Teater

Mördar-Anders har premiär på Länsteatern på Gotland

15 februari, 2017 by Redaktionen

Den 28 februari kliver Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) upp på scenen på Länsteatern på Gotland. För första gången iscensätts nu en bok av den framgångsrike författaren Jonas Jonasson, efter ett manus av Thomas Sundström.

Ett pressmeddelande berättar:
Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) är en hiskelig och underbar skröna om människor lite i utkanten av det vittrande folkhemmet. Berättelsen kretsar kring den osannolika trion: Per Persson; en osäker receptionist på ett skumt hotell, Johanna Kjellander; en avsatt präst som finner nya världsliga vägar samt den fruktansvärt fruktade Mördar-Anders som finner sin barnatro i botten av vinkruset.

Föreställningen är en scenisk roadmovie där alla söker efter ett sammanhang. Man kan ju tillhöra samma familj även om man inte är släkt. Och tro det eller ej, det hela slutar på Gotland…

Skådespelare: Janne Åström, Lena Bogegård, Lennart Bäck, Tove Vahlne, Filip Johansson.
Text, kompositör o regissör: Thomas Sundström. Scenograf: Johanna Mårtensson. Teknisk chef/Ljussättare: Ulf Grönhagen. Kostymör & rekvisitör: Mari Ljungström. Maskör: Elin Valentinsson.

Av Jonas Jonasson
Manus och regi Thomas Sundström
På Länsteatern på Gotland
Urpremiär 28 februari 2017, spelas feb-april 2017

Teaterrecension: Banddirektör Borkman på Stockholms stadsteater

4 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Bankdirektör Borkman
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Regi och bearbetning Dritëro Kasapi
Bearbetning Sofia Fredén
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Michael Breschi och Johan Ehn
Mask Maria Lindstedt
Video Visual Relief
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 3 februari 2017

Bankdirektör John Gabriel Borkman har investerat och satsat av bankens pengar på vägbyggen, fastigheter med mera. För detta dömdes han till fem års fängelse. Ibsens drama Bankdirektör Borkman skildrar livet ett decennium efter att han släppts ur fängelset. Borkman han flyttat hem till sin fru och deras villa. Borkman bor på övervåningen, isolerad och bitter går han omkring där och ruvar på hämnd medan hans fru går omkring om möjligt ännu mer bitter på bottenvåningen och är helt förstörd, hennes makes affärer och brott har gjort att hon och familjen tappat ansiktet utåt – vilket hon aldrig kan förlåta sin man.

Ibsen publicerade pjäsen, som då hette ”John Gabriel Borkman” 1896 av Henrik Ibsen. Den hade premiär i Helsingfors 10 januari 1897. Pjäsen handlar om livslögner och om svek och hämnd. Alla överlever för att de lurar sig själva men om någon tar livslögnen från en annan kan hämnden bli svår. John Gabriel Borkman överlever efter fängelset för att han inbillar sig själv att han ska ta sig tillbaka in i samhället och klättra upp på samhällsstegen en gång till, han överlever också genom att han intalat sig själv att om han inte blivit sviken och förråd av sin advokat utan om han hade haft ytterligare några dagar på sig före avslöjandet hade han istället hyllats, för då hade han fått in vinster på de av bankens pengar han satsade.

Regissören har valt att halvera pjäsen. Det vinner den på, på alla sätt. Varje dislog blir mer beydelsebärande, föreställningen kan spelas i ett svep utan paus och det är bara en fördel i denna delvis komiska tragedi.

En stark scen är när Borkman får besök av en av sina tidigare lägre anställda, Vilhelm Foldal som i sin tur lever vidare i sitt fattiga liv mest av allt för att han har en dröm om att en dag trots allt ska något bokförlag trycka hans diktsamling. Foldal och Borkman träffas för att ge varandra bränsle och stöd i sina livslögner. När den ena avslöjar för den andre att livslögnen är just en lögn då brister allt och de överger varandra. Men bara tills någon av dem åter hittat en ny livslögn.

Kvinnorna har sina livslögner och hemskast är nog fru Borkmans fixering vid att sonen Erhart ska återupprätta familjens anseende och skapa något stort så alla glömmer faderns brott.

Pjäsen är en mörk tragedi men också med sina komiska delar. Vi skrattar ibland, mest av igenkänning, vi kan känna igen oss själva eller andra människor vi stött på i livet som när en mor inte kan släppa taget om sin son eller hur bankdirektör Borkman tror sig vara mer värd än andra. Han är ju super-entreprenören.

Borkman spelas storartat, som väntar, av Peter Andersson. Det är fascinerande hur en man som hamnat högt upp på samhällsstegen blir fartblind och upplever sig själv som mer värd än alla andra. Det hemska är att i dagens värld hamnar inte dessa män som förskingrar bankens pengar i fängelse längre. Dessa män får löneförhöjningar och miljonbonusar idag, oavsett om de satsat och fått vinst eller förlust.

Dramat handlar också om hämnd och svek på många plan, om kärleksförhållanden, om föräldraskap, om släktband och vänskap. Ibsen var genialisk och det finns många nivåer att se pjäsen på.

Scenografin är mycket snygg, sparsmakad och smart med en stor videobild på bakre delen där vi ser genomfrusna träd i ett vitt vinterlandskap. När vi är på övervåningen ser vi trädens toppar och på nedervåningen ser vi trädens stammar.

Peter Andersson är mycket kraftfull han Äger scenen. Likaså är Helena af Sandeberg hundra procent rätt i rollen som Fanny Wilton. De scener där hon är med och scenerna med Borkman och hans frus syster Ella Rentheim (spelad av Chatarina Larsson) är de som fungerar starkast i premiären. Övriga scener tror jag tar några föreställningar tills de sätter sig mer övertygande. Men det kommer helt säkert. Jag tror föreställningen kommer att växa efter några spelningar. Den har en stark grund.

I rollerna
John Gabriel Borkman Peter Andersson
Gunhild Borkman Kajsa Ernst
Erhart Borkman Emil Ljungestig
Ella Rentheim Chatarina Larsson
Fanny Wilton Helena af Sandeberg
Vilhelm Foldal Jan Mybrand
Frida Foldal * Mari-Helen Hyvärinen

Existentiell djupdykning på Dramaten med modevärlden som kuliss i Fassbinders Petra von Kants bittra tårar

17 januari, 2017 by Redaktionen

Den 9 februari är det premiär för Petra von Kants bittra tårar med Ingela Olsson i huvudrollen som den högpresterande modedesignern som plötsligt drabbas av kärleken. Regisserar gör Sunil Munshi som tidigare på Dramaten svarat för succéföreställningarna Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

Ett pressmeddelande berättar:
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men inuti henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

– För mig är det här en pjäs om tomheten som uppstår när alla jagar personlig lycka, och lever i avsaknad av kollektiva mål och andlighet, säger Sunil Munshi.

Petra von Kants bittra tårar är av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke. En existentiell djupdykning om hur omöjligt det är att leva utan tro i ett samhälle byggt på biblisk moral, där höga ideal krockar med en cynisk verklighet.

Med inspiration från modevärlden blir föreställningen en exklusiv dödsföraktande catwalk med stort fokus på gud, sex, våld – och kläder.

Medverkande:
Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff
Regi: Sunil Munshi
Scenografi: Sunil Munshi och Linus Fellbom
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Camilla Thulin
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Nathalie Pujol
Översättning: Lars Bjurman

Skådespelare möter animationer i spektakulär visuell gestaltning av Det blåser på månen

4 januari, 2017 by Redaktionen

Den 21 januari är det premiär för Det blåser på månen på Elverket. En familjeföreställning från 7 år om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är, gestaltat med hjälp av modern teknik.

Ett pressmeddelande:
Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.

Den brittiska författaren Eric Linklaters älskade barnbok Det blåser på månen skrevs under andra världskriget och har med åren fått klassikerstatus. I Sverige har den gått som radioföljetong flera gånger, gjorts till tv-serie 1985 och har även bearbetats för teater. Manusförfattaren Sofia Fredéns svängiga dramatisering, som tidigare har satts upp på Helsingborgs Stadsteater, kommer nu till Dramaten i händerna på regissören Ellen Lamm. I huvudrollerna ser vi Emma Broomé och Sanna Sundqvist.

Genom en spektakulär visuell gestaltning – skådespelarna och scenografin interagerar med projicerade animationer på ett för Dramaten helt nytt sätt – kommer sagan till liv som aldrig förr. Dina och Dorinda blir stora som ballonger, förvandlas till skuttande kängurur och färdas med allt från moped till tåg. Det blir en hisnande resa, men med en allvarlig botten, till tonerna av nyskriven musik av Matti Bye. Det blåser på månen är en berättelse om instängdhet, frihetslängtan och systerskap, och som indirekt ställer frågan: vad innebär det egentligen att vara fri?

I rollerna: Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson.

Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Lena Bouic-Wrange
Animation: Stupid Studio
Musik: Matti Bye

Premiär: 21 januari 2017, Elverket
Speltid: 2 timmar 15 minuter (inklusive paus)
Rekommenderad ålder: Från 7 år

Becoming Somebody av Kuba Rose – ett måste för fotoälskare och teaterälskare

1 januari, 2017 by Rosemari Södergren

Becoming Somebody
Av Kuba Rose
Förord Leif Zeern
Utg.datum: 2016-11-30
Förlag: 2066 Publishing
ISBN: 9789163917905

Becoming Somebody är en fotobok av Kuba Rose – och den är mycket mer än så: det är en resa in i scenkonsten, in i teaterns värld. Kuba Rose har under fem års tid följt tolv av de skickliga yngre svenska skådespelarna, för att undersöka vad som händer när de går in i sina roller.

På förlagets hemsida berättas om boken:
I förtroende har han fått följa med dem i deras arbete; in i logerna och sminkrummen, när de övat rösten och stretchat eller druckit kaffe, när de varit glada och förtvivlade. Syftet har varit att dokumentera hur de genomgår den förvandling som krävs inför varje föreställning. ”Alla människor växlar väl mellan olika roller med mer eller mindre framgång men skådespelare är ju vårt samhälles experter på detta. Hur gör de? När blir det bra? Vad är det som gör en människa trovärdig? Detta är vad jag har forskat i”, säger Kuba.

Gemensamt för de avbildade skådespelarna är att deras karriärer är någorlunda nystartade och detta var viktigt för Kuba. ”Jag ville jobba med personer som inte var helt färdiga med hur de jobbar och där jag kunde följa dem i processen, in under ytan och förbi eventuella fåfängor och manér. Det tog mig några år och ett par tusen bilder men nu har jag 91 bilder som blir en sammanhållen berättelse om det jag ville studera”, säger han.

Boken är ett mästerverk. Kuba Rose tar oss många steg förbi det förväntade och han behärskar till fulländning konsten att med sin kamera hitta oväntade fotovinklar som berättar mer, han behärskar konsten att använda ljus och han använder skärpa och oskärpa i bilderna på ett sätt som gör att bilderna talar till mig på flera sätt. Det är suggestivt, det är levande och det är något som är på väg, något som håller på att ske men inte har skett: precis det scenkonst och teater är och gör.

Skådespelarna som Kuba Rose har samarbetat med är Emil Almén, Robert Fux, Sverrir Gudnason, Emelie Jonsson, Josefin Ljungman, Emma Mehonic, Liv Mjönes, Shima Niavarani, Jennie Silfverhjelm, Eric Stern, Jörgen Thorsson och Nina Zanjani.

Förordet som mer är en essä och är skriven av den store teaterkritikern Leif Zern, är ett mästerverk i sig, dessutom. Zern skriver: I Kuba Roses fotografier får jag syn på en teater som hela tiden befinner sig i rörelse, en teater där ingenting är och där allt blir. Detaljer i stället för färdiga porträtt, pauser och övergångszoner där man förväntar sig ett resultat. Där varje gest och varje sidoblick bär på löftet om en fortsättning.

Leif Zerns förords-essä har precis som fotona flera djup och det Zern skriver om är minst lika mycket scenkonsten i sig som fotoboken. Jag läser förordet flera gånger och hittar många uttryck som får mig att själv fundera vidare kring vad teater är och vad det är för roller en skådespelare går in i och vad det är för roller vi går in i under våra egna liv, vad är likheten och vad skillnaden. Leif Zern skriver också om hur han saknar den gamla tidens stjärnporträtt som kunde säga så mycket mer än den mängd foton på skådespelare som kablas ut i dagens värld i samband med filmpremiärer. Det är intressant: mängden kan inte alltid ersätta kvaliteten.

En bild säger mer än tusen ord – är ett gammalt uttryck och i Kuba Roses fotobok besannas detta i högsta grad. Fotona var för sig och tillsammans i sin helhet är en stark och stor berättelse och djupdykning i scenkonstens och skådespeleriets vara.

Teater

Footer

Om oss