barn

The first time är en sån där underhållande lättsam film om en ung man som kanske är lite av en tönt och som blir kär i skolans förmodligen snyggaste och mest populära tjej. Hon uppvaktas förstås av grisigaste och elakaste snyggingen. Historien har vi sett och hört många gången.
Filmen ”The first time” med Devon Werkheiser och Scout Taylor-Compton är varken sämre eller bättre än genomsnittet av dessa filmer.
Den är rolig och får en liten extra poäng i och med att de två huvudkaraktärerna har var sin odräglig lillebror som ingår en pakt där de spelar in allt och lägger ut på Youtube.

Lite text om filmen från ett pressutskick:

Redan första dagen i high school drabbas Victor av akut ”Anya-feber” – han blir huvudlöst och hopplöst förälskad i den vackra Anya. Hopplöst, för Anya är snygg, populär, kommer från en rik familj, är oskyldig och rar – och går i avgångsklassen. På alla sätt och vis långt utanför en sådan gröngölings räckvidd. Det gör inte saken lättare, att hon redan är tillsammans med den smarte Peter, som kör en dyr sportbil, går klädd i märkeskläder och har koll på allt. Den sortens faktum avskräcker dock inte Victor, som med sin klumpiga charm och lite hjälp från en spindel och Anyas småbröder, förvandlar sin hopplösa kärlekshistoria till en katastroffilm, och till allas förvåning lyckas vinna över Anya. Men så är det ju det här med första gången …

Sebbe
En film jag missade på bio och nu sett i efterhand på dvd är den svenska filmen ”Sebbe”.
Den brukar presenteras så här:

Silvertejp, elkablar, avtryckare, sprängmedel.
Sebbe planerade aldrig att bygga en bomb. Det bara blev så.
Sebbe är 15 år och bor med sin mamma i en lägenhet som är alldeles för trång. Han gör sitt bästa. Han slår aldrig tillbaka. Sebbe älskar sin mamma för att han inte kan annat.
På skroten lever drömmen, och i Sebbes händer får döda ting nytt liv. Här har han kraft att skapa. Här är han fri – men ensam. Hans utanförskap växer i takt med att hans värld krymper, tills han en dag står helt isolerad utan någon annan än sin mamma. Och när hon sviker, sviktar allt.

Jag tycker beskrivning ljuger och inger förväntningar på en annan slags film än vad det var. Det där med att han bygger en bomb är en bisak i filmen, nästan.

Sebbe handlar om en pojke som fyller 15 och som bor ensam med sin mamma. Om hans pappa är död eller om det bara är en lögn får vi aldrig klart för oss. Sebbes mamma jobbar med att dela ut tidningar och de är hur fattiga som helst. Hon tillbringar dessutom stor tid med att hänga på krogen.
Sebbe mobbas i skolan, grovt med misshandel.
Han är ensam och får inte ens en födelsedagspresent av sin mamma när han fyller år. Men så hittar hans mamma en jacka i tvättstugan och ger honom.
Misären de lever i är så hemsk, så fruktansvärd och så hopplös.
Jag har lite svårt att köpa att människor är så totalt ensamma. Inga släktingar verkar finnas, ingen människa alls verkar bry sig om dem.
Ingen lärare reagerar på eller märker hur utsatt han är i skolan heller.

Däremot verkar han vara ett tekniskt geni och bygger en moppe av reservdelar från skroten. Han har också byggt en mängd lampor i sitt rum. Att han som är så duktig inte skulle göra bra ifrån sig i skolan är liksom ologiskt.

Jag köper inte berättelsen och det är synd. För det är ett viktigt budskap om de utsatta barnen som filmen har.
Men den marknadsförs på fel sätt, som att det ska vara en spännande film med bomben han bygger.
Sebbe är inte någon spännande film på något sätt. Den är sorglig, den är tung och den är så utan hopp.

Aftonbladet var också kritisk till filmen och gav den betyg 2 när den lanserades på bio.
Men rätt många av de traditionella filmkritikerna uppskattade filmen, DN gav betyg 4, Expressen fyra getingar och Svenska Dagbladet betyg 5 av 6 möjliga.

När jag jämför de här två filmerna är ju ”The first time” en film som mest är underhållande och inte berättar något om samhället medan Sebbe berättar något hemskt. Själv är jag knappast målgruppen för ”The first time” – men flera ur den yngre generationen såg på filmen här hemma och de tyckte den var bra.
Sebbe missar tycker jag, just för att den är alldeles för mörk. Den missar i att bygga upp spänning och den är för utan hopp. Det är synd, eftersom dess innehåll väl är något som är viktigt: alla människor som möter ett utsatt barn har chansen att bli den människa som ger barnet/ungdomen hopp om ett annat liv.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, ungdomar, film, recension, Sebbe, The first time