Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Göteborg

Göteborg: Ståbas funkar alltid – psychobilly på Storan

by

MadSin-20YearsInSinSin

Utanför ingången till Storans klubbscen ringlar kön lång genom vattenpölarna. Det är dags för ännu en djupdykning i Göteborgs musikliv: tyska psychobillybandet Mad Sin spelar. Vi hinner in i tid till att höra förbandet Million Daggers slå an de första tonerna i sin Pulp Fiction-doftande rockabilly. Sedan blir det åka av. Femmannabandet från Göteborg går loss på ståbas och 50-talsgura. Det är dammiga öknar, stora bilar och mängder av tatueringar. Det är punkigt, retro och energiskt och min högerfot diggar, stompstomp. ”De ser ut att ha skitroligt på scen”, säger en i sällskapet. Det är bara att instämma. Million Daggers vill jag se på en scen snart igen. Ett extra plus till att de har bandnamnet på baskaggen. Det får mig att associera till när jag som sjuåring dansade runt till Stray Cat´s Little Miss Prissy. Redan då var jag en sucker för ståbas.

Dags för huvudnumret: Mad Sin. Den i rutiga skjortor, flattop-frisyrer och snusnäsduksprydda publiken vrålar när den vita ståbasen, inklusive ljusslinga, kommer in på scen. Det kan inte bli annat än röj. Och vilket röj det blir! Det är galet, ösigt och pumpande energi rakt ut i lokalen. Basgången går igenom stolen, upp i kroppen, ner i kängorna. Det går inte att sitta still, inte på något sätt.

Det rullar på, låtarna går i varandra, ingen paus, förutom korta humoristiska mellansnack: ”Another song from our first album, wrote one million years ago…”. Det är bara att ta emot, bunkra energibehoven för kommande snöslaskvardag och dansa loss. Mitt i konserten får jag en direktrapport från platsen precis framför scenen: ”Det är inga sura snubbar som spelar här, va.” Nope, inte alls.

Sångaren, Köfte DeVille, kör boxningssekvenser samtidigt som han sjunger, hoppar upp och ner, tar fram en megafon, kastar undan den igen. Tågkänslan griper tag; det är som att puffa, stånka, rida rakt in i någon sorts västernscen. Och jag gillar det. Att de sedan kör en fantastisk cover på Brand New Cadillac gör bara kvällen ännu bättre.

Läs/lyssna mer om:

psychobilly, rockabilly, Mad Sin, Million Daggers, Stray Cats, The Clash, 7Sins

LCD Soundsystem, Local Natives och Marina & The Diamonds kommer till Way Out West

by

marinalocallcd_wow
Ute öser snön ner och ändå är det 1 mars. Men även om det inte ser ut så: våren och sommaren kommer. Och med dessa ljusare och varmare tider kommer också sköna musikfestivaler. En av Kulturbloggens favoritfestivaler är Way Out West som är i Göteborg i augusti. Nu har det kommit fler spännande bokningar dit:
LCD Soundsystem, Local Natives och Marina & The Diamonds kommer till Way Out West.

Ur pressmeddelandet:
I fyra år har vi kämpat, tillsammans. Vi har med små och stora verktyg, böner och hammare byggt en bro mellan bästkusten och New York för att få LCD Soundsystem till Way Out West. Nu kommer de! Men inte nog med det: vi kommer ha den eminenta glädjen att få njuta två riktigt heta nya grymma artister i form av Local Natives och Marina and The Diamonds också. I augusti, kamrater …

LCD SOUNDSYSTEM
Väntan är över. Skivan är färdig… Göteborgsspelningen är bokad. För alla oss som tror på ett liv före döden – nu kommer beviset: LCD Soundsystem på Way Out West!

De enda som gillar Neanderthalare är mammutar och kulstötare. Låt ingen lura dig, smart är sexigt. Klyftiga människor vet när de ska tappa huvudet och nu får ni chansen. LCD Soundsystem är den perfekta mutationen: ett dansdjur med IQ högre än BPM. Homo Sapiens med mervärde – 125% extra tamburiner, trummor, cymbaler och, naturligtvis, koklockor. Hoochie Coochie för hela familjen och längst fram häxdoktorn själv; framtidsfunk-maestron James Murphy .

Direkt från New York kommer en bubblande brygd av debil dansmusik, eskapistisk rock, frustande funk och outspädd boogie. Första skivan, med galjonssingeln ”Losing My Edge” , lyckades som ingen annan sen Gil Scott-Heron säga något vettigt om våra liv medan vi dansade oss svettiga och glömska. LCD Soundsystem är ett av de fåtal band man kan lita blint på. James Murphy och hans besättning gör sömlös och sömnlös musik som berör från första trumslaget . Uppföljarplattan Sound Of Silver hämtade inspiration och rövarbyten från där – House! – där – Rockabilly! – där – McSweeneys! – men LCD Soundsystem är alltid rastlöst absolut här och nu. Kan man blanda mörkt komisk melankoli med bama-lama boogaloo? Några av de definitiva svaren: ”All My Friends” , ”North American Scum”. Juryn behöver inte många ögonblick framför scenen. Svaret är givet. Vi är här för att fira, fira alla våra strålande misslyckanden så som vi aldrig firat något förut. LCD Soundsystem ordnar den festen.

I vår kommer äntligen nya – sista? – skivan. Soundsystemet är otypiskt tydliga, den här är ”tveklöst bättre än de förra två”. Med Coachella startar årets turné – den sista? När den når Göteborg, när det är dags för ”Time To Get Away” eller ”Daft Punk Is Playing At My House” kommer vi att stänka svettiga grå celler på alla våra publikgrannar. På Way Out West förvandlas vi till något mycket vackrare, mycket bättre. Homo Sapiens? Bah! Framför LCD Soundsystem blir vi Homo Dansapiens och världen vår. Som James Murphy själv säger: ”If you don’t see any girls around you, you´re dancing wrong!” Och det gör vi inte, inte på Way Out West. Där dansar ingen fel.

———-

LOCAL NATIVES
Från mitten av 2000-talet fram till 2010 har modernismen inom den amerikanska popmusiken ofta – och förenklat – beskrivits med visuella referenser till skägg och skogshuggarattribut, mer sällan med hur sofistikerat nordamerikaner numera översätter stora, mänskliga känslor till musik.

Local Natives bakar modern indiepop som leker med rytmer och harmonier som en skeppsbruten lekskola, och som rör sig över alla områden som är spännande på den amerikanska popkartan. Lyssna och du hör gitarrplock á la New Yorks välklädda konstskoleindie, sångstämmor och aparta orkestreringar från Seattle och Portland, alltsamman saftat med en egen form av ibland schamaniska rockenrollslagverk.

Local Natives har varken skägg eller flanell, men passar definitivt in i en skola där Grizzly Bear , Yeasayer , Fleet Foxes och Band of Horses studerat. Local Natives affärsidé är samma typ av harmoniska, melodiska språk som sina bänkgrannar, men har ett utförande som bryter isär musikens toppar, plåstras om, ömsom hoppar upp och ömsom lägger sig för att vila, och sedan reser sig som pånyttfödd.

Alla älskar när musik blir något som både skaver i bröstet och kittlar under fötterna. Hjärtesnörp är lika behagligt som ett snett leende och festivaleufori. Local Natives har vett nog att inte göra en distinktion mellan känslouttrycken, utan bakar ihop dem till en enda naturromantisk kärleksberättelse.

Ni som lyckades knipa en av plåtarna till Sverigespelningarna i januari vet att ställena var packade som makrill i tomatsås. Vet du ditt bästa tar du med dig en god bok och vän och parkerar dig framför scenen på Way Out West redan på morgonen innan spelningen. För du vill inte missa en nanosekund av detta.

———-

MARINA AND THE DIAMONDS
Vilken är vår uppgift? Way Out West river ned era väggar så att ni får luft och ljus. Vi gör det varsamt, leende, målmedvetet och vi gör det tillsammans med er. I sommar är det dags igen. Varje år lämnar vi över en juvel till er, den där artisten som stannar kvar länge efter att festivalruset ångat bort. Första året fick ni Regina Spektor . 2008 gav vi er Fleet Foxes , förra året Florence & The Machine . Nu kan vi stolt presentera årets ädelsten: Marina & The Diamonds är klara för Way Out West 2010!

Fenomenet Marina Diamondis och hennes projekt The Diamonds svepte över oss, inte som en blyg bris men som en frisk orkan med några EP:s, våghalsiga remixer och så debuten The Family Jewels (fundera på den titeln, Python-fans) i februari. I kolgruvan av Idolprodukter hittade vi något mycket dyrbarare. Plötsligt stod en självlysande artist färdig mitt ibland oss. Med en blandning av elektropop och själfulla harmonier vore det alltför lätt att kalla Marina för Kate Bush med färgkritor. Det är så mycket mer. Hon är orädd, nyfiken och just så självsäker som man bara får vara om man är så här bra.

Med en röst som kvicksilver tar Marina till sig glitterdisco och källarballader med samma egensinniga fokus. Vaudeville, Bollywood och cirkus-i-djungeln lurar i bakgrunden. Många, alltför många har försökt att balansera på den slaka linan mellan excentrisk och tillgänglig utan att lyckas. Marina Diamondis tittar aldrig ens ned. Way Out Wests Forum har önskat, vi har lyssnat på forumet – och alla våra andra vänner – får en 24-karats fyrdimensionell artist som höjer sig högt över hustaken i Göteborg. De som säger att underbart är kort vet inte vad de talar om. Marina & The Diamonds kommer att ge dig en stund som skimrar långt in i nästa år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Göteborg: Kaffedjur på Kulturhuset Kåken

by

Mikael Biström

Illustratören, webbdesignern och grafikern Mikael Biström, som till vardags huserar i mediekollektivet Frilansarna, har premiär som utställare med sina kaffedjur i ”Bläck, kaffe och tusch i kombination” på Kulturhuset Kåken i Göteborg. Vernissage äger rum den 28/2 kl 14-16 och utställningen pågår till och med den 25/3 2010.

Mikael driver byrån Studio Triangulär och förutom att illustrera, ägnar han sig åt musik tillsammans med bandet Astro Anonymous och umgås med dottern Mirja, 1 år.

Vill du veta mer om Mikael Biström? Kolla in:

Lancetown

MySpace

Twitter

Linkedin

Octotext

Hästpojken på Babel, Malmö

by

febr 010

Jag vet inte om jag tycker det är tragiskt eller fantastiskt att Martin Eliasson ramlar upp på scenen iklädd samma vita kostym som i videon till ”Trummor och bas, gitarrer och hat”. Det understryker i vilket fall min känsla av att ha och göra med en missanpassad  dansbandsstjärna på dekis. En hatisk Håkan, en tonårsledsen Shane Mcgowan, alla rockmusikens mansstereotyper samsas i Martin Eliasson.

Jag tvekar men bestämmer mig för att beundra det konsekventa i det hela. Det är ändå just den här rollen han har haft sedan Bad Cash Quartets korta glansdagar, det ärlighetsaspirerande hela tiden på patetikens gränser.  Han mumlar något osammanhängande i micken, tar ett klunk öl och vevar igång första låten. Och i samma stund faller den den ledsna clownens mantel av honom.

För det låter ingenting annat än fantastiskt och Martin lyckas få var textrad att låta som det viktigaste som kan sägas. Det är ett tight band som kramar ur var droppe vemod ur strålande ”Från där jag ropar”. Det är nästan bara låtar därifrån som spelas som för att understryka övergången från klassisk svensk punk till klassisk svensk vemodspop, lika mycket ett ledset Tant Strul som ett misantropiskt Abba. Under låtarna är Martin den självklare frontmannen, hoppar upp på högtalarna och verkar nästan rent fysiskt driva ut sin smärta, ut till publiken.

febr 034

Det är så fort bandet slutar spela som man lägger märke till att de är just ett band. Men det är en konstigt sammanhållen grupp, klädda i helt olika stilar, där alla mumlar konstigheter i micken och verkar ha svårt att fokusera på själva spelningen. Martin verkar mer och mer förvirrad och inte veta var han ska göra av sig själv när han inte sjunger. Det är charmigt i början, men på slutet mest irriterande.

När en gitarrist säger till Martin att för i helsike ta i mer från magen eller när en annan, under ett märkligt break i Caligula, påpekar att det ju låter ”för jävligt” undrar man om det är en konsert eller ett rep man har kommit till. Eller kanske en orkester som turnerat lite för länge och behöver tid ifrån varandra. Hur som helst skapar det en konstig stämning som gör att publiken stampar otåligt i marken i väntan på att de ska köra igång igen, med nästa popexplosion.

Annars låter det fenomenalt som sagt, men kanske förtar mellansnacken lite av magin. Det enda som känns riktigt genuint i det förvirrande bandet är Martins genomträngande röst som når ända in i en. Och det är tillräckligt för att skapa en känslan av att ändå ha varit med om någonting viktigt, en sorts känsloexorcism som sitter i riktigt länge.

febr 018

Bilder: Nina Einarsson.

Läs vår recension av ”Från där jag ropar” här.

La Roux, The xx och The Radio Dept. klara för Way Out West 2010

by

laroux
Det är valår i år. Kriget gör sig påmint i år. Fabrikerna läggs ner. Gubbarna hoppar fallskärm. Skulle kunna vara copyrightskyddade ord av Ulf Lundell, men tyvärr är det en visa för 2010-talet likaväl som 1990-talet och säkert årtionden innan dess med. Låt oss då fly i tanken och musiken. Låt oss samla kraft för att bjuda motstånd, toner för förändring. Så på med masker, flugor, rosetter, billiga förkrök och dyr heder – härmed presenteras: La Roux , The xx och The Radio Dept.

LA ROUX
La Rouxs 80-talsdoftande elektropop har fått kritiker att likna dem med storheter som Eurythmics , Pet Shop Boys och Erasure . Med de rötterna lyckas de skapa ett nytt sound som drar åt det skandinaviska hållet, ungefär som att Human League bildat band med First Aid Kit och anlitat Karin Drejjer som producent och andlig ledare. Inte konstigt att de går hem i våra krokar. Egentligen är det Elly Jackson och Ben Langmaid som ligger bakom det hårda och svängiga ljudet av La Roux. Jackson är la roux den rödhåriga – sångerskan personifierad och Langmaid är den Londonbaserade och mycket erfarne producenten. Tillsammans är de det La Roux som har lagt hela Storbritannien och världen för sina fötter med smällhitar som ”Bulletproof” och ”In For The Kill”.

Men La Roux är Elly Jackson: en liten, spröd men stålmansstark och charmigt tjurskallig kvinna som utropats till Londons nya stilikon och tonårsgudinna. Under den stora och röda luggen finns en sångerska som sjunger om kärlek och svek till spetsiga, studsiga beats. Hon gillar Gary Glitter för hans musik och dissar Lady Gaga. Elly Jacksons personlighet lyser igenom starkt i La Rouxs musik och kanske är det den som gjort att debutskivan utsetts till en av 2009 års bästa och att de nominerats till Mercurypriset, toppat diverse listor och i detta nu turnerar runt hela jorden. Med ett stopp på 2010 års Way Out West. Don’t Miss Out.

THE XX
Kvartetten som blev trion från London är svåra att labela. Popmusik i nattsvart klubbtappning, avskalat men episkt med viskande duetter och Lissvikska beat. The xx är första tunnelbanan som gnisslande bromsar in vid Bethnal Green station och släpper ut oss i morgonljuset efter en sen drabbning med hertz och db. Naket och väldigt vackert står uppbrottet oundvikligt smärtsamt för dörren, i sällskap med en komprimerat studsande gitarrslinga. Så här låter staden, sökandet och misslyckandet upphackat i spegeln. Man kastas mellan desperation och dedikation, ånger och uppriktighet också i The xx’s texter. Bandet som fullkomligt dominerat den sista tiden med både det hyllade albumet och strålande tillika fullknökade spelningar. Och även om mycket har sagts och skrivits har just den återhållet stringenta lyriken ägnats oförtjänt lite attenzione och skärmmetrar.
Nu står de stora massorna för dörren. Med ett rätt igenom gediget självbetitlat egenproducerat debutalbum och en svindlande enad kritikerkår i ryggen har resan med outtalad destination bara börjat. The xx är som Nakkna-killen i korsningen som redan för flera år sedan såg ut som en djävulsdyrkande synthare med islamistiska attribut 1983. Idag ser vi ut så lite till mans & kvinns: sjalar virade runt våra själar, svart svart svart, fladdrigt & tight, kåpor, kängor & läder. De visar vägen.

Ett x. Två xx. XXXX. För bara några månader sedan hade var vi i full färd med att hitta lämpliga referenser och inspirationskällor till The xxs egensinniga musik. Det behövs inte längre. Vi tar det som det är. Gråter. Älskar.

THE RADIO DEPT.
Det är ingen underdrift att påstå att shoegazern har fått en massiv tidvatteneffekt in över musikstranden de senaste kanske två åren och som spås allt annat än att avta framöver. Nya skotittande antistjärnor tänds på kontinuerlig basis. Något som borgar för det positiva i den strömningen är The Radio Depts stabila ledsagan. Från Lund, Skåne, Sverige må de vara, men främst är de en populärkulturell tidsaxel att vrida varat runt och ställa tiden efter, oavsett geografisk hemvist.
Med backup från musikpressen hamnade bandet på indiens stolta förbundsdelegater för att där sedermera ge ut två fullängdare och fyra ep’s. Innehar ni inte redan internationellt hyllade Lesser Matters, Pet Grief eller det politiska Freddie and the Trojan Horse (om vår vän Fredrik Reinfeldt och hans stora politiska åstadkommanden) så skaffa dem omgående bums.
Dessa har med hjälp av välrenommerade engelska bolag och en tämligen framgångsrik regissör i Sofia Coppola, och hennes goda omdöme att stärka upp hennes film Marie Antoinette med The Radio Deptska toner, fört bandet till en sällsynt stark ställning grundad på både framgång och gedigen kredibilitet. Men, med all respekt, vi har viktigare saker för oss än att blicka bakåt. The Radio Dept har nu vintervåren 2010 presenterat ytterligare ett alster för oss: Clinging to a scheme. Kanske är det ett fulländat popalbum. Fortfarande signifikativt drömskt med viss antydan till nonchalans, med ett sväng pendlande mellan mesigt och aggressivt och med Johan Duncanson sensuellt svepande melodier utav himmelskt slag. Lägg därtill en handfull låtar som sticker ut och ja, golvar en… Heaven’s On Fire, David och A Token Of Gratitude i all ära, ett album innehållande ett så komplett mästerverk som This Time Around – det gör en mållös, fäller en på vardagsrumsmattan. Det finns anekdoter att berätta, men till vilken nytta: ”Ibland är det inte så mycket en fråga om vad som är där utan vad som inte är där” för att citera bandet själva.
Det här kan bli ett bra år.

La Roux – Bulletproof

The xx – VCR (live at Le Live De La Semaine)

The Radio Dept. – Pulling Our Weight

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,