• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Ploey – ett vinteräventyr

17 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Ploey – ett vinteräventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 januari 2019

En animerad vacker film för hela familjen om mod. Om att vara liten och övergiven men att inte ge upp utan kämpa för att överleva och för att återse sina nära och kära.

Huvudpersonerna är fåglar som skildras med mänskliga tankar och beteenden. Ploey är en liten fågelunge av arten strandpiparna.

Filmen utspelas på Island och börjar med att en mängd strandpipare kommer flygande i luften för att bosätta sig på sitt vanliga ställe, dit de flyger i samlad trupp varje år när vintern tagit slut.

Ploey är ännu inte född men hans föräldrar flyger i ledningen för fåglarna, hans blivande pappa är fåglarnas ledare. Redan från början ser vi att det finns en stor fara, en farlig fågel kallad Skuggan håller till på toppen av ett torn. Skuggan har som mål att äta upp så många strandpipare som möjligt och helst också hindra att de parar sig och förökar sig. Där har en av berättelsen små misstag. Om Skuggan lyckas med att hindra den stora fågelflocken att föröka sig: vad ska han då äta? I och för sig finns det andra fåglar och kanske andra smådjur han kan fånga och äta, men att helt utrota strandpiparna är inte så troligt att det ligger i hans intresse.

Däremot får vi redan från start höra några av de året-runt-boende fåglarna gnälla och klaga över att flyttfåglarna är på ingång. Det är kanske tänkt om en liten parallell till främlingsfientlighet, ett sätt att visa den misstänksamhet mot de som är annorlunda än en själv som tycks klistra sig fast överallt.

Filmen är mycket snyggt animerad och jag håller med Cinemagazine som i sin recension skrev: Låt dig förundras över det fantastiska isländska landskapet.

Den hemska Skuggan lyckas i alla fall inte hindra Ploeys föräldrar att få ett ägg och Ploey föds. Han är ganska liten och en väldigt söt och snäll liten fågelunge, inte bland de tuffaste. Men han lyckas bli kär och bli bästa vän med en fågelflicka.

Det finns fler farligheter än Skuggan och det händer otäcka saker som gör att Ploey missar avfärden, när det är dags att lämna det isländska landskapet och flyga till varmare breddgrader.

Ploey har hört om en mytomspunnen plats, Paradisdalen, som ska vara en dal där det går att överleva den kalla vintern. Vägen dit är dock farlig och han måste ta sig över islandet. Vad är en vandring på film där hjälten inte får en vapendragare? Inte oväntat får Ploey en vän på vägen, den majestätiska fågeln Giron var ståtliga vingar en gång skadats av Skuggan.

Äventyr och strapatser i en mycket välgjord animerad berättelse för hela familjen. En film som ger hopp om att vintern också här ska få ge sig för sommaren, också i år.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Film för familjen, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Beskyddarna

14 januari, 2019 by Birgitta Komaki

Beskyddarna
Betyg 3
Svensk biopremiär den 18 januari 2019
Regissör Xavier Beauvois

Med filmen Gudar och människor gjorde regissören Xavier Beauvois stor succé 2010. Ett drama om existentiella frågor och en film skapad med stor stringens. När han nu gjort filmen Beskyddarna håller han också hårt i tyglarna. Men den här gången utan en så speciell historia att berätta.

Tiden är första världskriget och nästan alla män är vid fronten. Hemma, på den franska landsbygden, finns kvinnorna och barnen. Kvinnor som sköter alla sysslor männen tidigare gjort. Det är mycket hårt arbete men ibland går arbetet och verksamheten bättre än när männen fanns där. På familjen Paradiers gård sliter mor och dotter gemensamt och när de behöver hjälp anställer de Francine. En föräldralös flicka som arbetar idogt och känner att hon har hittat en familj. Men moralen på den franska landsbygden är sträng och allt går inte som hon tänker.

Fotot i filmen är enkelt och klart. Det är en film som visar scen efter scen utan att skynda på. Långa sekvenser då kameran går från ansikte till ansikte ger vackra bilder men bidrar inte till historien. Det blir mer som ett porträttgalleri. Språket i filmen är också enkelt och klart. Man säger det som behövs och inget mer. Det finns inget vänligt småprat eller förklaringar av känslor. Det ljud som hörs är ljud av arbete eller ljud från djuren i jordbruket. Bara nödvändig handling och nödvändig dialog för filmen framåt. Det gör att filmen gestaltar den verklighet som den skildrar. Här består livet av arbete och nödvändiga göromål. Det finns inget utrymme för drömmar och trams. Men när filmen inte visar människornas känslor så blir den väldigt ointressant. Jag tycker att regissören kunde ha gett publiken lite mer av känsloyttringar och gett skådespelarna större spelrum. En allt för konsekvent återhållen linje är estetiskt tilltalande men ger inget liv till historien.

En film som inte engagerar tillräckligt men är som en vacker tavla. Och frågan om vad som hände när männen återvände från kriget och kvinnorna skulle återvända till att sköta hem och barn tycker jag inte behandlas i filmen. Det kunde ge mer liv åt filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Den ödmjuka – stark, absurd och träffsäker

8 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Den ödmjuka
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Sergei Loznitsa

En uppgörelse med det byråkratiska samhället i en totalitär stat där alla tar sin chans att sko sig och sno åt sig och där den lilla människan är utan makt och utan möjlighet att påverka sin situation. Den ödmjuka är inspirerad av en novell av Dostojevskij. Men det samhälle den skildrar är lika aktuellt i Ukraina idag, menar regissören Sergeii Loznitsa som berättar om filmen:
För mig är filmen en metafor för ett land där människor är konstant våldsamma mot varandra-. Hela landet exploderar av alla former av våld. Å ena sidan råder totalt hyckleri, obeskrivlig lögnaktighet och dubbla budskap, ett genomfört ”omertà”. Och samtidigt fortsätter fruktansvärda saker att hända varje dag. Jag upplever det som en smärtsam och olöslig gåta.

Vi får följa en kvinna som bor ute på landsbygden. Hennes man har hamnat i fängelse, varför är lite oklart. Varken hon själv eller någon annan tycks ha förstått varför. Det bara är så, en del får sitta i fängelse ibland. Samhället är långt ifrån ett rättssamhälle. Hon har skickat ett paket till sin man i fängelset med lite matvaror och annat han kan behöva. Men paketet kommer tillbaka i retur. Varför det kommit i retur finns det inget besked om.

Hon bestämmer sig för att ta ledigt från sitt jobb några dagar och åka till fängelset och lämna över paketet själv. Det visar sig vara omöjligt. Den feta, korrumperade kvinnan som sitter i luckan på fängelset och tar emot besökare vägrar att ta emot paketet. Något svar på varför paketet inte tas emot ges inte.

Kvinnan som vill lämna paketet till sin man försöker på olika få svar på varför, hon söker svar hos polisen, hon maffiafolk som hävdar att de kan hjälpa henne, ja det finns en uppsjö av lycksökare kring fängelset som försöker sko sig på att anhöriga till fängelsekunderna.

Det är en fruktansvärd färglös och byråkratisk värld vi får en inblick i och så suveränt berättad med rysk folkmusik och bilder från landsbygden. En film som gör mig ledsen men samtidigt är den så välgjord, så stark och så berörande. Den är deprimerande men samtidigt rolig och absurd.

Regissören säger om samhället i Ukraina:
Istället för att försöka leva lugnt och behandla varandra med vänlighet, tvingas man ta en svår, oärlig och stundtals ganska förskräcklig väg. Det är den värsta paradoxen, jag har levt med den sedan jag var fem år och det är fortfarande lika obegripligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Folkets bio, Recension, Ryssland, Scen

Filmrecension: Bränd

7 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Bränd
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 januari 2019
Regi Chang-dong Lee

En koreansk film som utspelar sig i Sydkorea, byggd på en novell av den japanske författaren Haruki Murakami.

En berättelse som är mystiskt och skrämmande men är svår att engagera sig i. Filmens intressanta del ligger i de koreanska miljöer, från kommersiella jippon i storstaden Seoul där lättklädda flickor lockar in köpare till butikerna genom att vifta på rumpan till landsbygden där högtalare med propaganda från Nordkorea ekar över bygden.

Handlingen kretsar kring den unge mannen Jongsu som drömmer om att bli författare och kämpar med sin första roman. Varför Jongsu just skulle drömma om att bli författare hänger löst och är ännu en av många trådar som spretar i handlingen. En dag stöter han ihop med Haemi, en tjej han känner från förr, från uppväxten på landsbygden.

Haemi ber honom passa hennes katt medan hon reser till Afrika. Men finns katten? Vi vet inte riktigt. Den är så skygg så den aldrig visar sig. Men Jongsu ger katten mat varje dag och maten blir uppäten så katten borde finnas. Filmen har många gåtfulla, mystiska företeelser och massor av metaforer och symboler. Problemet är att det blir för många symboler, för många metaforer, för många saker som går i varandra. Jongsu har en trasslig familjesituation. Hans pappa är gripen och åtalad för att han slagit en myndighetsperson. Pappa har problem med att hantera sin aggressivitet. Det var därför Jongsus mamma övergav sin son och familjen därn Jongsu var mycket liten.

Jongsu träffar sin mamma en bit in i filmen, första mötet mellan dem på sexton år. Mamman har en trasslig ekonomisk situation och verkar spela upp pengarna. Jongsu lovar att hjälpa henne. Frågan är då, vad symboliserar mamman i Jongsus liv? Mamman övergav familjen, pappan är aggressiv och nu möter Jongsu den unga kvinnan Haemi – som också har svårt med relationer och inte har kontakt med sin familj och ekonomiska problem.

Det känns som att Sydkorea är ett land där många av invånarna har det svårt i det superkapitalistiska samhället. Men det är för många olika trådar och ingredienser i filmens soppa.

Jongsu ger mat åt Haemis katt medan hon är i Afrika. När hon kommer hem har hon lärt känna en man som är några år äldre än Jongsu och som heter Ben. Ben är också väldigt mystisk. Ben är snygg, rik och kör en Porsche.

Jongsu har gått och förälskat sig i Haemi medan hon var i Afrika. Han är inte helt förtjust i att Ben plötsligt är i centrum Ben bjuder med dem till sina vänner som lever ett helt annat liv är Jongsu är van vid.

Efter ett tag är Haemi helt försvunnen. I hennes lägenheten finns inte ett spår. Inte ens katten finns kvar. Jongsu blir besatt av att hitta Haemi.

Hittar han henne? Jag kan ju inte göra en spoiler och avslöja hur det går. Jag kan bara säga att allt i filmen är mystiskt och både glasklart och helt oklart. På ett sätt som inte fungerar riktigt för att få mig som publik engagerad. Men om den hade stramats åt lite och en del saker tagits bort skulle den kunnat bli mycket bra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Murakami, Recension, Scen

Filmrecension: Bumblebee – söt, varm och gullig berättelse

20 december, 2018 by Rosemari Södergren

Bumblebee
Betyg 3
Svensk biopremiär juldagen tisdag 25 december 2018
Regi Travis Knight
I rollerna: Hailee Steinfeld, John Cena, Pamela Adlon

En gullig, söt liten berättelse som utspelar sig före händelserna i film-serien Transformers. Transformers är en slags varelser som kan ändra sitt utseende, från stora gigantiska robotar till bilar och till flygplan.

Bumblebee utspelar sig år 1987. Filmen börjar med en våldsam krigsscen mellan transformers och andra robotliknande maskinvarelser långt ut i rymden. Transformers är uppenbart de goda och deras motståndare de onda. De onda ser ut att ha fått övertaget och ledaren för de goda skickar iväg en av soldaterna, B-127, för att söka skydd på en planet som heter Jorden för att så småningom kunna samla ihop deras trupper för en ny kamp.

Jag är väldigt trött på krigs- och våldsscener i underhållningsfilm. Våld som underhållning är jag tveksam till. Så mina förväntningar var inte höga på resten av filmen. Men jag bedrog mig. Det är några våldsamma stridsscener, men inte alls särskilt många och jag förmodar att eftersom det mest är maskinliknande varelser som slåss anses det av censuren inte så farligt för filmen har i Sverige släppts för en publik från sju år.

Filmen är mer än äventyrsberättelse om vänskap mellan en flicka och robotvarelsen B-127. Tonåringen Charlie (det är en tjej) sörjer sin pappa som dött i en hjärtattack. Hennes mamma har gått vidare i livet och träffat en ny man, som är både trevlig och snäll. Hennes lillebror Otis har också kommit igenom sorgen men Charlie är ledsen, sur och arg. Hon är en rolig tjej som är enormt intresserad av och duktig på att fixa och meka med bilar. Hon brukar hjälpa till på ett skrotupplag och där hittar hon en liten klargul bil av en modell som liknar de gamla Volkswagen-bubblorna.

Denna skrotfärdiga bil är förstås transformer-roboten B-127 som gömt sig i den formen. B-127 var i en förfärlig strid innan han gömde sig och förlorade en stor del av sitt minne och en del av sina funktioner.

Charlie fixar med bilen och lyckas få igång den och köra hem den till familjens garage. Där vaknar B-127 till liv ordentligt och får namnet Bumblebee av Charlie. De blir vänner. Fast Charlie är redan från början klar över att deras vänskap liksom Bumblebee själv måste vara hemligheter. Skulle myndigheter få reda på att han finns skulle han beslagtas och skruvas isär och undersökas.

Nu är det förstås inte bara de amerikanska myndigheterna som är ett hot mot Bumblebee. Han sänder ut signaler som gör att de onda robotarna ute i rymden upptäcker att han finns på jorden och de tar sig dit för att hitta honom och tillintetgöra honom.

3D-tekniken fungerar mycket bra. Rent tekniskt är filmen av hög klass. De små detaljerna som ögonen på Bumblebee som ger honom själ och ja, mänsklighet, är så skickligt utfört.

Skådespelarna är bra. Berättelsen är hjärteknipande men det är en berättelse vi hört förut i många varianter. Men den är spännande, varm och inte så våldsam som jag trodde efter första scenen. Tvärtom handlar filmen mer om relationer och om att lära sig leva på nytt och knyta nya band till människor efter en svår sorg. Att jag inte ger den högre betyg än 3 beror på att den är väldigt förutsägbar in i minsta detalj.

Den går upp på svenska biografer både i originalversion med engelskt tal och en svenskdubbad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: 3D, Filmrecension, Recension, Scen, Transformers

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

La Grazia Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

Gothenburg Free Spirit featuring Toppkonst Orchestra

2-5/9 2026 Ny festival i Göteborg med … Läs mer om Gothenburg Free Spirit featuring Toppkonst Orchestra

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

By Any Means Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: By Any Means – över förväntan

Teaterkritik: Upploppet – skynda och se

Foto: Leonard Stenberg Upploppet Av … Läs mer om Teaterkritik: Upploppet – skynda och se

Tomtebobarnen för 1-3 år får premiär 18 september

Foto: Thomas Zamolo Tomtebobarnen från … Läs mer om Tomtebobarnen för 1-3 år får premiär 18 september

Epokgörande sound kopieras pricksäkert i glädjens tecken – Revolver Repeat med Pepperland på Storan

4-5/9 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Epokgörande sound kopieras pricksäkert i glädjens tecken – Revolver Repeat med Pepperland på Storan

Teaterkritik: Fejk – imponerande

Fejk Av och regi Yael Ronen Scenografi … Läs mer om Teaterkritik: Fejk – imponerande

Filmrecension: The Rivals of Amziah King – aldrig tråkigt eller förutsägbart

The Rivals of Amziah King Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Rivals of Amziah King – aldrig tråkigt eller förutsägbart

Dans: Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh – När kroppen minns det vi inte längre kan förklara

Foto: Carl Thorborg Cullberg: flesh … Läs mer om Dans: Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh – När kroppen minns det vi inte längre kan förklara

Filmrecension: De levande döda i Rojava -omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull

De levande döda i Rojava Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: De levande döda i Rojava -omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull

Americana med avstickare som finstämt familjeprojekt – Mother Tree av Wendy Gregson

Wendy Gregson Mother … Läs mer om Americana med avstickare som finstämt familjeprojekt – Mother Tree av Wendy Gregson

Filmrecension: För döva öron – nyanserat, personligt, autentiskt, levande

För döva öron Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: För döva öron – nyanserat, personligt, autentiskt, levande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in