11 år har gått sedan KISS senaste studioalbum och under den tiden har KISS-fansen förutom en bunt live- och samlingsskivor förärats med två rätt mediokra soloalbum från frontfigurerna Gene Simmons och Paul Stanley. Därför var lyckan total när nyheten kom att KISS skulle släppa ett nytt album. Paul Stanley, som även skulle producera albumet, gav löften om att bandet hittat tillbaka till deras klassiska sound, från tiden då album som Destroyer, Rock and Roll All Over, och Love Gun skapades.
Den 5 oktober kom så det efterlängtade albumet, Sonic Boom.
Efter många genomlyssningar kan jag inte direkt säga att Paul Stanleys löften inte infrias, för det finns stunder då tanken förs tillbaka till en annan tid. Men tillbaka till det klassiska sjuttiotals soundet? Nej. Däremot lyckas KISS ta mig med på en bergochdalbana mellan årtionden av stilar, mellan 1980 och 1998, från Unmasked till Psycho Circus, vilket gör att albumet känns lite svajigt efter att ha lyssnat färdigt.
Svajigheten drar ner på betyget, men det finns höjdpunkter som istället höjer det med råge. Gene Simmons har aldrig låtit bättre och levererar sina låtar med klassisk attityd och inlevelse, speciellt med Russian Roulette och (Yes I Know) Nobody’s Perfect. Paul Stanley låter som han brukar, men har en tendens att balansera på gränsen till att låta lite mjäkig. Speciellt i Danger Us, en låt som skulle passa perfekt för den unga rockgruppen i Jack Black-filmen School of Rock, men på ett KISS-album som i förhand utlovat det tunga, skitiga, klassiska KISS soundet? Nej, jag skulle inte tro det.
Men trots svajighet och bitvis mjäkighet så tycker jag att Sonic Boom är bra. Albumet är beroendeframkallande och lockar till att sätta musikspelaren på repeat. Ser därför fram emot ett nytt Sverigebesök från KISS, men föreslår att den nya turnén döps till vad den kommer att leverera. KISS Sonic Boom – The Time Machine Rollercoaster Tour. För långt och för dyrt att trycka på turnétröjan? Okej, kör med Rollercoaster kort och gott då.
Sika
Jag har lyssnat på KISS sedan 1975.
Som den 12-åring jag då var gick jag som ett litet barn inför julafton och inväntade releasen av KISS ALIVE.
Nedkomsten var ett stort lyckorus, både av musiken och allt annat dom stod för.
1976 upplevde jag deras konsert på Gröna Lund i Stockholm.
KISS har haft många och långa tvivelaktiga perioder även för mej som är ett av deras största fans.
Återföreningen 1996 var även den, ett stort lyckorus för en gammal fanatiker. Dock ej Psycho Circus som var en väldigt ojämn platta och som för mej kändes mer som ”en produktion” än något helt ärligt.
SONIC BOOM går rakt in i mitt hjärta !
KISS har denna gång lyckats att göra en platta med en helhet och röd tråd som rakt igenom låter helt ärligt !
Dom är återigen ett RIKTIGT BAND !
Med Sonic Boom är jag 12 igen och går omkring i totalt lyckorus över vad mina gamla idoler har presterat, precis som 1975 !!
Nalle Påhlsson
Musikant
Yes, skivan är grym, inget snack om den saken!