Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Stolarna på Dramaten – änligen absurd teater på scen

by

Stolarna
Av Eugène Ionesco
Regi Tobias Theorell
Översättning Sven Åke Heed
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljusdesign Torben Lendorph
Peruk och mask EvaMaria Holm
Premiär: 11 oktober 2018, Målarsalen, Dramaaten

Stolarna av Ionesco räknas till den absurda teatern. Det känns bra, starkt och befriande med en scenuppsättning av ett av dessa klassiska absurda draman. I regi av Tobias Theorell och med Johan Ulveson och Kicki Bramberg i rollerna är det en föreställning med oändligt många nivåer och möjligheter att tolka vad som händer, eller inte händer. De två äldre personerna, en man och en kvinna, som varit gifta i 75 år, säger de. Precis som allt som sägs kan vi fundera på hur realistiskt det är och vad det egentligen betyder. Gifta i 75 år? Då bör de vara drygt 85 år, kanske närmare 90 år.

Det realistiska har ingen betydelse i en bra absurd pjäs. Den handlar om annat än realism. Regissören Tobias Theorell säger om pjäsen: Pjäsen är ju helt skoningslös. När den skrevs 1952 var den ju också formmässigt radikal, idag slåss vi mer med att arbeta emot den formen. Som text är den helt illusionslös. den visar inte världen som den borde vra, utan som den i värsta fall är. Som vår värsta mardröm i våra svartaste stunder.

Som allt på scen och absurdism i synnerhet är detta öppet till tolkning. Jag ser den inte som en värsta mardröm. Jag ser den som en drift med mycket av det sociala spelet. Jag gillar absurd teater när den är så bra som Ionescos Stolarna, för den kan tala till mig med flera lager, flera nivåer.

Handlingen utspelar sig i ett rum med en äldre gubbe och gumma. De samtalar, både realistiskt och orealistiskt. Samma sak upprepas om och om igen. Det är egentligen inte så orealistiskt. Om vi sätter och och koncentrerar oss på att lyssna på hur människor pratar med varandra kan vi känna igen det som sägs på scen. Så absurd är den vanliga realistiska tillvaron om vi ser på den utan illusioner.

Gubben och gumman sitter och pratar. Efter en stund börjar det komma gäster. Gubben har nämligen bjudit in den ena framstående gäster efter den andra, han ska äntligen föra fram sitt budskap. Han har ett budskap till världen. Denna illusion är väl ännu mer aktuell i dagens värld: tror att vi har något budskap, ett uppdrag, att utföra i och för världen.

En pjäs som Stolarna kräver sina skådespelare. Den kräver sådana erfarna skådespelare som just Johan Ulveson och Kicki Bramberg, två skådespelare som har ett brett register och både kan spela komedi och tragedi, för det är vad Stolarna är för mig: en komisk tragedi eller tragisk komedi.

Är gästerna imaginära? Det är ett sätt att se pjäsen. Ett annat sätt är att se den som en skildring av hur upplevelserna av alla dessa möten går till, alla dessa ytliga samtal, alla dessa meningslösa utbyten av ord. Eller meningslösa? Meningslösa för vem? Hur farsartade är många sociala sammanhang egentligen?

Dramaten berättar på hemsidan om uppsättningen:
Ionesco själv kallade Stolarna för en tragisk fars. Det är en av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern. Den har satts upp på Dramaten tidigare, då i regi av Alf Sjöberg och Allan Edwall och Gertrud Fridh i rollerna som Gubben och Gumman. I all sin absurdism behandlar den djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Regisserar gör Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina på Dramatens stora scen förra året. Tidigare har han bl.a. regisserat Figaros Bröllop och De stora vidderna på Dramaten.

Den kan handla om att ställa sig frågan om vad som är värt att leva för. Den kan handla om minnen av livet som varit. Den är både komisk, absurd, sorglig och berörande. Den rör vid flera nivåer av vårt medvetande och undermedvetna och övermedvetna.

På wikipedia om Ionesco: Ionesco utgår i sitt författarskap från att den mänskliga tillvaron är i grunden orimlig och att språket som meddelelsemedel också är absurt. Handlingen och dialogen i hans skådespel är nonsenspräglade, verklighetens orsakssammanhang och logikens lagar har upphävts. Bakom en grotesk komik finns ångest och dödsmedvetande.

Hans pjäser blandar ofta rent vardagliga situationer med overkliga, drömliknande inslag. Bland hans pjäser återfinns förutom Den skalliga primadonnan också Stolarna, Lektionen och Noshörningen.

Sedan den 16 februari 1957 har pjäserna Den skalliga primadonnan och Lektionen (La Leçon) spelats varje dag på teatern La Huchette i Paris.

I rollerna: Kicki Bramberg och Johan Ulveson

Teaterkritik: Apologia

by


Foto: Viktor Kjellberg

Apologia
Av Alexi Kaye Campbell
Regi Maria Löfgren
Scenografi Pia Wiik
Koreografi Dorte Olesen
Kostym Maria Felldin Almgren
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Mask Rebecca Afzelius
Översättning Joachim Siegård
Premiär på Playhouse teater 6 oktober 2018

Vad hände med de unga arga som 1968 ville förändra världen? Apologia av Alexi Kaye Campbell låter en kvinna från den perioden göra upp med sina vuxna söner och deras flickvänner. Det är ett möte mellan olika generationer som det sprakar kring. Det är roligt och det är tankeväckande och det är sorgligt samtidigt och vi känner tidens obevekliga vingar. Ingenting förblivit någonsin som det alltid har varit.

Dramat som är lite drygt två och en halv timme (med en liten paus) handlar både om ideologier och inställningar till livet och livets mening som möts men också om föräldraskap och barn. Hur ansvariga är föräldrar för hur barnen mår som vuxna? Bitvis är det så tydligt hur svårt människor har för att lyssna på andra, hur människorna pratar förbi varandra.

I centrum för pjäsen står Kristin Miller (som spelas av Marika Lindström) som är en gammal vänsterikon och konsthistoriker. Hon vet allt bäst. Hennes besvikelse är stor över att den ena sonen, Peter (spelas av Jonas Kruse) jobbar inom bankväsendet och dessutom jobbar han internationellt. Han är enligt mammans marxistiska samhällssyn en tärande som lever på andras arbete.

Scenen domineras av ett långbord. Där ska nämligen dukas upp till födelsedagsfirande. Kristin fyller år och båda sönerna ska komma med sina flickvänner. När det gäller Peters flickvän, Trudi (spelas av Frida Hallgren) är det första gången Kristin träffar henne. Trudi är en pigg, positiv ung kvinna fylld av förväntan och rent av är hon uppspelt av att få träffa den berömda Kristin. Det är ett möte som blir väldigt intressant, en bit in i pjäsen avslöjas att Trudi och Peter träffades på ett bönemöte, i en kristen församling. Kristin blir lätt chockad: hennes ena son fast i religiositet? Fast ännu värre tycker Kristin det är med Claire (spelas av Cecilia Frode), flickvän till Simon, den andre sonen. Claire är skådespelerska och tjänar bra på en roll i vad Kristin kallar en såpa. Om det är en såpa eller en tv-serie av kvalitet, det får vi nog bestämma själva hur vi vill tolka.

Kristin är en kvinna med hårda principer och som visar upp en självsäker yta av att hon vet allt bäst och hon tvekar inte att hacka på och förakta andra människor. Sönerna är uppfyllda av självömkan över sin uppväxt, över att mamman inte tog hand om dem efter skilsmässan med deras pappa. Föreställningen styrka är att den inte ger oss svaren utan presenterar alla dessa olika sätt som människor tar till sig tillvaron.

En viktig aspekt som dock inte finns mer är klassperspektivet. Kristin Miller och samtliga karaktärer tillhör en välbärgad övre medelklass. Yngste sonen Simon tycks ha gått utan arbete väldigt långe medan han försöker skriva sin stora roman. Det är ett liv som är fjärran för den arbetarklass som Kristins marxistiska ideal. Den enda som tycks ha en aning om hur det är att leva fattig är Claire, sonens Simons flickvän. Claire som tjänar bra för tillfället och kan betala 700 pund för en klänning har växt upp under fattiga och utsatta förhållande.

Den sjätte karaktären på scen är Henry (spelas av Donald Högberg) som är en homosexuell man och nära vän till Kristin redan från tiden kring 1968. Han var med på tiden då det begav sig och är fortfarande, precis som Kristin, aktiv med att demonstrera och rädda världen.

Samtliga skådespelare är duktiga och en extra eloge för Marika Lindström om fick hoppa in bara några veckor före premiär då Eva-Britt Strandberg som skulle haft rollen blev sjukskriven.

Uppsättningen är snyggt gjord med massor av musik från sextio- och sjuttiotalet och ämnet om vuxna söner och deras relation till sin mamma har många intressanta underteman. Inget är bara svart eller vitt, ingen är bara god eller bara ond, de är alla mänskliga.

Medverkande:
Marika Lindström, Frida Hallgren, Cecilia Frode,
Jonas Kruse, Jonathan Silén, Donald Högberg

Teaterkritik: Snövit på Kulturhuset Stadsteatern

by

Snövit
Av Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Mask Maria Lindstedt
Musikarrangemang Jeanett Albeck
Ljud Johan Ehn och Camilla Näsström
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, stora scenen 28 september 2018

En Snövit som du förmodligen aldrig sett henne tidigare, en Snövit långt från Disneys tolkning av Grimms klassiska saga om prinsessan som hamnar hos sju dvärgar.

På en enkel scen med sju sängar möter vi först de sju dvärgarna, Butter som käkar piller mot ångest och depressioner, Prosit som har problem med luftvägarna och Trötter som slänger i sig sömnpiller. De har fått hittat en låda i gruvan och inne i lådan ligger en ung kvinna. När dvärgarna aldrig öppnar lådan tar Snövit tar i det hela och sparkar upp lådan, kliver ur och tar kommando över dvärgarna. Snövit kan en hel del kampsporter och hon vet hur det mesta ska vara.

Föreställningen är rolig, knäpp och absurd. Att använda en klassisk saga som alla känner väl till och vrida på den, tolka om och göra det extra absurt är ett grepp som fungerar bra för att locka skratt. Och med en lång rad duktiga skådespelare blir det roligt. Men inte bara. Ibland är det lite obehagligt. Snövit är en ung kvinna, en prinsessa, som farit illa. Hennes mamma har tappat henne på blod för att smörja in sig i det för att bli vacker medan hennes pappa ägnat sig åt alkohol och knark. Det är med kluvna känslor jag ser hur de övergrepp hon utsatts för försvinner genom att publiken skrattar åt dem. Det är lite svårt med humor och komedi. Att omtolka en klassisk saga gör ju att vi som publik skrattar åt själva omtolkningarna också.

På hemsidan beskrivs föreställningen som en lek med de dramatiska förväntningarna, en skruvad komedi – så långt från Disney man kan komma. Radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller begår ett underbart lustmord på sagan om Snövit som vi känner den.

Jo det är ett lustigt lustmord. Absolut. Och föreställningen var utsåld en bra bit in i november redan före premiär. Snacka om en populär samling skådespelare och höga förväntningar bland publiken. På premiären fick de stående ovationer av nästan alla i publiken.

Men det är inte bara en underhållande komedi, föreställningen sätter fingret på delar av #metoo-rörelsen. Snövit har utsatts för övergrepp under sin uppväxt och när hon kommer till dvärgarna kräver hon att de blir könlösa, för att hon ska bli trygg. Hon begår en form av övergrepp på dem – medan de sedan till slut trots allt tar sig ur det oskadda och låser in henne igen.

Regissören vill helt klart säga något om gäng med grabbar, om pojk-klubbar, om män i en flock. I programmet skriver Hanna Nordenhök, författare och kritiker, om grabbarna i ett gäng att de vet att när flickan tystats kan de få tillbaka de mansröster hon tog bort. De kan lyssna på en gapig flicka i en låda i en stund, men när non gör över gränsen för det tolerabla hjälps de åt att ge henne av det förgiftade äpplet.

I rollerna:
Snövit 21 år Maja Rung
Blyger 436 år Sten Ljunggren
Butter 429 år Lennart Jähkel
Glader 427 år Ole Forsberg
Kloker 439 år Göran Ragnerstam
Prosit 432 år Fredrik Zetterström
Toker 434 år Sven Ahlström
Trötter 435 år Niklas Falk

Teaterkritik: Kom igen, Caritha! – en existentiell show om livet som det blev: Livsbejakande ålderskomplex som rustar dig till att tacka för ditt liv omedelbart

by

Kom igen, Caritha! – en existentiell show om livet som det blev
Regi Malin Morgan
Manus Lotta Erikson
Musik Peter Reynolds
Teknik & Ljus Rickard Folke
Kostym Ninni Hasselberg
Ljuddesign Klara Erikson
Teater Barbara
Urpremiär 14 september 2018
Föreställning som recenseras: 28 september 2018

Det är få saker vi människor kan vara helt säkra på här i livet. Jag vill inte vara en ”party pooper” men det är i alla fall säkert att vi blir äldre med tiden och en dag ska vi dö. För ju närmare vi kommer den där livslinjen som kallas livets slut, desto mer aktuellt blir det att lägga i hop pusslet och se om bitarna går ihop och bildar tydliga mönster. Det är inte konstigt att det finns livskriser som gång på gång påminner oss om att, jajamensan snart är det nog dags att sätta näsan i vädret och säga hejdå och goodbye.

Rollkaraktären Caritha sitter i sin lägenhet och gör sin enmansshow. Hon intervjuar sitt inre jag och försöker ställa både smarta frågor och komma med livsbejakande svar. För hur hon än vänder och vrider på sig, så betyder de dryga 50+ att ”nedräkningen har börjat”. Samtidigt slås ju karaktären av att trots att hon är i sin ålder så känns livet ändå som om kompassen är helt borta. För vad hände med alla drömmar om livet och de meningar man trodde att man skulle stöta på?

Föreställningen ger ett trovärdigt försök att bejaka det som en medelålders kvinna kan stå inför. Inledningsvis förbereds publiken dessutom på att frågor kommer att ställas till oss under kvällen. Dessa styrda uttalanden får vi reagera hur vi vill på d.v.s det finns utrymme att tycka högt eller inte alls. Publiken är dock väldigt blygsam (tyvärr) och det kanske kan bero på att skådespelaren är ensam på scen, salongen liten och vi känner oss redan väldigt intima med varandra på gott och ont. Kanske hade publiken kunnat uppmuntras att ta en större del av svaren? Eller så fanns det en poäng i tystnaden som blev efter de obesvarade frågorna? Panik över tystnaden och frånvarande av integration satt mer hos mig än hos skådespelaren på scen ska tilläggas.
Caritha söker fakta i kampen mot klockan och åldrandet. Kunskap kanske kan stoppa den vardagliga tristessen och pressen över att man aldrig blev den där läkaren i Afrika eller den där upptäcktsresande i Brasilien? För en sak är säker om livet, ”det blir sällan som du vill”.

Jingrot lyckas genom sin energi att ge Caritha både det lugn och den panik som rollkaraktären behöver för att verka trovärdig i sin tolkning. Det finns ju bra dagar och mindre bra dagar och ingen människa är enbart det ena i en pågående utvecklingsprocess. Det är också glädjande att nivåer av självkritik och ironi finns hos karaktär och skådespelare som gör att man måste skratta åt sig själv och andra, ”risken är att jag hinner dö innan mitt liv blir spännande”.

När Caritha berättar om sin cancersjuka vän och hur livet verkligen kan utveckla sig, får varje åldersnojig åhörare en stor knäpp på näsan. För i den villervalla vi har som kallas livets vedervärdig så är döden från den betydligt mer hemskt än att faktiskt bli gammal och gråare. Det finns verkligen ett budskap där som skriker att vi ska vara otroligt glada och tacksamma för det liv vi har fått och kan få lov att leva. Det är en gåva och en nåd.

På väggen på scen finns två vita linjer ritade/tejpade. Dit går Caritha vid flera tillfällen. Det ser ut som om hon väntar vid en skiljeväg och att hon aldrig kommer förbi dem. Det ger känslan av att vi kanske inte måste komma vidare fullt så fort som vi förväntar oss. Livets mening går inte att stressa fram och om vi gör det glömmer vi att faktiskt njuta just nu. Caritha verkar trots sina beskymer ganska nöjd med att inte veta allt och ändå trampa på. Livet går inte att fly oavsett innehåll och faktum kvarstår , ”det finns ingen ålder jag vill ha tillbaka”

På scen Carina Jingrot

Teaterkritik: Den fria viljan på Uppsala Stadsteater – Lekfullt om ansvar, med underliggande skärpa

by

Den fria viljan
Manus, musik och regi: Erik Gedeon
Premiär 23 september 2018 på Uppsala Stadsteater

Den fria viljan handlar, likt titeln antyder, om huruvida människor verkligen har fri vilja; om vi i själva verket väljer någonting av vad vi gör eller om vi tvärtom handlar som vi gör enbart på grund av den speciella kombination av gener och miljö som varje människa växer upp med.

I pjäsen möter vi Sam, Lindgren och Claire. De jobbar alla på en teater och Claire har fått chansen att för första gången regissera ett verk, med de två förstnämnda i rollerna. I pjäsen spelar Sam en rånmördare i polisens (Lindgrens) förhörsrum. Sam har precis torterat och rånat ett äldre par och på vägen därifrån skjuter han en tioårig flicka som säljer majblommor, lite bara för att. Pjäsen går bra till en början, till dess att Sam går på en föreläsning om fri vilja av en halvgalen hjärnforskare, som hävdar att jaget i själva verket inte finns, utan att allting är verket av våra hjärnor. Det finns ingen cartesiansk teater! – hävdar hon bestämt och sticker hål på Sams bild av vad personlighet och själ är. Sam lämnar denna föreläsning som en ihålig, förvirrad människa efter att just ha fått hela sin verklighetsuppfattning rubbad. Einstein menade att framtiden redan är skriven, berättar hjärnforskaren.

Väl tillbaka på teatern har Sam svårt att gå in i sin roll som rånmördare. Tankar om fri vilja och ansvar plågar honom. Om alla människor enbart styrs av sitt arv och miljön de växer upp i, och om framtiden redan är skriven, då finns ju inte fri vilja? Och om allting redan är predestinerat av opåverkbara faktorer, då kan ju ingen hållas ansvarig för sina handlingar? Då är man ju bara ett offer av sina gener och miljön man växer upp i, av vilka inget ju går att påverka av en själv! Tankarna tär på honom och han börjar sympatisera med sin rånmördare. Det är ju inte hans fel att han föddes med sina gener och i den miljön han växte upp i! Således är det heller inte hans fel att han skjuter flickan med majblomman i huvudet! Han är ju bara ett offer för sina gener och sin miljö! Och denna tanke är kanske jobbigast av alla; om Sam själv hade fötts med rånmördarens gener och i den miljö han växte upp i, då hade han ju själv blivit rånmördare! Då hade han torterat det gamla paret för att få koden till kassaskåpet, då hade han skjutit flickan med majblommorna i huvudet! Ingen kan hållas ansvariga för sina handlingar! Allting är förutbestämt! Ingenting spelar någon roll! Personlighet existerar inte!

Sams plötsliga livskris leder emellertid till stora problem för pjäsens fortskridande. Han är omöjlig, han samarbetar inte och Claire håller på att bli galen. Om du på allvar menar att ingen kan hållas ansvarig för sina handlingar, då är jag väldigt intresserad av att veta vad du hade sagt till Adolf Hitler! – säger hon. Detta får Sam att bli arg. Varför måste Hitler alltid blandas med i alla diskussioner? – säger han och satiriserar den populärkulturella användningen av den tyske diktatorn som all ondska representerad. Detta leder också oväntat till Adolf Hitlers uppdykande på scenen, i bisarra musikalscener sjunger han fram att fri vilja visst existerar.

Den fria viljan är en vass pjäs, och väldigt rolig. Vändningarna är snabba och oväntade och publiken lockas till skratt av den galna hjärnforskaren, Sams dominanta psykoterapeut, Edda, och Adolf Hitler som rappar tillsammans med en skådespelare som sitter nästan hela första akten bland publiken, för att sedan ställa sig upp och ”klaga” över det han inte gillar i pjäsen. Erik Gedeon leker med intressanta filosofiska resonemang om fri vilja och ansvar och om teater och skådespel i allmänhet, både på scen och i verkligheten. Som en satir kring detta låter han sina skådespelare vara medvetna om sin egen intradieges, så teaterchefen har inget namn? – frågar sig Claire sarkastiskt när hon för femte gången haft ett telefonsamtal med sin anonyma arbetsgivare som ständigt går under benämningen ”teaterchefen”.

Pjäsen håller sig på banan, men är i flera fall nära att spåra ur. All humor går nästan över i ren fars ibland, och det är med nöd och näppe som det inte gör att pjäsen tappar greppet om underlaget. Men omfånget i manusets innehåll är sannerligen imponerande och blandningen mellan komedi och seriösa filosofiska diskussioner är skickligt avvägd. Det är med en blandning av komisk lättja och djupgående funderingar man lämnar salongen efteråt.