Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

metal

BADMOUTH ett hårt arbetande band som älskar sin musik

by

 

Intervju med Chris LeMon och Tom Pearsson i BADMOUTH  och jakten på den perfekta bilden

Jobba hårt och ha kul är BADMOUTH recept för framgång. Kulturbloggen fick en timme med bandet  när de förberedde releasefesten för Heavy Metall parking lot, bandets aktuella skiva.

Tom Pearson och Chris Le Mon sätter sig en stund med mig och svara på frågor. BADMOUTH historia började 2008 med en skivinspelning. Då kom idén att fortsätta spela tillsammans. Uppställningen är den samma förutom att de fick en ny trumslagare förra året.

Idag består bandet av:

Tom Pearsson – sång

Chris Le Mon – bas

Randy Joy – sologitarr

Mike Hill – kompgitarr

Vinnie Sharpe – trummor

Lyssnar du på bandet på till exempel Spotify (vilket jag gjorde), får du höra ett tungt, rutinerat Metal band. Chris och Tom beskriver musiken som partyrock men jag tycker att det är att förenkla. Hårdrock är ju en populär genre med fler kallade än utvalda (enligt min uppfattning). BADMOUTH sticker ut med en egen musikalisk identitet och de kan sina saker. När vi pratat en stund förstår jag att begreppet partyrock handlar mer om stämning och spelglädje än att det skulle vara ytlig musik.

Passionen skiner igenom och är det vi pratar mest om när Chris och Tom beskriver bandet, passion för musiken, spelglädje och gemenskapen i bandet. Ingen av medlemmarna lever på musiken idag men framgångarna är tydliga. De har nyligen varit förband till Cinderella, ett band med rötter i 80-talets glam-rock. Senaste skivan har också fått bra recensioner.

Musikaliska influenser är ju alltid intressant att prata om och exempel på musik som alla gillar är Alice Cooper och Guns & Roses. Ingen slump att båda dessa band var både nyskapande och musikaliskt intressanta, inte bara för älskare av den hårdare musiken. Det hörs att BADMOUTH vill göra lite mer.

Internet och digital teknik har skapat nya kanaler för att nå en publik. Ingen behöver vänta på att bli upptäckt av ett stort skivbolag. Det gör att konkurrensen kan vara hårdare men det ger också frihet.

BADMOUTH kan du lyssna på lite var stans i sommar, det är ett hårt arbetande band och Chris ligger i för att ordna spelningar (Tom kallar honom för pappa Bas).

Närmaste spelingarna är:

Strömstad 28 juli

Reymyre 13 augusti

Samt en spelning i Norge som förband till hårdrockslegenderna Wasp 15 augusti

Kolla in länken till bandets hemsida lite längre ner i inlägget. Där får du mer information om hur du hittar ett datum när bandet spelar.

 

 

Hur man samlar ett rockband för att ta lite bilder

 

Bandets officiella webplats www.badmouththeband.com

Lyssna på nya plattan på Spotify

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Rapport från Sweden Rock, dag två

by

Med hopp på en spännande musikupplevelse och mindre regn än igår börjar besökarna anlända till festivalområdet för dag två av musikfestivalen Sweden Rock Festival. Med band som The Haunted, Buckcherry, Clutch, Joan Jett, Accept och Judas Priest lovar dagen att bjuda på något för alla hårdrocksfantaster.

The Haunted

Betyg: 3
Redan kvart över tolv är det dags för The Haunted som kliver upp på Sweden Stage. Melodic Death Metalbandet käns ganska malplacerat i dagsljus och inte blir det bättre av att Peter Dolving är iklädd trekvartsbyxor och en orange skjorta. Trots utseendet och det nya materialet som skapar lite avlägsenhet gör bandet ändå sitt yttersta för att skapa en show som inte lämnar fansen besvikna.

Buckcherry

Betyg: 4
Första bandet att spela på Festival Stage blir inga mindre än Buckcherry från Los Angeles. Med sin melodiösa 80talsrock och ett utseende som är farligt likt Mötley Crüe hittar de hem i publiken. Bandet befinner sig i sitt rätta forum och utstrålar en ny självsäkerhet som saknades sist de uppträdde i Sverige, då med band som Disturbed och As I Lay Dying under Taste Of Chaosturnén.

Clutch

Betyg: 4
Det är en helt vanlig dag på jobbet för Clutch. Och om man har sett Clutch live så förstår man vad det innebär. Clutch vet exakt hur man undehåller en större publik med kompromisslös hårdrock. Inget utöver deras vanliga show men den strax över en timme långa spelningen får hela publiken att må bra och sjung allsång till Electric Worry. Trots att Joan Jett And The Blackhearts spelar samtidigt är det ett imponerande stort publikhav som valt att ta sig till Sweden Stage.

Queensrÿche

Betyg: 5
Klockan 16:30 är det äntligen dags för festivalens första och även största progressiva metallband att inta Festival Stage. Det här är säkerligen dagens om inte hela festivalens höjdpunkt. Trots att Queensrÿches största hits redan är fantastiska mästerverk växer de ytterligare en aning när de framförs idag. Låtar som Silent Lucidity och Jet City Woman skickar rysningar längs med ryggraden och höjer ribban rejält för de återstående banden. Trots sin simplicitet är det här en av de bästa uppträdanden jag någonsin sett.

Saxon

Betyg: 4-
Saxon är ytterligare ett säkert kort där du ”får vad du betalt för”. Inget onödigt tjafs, bara NWOBHM när den är som bäst. De nyare låtarna som saknar lite av klassikernas hitkänsla sätter tyvärr lite käppar i hjulet för bandets annars fläckfria spelning.

Bilder från Judas Priest på Sweden Rock

by

Fotograferna som släpptes in i fotodiket framför den stora Festivalscenen på Sweden Rock på torsdagsnatten när Judas Priest spelade hade ingen lätt uppgift. Scenen är mycket hög, bara det gjorde det oerhört svårt att ta bilder från den vinkeln. Dessutom höll sig bandets medlemmar på bakre delen av scenen under de första låtarna, de låtar då fotograferna fick vara i fotodiket.

Men Kulturbloggens fotograf Anders Löwdin gav sig inte, här är två bilder från konserten.
För övrigt såg jag att Expressen gav deras spelning betyg 4.

Ni har väl inte missat nyheten från Judas Priests presskonferens, då bandet talade om att de inte alls lägger av. Här berättar jag mer från den presskonferensen.

 

Relaterat från Sweden Rock:
Aftonbladet och Sydsvenskan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

OZ, Perry and the Travellers, Duff McKagan´s Loaded igång samtidigt

by

Lite hårdrock till lunch? Självklart. I alla fall för publiken på Sweden Rock. 11.30 startade första bandet på torsdagsförmiddagen. Det var det finländska bandet OZ som återförenats.
Lite fakta om OZ från Sweden Rocks hemsida:

Finska OZ bildades i slutet av 70-talet och släppte mellan åren 1982 och 1991 fem album samt kultförklarade singeln ”Turn the cross upside down”. Kvintetten uppskattades storligen av hårdrockspubliken, men deras smittsamma heavy metal fick aldrig något brett genombrott. Sedan följde det öde som drabbade så många av de band som senare skulle komma att stå på Sweden Rock Festivals scener: bandsättningen höll inte ihop, skivbolagen strulade och musikscenen förändrades medan bandet stod kvar och stampade. Under de senaste årens renässans för kriminellt underskattad genuin heavy metal har dock OZ upptäckts av nya generationer hårdrockare vilket har givit klassiker som ”Search lights”, ”Black candles” och ”Turn the cross upside down” nya liv i pojk- och flickrummen. 2011 har bandet åter väckts till liv genom singeln och videon till nya låten ”Dominator”, och kvintetten (med klassiska medlemmarna Ape De Martini, Jay C Blade och Mark Ruffneck på plats) gör i sommar sina första spelningar sedan återkomsten.

OZ fick inte ljuda ostört länge. Tjugo minuter efter att de börjat spela var det dags för den svenska rockbandet Perry and the Travellers. Ett svenskt, ganska nytt rockband som bildades 2004 i Hammarö och som brukar jämföras med band som Allman Brothers Band och Lynyrd Skynyrd.
Det roliga var att när Perry and the Travellers spelade en countrylåt fick de kraftiga applåder. Det bor nog en liten countryälskare hos en del hårdrockare.
Bandet har avverkat cirka 150 konserter i Sverige, Europa och USA. Bland mycket annat finns ett bejublat showcase på en av världens största musikmässor, South By Southwest, i Austin, Texas på meritlistan.

Jag hade inte hört dem tidigare och tänker absolut kolla in dem närmare. De lär bli ett av mina nya favoriter bland rockband. Jag gillade dem live, i alla fall.

Tredje bandet som var igång samtidigt var Duff McKagan´s Loaded som invigde den stora Rock-scenen. Duff och hans band utstrålade scenenergi och det var en utmaning för fotograferna att fånga dem på bild, de stod inte stilla länge på en plats på scenen. Jag lyssnade bara en liten stund för jag lockades så mycket av Perry and the Travellers att jag tog mig tillbaka till en lilla Rockklassiker-scenen för att höra mer av dem.

Här finns i alla fall ett klipp från Duff McKagan´s Loaded och deras spelning på Sweden Rock:

Foto: Anders Löwdin

Fler bilder från festivalen finns på Anders Löwdins flickrsajt.

Relaterat om Sweden Rock:

Jag har skrivit om det i Voltaires rockblogg också.

Sweden Rock – en dyr festival att besöka
Sydnytt laddar upp inför festivalen

Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Colossus: Spiritual Myiasis – ger ett väldigt bra intryck

by

Artist: Colossus
Titel: Spiritual Myiasis
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 1/5

Colossus är ett band från Stockholm som lirar metal åt de hårdare hållet. Genom intensivt spelande och en jävla vilja att lyckas så har de påbörjat sin karriär inom den svenska metalscenen. ”Spiritual Myiasis” är en 20minuters EP som består utav 3 spår. Man skulle kunna tycka att det är lätt att skriva om, bara tre låtar, men det är snarare tvärtom. Colossus spelar huvudsakligen progressiv metal, lite meshuggah influenser och kanske lite maston, men de lägger även in en jäkla massa annat vilket gör att man blir en smula förvirrad. Visst kan man ha många influenser, men det är viktigt att det ändå kan gå ihop i slutändan.
Första låten heter ”Parasite”. Det är en intensiv och hård låt med skivan bästa sånginsats. Den ger ett väldigt bra intryck om man inte hört Colossus innan.

Andra låten heter ”The Gnawing”, en lite mer anonym låt. Helt okej som mellanspår på en längre skiva, men på en EP tycker jag inte att den riktigt funkar. Jag tänker anta att bandet har fler än tre låtar, om man släpper en EP och inte har släppt något innan(då räknar jag inte med deras demo) så är det viktigt att alla spåren är väldigt starka. ”The Gnawing” är tyvärr inte tillräckligt lyftande.

Sista låten är den som förvirrar mig mest. ”Eternal Return” är en stonerlåt. DEt är en riktigt bra låt och absolut den låt på skivan som tilltalar mig mest personligen, men hur den hänger ihop med de tidigare spåren förstår jag inte alls.

Som helhet är det en bra EP, ett bra smakprov på vad jag tror kan bli en bra fullängdare. Produktionen i sig är kanske inte den bästa. Instrumenten, speciellt gitarren, låter lite grötig ibland. Men vem fan bryr sig, metal ftw!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,