Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

samhälle

DN:s ledare briljerar i konsten att blunda för verkligheten

by


För ett år sedan var jag hemma hos en familj. De hade bakat en slags kaka med spenat i. En specialitet från deras område i världen. Familjen har sina rötter utanför Sverige och bor nu i ett område där 95 procent av invånarna har sina rötter utanför Europa.
De var fest. Mamman i familjen hade fått ett deltidsjobb på en förskola och pappan jobbade som diskare på en restaurang. Nu skulle de fira för de äntligen hade råd att teckna Fackets barnförsäkring för sina två barn: 20 kronor i månaden.

Jag kom dit rätt stressad, hade varit på en IT-konferens tillsammans med en mängd andra sociala medier-nördar. Två av dessa sociala medie-kollegor diskuterade huruvida de skulle låta sina barn få byta sin gamla version av iphone direkt när den nya versionen kom eller inte.

Jo, det råder stora klyftor i samhället och hur barnen växer upp är väldigt olika.

För ett tag sedan gick en tioåring jag känner en promenad under skolidrotten. Han hade en mp3-spelare runt halsen, som han hade sparat ihop till med sina fickpengar. En moped kom förbi med två ungdomar på. De körde förbi tioåringen och ryckte åt sig mp3-spelaren och for iväg.

Tioåringen blev ledsen och gick till polisen och anmälde stölden. Han hade ju sett vilka de var som tog den dessutom. Men poliserna bara skrattade.

Jag är helt övertygad om att stora ekonomiska klyftor i ett samhälle är dåligt för alla. Problemet är inte att några eller en liten klick har det extremt bra. Problemet är hur stora klyftorna är och hur dåligt de sämst lottade har det.

De sämst lottade har inte bara det sämre ekonomiskt utan de får sämre bemötande inom sjukvård, de har mindre frihet och de övervakas mer. Om det handlar om grupper som är arbetslösa, sjukskrivna eller pensionärer betalar de dessutom högre del av sin lilla inkomst i skatt än den högavlönade gör. Det är så kallad moderat rättvisa.

Niclas Ericsson på DN:s ledarredaktion sveper över detta i en hånfull signerad artikel. Han skriver bland annat:

Socialstyrelsens statistik över absolut fattigdom bland barn visar entydigt att den har minskat. 2002 levde 10,8 procent i åldersgruppen 0–19 år i absolut fattigdom. 2008 var siffran 6,9 procent. Absolut fattigdom innebär att leva under socialbidragsnormen. Andelen barn vars familjer får socialbidrag har också minskat, från 8,8 procent 2002 till 7,1 procent 2008.

Siffror kan vridas till som de passar. Men även om det ”bara” är 7.1 procent av andelen barn som lever i familjen med socialbidrag är det 7,1 procent för många, egentligen.

Att växa upp i en familj där alla utgifter i en familj ska granskas och godkännas av en kommunal tjänsteman är förnedrande i de flesta fall.

Människor har en tendens att se vad de vill se, eller rättare sagt att blunda för vad de inte vill inse. I alla fall den som sitter på en grön kvist och vet att han/hon tillhör de grupper i samhället som är starka nog att roffa åt sig.

Det finns en stor grupp med sämre självförtroende och som inte vågar ta för sig.

I ett bra samhälle skulle inte ledarskribenterna på landets största morgontidning spendera artiklar på att förneka barnfattigdomen. Men nu lever vi inte i ett bra samhälle utan vi lever i en tid och i ett samhälle där den som är frisk, stark och har vassa armbågar hyllas.

Om herrarna och damerna på DN:s ledarredaktion ville skulle jag kunna ta med dem på en guidetur i de kvarter där jag bor och där skulle de få möta barnen som lever i fattigdom: få se dem i verkligheten, skaka hand med dem, se dem i ögonen.

De finns.

Att överhuvudtaget ödsla tid på att förneka eller förminska detta är oanständigt. DN:s ledare briljerar i konsten att blunda för verkligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Utsåld av Sara Paretsky, författaren som inspirerade Stieg Larsson

by


V.I. Warshawski är en privatdetektiv i Chicago. ”Utsåld” är Sara Paretskys tolfte kriminalroman om V.I. Warshawski.
Den utspelar sig i en del av Chicago där många mexikanska invandrare bor och det är ett fattigt område och många ungdomar väljer brottets bana för de ser ingen väg in i samhället.

Bokförlaget berättar om boken:

Privatdetektiv V.I. Warshawski går efter viss tvekan med på att träna tjejlaget i basket på sin gamla skola i det fattiga och slitna South Chicago. Hon behöver en sponsor till laget och försöker med stadens mest kända företag, lågprisvaruhuset By-Smart.

Företagets hårdhudade och djupt kristne grundare Buffalo Bill Bysen är mera intresserad av att spara kostnader än att hjälpa fattiga basketspelare; däremot får hon gensvar hos dennes idealistiskt lagda barnbarn Billy.

Så försvinner plötsligt Billy oförklarligt. Den alltmer frustrerade familjen Bysen anställer V.I. för att hitta honom. Mamman till en av baskettjejerna är samtidigt djupt oroad över en serie egendomliga sabotage på flaggfabriken ”Fly the flag” där hon arbetar. V.I. lovar att undersöka saken och när hon i hemlighet tar sig in på fabriksområdet exploderar hela fabriken och förtärs i ett eldhav.

På något sätt hänger Billys försvinnande och fabrikssabotaget ihop. V.I. kan bara inte förstå hur.

Sara Paretskys tolfte bok om V.I Warshawski har hyllats som en av de allra bästa i serien. Med sin rafflande intrig, rappa språk och starka samhällsengagemang är detta en av de allra mest läsvärda kriminalromanerna i USA under senare år.

Anledningen till att jag hittade den här boken är att Jan-Erik Pettersson i biografin om Stieg Larsson, berättar att Stieg Larsson läste böcker av Sara Paretsky och inspirerades av hennes sätt att i deckarformen berätta om klyftor och orättvisor i samhället.

Jag begav mig till biblioteket och fick bara tag på en bok av henne, ”Utsåld”. Enligt biblotekets databas finns bara två av hennes deckare översatta till svenska. Hoppas uppgifterna är fel.

Boken utspelar sig i fattigare delar av Chicago och en ung man från en oerhört rik familj blir vän med flickor från de fattigare områdena. Det är mord och ond bråd död med, som i de flesta deckare. Jag tycker för min del att Paretskys deckare på ett tydligare sätt skildrar orättvisorna och klyftorna i samhället än Millenium-trilogin av Stieg Larsson. I Milleniumböckerna är Lisbeth Salander otrolig som en superhjälte. I Paretskys bok är människor just människor, med fel och brister och med talanger och starka sidor.

Wikipedia har en del uppgifter om V.I. Warshawski,, den kvinnliga detektiven som är huvudpersonen i Paretskys serie:

Huvudpersonen i alla utom en av Paretskys romaner är V.I. Warshawski, en kvinnlig privatdetektiv. Warshawskis personlighet är inte lätt att beskriva. Hon dricker Black Label, gör inbrott i jakten på ledtrådar, och klarar sig bra i slagsmål, men hon bryr sig om vad hon tar på sig för kläder, sjunger opera till radion och njuter av sitt sexliv.

Som de flesta av de mest framgångsrika deckareförfattarna, inklusive Dick Francis och Robert B. Parker, är Paretskys intriger baserade på den traditionella formeln: Någon mördas tidigt i berättelsen för att dölja ett brott (ofta företagsrelaterade brott), och flera mord följer, tills Warshawski själv närapå blir mördad i konfrontationen med mördaren. Som hos Francis kompenseras bristen på variation i Paretskys historier av en detaljrikedom vad gäller rollfigurernas liv och affärer. Och likt Parkers romaner finns det mycket lokalfärg, framför allt trafiken på Stevenson Expressway och de eviga med- och motgångarna för Chicago Cubs.

Boken Dödläge (Deadlock) har filmats under titeln V.I. Warshawski (1991) med Kathleen Turner i huvudrollen. Den fick inga uppföljare på grund av bristande biljettintäkter.

Att i deckarformatet föra fram samhällskritik har blivit vanligt och Magnus Nilsson tar i en artikel i Aftonbladet Kultur upp några exempel som David Ericsson, Aino Trosell och Kjell Eriksson, förutom den självklare Henning Mankell som alla känner till.

Magnus Nilsson tipsar också om att det i USA finns flera deckarförfattare som är radikala författare som skriver spänningsromaner om fackliga frågor:

Nyligen presenterade John P. Beck från Michigan State Universty en bibliografi över Contemporary Labor Mysteries som förtecknade inte mindre än 28 verk skrivna mellan 1982 och 2010. Ett av de flitigast förekommande namnen i denna bibliografi är Timothy Sheard, som hittills publicerat fyra deckare om den fackliga förtroendemannen Lenny Moss: This Wont Hurt A Bit (2001), Some Cuts Never Heal (2002), A Race Against Death (2006) och Slim To None (2010).

Timothy Sheard alltså, en namn att lägga på mnnet. Ska gå till biblioteket och se om jag hittar någon bok av honom. Och så ska jag förstår försöka få tag på någon mer bok av Sara Paretsky.

Utsåld
Sara Paretsky
917037385X

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Stadsmissionen ber Norge om bistånd för att lösa kris i Sverige

by


Ett viktigt pressmeddelande vidarebefordras:

Begäran om norskt bistånd ska uppmärksamma ohållbar situation för Sveriges hemlösa
– Reklamfilm lyfter brister i svensk hemlöshetspolitik för politiker, näringsliv och allmänhet

Idag börjar en ny reklamfilm, med Stockholms Stadsmissions som avsändare, att sändas i alla kommersiella tv-kanaler. Filmen ska uppmärksamma att de politiska insatser som görs för Sveriges hemlösa inte räcker till. I filmen, precis som i verkligheten, skickas ett brev till Norges statsminister, Jens Stoltenberg, med en begäran om ett bistånd på 300 miljoner kronor, för att utveckla projektet Bostad Först och komma till rätta med hemlöshetsproblematiken.

– I början av juni offentliggjorde vi för första gången rapporten ”Hemlös 2010” som kritiskt granskar det offentliga Sveriges insatser mot hemlöshet under det senaste decenniet. Parallellt med tv-kampanjen arbetar vi opinionsbildande i andra kanaler för att lyfta situationen för Sveriges hemlösa, säger Yvonne Borg, kommunikations- och insamlingschef på Stockholms Stadsmission.

Stockholms Stadsmissions ”Hemlös 2010”-rapport visar att de politiska åtgärder som har vidtagits för att minska hemlösheten i Sverige det senaste decenniet inte har gett något resultat, framför allt eftersom politiker har prioriterat kortsiktiga lösningar, till exempel härbärgen och akutboenden.

Bistånd från norska staten öronmärkt för att utveckla modellen Bostad Först
Kärnan i kampanjen bygger på att Stockholms Stadsmissions kommunikations- och insamlingschef skickar ett brev till Norges statsminister, Jens Stoltenberg, med en begäran om 300 miljoner kronor för att påbörja arbetet med att minska antalet människor i hemlöshet. Pengarna är öronmärkta för att utveckla Bostad Först, en bostadsmodell som är ny för Sverige och utgår från att ett permanent boende är en mänsklig rättighet som inte ska villkoras. Istället erbjuds frivilligt stöd i egna bostaden.

– Norge tillämpar modellen Bostad Först för att minska hemlösheten. Modellen kommer från USA och har rönt stor framgång. Vi har påbörjat ett projekt i Stockholm, tillsammans med Stockholms Stad, för att utvärdera modellen. Pengarna hade möjliggjort en utveckling av projektet i Sverige. Hemlösheten går att bryta med en fungerande politik, säger Yvonne Borg.

Kampanjen startar idag den 19 juli och visas i alla kommersiella tv-kanaler; TV3, TV4 och Kanal 5 under hela juli.

En kopia av brevet som skickades finns bifogat och både brevet och filmen finns för nedladdning på Stockholms Stadsmissions hemsida www.stadsmissionen.se.

Begäran om norskt bistånd ska uppmärksamma ohållbar situation för Sveriges hemlösa from Stockholms Stadsmission on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nu blir kulturen en valfråga på allvar – äntligen

by


De rödgröna vill satsa rejält på kulturen.
I ett gemensam utspel på fredagen lovade de minst en miljard i satsning på kulturen under nästa mandatperiod.

De rödgröna partiledarna påpekade:

Kulturfrågorna prioriteras på riktigt i budgeten och kulturen lyfts upp som en viktig fråga, inte bara i form av välvilliga men tomma ord.

Mer om Kulturlyftet på Den rödgröna bloggen:

• Kultur på ett klick – en satsning på digitalisering.
• Öppna museerna och sprid samlingarna.
• Barnkulturlyft. En maxtaxa införs i musik- och kulturskolan.
• Läsfrämjande insatser till läsovana.
• Nytt populärkulturcentrum för film, musik, dataspel, serietecknande.
• Satsning på svensk film med inriktning på ett nytt filmavtal 2012.
• Jobb och utveckling för kulturskaparna

Detta är en start. Kulturen är viktig av så många skäl.

Den skapar jobb. Den utvecklar entreprenörskap. Tänk bara hur mycket Milleniumfilmerna dragit in.

Viktig för demokratin. Kulturen utvecklar människor, ger oss redskap för att uttrycka oss , delta i samhällsdebatten.

Kulturen är viktig av en mängd skäl, men mest av allt för sin egen skull. Kulturen ger oss inblickar i hur andra människor lever, känner och tänker och den ger oss redskap att förstå oss själva och den ställer de existensiella frågorna.

Utan kultur skulle livet vara hur trist och meningslöst som helst.

Därför är kulturen det viktigaste av allt.

Det märks dock att de stora kvällstidningarna inte alls har någon känsla för detta. Hittills är det bara Svenska Dagbladet som tycker kulturen är viktig och rapporterar om det rödgröna utspelet:

De rödgröna partierna satsar på ett kulturlyft i valrörelsen. Partierna vill ha gratis entréer på landets museer och skapa ett nytt populärkulturcentrum. Dessutom lovar partierna maxtaxa för musik- och kulturskolor.

Maxtaxa är viktig. Runt om i landet höjs avgifter till musikskolor och kulturskolor, det är många barn vars föräldrar inte har råd att betala avgifterna.

Här är de rödgrönas överenskommelse inom kulturpolitiken – som pdf.

Peter Högberg har bloggat om kulturuppgörelsen och Anna Vikström skriver:

Detta var verkligen en välkommen satsning. Jag har tidigare skrivi ti ”frågor och svar”här på bloggen om att jag vill ha en satsning på kulturen liknande den i Norge – en kulturmiljard. Fantastiskt roligt att det blir verklighet. Det kommer också att leda till fler jobb.

Claes Krantz har också skrivit om uppgörelsen och där finns flera bilder från pressträffen också.

Foto: Lena Dahlström

——

Dagens Nyheter föredrar att rapportera om högerregeringens Kulturbrygga och att ifrågasätta att Margot Wallström hade rätt att delta i torgmöte med Mona Sahlin.

Relaterat: Dagens Nyheter, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Försäkringskassans övergrepp en följd av högerpolitiken

by


Försäkringskassans övergrepp är en följd av högerpolitiken.
Försäkringskassan, är det en myndighet som är till för att trampa på de som ligger?

Ur Dagens Nyheter:

Han har inga armar, inga ben. Han är beroende av stöd dygnets alla vakna timmar. Ändå måste han – genom att berätta hur lång tid varje toalettbesök tar – försvara sitt behov av personlig assistans.

Om och om igen får vi höra om liknande fall där myndigheten Försäkringskassan begår övergrepp mot människor.

Det är inte konstigt att det blir så. Redan i det vardagliga vanligaste uppdraget har Försäkringskassan tagit på sig en attityd där dess tjänstemän ser ner på den som drabbats av sjukdom.
Om du blir sjuk mer än två veckor och ska få ersättning från Försäkringskassan dröjer det minst 30 dagar från det att du varit sjuk mer än två veckor innan du får ersättning från Försäkringskassan.
Men hyran och andra räkningar kan inte vänta.
Den som inte tillhör den besuttna klassen har inte alltid tillräckligt med pengar undansatta för att betala räkningar.
Så inte nog med att du är sjuk, du riskerar att få betalningsanmärkningar.

Dessutom: det sjukaste av allt: Försäkringskassan kan neka en sjuk sjukpeng. Trots att människan som drabbats av sjukdom varit hos läkare, blivit bedömd och fått sjukintyg har alltså Försäkringskassan mandat att vägra dessa människor ersättning. Det är helt oförenligt med en välfärdsstat.
Det är odemokratiskt och det är ovärdigt ett samhälle som vill vara civiliserat.

Detta är dock en helt naturlig följd av den politik som högerregeringen så tydligt propagerar för. Arbetslinjen styr överallt. Den som blir för gammal, för sjuk, för handikappad ska betala högre skatt för han/hon tillför inte samhället något längre.
Det är Reinfeldts linje. Så klart att Försäkringskassan då tycker sig fått mandat att trampa på de som blivit sjuka och inte är arbetsföra.

Vi behöver en ny politik om Försäkringskassan.
Vi betalar skatt och en del av dessa pengar går till Försäkringskassan. Den dag vi blir sjuka längre än två veckor ska vi veta att vi får ersättning.
Vi betalar också skatt för att vi vill ha ett samhälle där människors liv inte ska slås i bitar om de drabbas av sjukdomar och olyckor.
Försäkringskassan är till för att förvalta detta, för att människor som drabbas ska få sjukpeng.

Försäkringskassan skyller förstås alltid ifrån sig och skyller på politikerna, varje gång deras övergrepp kommer fram i medier:

Allt fler förlorar rätten till personlig assistans. Förklaringen är att rättspraxis har förändrats. Vid Försäkringskassan förstår man de drabbades oro – men påpekar att man bara följer regelverket.

Vi behöver en ny politik som tydligt och klart säger ifrån att Försäkringskassan uppdrag är att underlätta för alla som drabbas av sjukdom och olyckor.
De ska betala ut ersättning betydligt snabbare och de ska inte ha rätt att neka ersättning.
Och den handläggare som tar beslut om att neka sjuka ersättning ska kunna bli anmäld och få ta konsekvenser av sin brist på medkänsla.

Uppdraget för Försäkringskassan ska vara ett stöd för de sjuka – inte att slå sönder ännu mer i deras liv.

Kristdemokraternas Göran Hägglund skrev i SVD häromdagen att myndigheter som inte klarar sina uppdrag – som att ordna dagisplats eller betala ut sjukpeng inom en viss tid, bör åläggas att betala extra ersättning för att kompensera de enskilda som drabbas.

Exakt. Myndigheterna är till för medborgarna och inte för att vara ytterligare en sten på börda. Men när kristdemokraternas ledare tar upp det blir det inte trovärdigt, eftersom deras politik i högerregeringen lagt grunden för Försäkringskassan rätt att neka människor det de har rätt till.

Alltid rött, alltid rätt har också bloggat om detta.

—-

Roger Jönsson och Martin Moberg berättar om ett annat fall där människor kommer i kläm på grund av högerns förändringar och åtstramningar av välfärdssystemen:
Från Ystads Allehanda:

En allvarlig stroke förändrade livet och satte käppar i hjulet för hennes studier. I sex år har 29-åriga Anette Mattsson hämtat ut medicin i Skurup.

Men när apoteket bytte ägare vägrades hon sina livsviktiga mediciner. Den nya apo-tekskedjan Medstop hänvisar till betalningsanmärkningar hos CSN.

—-
Vi behöver en ny politik där också den som drabbas av sjukdom, handikapp och olyckor bemöts med respekt.
Vem som helst kan drabbas av sjukdom och olyckor. Den som har stora tillgångar kanske tror att han/hon klarar sig ändå. Men vill vi ha ett samhälle där bara de välbärgade har ett värdigt liv om de drabbas av sjukdom?

Tips: Björn Häll-Kellerman bloggar om hur det är att vara handikappad.

Relaterat:
Dagens Nyheter och tankar om detta hos Alltid rött, alltid rätt.

Veronica Palm med en rapport från ett kallt Sverige, Jens Holm om dyrare och sämre, Peter Högberg om markant dyrare kostnader vid privatisering än egen drift, Alliansfritt Sverige om JO-kritik mot privatiseringen av Tibble gymnasium.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,