Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Blekinge

Efterlängtad revypremiär, skrattsalvorna haglade, stor innerlig spelglädje av ensemblen i Strångamålarevyn

by

Lotta Frid och Ellinor Andersson tantfilosoferar om stort som smått…

Strångamålarevyn 2023, El-Trubb-El

Betyg: 4

Medverkande:

Skådespelare:

Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Emmie Sjöholm.

Revyorkestern:

Marcus Hasselberg, Filip Petersson, Pelle Lundblad, Regina Hasselberg, Nilla Dahlin.

Övriga föreställningar:

13 januari, 14 januari (två föreställningar), 27 januari, 28 januari (två föreställningar), 3 februari, 4 februari (två föreställningar).

I lördags eftermiddag den 7 januari var det dags att bege sig till Strångamåla medborgarlokal, cirka 8 km norr om Bräkne-Hoby i Blekinge för att se årets revy El-Trubb-El sign Strångamålarevyn. Temat för 2023 års upplaga det var liksom givet, de påtagligt höga elpriserna som under fjolåret och även inpå det nya året lär fortsätta vara en snackis. Vi kom att under eftermiddagen och ett stycke in på kvällen bjudas på 23 stycken revynummer av olika slag och varianter i två akter.

Till en början i den första akten var det ett makligt tempo, men så fort när Ellinor Andersson och Lotta Frid kör igång med sin tantfilosofi, där skämten avlöser varandra ökar tempot och skrattsalvorna haglar. Ola Ödman gör därefter en skön roll som präst, där han förklarar att kyrkan måste spara pengar. Oblaterna till högmässan är sponsrade av kinarestaurangen. Kyrkan tvingas dessutom att släckas ner i omgångar under mässan p g a, just det de höga elpriserna.

Prästen bjöd också på hyllningssånger till bortgångna Svenne Hedlund och Sven-Bertil Taube. Det var enligt mitt tycke ett uppskattat inslag i revynumret. Karaktären Ulla (Ellinor Andersson), låter meddela att hon är numera singel sedan Eilert lämnat jordelivet. Något som hon knappast beklagar i en klockren monolog som också den drar ner många skratt hos oss i den månghövdade publiken.

I pausen mellan akterna fick vi avnjuta kaffe med hembakat – och den populära lotteridragningen som jag hört talas om. Mycket av detta sköts nämligen av skådespelarna själva och det förhöjer den gemytliga känslan som Strångamålarevyn är så bra på att förmedla och som de blivit kända för. Man blev således inte besviken vare sig man, som undertecknad är här för första gången eller är återkommande revybesökare.

Andra akten fortsatte med att det nya politiska styret i Ronneby kommun, som fått ett skruvat namn i revyn, Samlag för Ronneby, kom upp på scen. De vill också spara pengar i dessa tider och därför är minsann de offentliga toaletterna avstängda – vilket vållar en del bekymmer. Tänkte inte på det, på den. Kul och tillspetsat, ett litet slag under bältet som ett revynummer ska vara.

De fem revymusikerna gör också bra ifrån sig, det märks under hela föreställningen men framför allt när de under några egna nummer i båda akterna får ta plats och det ger en bra helhet i revyn. En annan sak som verkligen ger skön karaktär åt årets revy är den stora åldersvariationen i ensemblen, värt att ha i minnet är att det inte är mer än sex skådespelare på scenen plus ljus- och ljudassistenten Henning Dahlin som gör flera bra inhopp under föreställningens gång.

Under föreställningens båda akter är det emellertid vissa mikrofon- och ljudproblem. Men hela ensemblen hanterar det utan att komma av sig någon gång. Kanske för att de utstrålar en smittande spelglädje hela tiden till den fullsatta publiken. Det gäller inte minst de talangfulla ungdomarna Klara Dahlin och Emmie Sjöholm, som bjuder på ett bra och sprudlande nummer. Slutbetyget blir således bra, att det var sydsvenskt januariväder på sin sämsta sida på vägen hem ändrar inte på omdömet. Rekommenderar således att, om du kan, gå och se Strångamålarevyn 2023.

(Strångamålarevyn 2020, lucka 24, Svinsjön)

Föreläsning, Demokrati 100 år – ”Tror jag att min röst spelar roll eller tror jag det inte?”

by

Blekinges landshövding, Ulrica Messing, föreläser om demokratin och politiken bl a sett från personliga erfarenheter. Foto: Martin Moberg,

Under gårdagskvällen begav jag mig till Ronneby Stadsbibliotek för att lyssna på en intressant föreläsning i serien Demokrati 100 år, som är ett samarrangemang mellan Studieförbundet Vuxenskolan och Ronneby Stadsbibliotek. Att biblioteken är en plats för sådana arrangemang utöver att låna böcker och datorer för att surfa på Internet, är bra men också viktigt sett ur en demokratisynpunkt. Ulrica Messing, som i fjol höstas i september utsågs till landshövding i Blekinge län av regeringen, var inbjuden att hålla en föreläsning för oss dryga 30-talet åhörare.

Messing är mest känd, för de av oss som varit med ett tag i politik och samhällsliv, för att ha suttit med i regeringen som statsråd först på arbetsmarknadsdepartementet, sedan på Kulturdepartementet och på Näringsdepartementet när Göran Persson (S) var statsminister 1996 till 2006. Vilket hon lyfte inledningsvis, för att sedan ställa en fråga – varför politik? Ja, varför inte? Det pratades politik och samhällsfrågor hemma under Messings uppväxt i Hällefors, och det var inte ovanligt förr generellt sett vid t ex köksbordet att man gjorde det.
Det är viktigt att det tycks, hemma, på arbetsplatsen mm att åsikter får mötas under samtal och dialog för vad händer när människor tystnar och samtalet klingar av? Vilket samhälle får vi då och hur påverkar det t ex väljarnas vilja att gå och rösta när det är val? Intressant frågeställning som Messing lyfte, när man kan följa valdeltagandets utveckling historiskt ligger Sverige högt internationellt sett med 4 av 5 väljare och fler som röstar vart fjärde år (före 1994 var det vart tredje år), även om det i år minskade oklart varför i skrivande stund.

Vi fick också veta mer om länsstyrelsernas funktion och roll, att de är 21 stycken spridda över landet och att de är regeringens förlängda arm i länet vet nog de flesta. Men visste ni att länsstyrelsen är en enrådsmyndighet till skillnad från t ex Försäkringskassan som styrs av en styrelse eller Rättshjälpsnämnden som styrs av en nämnd? Tror inte att man i vardagen tänker på att det ser ut så. Det som i högsta grad fortfarande är aktuellt, valet, styrs av vallagen som inför årets val hade skärpts på ett antal punkter bl a får man inte rösta två stycken samtidigt och att valsedlarna hämtas från ett ställ skymt bakom en skärm. Länsstyrelserna har ett ansvar att säkerställa att räkningen och hanteringen av valsedlarna efter valdagen sker på ett korrekt och transparent sätt.

För frågan i rubriken ”Tror jag att min röst spelar roll eller tror jag det inte?” som Messing ställde i samband med att hon talade om valet och länsstyrelsens arbete, är verkligen tankeväckande. För det finns länder inte alls långt från Sverige, där väljarnas tillit till att det går juste och rättssäkert till är mycket låg på faktiskt goda grunder. Ett sätt att upprätthålla tilliten, är just genom att ha en vallag och att röstningen sker på ett tillgängligt och transparent sätt under hela processen.

Men minst lika viktigt är att det finns möjlighet till samtal och möten människor emellan samt att det ges tid att reflektera och utveckla tankegångar lite mer än genom snabba och kortfattade svar i sociala medier det tog Messing fasta på. Jag tycker att det var en givande och intressant kväll som Blekinges landshövding hade hand om och vi lärde oss lite mer om demokrati som stadfästs framför allt i Regeringsformens portalparagraf.

Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

by

Betyg: 4

Premiär: 26 juni 2022, Bellevueparken, Karlshamn – spelas till och med den 6 augusti.

Manuskript: Jan Sundberg

Bearbetning och sångtexter: Elin & Mats Sandelius

Regi: Nina Olsson och Mats Sandelius

I rollerna: Per-Anders Gustafsson, Mitzou Hedén, Johan Jansson, Britta Lindgren, Elin Sandelius och Mats Sandelius.

Årets sommarfars i Karlshamn: ”Alla kort på bordet” 😆

Kan man göra något som i grund och botten är en personlig tragedi, kortspelande som i sin tur leder till stora spelskulder, och det kombinerat med en fejkad död med en dito fejkad dödsannons i tidningen till en sommarfars? Ja, det kan Sandelius Kultur och Nöje, som i år sätter upp föreställningen ”Alla kort på bordet”, där det kläcks en ”genial” plan som är så invecklad och osannolik att det står klart, om man utgår från sunt förnuft, att det inte kommer att fungera. Och när det inte gör det kräver det förstås än mer (o)genomtänkta och föga geniala planer för att lösa problemet som växer likt en snöboll i rullning utefter en brant sluttning.

Och när det inte fungerar som det ju borde, blir det förstås allt galnare, men samtidigt riktigt roligt. Handlingen kretsar kring bonden Rudolf som drabbas av speldjävulen och drar på sig 10 000 kr i spelskulder hos en korthaj. Denne vill ha betalt, annars ryker fingrarna på bonden. Men istället för en enkel lösning baserad på sunt förnuft, väljer alltså Rudolf att krångla till det, rejält. Det med en, så klart, genial plan – man kan ju inte utkräva en spelskuld från någon som är död. En dödsannons i lokaltidningen för den i allra högsta grad levande bonden kanske kan lösa alla problem en gång för alla? Nja, det vete hundan. Snarare eskaleras problemen och skrattsalvorna haglar.

Med i handlingen i årets sommarfars i Bellevueparken, Karlshamn, får vi alltså se bonden Rudolf (Mats Sandelius), drängen Axel (Johan Jansson), pigan Britta (Elin Sandelius), svärmor (Britta Lindgren), husmor (Mitzou Hedén) och prästen (Per-Anders Gustafsson) och det märks att de kan genren. De har tidigare varit med i ”Bakom lås och Boom” (2017), Smällar man får ta (2018), ”En riktig Hästkur” (2019) och ”Vattnet har gått” (2021). Årets sommarfars är både snabb och rolig, det med lättsamma små och bra sångnummer som är med här och där under handlingens gång. Föreställningen sätts upp i Bellevueparken i Karlshamn till och med den 6 augusti.

Musikalrecension: ”Fiskaren och Gud” ett imponerande musikalbygge

by

Betyg: 5

Premiär: 2 april 2022

Manuskript och regi: Ulf Fembro

Musik: Fritz Fembro och John Fembro

Scenografi: Marie Robertsson

Koreograf: Lena Torshall

Kostymör/Attributör: Ann-Charlotte Lundgren

Teknikansvarig: Per-Åke ”Burra” Olsson

Kapellmästare: Mattias Johansson

Violinist: Lena Dolgova

Trummor:Jon Lindqvist

Bas: Martin Holmér 

Exekutiv Producent: Håkan Robertsson

Affischbild: Johanna Månsson, Ronneby folkteater

Ulf Fembros musikal med handling som utspelar sig på en påhittad ö i Blekinge skärgård hade premiär i lördags kväll 2 april på Ronneby folkteaters scen och musikalen fick ovationer av en engagerad publik, som nu åter kan gå och se musikalproduktioner utan att behöva tänka på covidrestriktioner på publikstorlek mm. Föreställningen är både kraftfull och lättillgänglig, fantasirik och icke att förglömma full av igenkänning. Det är inte var dag, som en helt nyskriven musikal uppförs och har premiär på en teaterscen i Blekinge och framförallt inte en musikal med så tydlig koppling till Blekinge. Hur är då handlingen och dess tema?

Det är en välskriven musikal med bra historia om än att den utspelar sig på en fiktiv ö. Det är snarare en fördel. Historien är om folket och överheten, religion och magi och kanske mest centralt vikten av att säga ifrån när grymheten och tyrannin vill bestämma över allt och alla. Vi i publiken togs med till en påhittad ö någonstans i Blekinges skärgård, där de boende lever sina liv som de själva finner bäst. Men det ändras direkt när överheten tycker att det ska byggas en kyrka på ön vilken de boende naturligtvis får betala hela notan för. Konsekvenserna blir att fattigdomen breder ut sig och fiskaren Järn (Jens U Nilsson) tvingas till stort risktagande vilket under en stormnatt slutar med både hustruns och sonens bortgång.

Och just det är den dramatiska brytpunkten i Fembros musikal, mer än så tänker jag inte berätta det hade varit spoileralert om något. Dock kan jag säga att Jens U Nilssons rolltolkning av Järn i både glädje och sorg är mycket övertygande och sången är mycket bra. Ensemblen är en blandning av både proffs och amatörer, men det tänker man inte på där man sitter i publiken. Helheten är tipptopp, regissören har helt enkelt lyckats få ut det bästa ur varenda en av skådespelarna på scen. Och i kombination med en bra handling, musik, scenografi och koreografi kan inte betyget bli annat än det högsta i skalan 1 till 5. Jo, en liten spolier kan jag avslutningsvis ge, ondskan besegras och kärleken triumferar. Föreställningen spelas den 9, 10, 23 och 24 april. Gå och se den!

Skymtades inte Af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen …?

by

Frågan om huruvida vi såg Ronnebybördige Johan af Pukes spöke kommer jag återkomma till, inledningsvis under gårdagskvällen strax före slaget 20 samlades vi drygt 40-talet personer utanför Kulturcentrum i Ronneby för att få vara med om och aktivt delta i Ronneby Folkteaters uppföljning på fjolårets spökvandringar på Karön. Denna sommars uppsättning kretsar kring historier och skrönor om sjöhjälten Johan af Puke. Spännande kväll skulle det sannerligen komma att bli på flera sätt, med manus skrivet av Urban Jönsson…

Puke föddes som fattig pojke i Ronneby 1751, och kom att växa upp med sin mamma i samma kulturkvarter som vår vandring igår kväll företog sig. Från Kulturcentrum genom Bergslagen och fram till Möllebackagården där scenen stod och väntade på oss. Väl där utspelas flera dramatiseringar från Pukes barndom i Ronneby, från flytten till närbelägna Karlskrona och Pukes karriär från skeppsgosse till sjöman inom handelsflottan, till officer i svenska flottan och sedermera blev han statsråd i Sveriges regering…

(Överstelöjtnant Johan Puke, kung Gustav III samt viceamiral Otto Henrik Nordenskjöld ombord på Amfion planerar det Viborgska gatloppet. Scen ur gårdagskvällens premiär av Ronneby Folkteaters ”Johan af Puke. Skrönor i skymningen” i Ronneby. Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

En mycket välkänd historisk händelse, blev under gårdagskvällens premiär riktigt bra dramatiserad av Ronneby Folkteaters ensemble med en gnutta humor. Det jag tänker på ägde rum den 3 juli 1790, det som kom att kallas för Viborgska gatloppet. Den utbrytning ur Viborgska viken som företogs av den svenska flottan och den svenska skärgårdsflottan, då densamma inringats av ryska örlogseskadern. En utbrytning som leddes av just överstelöjtnant Johan Puke på linjeskeppet Dristigheten, och det gick vägen med förluster men utgången av Gustaf III:s ryska krig kom att gå i svensk favör. Detta kom inte att gå kung Gustaf III obemärkt förbi, Puke kom att uppnå graden som amiral och till det adlades han 1797. Från fattig pojke till adelsman, en klassresa som heter duga långt ifrån självklar på den tiden. Vi som såg denna föreställning blev dessutom på flera sätt involverad i handlingen, barnen i publiken fick bl a hjälpa Puke med att tyda signalflaggor och leta efter skattkistor i Västindien. Och hur i all friden vi kom att hamna där; ja det får du veta om du under torsdags- och fredagskvällarna under juli månad kl 20 beger dig till Kulturcentrum i Ronneby. Kanske skymtas också af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen….