Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Förkunnaren av Unni Drougge: rolig men rejält överdriven

by

Titel: Förkunnaren
Författare: Unni Drougge
Förlag: Massolit Förlag
Serie: Berit Hård 2
Utgiven: 201111
ISBN10: 9186649191
ISBN13: 9789186649197

”Förkunnaren” är den andra boken i en planerad serie med tre delar om Berit Hård, en överviktig journalist som är förtjust i att dra hem unga män för en natt med sex. Berit Hård är en riktig antihjälte: hon gillar mat och skäms inte för att det gör henne rätt överviktig, hon kan inte hymla och vara diplomatisk och har därför svårt att få bra journalistjobb. Dessutom är hon helt fri från skamkänslor kring sex, hon raggar upp män enbart för att ha sex med dem, hon vill inte ha någon längre djupare relation. Hon är nog Unni Drougges sätt att ironisera med Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon.

”Förkunnaren” handlar hur Berit Hård blivit arbetslös och först råkar ut på en riktig parodi till jobbcoach men sedan räddas från arbetsförmedlingens kurs om att lära sig tänka positivt genom att hon får jobb på en reklambyrå som drivs av hennes gamla vän Stina Strid. Där får Berit Hård ansvaret för att skapa PR för artisten Lotuz Love, som är en ordentligt överdriven drift av Thomas DiLeva.

En massa konstigheter inträffar. Stina Strid säljer PR-byrån till Miranda Ottosdotter, Berit Hård gör succé på byrån mot sin vilja och byrån får dessutom Socialdemokraterna som kund. Byrån ska hjälpa Socialdemokraterna att skapa en image som gör dem pupulärare. Ovanpå allt visar det sig att Magnus jobbar på byrån. Magnus som är ett av de bästa ligg Berit Hård haft, eftersom han har så stor kuk. Men han råkar vara tillsammans med byråns nya ägare, Miranda.

Onda saker sker och så småningom också några mord. Det blir dock aldrig spännande, vi får redan tidigt i handlingen klart för oss vem som är ond.

Unni Drougge har ett rappt språk, det är rakt på rödbetan och inga underliggande djupare betydelser, inga språkliga experiment med rytm och formuleringar. Det gör inget när det det en sådan här typ av berättelse. Berättelsens främsta syfte verkar vara att driva med en mängd samhällsfenomen och framför allt att visa upp en negativ bild av Thomas DiLeva. Även om det inte är han har Lotuz Love alldeles för många likheter med honom för att en läsare ska kunna blunda för det.

Flera saker är rejält överdrivna. När PR-byrån får Socialdemokraterna som kund kommer ett gäng ur högsta politiska ledningen till PR-byrån. Det är inte så det går till. Den politiska ledningen är inte inblandad i processen kring att upphandla en PR-byrå och det är informationsenheter som sköter allt sådant.

När Berit Hård går till arbetsförmedlingen tillhör hon AF Kultur, som jobbar med kulturarbetare, dit journalister räknas. Där möter hon en jobbcoach. Nu jobbar inte AF Kultur med jobbcoacher. Det är absolut bra att lyfta upp det många gånger löjliga fenomenet med jobbcoacher, men när det görs på ett sätt som i hög grad strider mot hur det fungerar i verkligheten faller udden av ironin.
En annan detalj som inte heller är trovärdig: PR-byråns nya ägare ger de anställda ingen lön under sommaren, med andra ord har byrån inget kollektivavtal. När det kommer fram i medier hoppar förstås Socialdemokraterna av från byrån. Nu är jag rätt säker på att Socialdemokraterna överhuvudtaget aldrig skulle knyta avtal med en byrå utan att kräva att den har kollektivavtal för de anställda. Inom LO råder i alla fall den bestämmelsen och jag har svårt att tänka mig att Socialdemokraterna gör annorlunda.

Unni Drougge har helt klart hämtat inspiration till flera av bokens karaktärer från verkligheten. Förutom Lotuz Love har vi Socialdemokraternas ministerämne Henrik som har många likheter med Thomas Bodström. Vi har PR-kvinnan Stina Strid som måste vara Mia Törnblom. Vi har Lotuz Loves flickvän och vi har hans son och hans före detta fru.
Samtidigt blandar Unni Drougge in verkliga personer och låter dem vara sig själva, som Leif GW Persson och den nu avlidne guru Sai Baba.

Hon driver framför allt väldigt mycket med religiösa människor som dras till österländska religioner och hon framställer dem som riktiga nötter. Boken är lättläst men för överdriven och då tappar den också stinget. Jag känner många som är seriöst intresserade av österländska filosofier och religioner, att dra alla över en kam och beskriva dem som fån gör att jag har svårt att skratta med. Medierapporteringen kring när Thomas DiLeva var misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän hade flera skumma delar. Själv har jag slutat att lyssna på hans musik sedan dess. Men i ”Förkunnaren” blir det för mycket: Lotuz Love drogar sin före detta fru med heroin, han kör in en kristallstav i rumpan på kvinnor, ligger med unga tjejer kors och tvärs och tillsammans med sin vakt har han gruppsex, han hypnotiserar en äldre kvinna till att försöka mörda, han planerar att offra människor på ett altare och han organiserar gemensamt massjälvmord och han mördar själv och han hjälper till att dölja guruns pedofila verksamhet och han skattefuskar. Det blir för mycket för att det ska bli trovärdigt och därmed faller det mesta.

En detalj gladde mig dock: Berit Hård lyssnar på hårdrock och bland annat lyssnar hon en del på brasiliansk hårdrock. Jag vet att en bloggbekant, Johnny Olosson på ”Enligt min Humla” kan en hel del om den musiken. Mycket riktigt. I eftertexten tackar Unni Drougge honom för hjälp att orientera sig i den brasilianska hårdrocken.

Om Unni Drougge hade dragit ner lite på farten och inte gjort Lotuz Love fullt så genomvidrig, då hade deckaren blivit flera steg bättre. Bara det att ha en hjältinna som kan bete sig som män gjort genom tiderna och att hon inte skäms för att hon gillar mat – det är störtskönt. Mer Berit Hård vill vi ha, men något mer trovärdiga berättelser.

Kritikern i Expressen skrev:

Efter ett tag är det som att titta på TV6. Mängden skräp man måste gå igenom under en veckas tittande dränker pärlorna i skit. Drougge är en skicklig debattör, men en sämre satiriker. Berit Hård har ett putslustigt Kalle Anka-språk som är svårt att uthärda ända fram till den förväntade upplösningen.
Den här boken är ett omständligt sätt att bestraffa Thomas di Leva samt hedra hans exfru, Zinat Pirzadeh. En större överraskning än så hade jag väntat mig av Drougge.

Frihet av Jonathan Franzen: storslagen som livet, lika fantastiskt och hemskt och outgrundligt

by

Titel: Frihet
Författare: Jonathan Franzen

Översättning: Rebecca Alsberg
Brombergs
ISBN 978-91-7337-321-0

Uttryck som en modern klassiker eller ett mästerverk kanske har sagts så många gånger att när en bok verkligen förtjänar epiteten känns de för futtiga. Så känns det i alla fall med Jonathan Franzens bok ”Frihet”. Den är storslagen som livet, lika fantastiskt och hemskt och outgrundligt som människors motiv och tankar.

Jonathan är en mästare på att skildra vändningar i sina fiktiva medmänniskors liv, deras svek och hjältedåd, vardagsdetaljer och kärlekens olika uttryck. I ”Frihet” återvänder han till utforskandet av det som kan sägas forma olika personers livsöden utan att någon gång vare sig förenkla eller krångla till beskrivningarna. Allt känns klart, avklarnat, sett med ögon som förmår se allt utan att det leder till bitterhet eller tillrättalägganden.

Huvudpersonerna Patty och Walter Berglund är båda lätta att identifiera sig med, de frågor de brottas med allmängiltiga. De försöker skapa en bättre värld, både globalt och i ombyggnaden av det egna huset. De gör allt för sina barn, mellan de svindlande och bräckliga ögonblicken av familjelycka driver barnen dem till vansinne med sina till synes galna beslut och önskningar.

I baksidestexten heter det att ”Frihet” betraktas som en av de mest storslagna skildringarna av dagens Amerika. Det stämmer säkert. Men saken är att den också är en storslagen skildring av människors vånda och natur oavsett plats, den till synes eviga kampen om plats i familjen – och samhället – är inte något bundet till en viss tid eller plats. Arvet, miljön och striderna färgas av tidsanda bara på ytan, behovet av att bli sedd – lika sedd som sina syskon eller andra – återkommer i olika varianter genom historien stora draman; så väl faktiska som fiktiva.

Det är den amerikanska östkusten och Mellanvästern som är basen i Jonathan Franzens bok ”Frihet” men det stora ligger delvis i att författarens kunnande aldrig brer ut sig över gestaltningen, beskrivningarna i sig stör aldrig. De finns bara där lika given som naturen. Det är så befriat från pretentioner att allt mellan fågelskådning och grumligt toavatten på Manhattan bara blir den naturliga fond mot vilket människorna framträder tydligt och äkta.

Franzen återkommer till temat från tidigare, som i brist på bättre skulle kunna kallas vändpunkter i livet. De blir belysta från olika håll, möjliga förklaringar ligger i lager på lager och vecklas försiktigt fram. Både spännande och rörande och inte sällan komiskt blir människornas agerande skildrat med stor förståelse och medkänsla.

Just det sammansatta i karaktärerna ger dem liv. De är både villiga att offra allt för sina nära och att i hemlighet svika och bedra totalt. Ögonblicken skildras exakt, åtrån som de känner helt igenom äkta. Passionen för den häftige rockmusikern, pojkvännens kompis, blir helt begriplig. Liksom Patty Berglunds drömmar om den som det verkar ouppnåeliga föreningen med mannen som hon åtrår, samtidigt som hon älskar sin make med vilken hon började umgås med till stor del för att ta del av hans häftiga kompis liv. Kompisen som liknar diktatorn Muhammad Kadaffi, för Patty för alltid världens sötaste statschef – också det en trovärdig beskrivning av hur våra tankar löper i märkliga spår.

Det finns genom boken en fantastisk trots allt-attityd. Jag tror inte bara att ”Frihet” ytterst väl skildrar och vägar som aldrig valdes utan också förmår läsaren att lyssna inåt, påverka och ytterst förändra liv. Större än så kan litteratur inte bli.

Text: Lilly Hallberg

Boken finns med bland Kulturbloggens julklapsstips.

Fler recensioner av Frihet: Göteborgsposten och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bokrecension: Dewey Decimal

by

Titel: Dewey Decimal
Författare: Nathan Larson
Förlag: Voltaire Publishing

Dewey Decimal är en dystopisk och postapokalyptisk skildring placerad i en nära framtid. Sjukdom, terrorattacker och börsens kollaps har decimerat New Yorks befolkning och förstört infrastrukturen.

Dewey Decimal bor i ett allmänt bibliotek och har till uppgift att katalogisera böckerna där. När han inte utför mord på uppdrag av den skumme  distriktsåklagaren i New York.

Deweys minne är dåligt och det han minns litar inte på. Han vet inte vem han är och vill inte veta. Han gör sitt jobb och återvänder sedan till böckernas trygga värld.

Dewey Decimal är en slipad mördare men också tvångsmässigt renlig ach kan bara ta sig fram genom vänstersvängar. Allt annat förstör hans ”system”. Mer får vi inte veta om honom i den här boken men två till är utlovade.

Det är modigt att debutera i en genre där storheter som Phillip K. Dick (Blade Runner) har satt sitt avtryck. Även om det är Nathan Larsons första bok måste jag jämnföra. Hans berättande har inte flytet och inlevelsen som ett sådant här scenario kräver. På sina håll hänger historien helt enkelt inte ihop. Det är lite irriterande när huvudpersonen i en mening har händerna fängslade bakom ryggen men sedan stoppar en hand i fickan. Av fortsättningen framgår att han ännu har händerna bakom ryggen. Dialogen blir för ordrik och mycket av den potentiella spänningen försvinner i alltför mycket snack. Som därmed förlorar sin tuffhet. Kanske beror detta på översättningen, den känslan får jag ibland. En genomläsning på  engelska skulle kanske ge besked men jag har bara läst på svenska.

Trots dessa brister höll historien mig intresserad och jag läste ut boken ganska snabbt. Min nyfikenhet på vart den här historien bär är tillräckligt stor för att ge Nathan Larson fler chanser. De rent narrativa bristerna (som möjligtvis har med översättningen att göra) gör inte nödvändigtvis Nathan Larson till en dålig författare. Kanske bara oerfaren.

När han inte skriver dystopiska deckare är Nathan Larson musiker, känd som medlem i musikgruppen A Camp. Ytterligare två böcker om den tvångsmässige yrkesmördaren Dewey Decimal är planerade.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bokrecension: De flyende skyldiga av Conny Palmkvist

by

De flyende skyldiga
Författare: Conny Palmkvist
Bokförlaget arnold 2011
ISBN:978-91-979914-0-7

De flyende skyldiga är Conny Palmkvists fjärde bok. Den handlar om en ung kvinnas omvälvande upplevelser i ett koncentrationsläger under andra världskriget.  Det är sommaren 1944 och Ungern ockuperas av tyskarna.

Berättelsens jag heter Vera Singer. Hon är sjutton år och hennes liv förändras i ett slag från att som en helt vanlig, förälskad tonåring leva tillsammans med sin mamma och pojkvän till att hamna som fånge i ett tyskt koncentrationsläger. Hennes musikaliska talang – hon spelar fiol – blir också hennes räddning, hon blir uttagen till lägrets kvinnoorkester under ledning av den diaboliska fröken Lily Scheps.

Det är ett tungt ämne – förintelsetemat – som Conny Palmkvist valt och det kan i förstone tyckas urvattnat, då det behandlats åtskilliga gånger tidigare i litteraturen. Men han bemöter ämnet på ett lite annorlunda vis, språket är precist och flytande och mycket poetiskt. Vera berättar illusionslöst, redogör för det mest vidriga händelser utan att värdera.

Jag jämför osökt med Imre Kertész´s ”Mannen utan öde”, som gav mig en hel del nya insikter, men dessa insikter kan gång på gång omformuleras och då förstås på olika vis om och om igen, vilket jag också tycker är viktigt.  Det handlar om en svart värld utan hopp och jag söker i texten efter någon sorts moral att kunna klamra mig fast vid, jag finner saker som vänskap och en stark tro på kulturens och poesins makt som tröstare och gränsöverskridare. Det poetiska språket i boken ömsom förmildrar ömsom förvärrar det outhärdliga och obegripliga.

De flyende skyldiga är en otäck men välskriven mörk saga från en inte alltför avlägsen tid i vår historia.

Text: Vivian Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Leif GW Persson berättar om sin klassresa i ”Gustavs grabb” – och jag känner igen mitt liv

by

Gustavs grabb
Författare: Leif GW Persson
ISBN: 9789100126841
Förlag: Albert Bonniers Förlag

”Gustavs grabb” är den kände krimonologen, brottsforskaren och författaren Leif GW Perssons biografi, som han skrivit själv. Många biografier har släppts det här året, men inte så många som är skrivna av den person den handlar om. Kanske är det ett skäl till att den känns väldig ärlig? Det känns som att sitta bredvid Leif GW och höra honom berätta. Han berättar om uppväxten som arbetarbarn i ett område med många medelklassfamiljer, han berättar om sin syn på allt som händer kring Lennart Geijer-skandalen och bordellhärvan, har berättar om sina kvinnor och om sina barn och om kollegor.

Allra mest fascineras jag av första delen av boken där han skildrar sin barndom och skoltid. Han berättar om mamman som alltid pratade om att hon var sjuk, men frågan var om hon var särskilt sjuk eller bara både dåligt, fångad i en hemmafruroll men med kompetens för mycket mer.

Leif GW Perssons trygghet under uppväxten var hans pappa. Han fick följa med sin pappa till jobbet många gånger när mamman inte orkade ha honom hemma. Hans kärlek till sin pappa lyser igenom hela boken.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av Leif GW Persson. Jag har inte roats av hans böcker och jag inser att vi är hur olika som helst: han är en djurmördare, ja ni vet en sådan person som tycker om att gå på jakt och skjuta oskyldiga djur som aldrig gjort honom något. Själv är jag emot dödande i alla former. Jag är vegetarian och buddist. Vi kan inte vara mer olika, egentligen. Han är man och har lyckats med sin klassresa över all förväntan och är ekonomiskt oberoende och han gillar att festa på fina barer. Själv har jag väl inte lyckats särskilt bra ekonomiskt och jag gillar inte att hänga på barrn och är inte särskilt förtjust i alkohol. Men när jag läser biografer fångas jag av den och inspireras och känner igen så mycket, så mycket. Han inleder biografin med följande meningar, som också säger precis vad hela boken handlar om:
Det här är berättelsen om en klassresa, min egen klassresa. Samma klassresa som på ett avgörande sätt har format hela mitt liv. I stort såväl som smått och även när det kommer till rena struntsaker.

Vi som vuxit upp i arbetarfamiljer och brutit släktens mönster och börjat studera har så mycket gemensamt, så många liknande erfarenheter. Det gör att trots att Leif GW Persson och jag är så olika är vi ändå väldigt lika.

Han berättar om skillnaden vid middagsbordet. Hur hans pappa kom hem, trött och sliten efter en dag på bygget och mamman ofta stod kvar vid spisen medan de åt. De åt under tystnad. När han var gäst hos medelklass- och överklassfamiljerna samtalade alla under maten, diskuterade dagen som varit och diskuterar böcker och film.

Leif GW Perssons berättelse är hans, javisst, men vi är många som kan känna igen oss i de situationer han berättar om, fast vi inte lyckats bli ekonomiskt oberoende som han blivit. Hans biografi är inspirerande, den förmedlar känslan att det går, att inget är omöjligt och samtidigt är det skönt att känna igen saker jag själv upplevt och inse att det är så krocken mellan samhällsklasserna ser ut i ett barns eller en ungdoms ögon.

Jag har väl gjort som han fast utan att lyckas skulle man kunna uttrycka det.
Jag kommer också från arbetarklassbakgrund, min pappa var också duktig med händerna och han arbetade på byggen. Min mamma var hemmafru många år men jobbade sedan på kexfabriken på kvällarna för att vi skulle få råd att köpa ett eget hus och flytta från lägenheten. Jag var den första i släkten som studerade vidare efter gymnasiet. Ja redan att gå gymnasiet och ta studenten var ett stort steg i en släkt där alla varit arbetare i flera generationer.

Det har gått ekonomiskt bra för Leif GW, han är ekonomiskt oberoende och kan göra vad han vill resten av sitt liv. Han skulle kunna sluta att arbeta. Han återkommer ofta till detta, nästan lite skrytigt. Det är rätt kul, för han är så medveten om det själv. Det är roligt att han gör så, det är liksom principen ”alltid retar det någon”. Det är uppstickarens kaxighet.

En stort svart hål i bröstet, skriver han om, och skildrar den ångest som ibland tar greppet om honom. Jag blir nästan arg när han skriver om det. Han som är ekonomiskt oberoende och inte är beroende av någon arbetsgivarens godtycke. Det han skildrar är nog den vilsenhet som sitter inne i alla oss som kommer från det som kallas arbetarklass och som utbildar oss och kommer in i kretsar där deras förmåner är självklara.

På AdLibris hemsida ser jag att ”Gustavs grabb” fått högt betyg av kunder som läst boken. Det förstår jag. Jag håller med. Om vi hade gett betyg åt böcker här på Kulturbloggen ade den fått högt betyg här också. Det är flyt i språket. Det är inte Nobelprislitteratur och inte något poetiskt djupt språk, det är rakt, enkelt och känns ärligt, avskalat. Det är säkert inte den objektiva sanningen om allt, om det nu finns någon objektiv verklighet överhuvudtaget, det är Leif GW Perssons upplevelse av sitt liv – och det är inte många som lyckas förmedla en sådan berättelse på ett sätt som upplevs så utan krusiduller.

Dagens Nyheter skrev om ”Gustavs grabb”:

Hymlandet har ingen plats i ”Gustavs grabb”. Leif GW Persson berättar ibland plågsamt öppet om sina egna tillkortakommanden, om den ångest han kämpat mot sedan barnsben, om sitt alkoholmissbruk och om hur han efter Geijeraffären bestämde sig för att begå självmord – men inte klarade av att genomföra det.

Ångesten beskriver han som ett svart hål som öppnar sig i bröstet, ett hål som lättast dövas med hårt arbete eller alkohol. Vart den kommer ifrån? Leif GW Persson vet inte säkert, men tror att det har med hans dysfunktionella relation till sin mamma att göra. Barnaåren präglades av moderns känslomässiga frånvaro och – mer eller mindre inbillade – sjukdomar.

Svenska Dagbladet skrev:

Leif GW Persson är utan tvekan en smart människa av den iakttagande typen. Förmodligen hade han mått risigt även utan klassresan. Det finns dessutom en annan händelse som formar honom, arbetsolyckan som pappa Gustav är med om och som lika gärna kunde ha dödat honom. Tryggheten försvinner. När som helst kan vad som helst hända.

Och i slutändan: kanske är alla de här funderingarna irrelevanta. Persson upplever klassresan som otroligt definierande, och berättelsen är ju hans. Kanske ska den bara få vara just det.

Både SVD och DN är lite inne på att det svarta hålet i hans bröst skulle finnas även om Leif GW inte hade varit från arbetarklassen, att också människor från välbärgade familjer kan ha ångest. Det är förstås samt, men ändå är det så typiskt av recensenter från borgerliga tidningar att sopa problem på grund av klassklyftor under mattan. Det är som om de vill säga: ”Bli vid din läst, för ångest får du ändå”. Eller den gamla klyschan att pengar inte ger lycka. Nej det gör pengar kanske inte, men den som har ekonomiskt oberoende slipper ändå att sova dåligt på natten av oro för att inte kunna betala räkningar. Det är självklart att ekonomin påverkar en människas liv.

Det där med att komma från arbetarklass och göra en klassresa har inte bara med ekonomin att göra, det har lika mycket att göra en känsla inom sig att inte riktigt räcka till, att inte veta hur man ska uppföra sig och att känna sig som en klumpig gris i en porslinsfabrik.

En rolig detalj i Leif GW:s biografi är att han berättar helt öppet att den första boken han skrev, deckaren om en justitieminister som sprang till prostituerade kom till genom hämnd. Hämnd på alla de som behandlade Leif GW Persson illa i samband med DN:s avslöjande om Geijer affären. Det är skönt med någon som öppet berättar om sina hämndkänslor och visar hur sådana så kallade sämre sidor kan ge oss energi och kraft.

Leif GW Persson tar också död på myten om att allt som inte dödar oss, det härdar oss. Visst, det härdar oss, men det förändrar oss samtidigt och tar bort tron på det goda krafterna. Vi ser kanske mer realistiskt på livet, men samtidigt förlorar i tron på mycket av det goda.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,