Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Konserter

Jeff Beck kommer till Sverige med stjärnspäckat band

by


En av världens främsta gitarrister kommer till Stockholm i november och det tänker jag inte missa.
Ett pressmeddelande:

Den legendariska engelska gitarristen Jeff Beck gästar Sverige för en exklusiv konsert den 9 november. Detta är Becks första besök i Sverige sedan 1967.

2009 var, trots Jeffs långtida karriär, hans mest framgångsrika år någonsin vilket om något torde bevisa virtuosens förmåga att konstant förnya sig själv och sitt musicerande. Han blev återigen invald i The Rock n’ Roll Hall of Fame, turnerade världen över för utsålda hus samt vann nyligen en 2010 Grammy Award för sin livetolkning av The Beatles ”A Day In The Life”.

Jeff Beck är aktuell med nya CD:n ”Emotion & Commotion”, som är hans första studioalbum på 7 år. På albumet, som producerats av Steve Lipson och Trevor Horn samarbetar Beck inte bara med en 64-hövdad orkester utan även med välkända sångerskor som Imelda May, Olivia Safe och Joss Stone.

Beck har under vintern gjort några legendariska spelningar i bla Madison Square Garden i New York & O2 Arena i London med sin gamle vän och vapendragare Eric Clapton. Idag, 21 april, kommer Jeff Beck även att medverka i IDOL GIVES BACK bredvid övriga medverkande som Annie Lennox, Alicia Keys och The Black Eyed Peas.

På 1960-talet var Beck medlem i The Yardbirds tillsammans med bland andra Jimmy Page och Eric Clapton. 1967 bildade han The Jeff Beck Group tillsammans med bland andra Rod Stewart och Ron Wood. ”Hi Ho Silver Lining”, ”Becks Bolero” och ”Love is Blue” är några av Becks största hits.

Beck som är ute på världsturné kommer med stjärnspäckade bandet:
Rhonda Smith, bas
Narada Michel Walden, trummor
Jason Rebello, keyboards

Om sitt nya band säger Jeff själv: ”Im thrilled to be working with Narada Michael Walden, hes an inspiration to me. ”Ive been lucky enough to have been working with Jason since 2006 and Rhonda came highly recommended by Narada; I was blown away when I heard her play.”

Datum: 9 november, 2010, kl 20
Plats: Solnahallen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Katie Melua till Sverige för en konsert

by


En konsert jag inte vill missa: Katie Melua på Cirkus.

Katie Melua – har med sin magiska röst trollbundit en hel värld. Hon är nu aktuell med nytt album och Europaturné. Den 29 november uppträder hon på Cirkus i Stockholm. Biljetterna till konserten släpps den 26 april.

I slutet av maj släpper Katie Melua sitt fjärde album ”The House” och första singeln ”The Flood” släpps den 14 maj. Låtarna på albumet har hon skrivit tillsammans med bl.a. Guy Chambers (Robbie Williams m fl) och Rick Nowels. Producent för albumet är William Orbit (Madonna, Blur, All Saints m fl).

Katie Melua föddes i Georgien men växte upp i Storbritannien. Hon slog igenom stort med debutalbumet ”Call Off The Search” (2003), en framgång som följdes av turnéer i USA och Europa. Två år senare kom ”Piece By Piece” (2005) och därefter albumet ”Pictures” (2007). Tillsammans har de tre albumen sålts i 10 miljoner ex och över 700 000 bara i Skandinavien. Hennes fantastiska sätt att sjunga pop med jazzinfluenser har skapat hennes framgång.

Katie Melua turnerar i Europa under hösten. Turnén inleds i Frankrike och den 29 november gästar hon Stockholm och Cirkus. Hon har uppträtt i Sverige flera gånger tidigare, China Teatern (2004), Annexet (2006 och 2008) och Lisebergshallen (2006).

Kaite Meluas hemsida: www.katiemelua.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Göteborg: Rabaldersk berg- och dalbana

by

I lördags hade Rabalder premiär på sin föreställning Imago på Frölunda Kulturhus. Att se Rabalder är alltid spännande: man vet inte riktigt vad man får, men det brukar vara bra. Den här gången var det sisådär, en berg- och dalbanefärd både på gott och ont.

För det första fastnade jag för föreställningens tema: om kraften att förändra – både för sig själv och andra. Rabalder kallar själva Imago för en ”antipuppföreställning” och det är vad det är: smutsigt och vackert, skimrande och hårt. Genom sitt låtval lyckas Rabalder att ta med besökaren på en inre och yttre resa mot det okända, mot det där som väl kan kallas livet. Maggios ”Stopp” ger genom körmedlemmarnas gråa klädsel, vitsminkade ansikten och marionettliknande rörelsemönster associationer till galenskap och instängdhet, till skräckfilm och till det vansinniga i att älska för mycket. Det är snyggt och obehagligt på samma gång. Stark är också Kents ”Kärleken väntar”. Fram kommer röda bollar som likt pulserande hjärtan sprider hopp i den grå massan. Kören bildar par kring varje hjärta och tungsinnet lyfter för en stund. Mycket poetiskt, mycket vackert.

För det andra lyckas Rabalder inte alltid med att vara tajta, att hålla tempot och fixa övergångarna mellan de olika numren. Det är helt enkelt problem med balansen. Timbuktu-låten ”Alla vill till himmelen” är ett sådant exempel. Det spretar rejält mellan de olika stroferna och grupperna, instrumenten skorrar och musikerna sackar. Det synkade inte alls. Rabalder ska inte rappa, i alla fall inte utan ett rejält arrangemang bakom. Även ”Alla vill till himlen” av Thåström är seg. Solister och kör hänger inte ihop och resultatet blir mer klibbig kolakänsla än mäktigt. Plus dock för vampyrvibbar och sönderrivande av tyg som scenisk och musikalisk effekt. I AC/DC-låten ”Det går åt helvete” sackar det igen, mycket på grund av trumkompet. Att obalansen finns gällande sång/instrument kan ha en förklaring i att ljudteknikern på grund av 27 timmar i buss (en effekt av askmoln över Europa) inte riktigt hann med att soundchecka, men det är inte hela problemet.

För det tredje gör Rabalder ”Man vänjer sig” av Kjell Höglund helt suveränt. Det går inte att inte le i all misär. Solisternas totalt nollställda ansiktsuttryck höjer numret ytterligare. Ett annat musikaliskt smycke är ”Om korna hade vingar” av Petter Lantz. Gulligt och sött till dragspelstoner kan i det här fallet inte bli fel. I andra akten får jag – två gånger om – välbehagsrysningar: ”Minnen av aprilhimlen” av Håkan Hellström och Lokes ”Aldrig mera rädd”. Den sistnämnda är dessutom föreställningens bästa nummer. Välspelat, snyggt arrat och med äkta känsla i sång och uttryck.

Till slut: Rabalder tål att ses trots skevheter. De visar att en kör kan vara mycket mer än en kör.

Mer om Rabalders körledare Lena Frilund.

Mer om Rabalder.

Rabalder på MySpace.

Jethro Tull på Annexet

by


Folkrock? Proggressive rock? Blues?
Jethro Tull är svåra att placera i ett särskilt fack.
Sångaren och tvärflöjtspelaren i bandet, Ian Anderson, som väl måste vara den som kan kallas Mr Jethro Tull, påpekade att musikskribenter kallat dem allt möjligt.
Jethro Tull, ett av de legendariska banden som var med redan på Woodstocktiden, spelade på Annexet i Stockholm på söndagskvällen 18 april.
De började lugnt, för bara med Ian Anderson på scen med en liten akustisk gitarr och sedan gitarristen Martin Barre.
Ian är den ende som varit med från början 1967 men Barre har varit med sedan 1969, så de två får väl sägas vara ursprungliga Jethro Tull.

Nuvarande keyboardist Andrew Giddings kom med 1986-nu och trummisen Doane Perry kom också med under 1980-talet.
Basisten David Goodier är riktigt ny, kan kom med 2006.

Jethro Tull har inte gett ut någon ny platta på många år, förutom den välkända julskivan som av många rankas som en av de bästa julskivorna någonsin. Därför blev det förstås bara ”gamla” låtar som spelades. Och alla stilar som de kategoriserats under fanns med: där var låtar som mer var folkrock, andra var mer brittisk progressive, men allra bäst var de och mest lyfte Annexet när de gav sig hän åt bluesen.

De spelade också en gammal sång från sextonhundratalet, som fick nytt liv i deras version.

Ian Anderson med tvärflöjten som han hanteras som ingen annan gör Jethro Tull till ett band som inte kan jämföras med något annat band. Ian Anderson har gjort tvärflöjten till ett rock- och bluesinstrument.

Själv lyssnade jag massor på Jethro Tull när jag gick på gymnasiet. Det var en tid då inte Internet fanns, då inte Spotify fanns och inte ens cd-skivor. Vi lyssnade på vinylskivor och spelade skivan om och om igen.
Det var många i publiken som säkert lyssnat på Jethro Tull precis som jag när de var i tonåren. Och nu undrar jag: är de så få av dessa som bloggar? Jethro Tull spelade ju dagen före i Lisebergshallen i Göteborg och jag har inte hittat en enda blogg som berättat om den spelningen.

Jag var i alla fall jättenöjd med spelningen och jag hörde hur folk småpratade när de gick därifrån. De flesta verkade nöjda och en del sade: ”Det tog sig på slutet”.
Jag tolkar det som att de gillade de bluesiga och mer ösiga låtarna bäst, de som spelades under andra halvan.

Auqalong spelade de som sista låten, före extranumret. Behöver jag säga att taket säkert reste sig då? Publiken var i extas.
Och det var underbart att höra Aqualong live.

Stationsvakt var med på konserten och det är han som tagit bilderna här. Och han som gjort ett filmklipp med smakprov ur låtar från konserten.

Här är Stationsvakts inlägg om konserten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Dennis Lyxzén drar på turné med Invasionen

by

Invasionen!!! Efter att ha spenderat 90-talet med att sätta en ny ribba för intensitet med Refused och 2000-talet med att turnera precis hela världen från Kina till Usa med The (International) Noise Conspiracy så är Dennis Lyxzén tillbaka med sitt nya band Invasionen.

Invasionen har sin upprinnelse i ett projekt som hette The Lost Patrol Band . Ett band som fanns som ett slags projekt under 5 års tid. Med två fullängdare och en singel och en hel hög turnerande under sitt bälte så bestämde dom sig i januari 2008 för att det var dags att byta språk och riktning. Från en relativt lättsam powerpop/punk på engelska till mer allvarstyngd rock på svenska. Således föddes Invasionen. Förutom Dennis på sång och gitarr ses även bekanta ansikten som bla Anders Stenberg ( Deportees m.m.) på gitarr och Andre Sandström ( The Vicious , Ds-13 m.m.) på trummor i bandet. 2010 markerar starten på ett nytt årtionde med Invasionens debutalbum ”Hela Världen Brinner!”

”Att sjunga på engelska innebär att man kan komma undan med en massa skit som är helt oacceptabelt då man sjunger på svenska. Så fort man hänger sig åt klyschor så känns det mycket tydligare på svenska. Det var en sjuk utmaning men också otroligt inspirerande. Det blir som en helt ny värld av idéer som öppnas. Till och med dom som känns nötta och tråkiga känns helt plötsligt spännande på svenska. Det träffar ju mycket närmare, på alla sätt. Vilket är både lite skrämmande och väldigt bra.” så säger dom om utmaningen med att skriva på svenska. Men dom gör det med bravur, och det är inte bara språket som känns närmare hjärtat. Texterna handlar mer om att föra krig inåt än utåt. Mer om självreflektion än om revolution, även om den aldrig känns särskilt långt borta.

Med ett blickande bakåt mot självklarheter som Ebba Grön , Babylon Blues , Ksmb och Imperiet så känns ändå musiken här och nu och mycket mer än en produkt av sin samtid än av det förflutna. Inget mossigt och gammalt utan något nytt och spännande även om vissa referenser känns helt självklara.

I sann punkanda så spelade Invasionen in sin skiva i sin egen studio i Dennis hus ute på landet utanför Umeå. Med den bakgrund som bandet har och den mylla dom blivit fostrade i så kan vi räkna med ett hårt arbetande explosivt live band.

16 april börjar turnén!

16 april – Malmö, Debaser Malmö
17 april – Göteborg, Sticky Fingers
23 april – Umeå, Scharinska /Ny Våg
24 april – Nyköping, Träffen
28 april – Växjö, Musikhuset
29 april – Linköping, L’Orient
30 april – Stockholm, Debaser Medis /Klubb Loaded
26 maj – Sundsvall, Stadshuset (Källarbaren) /Klubb Slutsteget
27 maj – Hässleholm, Siesta! (Chili!) /Siesta!
17 juni – Göteborg, /West Coast Riot
19 juni – Avesta, Star hotel /Club Spitfire
9 juli – Skellefteå, Stadsfesten Skellefteå /Stadsfesten Skellefteå
16 juli – Arvika, /Arvikafestivalen
30 juli – Karlskoga, /Putte i Parken
31 juli – Mellerud, /KAOS