Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Det kan vara årets mest otippade cover. Brittiska minimalism-trion The xx som under hösten gav ut sitt andra studioalbum Coexist har tolkat Wham! och en av tidernas mest spelade julklassiker, nämligen Last Christmas. Du kan lyssna på The xx version här:
Foto: Emma Andersson
Hanif ”Phat Deuce” Tawab är blott 19 år men har redan spelats på BBC Radio. Det tog fart när Disco spelades på P3 och en viss Frej Larson från Maskinen hörde av sig (läs mer om det här). Han gick från att vara okänd till att spelas på Steve Aoki och Toddla T:s radioprogram.
– ’Disco’ var speciell för den blev plockad av Laidback Luke. P3 var fett nice för jag gjorde också min första intervju någonsin med dem i samband med det, men det var nog värre när Steve Aoki och Toddla T spelade den på sina radioprogram, berättar han.
Hanif Tawab har hållit på med musik i två år, men det var först i januari 2012 som han började använda namnet Phat Deuce. Han beskriver själv sin musik som dancehall/disco/street och hans musikaliska influenser sträcker sig från Major Lazer, Sidney Samson och Congorock till The xx och Lil Jon.
– Jag försöker ha kvar det viktiga i låten, till exempel vocals, men sedan fuckar jag upp och försöker lägga in lite av min egna stil för att överraska lyssnaren, oftast i droppet.
Leo Today – Get Some (Phat Deuce Remix)
Bunji Garlin – Differentology (Phat Deuce Remix)
Och här kan du lyssna på Disco:
Bestival, dag 2
7 september 2012
Som svensk var det obligatorisk närvaro vid stora scenen när vår egen systerduo First Aid Kit under fredagsförmiddagen gjorde sin Bestival-debut. Solen sken och himlen var blå, förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre. First Aid Kit gör den typen av i amerikansk tradition rotad folkmusik som får publiken att sätta sig ner i gräset. För min del är det en trevlig stund som toppas av sublima framföranden av Emmylou och Paul Simons America. Betyg: 3.
Nästa akt att inta Main Stage var Adam Ant som klätt ut sig till sjörövare. Det behövdes bara minuter för att fastslå att det rörde sig om en totaluppvisning i uselhet så jag gick till Big Top (tältscenen mittemot stora scenen) för att spana in den nya Sunday Best-signeringen Valerie June istället. Den av Dan Auerbach från The Black Keys producerade blues- och countrysångerskan har en nasal och autentisk röst som för tankarna till hennes hemstad Memphis vildaste kvarter. Hon ser ut som en superstjärna och den lågmälda gitarrbluesen, som bland annat backas upp av en lokal trumpetspelare, skulle inte passa helt fel i en David Lynch-film. Betyg: 3.
Att Bestival i år är en odyssé genom en mängd olika stilar, känslor och uttryck fick sin bekräftelse när hardcorepunkarna i Gallows intog Main Stage. Aldrig tidigare har väl så hårdhänta huliganer fått leka rövare på samma scen som The xx och Florence + the Machine. Deras pitbull-liknande sångare Wade MacNeil börjar med att säga ”hope you’ve enjoyed it so far because we’re here to ruin your festival” innan han pekar finger och låtsas hänga sig med mikrofonsladden. Under halva spelningen är han lika ofta i moshpiten som på scen. Det är en rejäl urladdning som fungerar förvånansvärt väl på en stor festivalscen. Betyg: 4.
Mitt senaste möte med Los Angeles-baserade Warpaint var under förra årets upplaga av Way Out West. Då rörde det sig om en mörk, förförisk och surrealistisk klubbspelning på Trädgården. I solsken på en betydligt större scen fungerar det långtifrån lika bra. Dessutom utgörs halva spelningen av nytt material där de progressiva gitarrslingorna bytts ut mot synthar. En ny låt innehåller till och med samplade trumbeats. Bandet går i en mer minimalistisk och elektronisk riktning som möjligtvis hade imponerat mer på en annan scen. Höjdpunkten är Undertow, den enda låten som är tillräckligt känd för att kunna engagera en stor publik. Betyg: 2.
I öppningslåten Heaven frågar Emeli Sandé om publiken känner igen henne. Dum fråga, om hon inte var det innan så var hon efter sina uppträdanden på OS-avslutningen definitivt något av en engelsk nationalskatt. Varje låt får ett så enormt gensvar att allsången under en Håkan Hellström-konsert bleknar i jämförelse. Hon tolkar Coldplays fjolårshit Every Teardrop is a Waterfall och fram emot slutet mynnar en reggae-version av Where I Sleep ut i ett Bob Marley-medley, men höjdpunkten är avslutningen med Next to You vilken många av besökarna lämnar scenen nynnandes på. Att låtar som Read All About It och River är inte hela världen – hon fyller väl ut sina 45 minuter och publikengagemanget är rent av makalöst. Emeli Sandé har en speciell plats i engelsmännens hjärtan. Betyg: 4.
The xx som senast spelade på Bestival samma år som de vann Mercury Music Prize var tillsammans med Florence + the Machine fredagens huvudakter. I sedvanlig ordning öppnas spelningen med Angels och det bjöds på en hel del karameller från nya skivan Coexist som tycks dela lyssnarna i två läger: de som älskar den och de som tycker den är tråkig. För varje gång jag sett The xx live i år har jag blivit mer och mer säker på att jag tillhör den förstnämnda.
Till skillnad från spelningen på Berns förra veckan spelades även Chained som tredje låt, annars var setlisten snarlik. Reunion och Sunset följer varandra så naturligt att det känns som en enda lång låt. Det samma kan sägas om Swept Away – deras mest klubbiga låt vilken live inleds med melodislingan från Take Care – och Shelter som vävs samman förvånansvärt trots att de är rätt olika. Under Crystalised smälter inga glaciärer, åtminstone inte på en festival nu när trummorna är bortplockade. Publikfavoriterna blir snarare VCR, Islands och – den första av tre extranummer – Intro. Att natten lagt sig över Isle of Wight är ett plus, det är vid den här tidpunkten The xx introverta musik blir som bäst. Betyg: 4.
Istället för att se kvällens andra headline Florence + the Machine tog jag mig till en betydligt mindre tältscen som hette Psychedelic Worm där Porcelain Raft och Kindness stod för kvällsunderhållningen. Tidigare i år öppnade italienaren Mauro Remiddi som har scennamnet Porcelain Raft för M83 på Berns. Då var han ensam på scen, nu backas han upp av Yuck-trummisen Johnny Rogoff. Konserten inleds med Drifting in and Out och tankarna förs direkt till ett centralstimulant 90-tal då drömpop fortfarande var det coolaste som fanns. Det är just någonting storslaget emotionellt i Porcelain Rafts euforiska 90-talsdyrkan. De svävande synthsamplingarna fungerar utmärkt i låtar som Shapeless and Gone och Unless you Speak from Your Heart. Konserten avslutas med en tio minuter lång cover på Guns’n’Roses megahit November Rain då trummorna spelas hälften så fort som den shreddande gitarren. Det är underligt, men fullkomligt briljant. Jag kan tänka mig att det är så här det låter när stjärnor föds. Betyg: 3.
Jetlaggad och nyss influgen från Japan krönte Kindness sedan fredagsnatten med att ge festivalens hittills bästa spelning. Debutskivan World, You Need a Change of Mind var en uppvisning i psykedeliskt disco och den presenteras perfekt här på Bestival. Redan i öppningslåten Cyan känns det som att jag förflyttas till 70-talet och något nästan ironiskt stillöst framträdande på Top of the Pops. Det bjuds på fuldans och redan i andra låten hoppar den gänglige sångaren Adam Bainbridge ner i publikhavet. Publikens favoriter är helt klart Swingin’ Party och funkiga That’s Alright då gitarristen (som är utklädd till nunna) och bakgrundssångerskorna får stå i rampljuset. Efter ett ”sickly tired jam” avslutar Bainbridge spelningen med att springa ett helt varv runt lokalen. Vid det här laget existerar inte längre någon gräns mellan band och publik. Alla är en del av samma dimmiga fest. Betyg: 5.
Artist: The xx
Titel: Coexist
Betyg: 4
Som Debussy uttryckte det: musik är tystnaden mellan tonerna. The xx tystlåtna desperation har sedan debuten för tre år sedan tagit indievärlden med storm. Förväntningarna på uppföljaren var minst sagt höjda till skyarna, frågan var vilken väg trion från sydvästra London skulle våga sig på. På Coexist har musiken skalats av och blivit – om möjligt – ännu mer närgången. Det är just mellan tonerna det mesta händer.
Jag ska erkänna att jag efter första två eller tre lyssningarna faktiskt inte var så förtjust i Coexist. Jag skyndade mig förbi de elva låtarna med förhoppningen om direkt och total frälsning. Öppningsspåret Angels började visserligen lovande när Romy med textraden ”and every day / I’m learning about you / the things that no one else sees” satte tonen för resten av albumet, men i jämförelse med debutskivan kändes det därefter ganska ljummet. Istället skulle tålamod visa sig vara nyckeln. Det dröjer några lyssningar innan Coexist öppnas upp på riktigt.
Vad som i min mening är Coexists största styrka är hur den presenteras som helhet. Det beror kanske delvis på Jamie xx lakoniska produktion som är perfekt för ändamålet, men till skillnad från debutskivan då vissa låtar stack ut mer än andra känns det den här gången är en sinnesstämning som genomsyrar hela albumet. Låtarna på Coexist flyter på naturligt och tycks existera i en egen värld. När jag väl sögs in i den var jag fast.
Romy och Oliver sjunger redan på skivans andra spår Chained att de inte längre står varandra lika nära. Temat på Coexist är just hur man efter att ett kärleksförhållande tagit slut ska lära sig att samexistera som individer. ”We used to be closer than this”-spåret fortsätter när Oliver i Missing uppgivet sjunger ”my heart is beating in a different a way”. Hela världen ser på när de unga britterna blottar sina krossade drömmar.
Trots att Jamie xx tycks ha blivit mer frisläppt med sina klubbiga influenser – vilka kulminerar i Swept Away – är Coexist långt ifrån ett dansant album. Det är snarare ett smärtsamt vackert album att lyssna på när man i sin ensamhet ser löven falla utanför fönstret en grå höstkväll.
Ytterligare något jag ofta fastnar för är Romys återhållsamma röst som plötsligt tänder till i en frasering och skapar så storslagna känslor att hela kroppen börjar rysa. Så ge Coexist en riktig chans, då kommer du belönas.
Bästa spår: Angels, Reunion, Sunset
The xx, Berns Salonger
2 september 2012
Betyg: 5
Egentligen har The xx vuxit ifrån konsertlokaler av Berns storlek, men spelningen i Stockholm är en av sex intima spelningar inför släppet av nya skivan Coexist – uppföljaren till den självbetitlade debuten som för tre år sedan tog indievärlden med storm. Bandet tilldelades bland annat prestigefyllda Mercury Music Prize året därpå och att trion från sydvästra London trots sin introverta stil blivit allas älsklingar är sedan länge en sanning. Arrangörerna var inför spelningen på Berns tvungna att tillämpa ett lotterisystem då trycket på biljetterna var så stort. Sällan har en hajp varit så välförtjänt.
När The xx gör entré med Angels, ledsingeln från Coexist, riktas strålkastarna mot Romy som återhållsamt sjunger den lika rörande som briljanta texten om änglar och kärlek i sin renaste form. Men om det är trollbindande så är efterföljande Heart Skipped a Beat rent av himmelsk. Stroboskop lyser magnifikt upp scenen i skimrande varianter av rosa och guld vilket inger en känsla av eufori. Den ambitiösa produktionen kulminerar när det under Fantasy faller ner vad som ser ut som glittrande kristaller från Berns tak. Dessförinnan har de hunnit framföra nya låten Fiction samt en något omgjord version av Crystalised.
Romy Madley Croft luftigt ljusa och Oliver Sims souligt mörka röster lever i någon slags självklar symbios. Deras röster är som gjorda för varandra och kommer helt till sin rätta i texterna som ofta handlar om kärlek och ensamhet. Men det typiska The xx-soundet har lika mycket att göra med de ekande gitarrslingorna som kantas av Jamie xx:s mer klubbiga influenser. Den sistnämndes roll verkar ha blivit ännu mer framträdande på de nya låtarna, inte minst när Reunion följs av Sunset. Anledningen till att The xx blivit så omåttligt populära har kanske just att göra med att man både kan nicka med och dansa till låtarna. Detta framgår tydligt när trion i blått motljus framför Night Time som efter den uppbyggande inledningen mynnar ut i ett elektroniskt och dansant break.
Nya Swept Away börjar med introt från Take Care som bland annat även använts av Drake och att The xx gillar modern R&B är för övrigt ingen hemlighet. I en intervju med The Guardian berättar till och med Oliver Sim att han skrivit en låt till Beyoncé. Efter Shelter möts både VCR och Islands sedan av jubel och i Infinity ser bandet ut som silhuetter framför epileptiskt blinkande vitt ljus innan de kliver av scenen. När de sedan återvänder till scenen för att spela publikfavoriten Intro förvandlas Berns till ett hav av lysande iPhones. På en skärm i bakgrunden syns X:et som prydde omslaget till debutskivan. När de därefter spelar ytterligare en ny låt i form av Tides byter X:et färg till en oljigt brunröd färg som tycks symbolisera Coexist.
De är sparsamma med vad de säger och hur de rör sig på scen, men det de gör utförs med precision. Med små men effektfulla penseldrag skapar de musik som – precis som klippet som visas upp bakom bandet under sedvanliga avslutningsnumret Stars – tar oss till stjärnorna. Det är såklart en smakfråga men för min del tillhör spelningen på Berns helt klart årets bästa – och då har jag redan sett dem på Primavera och Hultsfred tidigare i år. Jag hoppas innerligt att The xx har en lång och framgångsrik framtid till mötes, om vår generation behöver en röst så är The xx den rätta gruppen.
Följande låtar spelades:
Angels
Heart Skipped a Beat
Fiction
Crystalised
Fantasy
Reunion
Sunset
Night Time
Swept Away
Shelter
VCR
Islands
Infinity
Intro
Tides
Stars