Artist: The xx
Titel: Coexist
Betyg: 4
Som Debussy uttryckte det: musik är tystnaden mellan tonerna. The xx tystlåtna desperation har sedan debuten för tre år sedan tagit indievärlden med storm. Förväntningarna på uppföljaren var minst sagt höjda till skyarna, frågan var vilken väg trion från sydvästra London skulle våga sig på. På Coexist har musiken skalats av och blivit – om möjligt – ännu mer närgången. Det är just mellan tonerna det mesta händer.
Jag ska erkänna att jag efter första två eller tre lyssningarna faktiskt inte var så förtjust i Coexist. Jag skyndade mig förbi de elva låtarna med förhoppningen om direkt och total frälsning. Öppningsspåret Angels började visserligen lovande när Romy med textraden ”and every day / I’m learning about you / the things that no one else sees” satte tonen för resten av albumet, men i jämförelse med debutskivan kändes det därefter ganska ljummet. Istället skulle tålamod visa sig vara nyckeln. Det dröjer några lyssningar innan Coexist öppnas upp på riktigt.
Vad som i min mening är Coexists största styrka är hur den presenteras som helhet. Det beror kanske delvis på Jamie xx lakoniska produktion som är perfekt för ändamålet, men till skillnad från debutskivan då vissa låtar stack ut mer än andra känns det den här gången är en sinnesstämning som genomsyrar hela albumet. Låtarna på Coexist flyter på naturligt och tycks existera i en egen värld. När jag väl sögs in i den var jag fast.
Romy och Oliver sjunger redan på skivans andra spår Chained att de inte längre står varandra lika nära. Temat på Coexist är just hur man efter att ett kärleksförhållande tagit slut ska lära sig att samexistera som individer. ”We used to be closer than this”-spåret fortsätter när Oliver i Missing uppgivet sjunger ”my heart is beating in a different a way”. Hela världen ser på när de unga britterna blottar sina krossade drömmar.
Trots att Jamie xx tycks ha blivit mer frisläppt med sina klubbiga influenser – vilka kulminerar i Swept Away – är Coexist långt ifrån ett dansant album. Det är snarare ett smärtsamt vackert album att lyssna på när man i sin ensamhet ser löven falla utanför fönstret en grå höstkväll.
Ytterligare något jag ofta fastnar för är Romys återhållsamma röst som plötsligt tänder till i en frasering och skapar så storslagna känslor att hela kroppen börjar rysa. Så ge Coexist en riktig chans, då kommer du belönas.
Bästa spår: Angels, Reunion, Sunset