Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Strindberg

Till Damaskus på Dramatens Stora scen, tankar efter premiären

by

Till Damaskus
Manus: August Strindberg
Regi: Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér och Peder Freij
Musik på självspelande piano: Franz Liszt, Morton Feldman, Erik Satie och Franz Schubert
Övrig musik: Walter Fähndrich och Mats Persson
Piano: Ingvar Kjellson, Mats Persson
Dramaten, Stora scenen
Premiär 31 mars 2012

Scengolvet är en labyrint och från taket hänger flera långa snören. Där möter Den okände de klassiska karaktärna Tiggaren, Damen och de i första akten på Till Damaskus, i Dramatens uppsättning på Stora scenen.
En labyrint är en bra bild av vår vandring genom livet. I Till Damaskus som är ett av Strindbergs Inferno-draman känner vi förstås igen mycket av August Strindbergs eget liv, men dramat är mycket mer än en slags surrealistisk biografi över författarens liv.
Den skildrar livet och de existentiella frågorna och för den som någon gång haft en depression kan också känna igen sig i hur Den okände upplever det han möter under livet.

Frågan Den Okände får i slutet är central för hela dramat: Är svårigheterna, motgångarna i livet till för att bättre uppskatta framgångarna, eller är framgångarna till för att ännu mer betona hur djupa motgångarna är?
Den som sitter fast i en depression kan inte ta sig ur den bara genom att tänka rätt, för det är vi alldeles för inlåsta i livets labyrint för att med en fingerknäpp förändra.

Olof Lagercrantz skriver om dramat i boken ”August Strindberg” 1979:
Den Okände har berövats ett individuellt namn just därför att i honom möts ett myller av gestalter, Kain, därför har han ett märke i pannan, Jakob, därför haltar han, tiggare, kejsare, brottslingar. I honom trängs i själva verket hela mänskligheten. När den Okändes motspelerska, Damen – också hon berövad sitt namn som ett tecken på att hon representerar många – grips av sådan medkänsla med honom, förstår vi varför. Han erbjuder en tidlös bild av en kämpande människa och vi igenkänner oss själva.

Johan Holmberg spelar Den Okände, Ylva Ekblad spelar Damen och Torkel Petersson gör läkaren. Den rutinerade teaterlegendaren Ingvar Kjellson gör flera roller som Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle och Professorn. Roll-listan är diger med rutinerade duktiga skådespelare. Johan Holmberg är en duktig skådespelare som passar bra i rollen som den anonyme människan, han gör en sårbar man på livets vandring som pendlar mellan övermod och nedstämdhet.

Ändå lyfter föreställningen aldrig riktigt, den är för jämntjock på något sätt, som inte beror på några dåliga prestationer av skådespelarna utan har mer att göra med strukturen på dramat, på iscensättningen. Scenlösningarna är fantasifulla, med labyrinten i första akten och med huset med det kritade människoskelettet som hissas ned i andra akten. Ändå lyfter det inte.

Till Damaskus är liksom Ett drömspel drömlik, surrealistisk. Med modern teknik borde det filmatiska scenbilderna kunna utnyttjas mer. Kanske är Dramatens nya uppsättning för realistisk, för enkel, för att fånga publikens hjärta? När jag ser på bilderna från föreställningen efteråt ser jag hur fantastiskt visuella scenbilderna är, hur starka de är. Jag kan därför inte sätta fingret på varför föreställningen ändå inte grep tag i mig mer?

Strindberg har skrivit tre pjäser som heter Till Damaskus. Till Damaskus I blev klar i mas 1898 och i juli samma år blev Till Damaskus II klar. Till Damaskus III blev klar 1904. Oftast när Till Damaskus sätts upp är det Till Damaskus I som åsyftas. Dramatens uppsättning nu, i regi av Karl Dunér, innehåller alla tre. Ettan spelas för paus och akten efter paus består av Till Damaskus II och III.

Jag avslutar mina tankar om föreställningen med ett av många underbara tankvärda citat från dramat, som får mig att känna igen känslan för de för mig viktiga sammanträffanden i livet med de människor som kommit att betyda mest för mig:
Den Okände: Se, där är ni! Jag visste att ni skulle komma.
Damen: Ni kallade på mig, jag kände det. Varför står ni här i gathörnet?
Den okände: Jag vet inte, jag ska nånstans stå medan jag väntar.

I all sin enkelhet är citaten, Strindbergs egna ord, den stora behållningen av föreställningen för mig. Tyvärr betyder ju det att trots bra skådespelarinsatser skulle jag få ut lika mycket genom att läsa de tre pjäserna. Synd på ett sådant stort verk.

Hoppas det händer något efter att föreställningen spelats några gånger, att den lyfter mer. Det är trots allt ett stort drama om livet och fyllt av sceniska visuell fantasifullhet. Vissa scener är briljanta, som scenen i andra akten när Den Okände ska få sin fina utmärkelse, som är en underbar drift med den fina akademiska världen. Men som helhet grep föreställningen inte tag i mig, men jag vill ju att den ska göra det. Kanske jag ska se om den om några veckor, kanske den blir starkare då?

I rollerna:
Den okände: Johan Holmberg
Damen: Ylva Ekblad
Confessorn: Peter Engman
Läkaren: Torkel Petersson
Dåren: Niklas Ek
Systern, Krögerskan, Dottern: Mirja Turestedt
Modern: Malin Ek
Abbedissan, Kvinnan: Irene Lindh
Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle: Ingvar Kjellson

Foto: Sören Vilks


Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett drömspel i Malmö, recension

by

Ett drömspel
av August Strindberg
Premiär på Intiman, Malmö stadsteater
Premiär 17 mars 2012

Det är med blandade känslor jag lämnar mitt första möte med Strindberg. Jag gillar berättelser, klassiska berättelser med en början, slut och en klar logisk tråd däremellan. Ett drömspel är ingen klassisk berättelse. En fördel med att vara recensent är att jag går på pjäser jag aldrig skulle ha sett annars.
Ett drömspel skrevs 1901, hade urpremiär 1907 och har spelats otaliga gånger över hela världen. Ramberättelsen är enkel, Guden Indras dotter nedstiger till jorden för at lära sig hur människorna har det.

Pjäsen i sig är fragmenterad och lika logisk som dålig dröm. Olika känslomässiga tillstånd staplas på varandra i en enligt vad jag kan se slumpmässig ordning.

Det som gav mig mest i denna föreställning är det sätt regissören jobbat med kläder och dekor. Det är så minimalistiskt det kan bli. Skådespelarna bär sina egna vardagskläder, den enda dekor och rekvisita som finns på scenen är en stol. Förutom scenljuset i taket, består ljussättningen av en ordinär skrivbordslampa som skådespelarna själva riktar om vid behov. En kofta blir ett barn.
Det lyfter fram dialogen och de små detaljerna i skådespelarnas prestation. Det finns inget på scenen som distraherar.

Den bästa scenen är utan tvivel den där den nyblivna kärnfamiljen genom tejp på golvet spärras in i sitt eget lilla vardagshelvete. En skådespelare tejpar på golvet en rektangel som bit för bit innesluter det grälande paret och det skrikande barnet. Det är en grafiskt träffande bild över hur den inledande förälskelsen förvandlas till något helt annat.

Pjäsen präglas en enorm svartsyn på livet i allmänhet och kärleken i synnerhet. ”Det är synd om människorna”, säger Indras dotter. Jag vet inte om Ett drömspel är en avspegling av Strindbergs eget känsloliv vid denna tid. Om så är fallet borde vi kanske vi synd om Strindberg istället.

Text: Peter Johansson

I rollerna: Tom Ahlsell, Li Brådhe, Hans-Peter Edh, Bo-Christer Hjelte, Karin Lithman, Jacob Nordquist, Kardo Razzazi, Karin Huldt
Regi: Kersti Horn
Längd: 1 timme (ingen paus)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Strindberg skulle uppskatta Mats Eks version av Spöksonaten

by

Spöksonaten
Dramaten
Premiär 22 januari 2012

Den unge studenten Arkenholz räddar livet på människor som drabbas av ett husras och tidningarna skriver om hans bragd. Dagen därefter hamnar han i ett mystiskt gammalt hus där han får hjälp av en gammal flicka och strax därpå hamnar han i klorna på direktör Hummel, en äldre man i rullstol som hävdar att han kände studentens far. Studenten är skyldig att hjälpa den rullstolsburne mannen eftersom hans far en gång blev hjälpt av den mannen.
Det är ramhandlingen i Strindsbergs Spöksonaten som regisseras av Mats Ek. Fast Spöksonaten handlar egentligen om något annat, något som inte riktigt går att sätta ord på. Spöksonaten talar till fler sinnen än vad vi hör med ord. Det är synintryck, det är rörelser, det är det outtalade, det är våra rädslor, det är våra känslor – som Spöksonaten säger något till.

Att en föreställning får stående ovationer händer då och då – vilket Spöksonaten fick. Men att publiken applåderar flera gånger under föreställningen hör inte till vanligheterna. Mats Ek är en av Sveriges stora dansare och koreografer och har valt att låta dans vara en viktig del i handlingen. Varje enskilt dansframträdande fick applåder. Det blir kanske extra starkt i det här sammanhanget för att det är skådespelare som dansar, det är inte perfekt dansmässigt utan det handlar om uttrycket, skådespelarna säger något med dansen.

Spöksonaten är mycket, mycket, mycket, mycket mer än ramhandlingen. Frågan är om karaktärerna i huset ens är människor. Genom att berätta med dans och därmed gå utanför vad ord och dialog kan ge har Mats Ek fördjupat och förtätat Spöksonaten. Jag tror att Strindberg skulle uppskatta Mats Eks version av Spöksonaten. Mycket. Det är som om Strindbergs Spöksonaten först nu får rättvisa och på scen får det djup den har.
Ett av de berömda citaten ur Spöksonaten handlar just om att ord är till för att dölja sanningen, att tystnaden säger mycket mer.

Mats Eks spel med könsrollerna stryker också under det surrealistiska. Stina Ekblad gör Gubben, direktör Hummel, Gunnel Fred gör översten, Malin Ek gör Bengtsson och Etienne Glaser gör Vita damen, Niklas Ek gör flickan och Staffan Göthe gör Överstens hustru.

Det slår mig också att jag saknat bra svensk absurd eller surrealistiska draman. Det är svårt att göra teater som spränger ramarna. Strindberg skrev Spöksonaten 1907. Enligt uppgifter i Wikipedia anspelar namnet på Beethovens pianosonat i d-moll (op.31, nr 2), i vilken Strindberg tyckte sig höra anderöster och därför gav detta namn. Drygt hundra år gammal är den ändå en av de mest modernistiska svenska draman av kvalitet som sätts upp på teatrar.

När Spöksonaten sattes upp 2007 på Strindbergs intima teater för att fira att den lilla scenen vid Norra Bantorget fyllde 100 skrev Expressens teaterkritiker Nils Schwartz:

Uruppförandet av Spöksonaten på Intima teatern för 100 år sedan lär inte ha varit någon höjdare. Det var nog snarare något i den här stilen Strindberg hade tänkt sig. Hade han fått se de gamla operasångarna Erik Sædén och Margareta Hallin i rollerna som gubben Hummel och Mumien skulle han ha rest sig upp och jublat under pågående föreställning.

Jag kan tänka mig att det var häftigt med operasångare i några av rollerna, men jag tror att Strindberg skulle vara mycket nöjd med Mats Eks version också. Mats Ek har låtit skådespelarna framföra dans och förstärker det drömlika tilltalet. Spöksonaten suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet och talar till oss på ett annat plan är traditionell realistisk teater.

På Dramaten har Mats Ek tidigare regisserat Don Juan, Andromaque, Köpmannen i Venedig och Ett drömspel. Nu har Spöksonaten kommit in på hans imponerande CV och en sak är säker: med Spöksonaten har Strindbergsåret som firas nu, 100 år efter Strindbergs död, fått en perfekt start. Föreställningen har så mycket att ge och jag är säker på att jag tänker se den minst en gång till. Där finns många detaljer att uppleva.

Dramatenbloggen berättar en hel del om föreställningen och Strindbergsåret.

I rollerna Stina Ekblad, Hamadi Khemiri, Niklas Ek, Thérèse Brunnander, Yvan Auzely, Ana Laguna, Gunnel Fred, Staffan Göthe, Melinda Kinnaman, Jonas Bergström, Johan Holmberg, Malin Ek, Etienne Glaser, Hulda Lind Jóhannsdóttir

Regi och koreografi Mats Ek
Bearbetning Mats Ek, Irena Kraus
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Thea Kristensen , Barbro Forsgårdh

Bilden ovan:
Hamadi Khemiri och Stina Ekblad
Fotograf: Sören Vilks

Bilden nedan:
(Hamadi Khemiri), Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman, Malin Ek, Stina Ekblad, Ana Laguna, Johan Holmberg, Gunnel Fred och Etienne Glaser
Fotograf: Sören Vilks

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Massor av Strindberg i Radioteatern

by

I år är det julafton hela året för Strindbergsälskare. Strindbergsåret har startat.
Radioteatern gör massor.

Här berättar de i ett pressmeddelande:

Strindbergsåret 2012 gör avtryck i Radioteatern på många olika sätt: Som startskott för de etersända Strindbergspjäserna ges Stora landsvägen nu på lördag, 21 januari. Genom ett samarbete med Folkteatern i Gävleborg och P4 Gävleborg ramas alla Strindbergssändningar in med samtal av olika lyssnargrupper från Gävleborgs län. ”Söndagar med Radioteatern” på Stockholms Stadsteater och ett urval av ”Dagens Strindbergsbrev” har redan dragit igång och ett samarbete med Svenska Institutets trehundra svensklärare utomlands startar den 15 februari.

I etern inleds året den 21 januari med Stora landsvägen från 1949, den äldsta i sin helhet bevarade inspelningen i arkivet. Under följande rubriker hörs sedan ett urval av Radioteaterns Strindbergspjäser på en egen sändningstid i P1; lördagskvällar kl. 20.03.
Etik och moral med Strindberg 21 januari-3 mars
Familjeliv med Strindberg 10 mars-14 april
Svettigt med Strindberg 15 juni-20 juli (på Radioteaterns ordinarie fredagstid 19.03)
Innanför väggarna med Strindberg 25 augusti-8 september
Kungligt med Strindberg 15 september- 20 oktober
Jul med Strindberg 23 december-5 januari

Radioteatern och Folkteatern i Gävleborg samarbetar med 29 olika grupper i Gävleborgs län. Varje grupp, bland andra med pappor, pensionärer, gymnasieelever och ett revysällskap, har tilldelats varsin Strindbergpjäs som de runt två veckor innan sändning i etern lyssnar på, läser och samtalar runt. Dessa samtal bandas av P4 Gävleborg och används som inramning av berörd föreställning. Projektet sker under ledning av Reine Lööf från Folkteatern i Gävle.

Dagens Strindbergsbrev – Radioteaterns uppskattade serie från 1999/2000 blir ett återkommande inslag under hela året. Hör Strindberg när han rasar, skäller, smickrar, tigger, hånar, hotar, gråter, uppvaktar; när han är på överdådigt humör och när han är på botten; aldrig är han likgiltig; detta är August Strindberg när han är som bäst. Som huvuduppläsare hörs Reine Brynolfsson som den vuxne Strindberg före 1900. Alf Nilsson gestaltar den gamle, 1900-1912. Dessutom medverkar Johannes Schildt som pojken August och Andreas Liljeholm som ynglingen. Breven sänds varje vecka, på tisdagar, onsdagar och torsdagar 19.30, söndagar 18.55. Dagens Strindbergsbrev läggs ut på webben i samband med att de sänds i etern och är därefter tillgängliga för lyssning i 30 dagar.

I ett samarbete mellan Radioteatern och Stockholms Stadsteater erbjuds lyssning av Radioteaterns inspelade Strindbergspjäser i kronologisk ordning, varje söndag kl.11.00 på Kafé Klara. Startskottet gick redan den 1 januari 2012. Fri entré, biljetterna bokas via Stockholms Stadsteater. Efter de kortare pjäserna hålls samtal om dramatikern August Strindberg.

Radioteatern och Svenska Institutet samverkar genom att erbjuda samtliga svensklärare utomlands knutna till Svenska Institutet, cirka trehundra stycken, åtta utvalda Strindbergpjäser att i utbildningssyfte tillsammans med sina elever lyssna på och arbeta med under hela 2012.

All Strindbergsdramatik inspelad före 1961 är fri för lyssning! På Radioteaterns webb finns alla fria föreställningar tillgängliga, smakprov från senare inspelningar och ett flertal kringprogram. Där finns även information om alla Strindbergs dramer, från den försvunna ”En namnsdagsgåva” till den välkända ”Påsk” som gjorts i inte mindre än nio uppsättningar på Radioteatern, den första med premiär 24 mars 1929, den senaste från år 2000.

www.sverigesradio.se/radioteatern

Läs även andra bloggares åsikter om , ,