Kent

Kent, live på Cirkus i Stockholm
Betyg: 2

När Kent utannonserade på sin presskonferens att de skulle göra en intim vårturné som bland annat skulle innefatta Cirkus på Djurgården i Stockholm blev jag eld och lågor. Kom att tänka på den explosiva konserten jag såg i samma lokal våren 2009 då Glasvegas spelade där med starkt låtmaterial på bra volym. Vad jag däremot möttes av den 26:e maj när Kent står på scenen är någonting helt annat. Inledande ”999” är inte bara ett tråkigt val som introduktion till en spelning, den hade ändå kunnat fungera tusenfalt bättre om bara volymen var något justerat uppåt (och att vissa instrument fått mer volym, som trummorna). Samma problem led även efterföljande låt ”Vinternoll2” utav. Visserligen var den berikad med ett annorlunda intro som gjorde att man undrade vad för låt som väntade, men när den väl drog igång saknade den ändå den kraft man är van vid att den avger. Energin var minst sagt låg de tre första låtarna.

Låtvalet var egentligen inte mycket bättre. Att framföra ”Kevlarsjäl” och ”Celsius” istället för till exempel ”Berg&dalvana” eller ”Bianca” från respektive skivor (Hagnesta Hill och Isola) kändes trött och gjort. Att bara återanvända stycken de redan spelat mycket de senaste åren istället för att plocka fram sådant som inte dammats av på ett tag känns inte jätteroligt. Plus att det adderar känslan av ett arenarockband som gått vilse och inte längre kan leverera små intima spelningar utan måste hävda sin storhet i mastiga låtar med hög radiovänlighet. ”Kärleken väntar”, ”Ingenting” och ”Musik non stop”är tre singlar till publikfriare som framaförs i tryggt format. Som pricken under i:et glömdes flera låttexter bort, speciellt under ”Kärleken väntar”, vilket ingav känslan av en högst slentrianmässig konsert man inte lagt ned någon möda på att göra till sin bästa någonsin. För när sångaren Jocke Berg inledningsvis berättar att de tidigare dagar gjort spelningar i Köpenhamn och Oslo, där publiken varit energirika och att vi hade mycket att leva upp till, borde han istället tänka på hur mycket han själv har att leva upp till istället för tvärtom. Vilket också gäller när han säger att vi ger bandet ”mer än de förtjänar”, vilket faktiskt stämde där och då. Publiken gav mer än vad de fick.

Men allting var givetvis inte downsides heller. Speciellt inte ljusshowen som visserligen är nedbantad från senaste årens lasershower, men ändå innehöll en mastighet som i sig själv gav energi till hela föreställningen. Ena stunden badar bandet i blått, nästa badar publiken i epeleptiska blinkningar. Snyggast blir det i motljuset när bandmedlemmarna knappt syns. Och även om man missar energin i låtar som ”Den döda vinkeln”, som tidigare övertygat något så enormt, är låtarna från det nya albumet extremt bra framfört (bortsett från ”999”, då). ”Petroleum” har en fin inledning som översätts otroligt väl i live-version. Andrasingeln ”Jag ser dig” och efterföljande ”Låt dom komma” och ”Isis & Bast” är även de välfungerande på scenen och tillhör höjdpunkten för kvällen.

Om inledande ”999” känns lite fantasilöst och tråkigt bjöds det däremot på en annan unik överraskning som ändå vittnar om att bandet fortfarande kan göra speciella konstellationer och fullkomligt briljera live. För när introt till sommarinledningen 2010 ”Utan dina andetag” drar igång känns det bara tråkigt att de återanvänder den sammansättningen, men istället golvas man av en otroligt unik live-version utav ”Halka” från bandets andra album Verkligen som inte framförts på många många år.

Avslutande ”Mannen i den vita hatten” var, givetvis, bäst. Inte bara för att ljudet äntligen justerats till en bra nivå utan också för att det verkligen är deras bästa låt någonsin. Tyvärr bjöd man bara på gamla matrester till extraverser, och även om jag hade hamnat längst fram vid staketet till höger (vid Martin) blev jag aldrig så golvad jag hade önskat. Återigen är en jämförelse med att stå och krama staketet vid Glasvegas-sångaren James Allan 2009 en besvikelse, eftersom de bjöd på en helt annan kraft och pulserande energi Kent vanligtvis brukar inneha. Förhoppningsvis tar de igen detta till sommaren.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Kent, Cirkus, konsert, musik, recension