För ett år sedan var jag hemma hos en familj. De hade bakat en slags kaka med spenat i. En specialitet från deras område i världen. Familjen har sina rötter utanför Sverige och bor nu i ett område där 95 procent av invånarna har sina rötter utanför Europa.
De var fest. Mamman i familjen hade fått ett deltidsjobb på en förskola och pappan jobbade som diskare på en restaurang. Nu skulle de fira för de äntligen hade råd att teckna Fackets barnförsäkring för sina två barn: 20 kronor i månaden.
Jag kom dit rätt stressad, hade varit på en IT-konferens tillsammans med en mängd andra sociala medier-nördar. Två av dessa sociala medie-kollegor diskuterade huruvida de skulle låta sina barn få byta sin gamla version av iphone direkt när den nya versionen kom eller inte.
Jo, det råder stora klyftor i samhället och hur barnen växer upp är väldigt olika.
För ett tag sedan gick en tioåring jag känner en promenad under skolidrotten. Han hade en mp3-spelare runt halsen, som han hade sparat ihop till med sina fickpengar. En moped kom förbi med två ungdomar på. De körde förbi tioåringen och ryckte åt sig mp3-spelaren och for iväg.
Tioåringen blev ledsen och gick till polisen och anmälde stölden. Han hade ju sett vilka de var som tog den dessutom. Men poliserna bara skrattade.
Jag är helt övertygad om att stora ekonomiska klyftor i ett samhälle är dåligt för alla. Problemet är inte att några eller en liten klick har det extremt bra. Problemet är hur stora klyftorna är och hur dåligt de sämst lottade har det.
De sämst lottade har inte bara det sämre ekonomiskt utan de får sämre bemötande inom sjukvård, de har mindre frihet och de övervakas mer. Om det handlar om grupper som är arbetslösa, sjukskrivna eller pensionärer betalar de dessutom högre del av sin lilla inkomst i skatt än den högavlönade gör. Det är så kallad moderat rättvisa.
Niclas Ericsson på DN:s ledarredaktion sveper över detta i en hånfull signerad artikel. Han skriver bland annat:
Socialstyrelsens statistik över absolut fattigdom bland barn visar entydigt att den har minskat. 2002 levde 10,8 procent i åldersgruppen 0–19 år i absolut fattigdom. 2008 var siffran 6,9 procent. Absolut fattigdom innebär att leva under socialbidragsnormen. Andelen barn vars familjer får socialbidrag har också minskat, från 8,8 procent 2002 till 7,1 procent 2008.
Siffror kan vridas till som de passar. Men även om det ”bara” är 7.1 procent av andelen barn som lever i familjen med socialbidrag är det 7,1 procent för många, egentligen.
Att växa upp i en familj där alla utgifter i en familj ska granskas och godkännas av en kommunal tjänsteman är förnedrande i de flesta fall.
Människor har en tendens att se vad de vill se, eller rättare sagt att blunda för vad de inte vill inse. I alla fall den som sitter på en grön kvist och vet att han/hon tillhör de grupper i samhället som är starka nog att roffa åt sig.
Det finns en stor grupp med sämre självförtroende och som inte vågar ta för sig.
I ett bra samhälle skulle inte ledarskribenterna på landets största morgontidning spendera artiklar på att förneka barnfattigdomen. Men nu lever vi inte i ett bra samhälle utan vi lever i en tid och i ett samhälle där den som är frisk, stark och har vassa armbågar hyllas.
Om herrarna och damerna på DN:s ledarredaktion ville skulle jag kunna ta med dem på en guidetur i de kvarter där jag bor och där skulle de få möta barnen som lever i fattigdom: få se dem i verkligheten, skaka hand med dem, se dem i ögonen.
De finns.
Att överhuvudtaget ödsla tid på att förneka eller förminska detta är oanständigt. DN:s ledare briljerar i konsten att blunda för verkligheten.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, politik, samhälle, barnfattigdom, rödgröna
Jag måste påpeka att arbetslösa, bidragstagare och pensionärer inte betalar en högre andel av sin inkomst i skatt än den högavlönade utan bara högre andel av sin inkomst i skatt jämfört med den med samma lön.
En högavlönad betalar både värnskatt och en extra värnskatt, vilket vida överstiger jobbskatteavdraget.