Huset vid nattens ände
Fritt efter Ingmar Bergman
Regi och scenografi Sebastian Hartmann
Kostym Adriana Braga Peretzki
Ljusdesign Lothar Baumgarte
Videodesign Voxi Bärenklau
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär på Dramaten 25 augusti 2016
”Huset vid nattens ände” är ett fantasieggande namn på en föreställning. Nog är denna föreställning kreativ så det sprakar om det – fast lite för mycket, för utdraget. Föreställningen är mer ett collage genom Bergmans universum än ett drama. Det är som att ha hamnat i ett drömvärld av den tyske regissören Sebastian Hartmanns syn på Bergman. Det är mycket skrik, mycket ångest och framför allt många versioner av dödsångest.
Ingmar Bergman var utan tvekan av de de stora svenska dramatikerna och regissörerna. Att plocka ut ett collage av hans verk är ingen lätt uppgift, det blir helt klart olika resultat beroende på vem som gör utvalet. Sebastian Hartmanns collage ”Huset vid nattens ände” får mig att komma ihåg varför jag så sällan fått ut något av Ingmar Bergmans produktion, hans filmer och draman har sällan talat till mig. Jag kommer från genuin arbetarklass och har under min uppväxt aldrig känt någon som kan unna sig lyxen att ha dessa ångestutbrott som karaktärerna och i synnerhet kvinnorna har i många av Bergmans verk. I min värld har vi helt enkelt inte haft vare sig tid eller råd med dessa utbrott, när livet handlat om att få lönen att räcka månaden ut. Nej jag förkastar inte allt Ingmar Bergman skapat, jag säger bara att det är bara några av hans verk som känts angelägna för mig och min omgivning.
Jag tror att målgruppen för ”Huset vid nattens ände” är Bergman-älskare. Den som vill se en tre timmar lång föreställning och dra paralleller till Bergmans verk, liv och allt det som påverkat Bergman. Föreställningen är ett gigantiskt smörgåsbord för Bergmans stora beundrare. För andra, som jag, är föreställningen emellanåt intressant och emellanåt väl seg och utdragen i en del scener.
Föreställningens två styrkor som imponerade på mig var scenografin och skådespelarna. Scenografin går knappt att beskriva. Regissören Sebastian Hartmann har valt att bygga upp flera rum och placerat dem på scenens vridfunktion. Scenografin är en gigantisk huskonstruktion på Stora scenen bestående av Ingmar Bergmans olika rum, en plats där gestalter från Bergmans filmer och teaterpjäser kommer och går och interagerar med varandra i oväntade konstellationer.
Regissören som samtidigt är scenograf har också valt att låta några kameramän hela tiden följa skådespelarna tätt inpå och dessa direkt-inspelningar, oftast mycket täta närbilder, projiceras på en stor duk på scenen. Ibland är det bara filmprojektionen som syns och skådespelarna är dolda. Det är en stor utmaning för skådespelarna också att bli visade så extremt nära, en utmaning som samtliga klarar med väl godkänt. Skådespelarna är imponerande skickliga i denna föreställning som är rätt krävande för dem både psykiskt och fysiskt.
Ingmar Bergmans bostad på Fårö har haft en avgörande roll för Sebastian Hartmann när han inspirerades till att skriva den nya pjäsen. Hartmann fick ett konstnärsstipendium att få arbeta och bo i Ingmar Bergmans hem, varpå han packade bilen full med böcker och gamla filmer och reste till Fårö i oktober 2015 för att skriva. Vistelsen påverkade honom starkt och han säger i ett pressmeddelande:
– De första dagarna kunde jag inte arbeta, det var för galet att verkligen vara där och jag kände hans närvaro hela tiden. Så småningom började jag skriva på morgnarna och såg filmer på kvällarna. När jag lämnade Fårö efter en dryg månad var jag ledsen, jag förstod varför Bergman ville leva, jobba, filma och dö där, säger Sebastian Hartmann.
Föreställningen invigde Bergmanfestivalen och för alla som har Ingmar Bergman som en stor ikon är collaget värt ett besök, men för den som liksom jag inte riktigt fastnat för allt Bergman skapat kan den vara bitvis seg att sitta sig igenom.
En liten rolig detalj. Ingmar Bergman själv dyker upp, både i form av en skådespelarkör på nio personer men också gestaltad av enskilda skådespelare och vid ett tillfälle undrar Bergman om han fångats i ett drömspel. Det är en liten rolig kick mot Strindberg och teatervetare. En del av oss ser väl August Strindberg som den största och kan tänka oss att det vore en mardröm för Bergman att fastna i ett Strindberg-drama. Föreställningen är fylld av sådana blinkningar till scenkonstens historia.
Medverkande
Eric Stern, Sanna Sundqvist, Elin Klinga, Reuben Sallmander, Andreas Rothlin Svensson, Bengt CW Carlsson, Mia Benson, Peter Engman och Tova Magnusson
