11 år har gått sedan KISS senaste studioalbum och under den tiden har KISS-fansen förutom en bunt live- och samlingsskivor förärats med två rätt mediokra soloalbum från frontfigurerna Gene Simmons och Paul Stanley. Därför var lyckan total när nyheten kom att KISS skulle släppa ett nytt album. Paul Stanley, som även skulle producera albumet, gav löften om att bandet hittat tillbaka till deras klassiska sound, från tiden då album som Destroyer, Rock and Roll All Over, och Love Gun skapades.
Den 5 oktober kom så det efterlängtade albumet, Sonic Boom.
Efter många genomlyssningar kan jag inte direkt säga att Paul Stanleys löften inte infrias, för det finns stunder då tanken förs tillbaka till en annan tid. Men tillbaka till det klassiska sjuttiotals soundet? Nej. Däremot lyckas KISS ta mig med på en bergochdalbana mellan årtionden av stilar, mellan 1980 och 1998, från Unmasked till Psycho Circus, vilket gör att albumet känns lite svajigt efter att ha lyssnat färdigt.
Svajigheten drar ner på betyget, men det finns höjdpunkter som istället höjer det med råge. Gene Simmons har aldrig låtit bättre och levererar sina låtar med klassisk attityd och inlevelse, speciellt med Russian Roulette och (Yes I Know) Nobody’s Perfect. Paul Stanley låter som han brukar, men har en tendens att balansera på gränsen till att låta lite mjäkig. Speciellt i Danger Us, en låt som skulle passa perfekt för den unga rockgruppen i Jack Black-filmen School of Rock, men på ett KISS-album som i förhand utlovat det tunga, skitiga, klassiska KISS soundet? Nej, jag skulle inte tro det.
Men trots svajighet och bitvis mjäkighet så tycker jag att Sonic Boom är bra. Albumet är beroendeframkallande och lockar till att sätta musikspelaren på repeat. Ser därför fram emot ett nytt Sverigebesök från KISS, men föreslår att den nya turnén döps till vad den kommer att leverera. KISS Sonic Boom – The Time Machine Rollercoaster Tour. För långt och för dyrt att trycka på turnétröjan? Okej, kör med Rollercoaster kort och gott då.
Sika
