgammalt dravel med kass koreografi och besinningslös skottlossning. Ayer är dock övertygad om att det som visas på duken är lika avgörande för mänskligheten som Covid-19-vaccinet.
Men det mest drabbande problemet är den fullkomliga bristen på all sorts humor. Även om filmen har rekordlåg trovärdighetsfaktor i allt vad logik heter, så tar Ayer det hela på blodigt allvar. Förutom en och annan fyndig och rosslande replik från Jason Statham skulle detta kunna vara en utläggning om hungersnöd i världen, det finns ingen självdistans som tar det absurda med en klackspark, istället är det sammanbitet och bistert.
Sedan har vi filmens skådespeleri som inte lär skrivas in i historieböckerna. Jason Statham fortsätter att demonstrera sina stora kunskaper i att grymta fram alla sina repliker. Men detta är att föredra i jämförelse med Emmy Raver-Lampman som tillsammans med Bobby Naderi utgör den sämsta polisduon sedan Peter Stormare och Alexis Arquette i Jonas Åkerlunds fasansfulla Spun från 2003.
The Beekeeper är ingen katastrof, bara en meningslös parentes med ytterst marginellt underhållningsvärde. Men det måste i alla fall ses som en triumf då en regissör lyckas resa sig från betyget underkänt till otillräckligt.
Nu vill Kim få tillgång till studio och skådespelare några dagar till. Det är dock inte så lätt att ordna. Först och främst måste statens myndighet för filmcensur läsa det nya manuset och godkänna det nya slutet, vilket producenter och övriga som ska bekosta filminspelningen inte tror är möjligt. Det nya slutet kommer aldrig att bli tillåtet att spela in, menar de. Slutet bryter alldeles för mycket mot landets traditioner. En film kan väl ändå inte låta en kvinna göra uppror mot männen? Men Kim lyckas få med dem genom att hävda att slutet handlar om att döda massor av kommunister. Det är både roligt och absurt.
Dockorna sköter sig helt själva. En gång i tiden fanns det en dockmakare som skötte om dem och bestämde vad de skulle spela för föreställningar. Men nu får dockorna sköta allt själva.