Måsen
Av Anton Tjechov i en version av John Donnelly
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Lyndsey Turner
Scenografi Michael Levine tillsammans med Charlotte Henery
Kostym Evie Gurney
Ljus Linus Fellbom
Peruk och mask Linda Hyllengren, Barbro Forsgårdh
Musik Philippe Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall.
Medverkande Rasmus Luthander/Konstantin, Elin Klinga/Irina, Agnes Rase/Nina, Alexander Salzberger/Boris, Magnus Ehrner/Peter, Magnus Roosmann/Jevgenij, Marall Nasiri/Masja, Per Svensson/Ilja, Kristina Törnqvist/Polina, Hampus Hallberg/Semjon, Niklas Blomqvist/Jakov.
Premiär på Dramaten, Stora scenen, 22 oktober 2021
Att publiken längtar efter teater med en lång rad duktiga skådespelare, med fantastisk scenografi och kostym och mask, mycket dialog och en total helhetsupplevelse på scen – det är tydligt. Premiären fick stående ovationer och det var välförtjänt. Denna uppsättning av Tjechov Måsen innehåller mycket, mycket och jag hoppas att jag får tillfälle att se den fler gången för att kunna smälta allt och upptäcka detaljer.
Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.
Grundhandlingen kretsar kring några människor som vistas på ett gods på den ryska landsbygden. I centrum står den unge mannen Konstantin (skickligt spelad av Rasmus Luthander). Konstantin mår dåligt, han känner sig inte uppmärksammad eller älskad. Hans mamma är den berömda och hyllade skådespelerskan Irina (fantastiska Elin Klinga). Konstantin vill skapa teater men han vill göra det på nytt vis, han vill vara en rebell som krossar den gamla teatern som han menar är förlegad. Han är passionerat förälskad i Nina som bor i närheten. Nina drömmer också om att bli stor och hyllad. För mig symboliserar dessa två unga mycket av det som dagens ungdomar indoktrineras av: att vägen till att uppnå något av värde i livet är att bli berömd. Utan berömmelse finns inget värde i livet.
Det är förstås oerhört sorgligt när unga människor inte upplever sig ha något värde om de inte blir stjärnor. Väldigt typiskt för Tjechov är att detta är ungdomar från övre medelklassen. Klassfrågan finns med i denna version av Måsen, fast under ytan. Scenarbetare kommer in på scen och byter ut delar av scenografin. De symboliserar godsets anställda, som knappt någon gång ens tilltalas av rollkaraktärerna. De bara förväntas finnas där för att göra sitt jobb.
Scenografin är ett mästerverk i sig. Ord kan inte beskriva tillräckligt, den måste upplevas. Från starten med en hög brädor mitt på scenen som visar att något inte är färdigbyggt till slutscenerna med vridscenen och ett stort hus där vi skymtar människor inne i värmen medan någon är ute i kylan och väljer att hoppa av från sitt liv.
Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.
Jag tänker att vi alla, var och en, ser denna uppsättning på vårt personliga sätt. Vi kan känna igen oss mer eller mindre i olika karaktärer, förstå oss på vissa karaktärer mer och känna avstånd till andra. På så sätt se oss själva och förstå mer om oss själva och andra. Och nog finns det öden att betrakta. Var och en är förälskad i någon som inte älskar dem. Alla söker sin lycka utanför sig själva.
Skådespelarna gör detta så bra. Varenda roll är en unik karaktär.
Regissören Lyndsey Turner berättar:
– När jag blev tillfrågad om att göra en uppsättning på Dramaten tänkte jag instinktivt på att välja en pjäs som kan lyfta fram ensemblens förmågor, där karaktärerna och deras relationer är det centrala. Det ledde mig ganska snabbt till Måsen.
Och nog lyfter hon fram ensemblens förmågor. En lång av av Dramatens duktiga skådespelare äger scenen tillsammans.
Bakgrundsfakta om regissören och dramatikern:
Lyndsey Turner är husregissör på National Theatre i London. Med framgångsrika uppsättningar såväl i London som på Broadway är hon ett av den brittiska teaterns mest intressanta namn. Hon erhöll Laurence Olivier Award 2014 för Chimerica som spelade på Almeida Theatre och Harold Pinter Theatre i London. Bland hennes uppsättningar märks; Top Girls och Light Shining in Buckinghamshire på National Theatre, Girls and Boys på Royal Court Theatre och The Treatment på Almeida Theatre. Hon har även satt upp Hamlet på National Theatre med Benedict Cumberbatch i huvudrollen.
John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.
För den som sett flera olika versioner och uppsättningar av Måsen kan det givetvis vara intressant att jämföra. Men jag tycker inte någon ska behöva ha sett en enda uppsättning tidigare för att ha behållning av någon teaterföreställning, eller film för den delen. Jag tycker en recension som till stor del bygger på att hänvisa till tidigare föreställningar är rätt ointressant. För att uppskatta denna uppsättning av Måsen behövs ingen tidigare erfarenhet av Måsen – och man behöver inte heller ha läst manuset. Är man bara redo att se en föreställning på två timmar och 45 minuter är Måsen definitivt värd att prioritera.
Den förväntade, avancerat rena dekadensen som den påläste säkert kan förvänta sig av Cabaret, uteblev till min förtjusning i kvällens föreställning. Nattklubbsmöten, dubbelliv och sexualitet måste ju inte alltid serveras chockande ”kladdigt” – utan kan få vara så mycket mer, vilket den också var denna lördagskväll. Jag skulle vilja påstå att homosexualitet, trekanter och eventuellt vilda partnersbyten levererades på ett mer nyanserat, tillåtande och inte på liknande burlesk nivå som jag tidigare har sett i skilda sammanhang av just Cabaret. Kanske den avskalade scenen med enbart stora symboliska kulisser hjälpte till? Varje enskild dansare och skådespelare i sig fick därmed mycket plats att få leva ut kropp och rörelse utan att det blev närgånget eller påträngande. Man fick en tydlig inblick i hur det kunde ha varit i Berlin innan andra världskriget. Det stilrena och det tydliga antydanden, tilltalade mycket min kreativitet, fantasi och känsla. Det är skönt när man inte alltid får saker direkt nerkörda i halsen.
Rollkaraktären Sally Bowells (Ana Gil de Melo Nascimento) hade ett mycket lättsamt kroppsspråk på scen. Karaktären var barnsligt mjuk, följsam, lätt tragisk och hade nog allt för behagliga drag enligt mina önskemål. Jag hade behövt bli mycket mer berörd av hennes livsstil, oplanerade graviditet, alkoholism och längtan efter att till varje pris slå igenom på scen. Jag blev inte så betuttad, eller så förargad av henne som jag hade önskat. Under hela föreställningen satt jag dessutom på nålar och längtade efter Sallys stora sång, ”Life is a cabaret, min vän”. När den väl kom var det enbart fin skönsång och inget mer. Det var en vacker kvinna och en fin bild, men inget mer.
Simon Edenroth hoppas jag vi får se mer av framöver också. Han tog examen från Teaterhögskolan i Malmö 2020 och är nu knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Han medverkade i filmen En man som heter Ove och har även en bakgrund som röstskådespelare.
Filmen, som visas som fond i föreställningen, är en dokumentär essä där sociologen och författaren Didier Eribon själv berättar om hur han efter flera årtionden återvänder till sin hemstad och sin familj efter att ha gjort akademisk karriär i Paris. När han nu, i filmen om sitt liv, konfronteras med sitt förflutna och sin egen klassresa får han nya insikter om medelklassens brutala exkluderande mekanismer och arbetarklassens förflyttning från vänster till extremhöger. Hur gick det till? Är det vänsterns fel? Eller hans eget, som så länge förnekat sin arbetarklassbakgrund? Och vad är lösningen?
Skådespelerskan, regissören och ljudtekniker har olika bakgrund och olika livserfarenheter och ser på frågorna på olika sätt. På samma sätt kommer var och en av oss som ser föreställningen tolka och vidareutveckling resonemanget på olika sätt utifrån vår livserfarenhet. Det är själva tanken med föreställningen.
