Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

samhälle

Lördagsmorgon bland kloaken

by


Vad ska vi göra åt våra inkompetenta domstolar?
Det är en mycket relevant fråga som givetvis ställs av Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge som tar upp att Svea Hovrätt i veckan har dömt tre var för sig obegripliga saker. Särskilt en är direkt samhällsfarlig.

Det leder mig till den tredje domen, som faktiskt är farlig. Den säger att Portlane inte får ge bandbredd till openbittorrent.com (förrän målet är avgjort i tingsrätten). Här visar domstolen hur samhällsfarlig en inkompetent domstol kan vara: en tracker är helt omedveten om vad den förmedlar, om möjligt ännu mer omedveten än Posten. Det är ren infrastruktur. Domstolen förbjöd just en bit infrastruktur för att någon hävdar att den avänds till olagliga saker.

Yttrandefriheten och demokratin och frihet från censur är något vi om och om igen måste kämpa för. Ingen generation kan luta sig tillbaka och tro att tidigare generationers kamp räcker.

I veckan berättade Margaretha Ericsson (KD)
Oppositionsråd för kristdemokraterna i Norrköping:

Sitter i förstakammarsalen i Riksdagen och lyssnar just nu på en analytiker som anser att alla deessa bloggar och twittrar är en kloak. Ett verkligt grovt påstående måste man säga!

Jag inser mer och mer att det som hänt i och med Internet och med bloggverktyg är en revolution, lika stor som när munkarna inte längre hade patent på att skriva böcker, när tryckpressen kom. När boktryckeriet kom kunde andra än kyrkans män skapa böcker och nya ideer och tankar kunde lyftas fram. Kyrkans censur över tanken fick ett slut.

På samma sätt upplever säkert en del det som skrämmande att vem som helst nu kan göra sig hörd.

Och när denna analytiker kallar bloggosfären kloak är det en ren förolämpning mot alla de seriösa bloggare som i ur och skur uppdaterar sina bloggar och formulerar sig.

Som en liten protest mot kloakpersoner som analytikern som det hänvisas till ovan kommer jag att varje lördag göra en liten bloggrunda och lyfta fram några tänkvärda saker från olika bloggar som följer.

HBT-sossen skriver om Sverigedemokraternas kluvna tunga. Ett inlägg som i sin tur är inspirerat av Niklas Orrenius som bloggar om hur svårt det kan vara när udda sängkamrater ska samsas och då menar han att Sverigedemokraterna nu rekryterat muslimska medlemmar:

Till höstens val har Sverigedemokraterna flera kandidater av irakiskt ursprung. Det ogillas av vissa sympatisörer. Enligt Nader Helawi (SD) får partiet snart sin förste muslimske medlem. Värvningsvapnet: motstånd mot homoäktenskap.

En annan bloggare som definitivt inte heller kan kategoriseras som kloak är Mats Engström, alltid klok, alltid påläst som här bloggar om euroland:

Trots att eurogruppen nu driver fram åtgärder mot spekulation ligger vår kontinent långt bakom USA, där Obamas nya finansiella regler äntligen ska sätta gränser för oseriösa aktörer på finansmarknaderna.

Jag blir förvånad över hur få svenska vänsterdebattörer som vill påverka denna globala utveckling. Istället vaknar gamla euromotståndare till liv. Inget fel på det, men vi behöver också en diskussion om hur Sverige ska kunna påverka den globala kvartalskapitalismen. Utan euron är det svårt.

En blogg jag kollar, fast jag i nio fall av tio inte håller med, är Ledarbloggen på SVD. Jag undrar vad de säger om att kategoriseras som kloak?
Nu ojar de sig över konstnärslöner och overklighetens folk:

Jag har full respekt för att det kan råda delade meningar om vilka modeller för stöd, bidrag, stipendier och annat som är bättre eller sämre. Men jag kan inte hitta minsta tillstymmelse till respekt för den här svavelosande och osakliga argumentationen.

Det är sådant som ovan citat som gör begreppet verklighetens folk relevant. För overkligare än så här kan det nog inte bli.

Fast jag har inte själv tagit ställning i frågan om konstnärslöner. Jag kan också tycka att det ser lite konstigt ut och en författare som sålt så många böcker som Jan Myrdal har konstnärslön. Fast jag är inte insatt tillräckligt för att sätta ned foten i frågan. Jag tror inte att marknaden löser allt, men statliga konstnärslöner på livstid kanske inte är det bästa alternativet.

Och viktigt: situationen för ungdomar. Det har Hannah bloggat om:
Grunden i problemlösning är att kunna förstå vad som är problemet.

Låt oss ta ungdomsarbetslösheten som exempel. Om man som regeringen Reinfeldt fått för sig att orsaken till den höga arbetslösheten hos unga beror på att unga inte söker jobb, eller som Sven-Ott uttryckter sig, hellre spelar tv-spel. Ja då förstår jag att de arbetslösa ungdomarna kommer att få se sig om i stjärnorna efter åtgärder som kommer att hjälpa dem ut på arbetsmarknaden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Filmklipp med Miss Li och Love Antell från Första Maj i Stockholm

by


Något som lockade mig extra mycket till Första maj-tåget i Stockholm i år var de två artister som uppträdde: Miss Li och Love Antell från Florence Valentin.
De är två unga indieartister som båda är mycket bra med skön stil och vågar sticka ut och stå för något. Love Antell inte bara har texter om samhällsfrågor utan pratar om samhället mellan sina låtar.

Miss Li spelade på Stora scenen utanför Norra Latin och det var bra drag i hennes show, trots att hon var förkyld och halsen och rösten inte var i bästa form.
Love Antell, sångaren från Florence Valentin, spelade själv med en gitarr i ett specialuppsatt tält på Norra Bantorget där fondväggen i sten med en demonstrerande Hjalmar Branting bildade väggen bakom honom.

Tidigare brukar nästan alltid Eldkvarn eller Plura med sin bror Carla uppträda på dessa Första maj-manifestationer. Eldkvarn och Plura i all ära, de är bra och folkkära, men det blir trist med samma band jämt. När Plura nu åkt dit för narkotika gissar jag att har inte är något bra ansikte i sådana här sammanhang.

I vilket fall som helst var det verkligen dags för att de yngre artisterna tar över.

Rekordmånga tågade i det S-märkta tåget under Första Maj i Stockholm. Tror jag i alla fall för tåget var långt och det var bra stämning och mycket kampvilja i luften.
Det var en hel annan stämning i luften än Första maj-tåget för fyra år sedan, då det också var valår. Så något har hänt inom S-rörelsen sedan dess.
Talare för S i Stockholm var Carin Jämtin och Mona Sahlin.

Mona Sahlin fick förresten bra betyg för sitt tal av en retorikexpert.

Aftonbladet har låtit två bloggare, en från varje block, kommentera dagens utspel under Första maj.
Från röda sidan har Johan från Mitt i Steget bloggat:

Välfärd kostar, men det ger även. Ett stabilt samhälle, och värdet av detta kan inte överdrivas.
Med Mona Sahlins löfte till att prioritera pensionärernas villkor sluts nu en pakt, att klyftan i skatteskalorna skall bort. Detta vallöfte, från de Rödgröna, kommer att ge varje pensionär mellan 400 och 600 kronor mer per månad. I många fall kommer det ge ett direkt genomslag i konsumtionen då pensionärer i de lägre inkomstskikten har svårt att få ekonomin att gå ihop, denna förbättring av livsvillkoren för våra äldre kamrater kommer då direkt, av nöd tvungen, kunna gå till konsumtion. Som stimulerar produktion, som stimulerar jobben …. .

Blå blå sidan har Kent Persson bloggat.

Många har bloggat idag:

Röda Berget har också bloggat om Första Maj:

Den orättvisa pensionärsskattens saga går mot sitt slut om det blir maktskifte i höst. Det lovade Mona Sahlin under sitt första tal idag.

Jinge har också bloggat och Tokmoderaten.

Relaterat:
Aftonbladet om Mona Sahlins tal och om Lars Ohlys tal, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bevis för vänstern liv – recension av: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället

by

Bevis för vänstern liv

Först maj 2010: De glesa skaror som tågar under röda fanor för tankarna mer till missväxt än skördeår jämfört med firandet av arbetarrörelsens dag när jag var liten. Men naturligtvis har Göran Greider rätt i sin nya bok: historien de senaste 30 åren borde ha lett till en skördetid i dag, en naturlig följd av den ekonomiska och ekologiska krisen.

Så är det ju inte, vänstern har tvärtom förlorat fotfäste och dess företrädare framstår som avvikande. Om de framstår alls. Lika litet inföll den väntade skördetiden efter andra världskriget; vänstern – särskilt kommunisterna – trodde att folk efter de mörka årtiondena skulle dra slutsatser om kapitalismen och rösta med vänstern. I boken ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” är det de gångna årtiondenas betoning av konsumtion som analyseras.

Men analyserna i boken spänner över ekonomiska maktförhållanden, uppväxten i den lilla sörmländska industristaden, jordens klimat, privata ställningstaganden för miljön, nyliberalism, identitetsförskjutningar i det svenska klassamhället, socialdemokratins oförmåga att forma ideologiska utgångspunkter inför valet och texter av Clash och Pasolini i sitt sammanhang. Bland annat.

Göran Greider har som uttalad ambition att ingjuta hopp och självförtroende i vänstern. Jag tycker att det lyckas, att de många trådarna fogas samman på ett stilistiskt oerhört säkert vis. Framför allt känns det upplyftande att han så uppenbart hyser den största tilltro till sina läsares förmåga att hänga med – i samma anda som Rosa Luxenburg och Antonio Gramsci, för övrigt två av de ”vänstermedvetande” som lyfts fram i boken.

Jag tror att Greider förmår formulera mycket av det som många med ett vagare vänstermedvetande ”känt”, men själv inte förmått analysera eller klargöra ens för sig själv. Än mindre för en omvärld där den sortens resonemang knappast är hårdvaluta.

I de stora tidningarna har ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” fått ett minst sagt ljumt mottagande. I Aftonbladet skriver Anders Johansson att Greider vill nytt men tänker gammalt: ”känner igen mig i Greiders reaktion hösten 2008: den förlösande skadeglädjen över de vanligtvis så självsäkra ekonomernas flackande blickar, tillfredsställelsen i att se en nyliberal världsbild falla samman inför öppen ridå. :http://www.aftonbladet.se/kultur/article7051318.ab

När Sveriges största morgontidning publicerar en recension av boken – en dag för tidigt, inte på första maj som är första recensionsdag – är det den inlånade recensenten Ann-Charlotte Marteus, ledarskribent i Expressen, som skriver eftersom Göran Greider även är medarbetare i DN Kultur. Hon finner en nyfiken, känslig och sympatisk individ som är avväpnande självgenomskådande – och skriver för långt om sina drömmar, ibland karaktäriserade som makalösa i sin brist på verklighetsförankring.

Nu är Göran Greider själv redan inne på det spåret i boken – den egna produktiviteten – och verkar vara van att den möter skepsis. Jag tycker att kritik av slaget som antyder att förmågan att skriva snabbt, och i olika genrer, står i motsats till kvalitet är totalt ointressant. Möjligen skulle man kunna önska att Greider dragit ihop texten tajtare ibland. Men han är ju inte nyhetsreporter.

Han har sökt förklaringar till dagens samhälle i de närmast föregående årtiondenas ekonomiska och politiska utveckling. Och det är där jag alltid tror det är mest fruktbart att söka förklaringar, oavsett om det handlar om hur nazisterna kom till makten i 1930-talets Tyskland eller hur Sverigedemokraterna lockar väljare i dag. Med dunkla teorier om allt ifrån nationalkaraktärer till hemliga sammansvärjningar blir allt oftast bara mer dunkelt.

”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” analyserar alltså främst det som varit och det är bra så. Den öppnar därmed upp för framtiden och visar att andra samhällsstrukturer är möjliga utan att visa på en detaljkonstruktion eller vara en skrift med ett nytt partiprogram för SAP. Det kanske vore önskvärt i och för sig men då i annan bok.

Göran Greider är en av få som konsekvent talar om klass. När vi mindre namnkunniga försöker möts vi nästan undantagslöst av tillrättavisningar av typen att kön och etnicitet också måste vägas in och talas om. Jo visst, men någon gång kunde det kanske vara intressant att tala om det som jag, och många andra, upplever som det som går först?

Själv tänker jag i alla fall börja nämna en grupp vid dess, i min mening, rätta namn efter att ha läst boken och det är arbetarklassen. Som, vilket Greider också påpekar, närmast försvunnit som begrepp under den period han skildrar – språkbruket speglar en förändring i samhället; ”arbetarklass” har en inneboende laddning av styrka, självständighet och medveten vilja till förändring helt olik ”underklass”, ”lägre socialgrupper” eller – vidriga begrepp – White trash.

Min läsning av boken är naturligtvis präglad av att jag har ungefär samma referenser som författaren. Men mindre liksom, jag har ju inte läst så mycket… Något av det fina med ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” är emellertid att den väcker nyfikenhet på sådana tänkare och poeter jag bara känner till namnet. Ibland känns boken lite som marxistisk grundkurs och det sagt som något positivt. Många har fått verktyg att gå vidare med sina egna analyser tack vare kurser av det slaget.

Mer tvärsäkert kan jag hålla med om att det socialdemokratiska partiet i Sverige måste formulera idéer och visioner, inte bara hoppas att medelklassen ska rösta på partiet tack vare att de själva kortsiktigt tjänar några hundralappar på det. Jag tror att folk vill ha något mycket mer än så av politikerna. Och jag tror att människor är sig rätt lika i det fallet.

Till sist ser jag det som en central mening när Göran Greider skriver att ”Missnöjet är alltid grunden för sociala förändringar.” Som ord har det blivit negativt laddat, ett epitet som klistras på fackliga företrädare inte minst, eller en ”gnällig vänster” i stort.


Det samhälle Greider beskriver hyllar ju ”det positiva”, de individuella lösningarna på alla möjliga och påhittade problem, där lycka är något som var och en själv ska skapa genom allt från olika slags ensidig kosthållning, för att gå ner i vikt, till meditativa bad i hemmaspa och ständiga ombyggnader av fullt funktionsdugliga kök och badrum.

Men missnöje kan föda handling på ett helt annat vis, leda till något som ger tillfredsställelse på ett djupare plan. Slutsatsen efter att ha läst boken är att det är hög tid för ett samhälle med mer missnöje – för vänsterns sena skördetid.
/Lilly Hallberg


BOKTITEL: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront
ISBN 978-91-7037-492-0

Relaterat: Göteborgsposten
Sveriges Radio

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

För prinsessornas och prinsens skull: gör Sverige till en republik

by


Är det relevant att en ung kvinna som Madeleine får sitt kärleksliv utfläkt i svenska medier?
Hon är den tredje i succesionsordningen, om kronprinsessan Victoria av något skäl inte blir drottning och inte heller prins Carl Phillip då är det Madeleine som blir svensk drottning, så visst finns det visst intresse för vem hon väljer att gifta sig med, eller väljer att inte gifta sig med. Men ingen kan må bra av att granskas på detta sätt.

En undersökning nyligen visade att stödet för den svenska monarkin minskat sedan medierna skruvat upp bevakningen av kungahuset. Undrar om inte förtroendet för och respekten för traditionella medier också rasat rejält?
Även om det kan finnas ett allmänintresse i vem tronföljarna förlovar sig med är den nivån som allt nu ägnas inte särskilt seriöst.

Nästan hela förstasidan på webben på Aftonbladet ägnas Madeleine och hennes uppbrutna förlovning med Jonas. Finns det inget annat som är viktigt för de svenska medborgarna att få rapporterat?

Ingen människa borde behöva få sitt förhållande så bevakat.

Jag har inte tidigare varit så engagerad i frågan om monarkin eller republik. Visserligen har jag väl, som väldigt många, motstånd mot tanken på att en sådan position kan ärvas. Men det har inte stört mig så mycket.
Om vi skulle ha presidentval skulle säkert människor med god ekonomi har ett stort försprång i en sådan valkampanj och det kan väl också betraktas som lite av att ärva möjligheten att bli landets representant.

Men om vi hade haft en president skulle inte hans eller hennes barn behöva stå ut med denna ovärdiga medieförföljelse. Så för prinsessornas och prinsens skull börjar det bli dags att fundera på om inte Sverige borde bli en republik istället.

Mitt förslag: låt oss välja en president som ska ha till uppgift att representera Sverige, men inte ska ha någon makt. Som den tyske presidenten. Låt oss välja honom eller henne för tio år i taget, så de får en rimlig chans att växa in i sitt ämbete.

För övrigt tycker jag inte det är rimligt att publik service ägnar så grymt mycket resurser till att bevaka allt om kungahuset. Att skvallertidningarna gör det är en sak, men den redaktion som vill vara seriös borde avhålla sig från denna mängd av kungaprogram.

Relaterade bloggar: Jinge
Relaterade artiklar:
SVD redaktionschefens blogg, SVD1, SVD 2, SVD3,
Aftonbladet TV, Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Rapport, Expressen. Lena Mellin i Aftonbladet.

AB1 AB2 AB3 AB4 AB5 AB6 AB7 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 EX1 EX2 EX3 EX4 EX5 EX6 EX7 EX8 EX9 HD1 HD2 HD3 HD4 HD5 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 SDS1 SDS2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Hur kontrollera marknaden i framtiden?

by

Socialdemokratin behöver en ny verktygslåda för att politiken skall återta sitt grepp om marknadskrafterna och samhällsutvecklingen.

Finanskrisen har ökat intresset för samhällsingripanden och politisk styrning av marknaden. I USA förs en politiskt laddad debatt om en ny ”socialism” för finanssektorn i och med att den federala regeringen tar över allt fler banker och låneinstitut.

Utvecklingen synes ge ökat stöd åt en socialdemokratisk grundsyn för samhällsekonomi och finanspolitik. Men här har socialdemokratin inte fört särskilt mycket av strategisk debatt under senare år. Frågan om ekonomisk demokrati har varit djupfryst.

Frågan är vilka politiska eller ekonomiska instrument som socialdemokratin förfogar över för att styra samhällsutvecklingen framöver? Frågan måste besvaras så att folkviljan och inte marknaden blir styrande.

Flera viktiga samhällsekonomiska styrinstrument har dock blivit omöjliga eller svåra att använda effektivt i en allt mer globaliserad värld, där pengar byter land på sekunder.

Prisstopp var en viktig politisk markering inför valet 1970 för att få bukt med tilltagande prisstegringar. Prisstopp förekom sedan i omgångar fram till och med 1985. Idag är detta instrument oanvändbart, särskilt som EU:s inre marknad kräver fri rörlighet för varor och tjänster. EU-kommissionen har också ingripit mot pristopp, bl.a. mot Italien i fråga om trafikförsäkringar.

Inflation kan under en del perioder visa sig vara ett sätt att hälla olja i en nerkörd ekonomi. Det visste finansministern Per-Edvin Sköld, då han 1950 talade om ”engångsinflation” när Koreakriget utbröt. Idag är detta instrument mer eller mindre förbjudet inom EU genom de stränga konvergenskriterierna.

Devalvering visade sig vara nödvändig när Olof Palme tog över 1982 efter den borgerliga treklövern. Nedskrivningen av kronan blev hela 16 procent. Idag handlar marknaden valuta fritt till kurser som sätts minut för minut.

Budgetunderskott och upplåning är snävt beskurna enligt EU:s kriterier. Men det kan komma en tid när socialdemokratin måste renovera en offentlig sektor som plockats ner bit för bit av alliansregeringen. Det kan kräva stora budgetunderskott under en övergångsperiod.

Räntan ligger helt i händerna på Riksbankens byråkrater. Enligt sina instruktioner får de inte fatta politiska beslut, bara ha penningstabiliteten för ögonen. Viss samhällsekonomisk omsorg kan de dock visa genom att ta hänsyn till den ekonomiska utvecklingen i stort inom Sverige. Vid ett svensk inträde i EMU försvinner denna lilla rest av självständighet, eftersom räntan då skall sättas i Frankfurt med hänsyn till utvecklingen i hela EU.

Kreditökning från Riksbankens och Riksgäldens sida i form av extra låneutrymme för banker har blivit populärt i samband med räddningsaktioner för krisande finansmarknader. Det går endast under en kort tid, sedan måste staten själv låna upp pengar. Då betyder kreditökningen att statsmakterna subventionerar bankernas kreditrisker på skattebetalarnas bekostnad. Varpå finansvalparna snabbt lär sig att dra nya växlar på statens subventioner.

Förstatligande av företag, sektorer eller funktioner är inte heller möjlig som en allmän politisk strategi. EU pressar på för att statliga företag och monopol skall säljas ut resp. avvecklas. Järnvägar och telefoni släpptes fria på 1990-talet. I oktober 2007 beslöt EU att postmonopolen skall vara avskaffade inom fem år. Det är en öppen fråga hur länge det svenska statliga alkoholmonopolet överlever.

Gränsskydd för att värna viktiga intressen, t.ex. fackliga, miljömässiga eller alkoholpolitiska, inom ett land står under stark press från EU och WTO. EU-domstolens beslut i Vaxholmsärendet har visat hur svagt skyddet är för fackliga rättigheter. Sannolikt blir det svårt att inom EU behålla ett effektivt skydd för inhemska intressen genom lagstiftning.

Ekonomiska bidrag i form av subventioner till kommuner, företag m.fl. för arbetsmarknadspolitiska eller regionalpolitiska syften är numera hårt reglerade av EU. Den politiska frihet som vi hade på 1960- och 1970-talen för aktiva stödåtgärder åt ekonomiskt pressade landsändar och industrisektorer är snävt beskuren. Europeiska kommissionen har starkt kritiserat franska staten för ”lån” (läs ”subventioner”) till det egna flygbolaget Air France. Möjligen kommer enskilda länder i framtiden att kunna subventionera kommunikationer och liknande infrastruktur inom det egna landet. Grundtanken inom EU är att skapa ett platt golv, så att villkoren är de samma för verksamheter i Genua som i Gällivare.

Skatteinstrumentet hotas av globaliseringen genom att företag och numera även rika privatpersoner går shoppingrunda för att få så förmånliga skattevillkor som möjligt. Riksskatteverket varnade för detta i en rapport redan år 2000. Om socialdemokratin i framtiden inte kan använda skatteinstrumentet för att fördela välstånd och bördor rättvist blir det svårt att visa en stark politisk vilja för solidaritet.

Striktare regler om ansvar för styrelse, direktion och storägare i krisföretag är mer ett juridiskt och moraliskt instrument än ett finanspolitiskt. Likafullt borde det bli möjligt att plocka av direktörer och andra deras ohemula provisioner när regeringen måste ingripa för att rädda deras banker. En grundregel bör vara att ett företag som kräver statsstöd skall tvingas att först säga upp sina bonusavtal med direktörer och andra innan de får ansöka om stöd. En sådan praxis borde kunna vara möjlig med stöd av bestämmelsen om ”oskäligt villkor” i Avtalslagens 36 §.

Reglerna för riskhantering (kreditrisker) måste ses över så att det finns ett närmare samband mellan positioneringar och utfall. Sannolikt kommer det att behövas kraftfulla förstärkningar av de internationella reglerna i de s.k. Basel-överenskommelserna om banker. Det vore också värdefullt med rättslig prövning av var gränserna går för spekulationer med andras pengar och bedrägeri, svindleri och andra ekonomiska brott. Det skulle kunna införa ett inslag av personligt ansvar för de finansvalpar som idag hanterar andra människors besparingar, pensioner och försäkringar.

Det är en del av socialdemokratins ”väsen” att vilja ha mer politik i samhället, dvs. mer av styrning genom beslut i politiska församlingar osv. Moderaterna vill däremot skydda marknadsmekanismerna. Sedan Berlinmurens fall (1989) är vi inne i en fas, där rader av politiska beslut (som Sveriges EU-medlemskap) ökat marknadens rörelsefrihet. Förlusten av politisk-ekonomiska styrinstrument har gjort att våra folkvalda tappat inflytande.

Socialdemokratin står nu inför en stor utmaning då det gäller att återinsätta politiken som styrande faktor i den samhällsekonomiska utvecklingen. För det praktiska arbetet behöver partiet en ny politisk och ekonomisk verktygslåda. Eftersom utvecklingen griper djupt ner i folkhemmet måste diskussionerna börja nerifrån. Här behövs mer än traditionella rådslag. Här krävs nya idéer, klara visioner och friska tag. Resultatet blir avgörande för att partiet skall finna nya instrument för att styra samhället i framtiden i enlighet med folkviljan.

Jadestig-marknaden-100403R.doc (3)

Gästbloggare: Thure Jadestig
som också bloggar här.

Relaterat:
Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,