Ernst Brunner bor på Hornsgatan i Stockholm och har gett ut en roman som utspelar sig på just den gatan. Den är en slags fristående vidareutveckling/fortsättning av Brunners roman om en annan gata i Stockholm, nämligen Kocksgatan.
Jag håller på att läsa Hornsgatan, har inte läst klart den. Tidigare i sommar har jag läst rätt många deckare, kriminalromaner. Flera av dessa har varit väldigt handlingsinriktade i berättelsen och med för lite litterärt beskrivande för att jag ska tycka det det är givande ur språklig synvinkel att läsa dem. Om en deckare bara är action, då ser jag nästan hellre filmen, om den nu finns filmad. En roman ska för mig ge språkliga upplevelser också, förutom berättelsen i sig. Brunners roman ”Hornsgatan” är ingen deckare. Och den har många, många beskrivningar och litterära grepp och lek med språk. Nästan för mycket. Ett kapitel till exempel beskriver Hornsgatans historia utan att det finns en enda dialog eller att någon människa gör något överhuvudtaget. Inget händer, i princip, fast det målas med ord och språket.
För att vara ärlig: det blir för mycket och det blir tungt. Jag måste lägga undan boken några timmar och läsa något annat ett tag och sedan återkomma. ”Hornsgatan” är inte en bok jag kommer att sträckläsa.
DN:s Dan Jönsson var ännu mer missnöjd:
Trots sin ansats, trots sina benådade ögonblick av språklig glöd är ”Hornsgatan” en trött roman, som saknar kraft att stå på egna ben. Som hellre lutar sig tillbaka mot det beprövade. Slappt, som ett appendix till sig själv.
Det sorgliga är att dessa brister också sår tvivel om att Brunners stil kanhända inte är så vass som den kan verka när det flyter. Någon som begriper till exempel vad som menas med ”att leva oegentligt och oförställt”? Och vad gör väl den som skriver ”orangeröda som karneol”, om inte koketterar?
Petigt i överkant, kanske. Men jag skulle inte säga detta om jag inte visste vad Brunner är mäktig när han är som bäst. Om inte ”Kocksgatan” var en roman jag fortfarande minns med glädje. ”Hornsgatan” vill jag hellre glömma.
Tidningen Kulturen har också recenserat:
Som samtidsskildring är ”Hornsgatan” skrämmande. Men inte genom sina iakttagelser eller välutvecklade känsla för nutiden. Nej, det som skrämmer är den föraktfulla och elitära människosynen som den speglar och ger uttryck för. Fördomarna sjuder hela tiden under ytan, och då och då stiger de upp som svavelstinkande bubblor från en dyig göl. Det är helt enkelt motbjudande.
Här finns ingen politisk linje. Här finns ingen grundläggande hållning. Det är snarare gubbgnäll och inskränkt oförståelse. Det rör sig alltså inte om en konsekvent konservatism, utan om ren stagnation – stelnad till schabloner – och brist på inlevelseförmåga i andra människors livsbetingelser. Många av iakttagelserna och åsikterna har en hel del av halvtossig insändarskribent över sig. Signaturen ”En som fått nog” hade passat Ernst Brunners samtidsspya utmärkt.
Några saker gillar jag trots allt med romanen Hornsgatan och det är Brunners suveräna sätt att skildra Stockholms historia så att alla tider existerar parallellt. Men också att hans fabuleringsglädje ibland resulterar i ballongflykter och annat som sällan förekommer i den svenska litteraturen. Men nästa gång hoppas jag att Brunner vågar ta det lite lugnare och att han jobbar med sin kvinnosyn, så att även kvinnorna får flyga ballong, till exempel.
Däremot rekommenderar jag flera av Brunners tidigare poesiböcker. Där är hans arbete med språk spännande. I våras gav Sulo ut en skiva där han tolkar Brunners dikter. Jag intervjuade Ernst Brunner och Sulo då.
Hornsgatan
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100120359
ISBN13: 9789100120351
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, språk, författare, Stockholm, recension, Hornsgatan, Ernst Brunner
