Det är valår i år. Kriget gör sig påmint i år. Fabrikerna läggs ner. Gubbarna hoppar fallskärm. Skulle kunna vara copyrightskyddade ord av Ulf Lundell, men tyvärr är det en visa för 2010-talet likaväl som 1990-talet och säkert årtionden innan dess med. Låt oss då fly i tanken och musiken. Låt oss samla kraft för att bjuda motstånd, toner för förändring. Så på med masker, flugor, rosetter, billiga förkrök och dyr heder – härmed presenteras: La Roux , The xx och The Radio Dept.
LA ROUX
La Rouxs 80-talsdoftande elektropop har fått kritiker att likna dem med storheter som Eurythmics , Pet Shop Boys och Erasure . Med de rötterna lyckas de skapa ett nytt sound som drar åt det skandinaviska hållet, ungefär som att Human League bildat band med First Aid Kit och anlitat Karin Drejjer som producent och andlig ledare. Inte konstigt att de går hem i våra krokar. Egentligen är det Elly Jackson och Ben Langmaid som ligger bakom det hårda och svängiga ljudet av La Roux. Jackson är la roux den rödhåriga – sångerskan personifierad och Langmaid är den Londonbaserade och mycket erfarne producenten. Tillsammans är de det La Roux som har lagt hela Storbritannien och världen för sina fötter med smällhitar som ”Bulletproof” och ”In For The Kill”.
Men La Roux är Elly Jackson: en liten, spröd men stålmansstark och charmigt tjurskallig kvinna som utropats till Londons nya stilikon och tonårsgudinna. Under den stora och röda luggen finns en sångerska som sjunger om kärlek och svek till spetsiga, studsiga beats. Hon gillar Gary Glitter för hans musik och dissar Lady Gaga. Elly Jacksons personlighet lyser igenom starkt i La Rouxs musik och kanske är det den som gjort att debutskivan utsetts till en av 2009 års bästa och att de nominerats till Mercurypriset, toppat diverse listor och i detta nu turnerar runt hela jorden. Med ett stopp på 2010 års Way Out West. Don’t Miss Out.
THE XX
Kvartetten som blev trion från London är svåra att labela. Popmusik i nattsvart klubbtappning, avskalat men episkt med viskande duetter och Lissvikska beat. The xx är första tunnelbanan som gnisslande bromsar in vid Bethnal Green station och släpper ut oss i morgonljuset efter en sen drabbning med hertz och db. Naket och väldigt vackert står uppbrottet oundvikligt smärtsamt för dörren, i sällskap med en komprimerat studsande gitarrslinga. Så här låter staden, sökandet och misslyckandet upphackat i spegeln. Man kastas mellan desperation och dedikation, ånger och uppriktighet också i The xx’s texter. Bandet som fullkomligt dominerat den sista tiden med både det hyllade albumet och strålande tillika fullknökade spelningar. Och även om mycket har sagts och skrivits har just den återhållet stringenta lyriken ägnats oförtjänt lite attenzione och skärmmetrar.
Nu står de stora massorna för dörren. Med ett rätt igenom gediget självbetitlat egenproducerat debutalbum och en svindlande enad kritikerkår i ryggen har resan med outtalad destination bara börjat. The xx är som Nakkna-killen i korsningen som redan för flera år sedan såg ut som en djävulsdyrkande synthare med islamistiska attribut 1983. Idag ser vi ut så lite till mans & kvinns: sjalar virade runt våra själar, svart svart svart, fladdrigt & tight, kåpor, kängor & läder. De visar vägen.
Ett x. Två xx. XXXX. För bara några månader sedan hade var vi i full färd med att hitta lämpliga referenser och inspirationskällor till The xxs egensinniga musik. Det behövs inte längre. Vi tar det som det är. Gråter. Älskar.
THE RADIO DEPT.
Det är ingen underdrift att påstå att shoegazern har fått en massiv tidvatteneffekt in över musikstranden de senaste kanske två åren och som spås allt annat än att avta framöver. Nya skotittande antistjärnor tänds på kontinuerlig basis. Något som borgar för det positiva i den strömningen är The Radio Depts stabila ledsagan. Från Lund, Skåne, Sverige må de vara, men främst är de en populärkulturell tidsaxel att vrida varat runt och ställa tiden efter, oavsett geografisk hemvist.
Med backup från musikpressen hamnade bandet på indiens stolta förbundsdelegater för att där sedermera ge ut två fullängdare och fyra ep’s. Innehar ni inte redan internationellt hyllade Lesser Matters, Pet Grief eller det politiska Freddie and the Trojan Horse (om vår vän Fredrik Reinfeldt och hans stora politiska åstadkommanden) så skaffa dem omgående bums.
Dessa har med hjälp av välrenommerade engelska bolag och en tämligen framgångsrik regissör i Sofia Coppola, och hennes goda omdöme att stärka upp hennes film Marie Antoinette med The Radio Deptska toner, fört bandet till en sällsynt stark ställning grundad på både framgång och gedigen kredibilitet. Men, med all respekt, vi har viktigare saker för oss än att blicka bakåt. The Radio Dept har nu vintervåren 2010 presenterat ytterligare ett alster för oss: Clinging to a scheme. Kanske är det ett fulländat popalbum. Fortfarande signifikativt drömskt med viss antydan till nonchalans, med ett sväng pendlande mellan mesigt och aggressivt och med Johan Duncanson sensuellt svepande melodier utav himmelskt slag. Lägg därtill en handfull låtar som sticker ut och ja, golvar en… Heaven’s On Fire, David och A Token Of Gratitude i all ära, ett album innehållande ett så komplett mästerverk som This Time Around – det gör en mållös, fäller en på vardagsrumsmattan. Det finns anekdoter att berätta, men till vilken nytta: ”Ibland är det inte så mycket en fråga om vad som är där utan vad som inte är där” för att citera bandet själva.
Det här kan bli ett bra år.
La Roux – Bulletproof
The xx – VCR (live at Le Live De La Semaine)
The Radio Dept. – Pulling Our Weight
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, musikfestival, popmusik, indie, alternative, Way out West, The XX, The Radio Dept, La Roux