Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Deckare

Mari Jungstedt: Den dubbla tystnaden

by

marijungstedt
Tre par i ett välordnat radhusområde på Gotland ska på sin årliga gemensamma semesterutflykt. De ska fira Ingmar Bergman-veckan. En av de sex är filmregissör och hängiven Bergman-fan.
Men det är något dovt som känns i bakgrunden. Någon är inte som det brukar vara i det här förträffliga gänget.
Andrea, fru till filmregissören Sam, har planerat överraska honom med en resan till Florens för att fira deras 20-årsjubileum tillsammans. De ska till och med bo på samma hotell ochi samma rum som när de var där tillsammans för länge sedan.
Men något finns där som oroar. Något som får oss läsare att ana att en katastrof är på gång.
Mari Jungstedts nya deckarroman i serien om poliserna Knutas och Karin är välskriven, spännande och går inte att slita sig från.
Den som följt alla böckerna har säkert väntat med spänning på att läsa den här, eftersom det finns en utveckling i livet också för de två poliserna.

Jag tycker Mari Jungstedt skriver oerhört flyhänt, det flyter på och är bra beskrivningar och jag tycker mig komma nära huvudpersonerna. Om jag ska jämföra dialogerna i hennes böcker med exempelvis hur karaktärerna talar i den stora deckardrottningen Liza Marklunds böcker är det som natt och dag i skillnad.
Jungstedts karaktär går att tro på. Det går att tro att det talar som i böckerna.

Just nu går ju Mari Jungstedts böcker på tv, i en tysk serie. Som till och med författarinnan själv tyckt blev rätt misslyckad.

Mari Jungstedt har en hemsida som ser ut som en blogg, men den är inte särskilt uppdaterad. Det undrar jag inte på. Ska hon ha tid att skriva hinner hon nog inte blogga.
Och så har hon en fin hemsida om Gotland.

Fakta om Mari Jungstedt från Wikipedia:

Kerstin Mari Jungstedt, född 31 oktober 1962, är en svensk journalist och romanförfattare, bosatt i Stockholm.

Mari Jungstedt har arbetat som journalist vid Sveriges Radio Ekot, Rapport, och SVT:s regionala nyhetsprogram ABC. Hon debuterade 2003 med spänningsromanen Den du inte ser, som handlar om seriemord på Gotland. I hennes följande romaner återkommer personer från debuten, kriminalkommissarie Anders Knutas och journalisten Johan Berg, och skådeplatsen är Gotland, där författaren är bosatt på somrarna.

Hon har översatts till danska, finska, nederländska, tyska, franska, spanska och engelska. ”Den du nicht siehst” (Den du inte ser), som Freja Blue var med i, och ”Näher als du denkst” (I denna stilla natt) ingående i serien Der Kommissar und das Meer filmatiserades 2006 i Sverige av Anno Saol, Christiane Balthasar och Henriette Piper.

Böckerna i serien:
* Den du inte ser (2003)
* I denna stilla natt (2004)
* Den inre kretsen (2005)
* Den döende dandyn (2006)
* I denna ljuva sommartid (2007)
* Den mörka ängeln (2008)
* Den dubbla tystnaden (2009)

Andra som bloggat om boken:
Darkangel, Tankar om matlagning, blommor och livet och Junitjej.

Den dubbla tystnaden
Författare: Mari Jungstedt
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100122602
ISBN13: 9789100122607

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

John Grisham: Utpressningen

by

utpressning
”Utpressningen” av John Grisham är den senaste av hans detektivromaner som översatts och getts ut på svenska, den kom i våras. Som ofta med Grishams romaner ger den en inblick i lviet bland jurister i USA. Den här gången är den en ung man som går sista året på den fina universitetet Yale som rekryteras till en av de förnämsta och största juristfirmorna på Wall Street i New York.

Boken ger en intressant inblick i livet på de finaste juristbyråerna, fast det känns att boken skrevs av Grisham innan finanskrisen bröt ut som värst. Juristerna på byrån jobbar stenhårt och ska framför allt fakturera, fakturera. Om de inte fakturerar tillräckligt mycket kommer ju deras uppdragsgivare att tro att de inte får valuta för sina pengar. Så juristerna fakturerar tiden när de käkar lyxiga luncher och middag på de fina krogarna i New York. Jag misstänker att en del förändrats sedan den finansiella krisen slagit till.

Yale, huvudpersonen i romanen, var i början av sina studieår ganska vild och tillsammans med sina rumskamrater var han med på en våt fest där en ung tjej hade sex med eller utnyttjades av några unga män. Fem år senare dyker en videoinspelning därifrån upp och med hot om att lägga ut den på Internet och med hot om att dra igång ett åtal om våldtäkt blir Yale utpressad.

Ett tag är boken spännande, även om jag egentligen inte köper förutsättningarna. De som ligger bakom utpressningen är inte trovärdiga. De har tillgång till för mycket information och väl avancerad utrustning för att jag ska tro på det.

Historien om tjejen som antingen utnyttjats sexuellt eller våldtagits blir lite väl ytlig.

Som alltid är det flyt och fart i Grishams bok, så jag läste vidare och bestämde mig för att strunta i de delar som var lite för överdrivna för att vara trovärdiga.

Jag tror inte Grisham själv är så stolt över just den här kriminalromanen. Han fick inte till det riktigt i slutet, det blev lite abrupt, för att inte säga för mycket.

Grisham kan definitivt bättre än så här.

John Grisham som föddes 1955 har sedan genombrottet med ”Firman” 1992 gett ut 22 så kallande spänningsromaner. Så med den farten är det väl förlåtet att en och annan mer skrivs på rutin än på inspiration.

Men, smaken liksom baken är delad. SvD gav romanen betyg 4:

Medan inte så mycket händer droppar John Grisham också giftiga formuleringar om affärsbyråerna. De är alltid skurkarna i hans värld. Han skapar som vanligt en innebördsladdad kontrast mellan faktureringsfetischisterna och de riktiga advokaterna, alltså de som arbetar med riktiga människors riktiga problem. Där är John Grisham en principfast populist i samma anda som Woody Guthrie, Frank Capra och countrysångaren Merle Haggard.

Därför är det alltid ett nöje att läsa Grishams romaner, även när han slarvar med intrigen och låter den populistiska hållningen komma till uttryck i berättarkommentarer istället för att integrera den i skeendet.

Ty den fördröjandets estetik en välvillig läsare ser i John Grishams nya bok är kanske mer en förströddhetens estetik.

Utpressningen
Författare: John Grisham
ISBN: 978-91-0-012277-5

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal

by

kvinnornapastranden
Sverige har fått en ny deckardrottning. Tove Alsterdal är journalist och manusförfattare. ”Kvinnorna på stranden” är hennes romandebut.
I sin tackdel nämner hon Liza Marklund: För läsning och omläsning, uppmuntran och skarp kritik. Utan dig hade jag inte klarat det.
Men: Marklund skulle nog behöva få hjälp att täta sitt språk av Tove Alsterdal.

”Kvinnorna på stranden” är en stark berättelse om människohandel och slaveri. Tre kvinnors liv korsas och påverkar varandras liv.

Baksidestexten sammanfattar bra vad romanen handlar om:

I gryningen vaknar Terese från Järfälla på en strand i södra Spanien. Hon vinglar ner till havet och kliver på liket av en afrikansk man.
I skydd av natten smyger en kvinna i land i hamnen intill. Hon har smugglats över havet och räddats ur vågorna. Hennes namn är Mary, men inte länge till.

I New York försöker Ally få tag i sin man som är en känd frilansjournalist. Han har åkt till Paris för att skriva om människohandel och slaveri. Ally trotsar sin cellskräck och tar ett plan över Atlanten för att söka reda på honom. Det blir en resa in i det mörkaste av Europa och djupt in i hennes eget förflutna.

Kvinnorna på stranden är en svart thriller om tre kvinnor, tre liv som förändras brutalt. Tre vägar kommer att korsas vägar som leder dit inga lagar når, där ondskan styr bakom vackra fasader och människor kan köpas och säljas, byta skepnad eller dö.

Det är en stark berättelse som griper tag i mig. Sorgligt nog är det ju en del av vad som faktiskt sker i världen idag som Tove Alsterdal vävt in i romanens form. Jag blir ledsen att det går till så, men samtidigt känner jag en slags ”j-lar anamma” för att aktivera mig mot dessa orättvisor. Då har väl en bok lyckats rätt bra?

Visst kan vissa delar av romanen vara lite svåra att tro på, speciellt de sista kapitlen. Jag vill inte vara en spoiler, så jag kan inte skriva mer om det. Men även om det känns som rätt svårt att tro på, var det som en slags bekräftelse på den känsla man får inför slavhandeln.

Kvinnorna på stranden
Författare Tove Alsterdal
Förlag Lind & Co förlag AB
ISBN 9185801712
ISBN-13 9789185801718

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Adjö Wallander (tankar kring Mankells Den orolige mannen)

by

denoroligemannen
”Den orolige mannen” är Henning Mankells avslutande bok om polismannen Wallander.
Henning Mankell visar att han är den svenske deckarkungen – ja kejsaren utan konkurrens egentligen. ”Den orolige mannen” är mer än en spänningsroman, det är litteratur om livets gång.

Grundhandlingen har väl många som är intresserade av Mankells böcker redan läst om:

En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer under sin dagliga promenad i Lilljansskogen.
För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Officeren är nämligen Linda Wallanders svärfar in spe och hennes lilla dotters farfar.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När också officerens hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till Kalla kriget, högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa. Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren, som berör hela den svenska efterkrigshistorien.

Wallander är 60 och när en människa kommit till den åldern vet han att han med största säkerhet har levt större delen av sitt liv och nu väntar förmodligen ålderdom, sjukdom och skröplighet av olika slag. Eftersom de flesta deckardrottningar i Sverige bara skriver om unga tjejer som skaffar familj och bråkar med sin man om vem som ska hämta på dagis, är ämnet ålderdom inte med i många svenska deckare.

Deckarhistorien i ”Den orolige mannen” tar upp svensk nutidshistoria, om ubåtshistorier och Sveriges förhållande till Ryssland och USA. Mankells böcker om Wallander har alltid varit samhällskritiska och tagit upp politiska frågor. Men i ”Den orolige mannen” blir det än mer påtagligt.

Romanen är den typ av deckarhistoria som jag inte kan slita mig från, jag vill fortsätta vara i den miljön, vara nära berättelsen och höra hur det går. det märks att Henning Mankell bestämt sig för att låta Wallander säga adjö nu – och alla faser i hans liv dyker, lite väl övertydligt ibland. Romanen hade nog kunnat tätats till och dragit ner på en del delar.

Jag tycker att hans förhållande till sin före detta fru och hur hon utvecklats inte känns trovärdigt i förhållande till de tidigare romanerna. Känns påklistrat.

Men ändå: som skildring av en människa i slutet av sitt yrkesliv och på väg mot ålderdomen, med reflektioner kring hur han hanskats med livet och sina medmänniskor, är mycket bra. Jag kan också bli rätt arg på Wallander, hur han låter sin egen ångest göra att han gör andra människor illa. Precis som det är i livet.

Wallanderserien har ju filmatiserats, lite väl mycket kanske, en del avsnitt bygger bara mycket löst på romanens karaktärer. För min del, när jag läser boken, kan jag varken se Rolf Lassgård eller Krister Henriksson framför mig som Wallander. Jag ser Henning Mankell. Wallander är för mig ett stycke Henning Mankell och ännu mer när han i avslutningsdeckaren träder fram med sin ångest inför ålderdomen och skärper sitt politiska engagemang och intresse.

Henning Mankell har definitivt visat att han vill säga adjö till Wallander nu. Men frågan är: måste vi säga farväl till Wallander? Jag ska inte avslöja hur boken slutar, så jag kan inte vidareutveckla detta. Men det går ju att göra deckare kring åren fram till 60 om inte annat. Det lär väl filmbolag och tv-bolag komma på för att mjölka ut ännu mer finansiell vinning ur karaktärerna. Men jag vill ha en annan slags roman om Wallander, en fördjupning av det som händer honom i ”Den orolige mannen”.

Svenska Dagbladets recensent tycker att boken är taffligt skriven:

Den första känsla som griper tag i mig efter ett par kapitels läsning i Henning Mankells nya roman om Kurt Wallander, Den orolige mannen , är förlägenhet. Det jag håller på att läsa är rent ut sagt taffligt skrivet. Upprepningarna, klichéerna och övertydligheterna duggar tätt, pinsamt tätt. För att inte tala om de egendomliga liknelserna.

Det beror på vad boken jämförs med. I jämförelse med andra svenska deckare är ”Den orolige mannen” välskriven, tycker jag.

Göteborgsposten har samma positiva inställning som jag:

Mankell har kallat böckerna om Wallander för romaner ”om den svenska oron”. Den orolige mannen handlar i hög grad också om kommissariens oro för sin egen hälsa, sitt eget liv. Vad har han egentligen gjort med det? Wallander må framstå som trött och skröplig men som romangestalt är han starkare och intressantare än någonsin förr. Nog skiljs jag från honom med saknad.

Bokhoras recensent är en av de som är mer kritisk till boken:

Andra som skrivit om boken:
En bok om dagen, Dagens Nyheter, Expressen, Tidningen Kulturen.

Den orolige mannen
Henning Mankell
ISBN: 9789173432658

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jaha: paret Ahndoril är Lars Kepler

by

kepler
Tja då är gåtan löst. Vad jag förstår har frågan om vem som döljer sig bakom pseudonymen Lars Kepler varit sommarens stora utmaning för journalisterna. Det har grävts och spekulerats. Aftonbladets reportrar var uppenbarligen mest envisa och grävde fram uppgifter. I tio punkter förklarade AB varför paret Ahndoril måste vara författarna bakom den omtalade deckaren ”Hypnotisören”.

Aftonbladet följde helt enkelt pengarna.

1. Den 28 april, kring samma tid som Kepler presenterades och det rekordstora förskottet betalades ut, bildade paret Ahndoril företaget Green Eyes Fiction AB.

2. Namnförslagen som paret skickade in till Bolagsverket – exempelvis ”Green Eyes Crime Fiction AB” och ”Crime Fiction AB” – avslöjar att det nya bolaget ska syssla med just deckare. Till slut valdes dock namnet Green Eyes Fiction AB.

Paret har också bekräftat uppgifterna:

– Utgångspunkten för ”Hypnotisören” var att vi båda älskar spänningslitteratur och film. Pseudonymen Lars Kepler uppstod i samma stund som vi bestämde oss för att försöka skriva tillsammans, berättar de i ett pressmeddelade.

Anledningen till att de valde att skriva under pseudonym var att de ville separera författarskapet från sina egna författarskap.

Tja, frågan är: var det bara ett smart marknadsföringsknep? Nu blev ju Lars Kepler hur omskriven som helst. För om de ville hålla det hemligt, hade de kunnat det då? Bo Balderson är fortfarande hemlig. Eller är det helt enkelt så mycket svårare att hålla något hemligt idag?

Själv tycker jag ”Hypnotisören” är OK, men inte något mästerverk, så jag förstås inte hur den kunde sälja internationellt redan innan den kom ut i Sverige.

Åsa Linderberg på AB Kultur är kritisk till det här med pseudonymer:

I början av sommaren frågade Bonniers om vi ville intervjua Lars Kepler via mejl. Vi tackade givetvis nej med den obehagliga insikten att ett förlag så ogenerat försökte talla också på kritikens integritet. Den produktplacering som tidigare krävde ett ljusskyggt, privat nätverk är i dag en gemensam läsarjakt som sätter alla regelverk ur spel. Vinnare är förlag och mediehus – som ofta sorterar under samma ägare. Förlorare är kultur­journalistiken, som prisgiven åt ägarens krav att skriva om ”snackisar” försöker värka fram något intellektuellt kring böcker som vägrar bjuda till. Störst förlorare i denna upplagedans är givetvis den litteratur som ingen tror går att sälja från stapelpallar.

Andra som bloggat om avslöjandet: Ipse Cogita! och Bokstavligt talat.

Relaterade artiklar:
Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet.