Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Leona Lewis: Spirit

by


Leona Lewis genombrott kom år 2006 i samband med hennes seger i den brittiska talangtävlingen X Factor. För att vara ett påskyndat resultat av ett kommersiellt tvjippo känns debutalbumet ”Spirit” otroligt starkt och genomarbetat. En stor del av äran kan direkt tilldelas musikmogulerna tillika producenterna Simon Cowell och Clive Davis vars samarbete inte helt oväntat håller en elitisk nivå.

Albumet tangerar ett flertal genrer, bland annat pop, soul och r&b. Det hörs tydligt att Lewis hämtat inspiration från stora balladdrottningar som Mariah och Whitney, men att röstmässigt slå sångerskor som dessa, i synnerhet den senare är enligt mig knappast möjligt.

Lewis vokala förmåga är ändå väl godkänd och det faktum att hennes musik känns modern och fräsch ger henne en välförtjänad plats i kategorin. Styrkan i den första singeln ’Bleeding love’ ligger i Lewis presentation av sitt vibrato som till viss del imponerar. Dock kan man önska att wailingtrenden kunde trappas av något då det rent ut sagt tenderar att bli för mycket. Uppföljaren ’Better in time’ är mer samlad och elegant och lämnar därför ett mer trovärdigt och långvarigt intryck.

Andra bloggar om: , , , , ,


Filmklipp från R.E.M:s toppenkonsert på Globen – R.E.M. regerar

by

(Foto: Thomas Aglo)

Av någon underlig anledning var R.E.M:s konsert på Globen inte helt utsåld. Många har nog inte förstått at R.E.M. är ett band som är minst lika bra nu som när de slog igenom. Och snacka om publikkontakt. Speciellt alla som var på ståplats, de hade en samspel och för att använda ett begrepp i tiden: interaktivitet med framför allt sångaren Michael Stipe.

R.E.M. gick in på scen och drog igång med full fart i en rivig Living Well is the best revenge.

Sedan bjöd det på två timmar bra mix och variation. Både riviga punkiga låtar från senaste albumet Accelerate och en del av de gamla hitsen. Rockville spelade de med oväntad countrystuk. REM är bandet som alltid överraskar.

Det var mer än musik, på bakgrunden samverkade videofilmer och videoklipp.

Det var första gången jag såg R.E.M. live, fastän att jag lyssnat på dem i så många år. Det var en positiv överraskning – de är till och med bättre liv. Michael Stipe ger allt och är så skön på scen, säker och kul och bjuder på sig själv. Som när han i nästsista låten av extranumren gick ner till publiken. En gitarrist från ett av förbanden, The Disciplines, gick ackompanjera på ett av extranumret.
Stipe tackade också förbanden, Editors och The Disciplines. Inte alla stora rockstjärnor som ens nämner sitt förband.

Stipe höll inte tyst om sin politiska ställning och påpekade att en del sånger handlar om den usla regeringen i USA. Han rekommenderade också publiken att engagera sig i Amnesty.

Det var med lätta steg och öronen fylld av REM som jag släntrade hem i natten.

Fast: ett litet minus, som inte alls har med REM att göra. Jag spelade en låt och då kom en vakt och flög på mig och tvingade mig att stänga av. Alltså, vadå? Den kvaliteten som det blir när jag spelar in med min Nokia, den duger åt YouTube, vilket bara är reklam för artisten. Men den är inget jag kan känna pengar på. Så vad menar vakten? Jag är övertygad om att REM inte bryr sig. Det var många andra som höll sina mobiltelefoner högt och spelade in. Men de stod eller satt längre in, så vakten inte kunde komma åt dem, förstås.

För övrigt kan jag konstatera att Aftonbladets Håkan Steen inte var på samma konsert, även om han skriver om den: han gav bara betyg tre och säger att REM inte fick Globen att koka. Han är blind och döv, helt klart.

Konserten dagen före i Köpenhamn fick svalt mottagande av Sydsvenskans recensent. Tja, kanske hade REM den konserten för att värma upp för stockholmarna, eller så var köpenhamnarna stelare, eller så är det just den kritikern som inte gillar REM.

Dagens Nyheters PO Tidholm var nöjd med Globen-konserten:

Men de gör en snygg och enkel show. Bakom REM finns de där transparenta skärmarna alla använder nuförtiden. På dem visas processade bilder av bandet, inramade av snygg grafik eller bara väldigt pixlade eller suddiga. Otroligt elegant. Michael Stipe är ju alltid sevärd också, ikväll med uppviksjeans, kavaj och slips.

Här mitt filmklipp, som jag hann innan den sura vakten kom:

Här filmklipp av några andra som var där och som inte fick en sur vakt på sig:

R.E.M. – The One I Love @ Globen 7/9-08

R.E.M. – Imitation Of Life

Losing my religion:

R.E.M – End of the world

Plus till SVD:s kritiker som gav bra betyg.

Låtlistan under konserten:
Här är alla låtarna R.E.M. spelade

1. Living well is the best revenge

2. So fast, so numb

3. What’s the frequency, Kenneth?

4. Drive

5. Animal

6. Man-sized wreath

7. Ignoreland

8. Driver 8

9. The great beyond

10. Electrolite

11. Disturbance at the heron house

12. I’m gonna DJ

13. (Don’t go back to) Rockville

14. Seven chinese brothers

15. The one I love

16. Sweetness follows

17. Let me in

18. These days

19. Imitation of life

20. Horse to water

21. Bad day

22. Orange crush

Extranummer:

23. Supernatural superserious

24. Losing my religion

25. At my most beautiful

26. It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)

27. Man on the moon

Relaterat:
Aftonbladet: – Nu är vi punkigare

Andra bloggar om: , , , , , ,


Två bilder till, med Thomas Aglo som fotograf:

Bland Bladen med I Grevens Tid – här kan vi snacka om interaktiv musik

by

Tänk dig elektronisk musik i Kraftwerks stil, blandad med rock, psykedelisk po, kryddad av Zappa och omrörd med jazz. Då börjar du närma dig Malmökvartetten Bland Bladen som spelar en instrumental musik som inget annat band.

Jag har hört med beskrivas som

Rock that blends Ozric Tentacles, jamming lysergic Psychedelia, Trance, and Progressive Rock.

Malmöbandet startade 2001 men ändrade medlemmar 2002 och bestod då av Sebastian Wellander (gitarr), Ola “Solen” Eriksson (keyboard), Dave Janney (bas) och Kaufmann (trummor).

Skivan I Grevens Tid släpptes i maj i år, 2008. Den består ”bara” av fyra spår, men måste ändå betecknas som en full-längdsskiva, för spåren är långa. Det kortaste spåret är 6 minuter men övriga tre är alla längre än tolv minuter vardera.

Varje spår är som en egen berättelse, att sjunka in och låta fantasin fara runt inne i dig och spela upp en berättelse, en historia. Det är som att jag som lyssnare blev medskapare. Jag tror att detta interaktiva blir starkare just för att det inte finns någon sång med utan allt är intrumentalt.

Du kan förstås provlyssna på dem på MySpace.

We all came from different musical backgrounds/bands/projectsand we ended up as a 4-piece instrumental outfit.

Bandet tog timeout ett tag under 2004 då allt varit så intensivt med bandet och då deltog de i olika projekt som ÖRESUND SPACE COLLECTIVE and KAABEL.

Kaabel bestod förreste av tre medlemmar från Bland Bladen och en mängd gästmusiker.

Efter timeouten började Bland Bladen spela tllsammans igen, men med en ny basgittarist: Betty från The Carpet Knight och Luz från Brasilien på percussion.

Det ryktas att en ny skiva med bandet är på gång. Det ser jag fram emot.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Snart släpps Billy Joels The Stranger (30th anniversary deluxe edition)

by


8 juli släpps ett 30-årjubileumsalbum med Billy Joel. I alla fall släpps den i USA och Storbritannien. Här i Sverige släpps ju inte allt alltid lika snabbt.

Billy Joels kommande album – The Stranger (30th anniversary deluxe edition) – är som namnet säger ett 30-årsjubileum. Rocktidningen Rolling Stone har provlyssnat och ger den betyg 4 stjärnor av 5 möjliga i en recension:

This 30th anniversary reissue, which includes a live CD of a Carnegie Hall performance from ’77, is reminder that Joel was a distinctly regional artist: the poet of Mister Cacciatore’s and the Parkway Diner, who captured the pugnacious attitude and garish local colors of the New York suburbs.

Fakta om Billy Joel från Wikipedia:

Billy Joel, eg. William Martin Joel, född 9 maj 1949 i South Bronx, New York (växte sedan upp i Hicksville på Long Island, New York), är en amerikansk sångare, pianist och kompositör.
…

Joel debuterade redan som femtonåring 1964 i gruppen The Echoes, vilka specialiserade sig på att spela brittiska coverlåtar. 1967 blev han medlem i gruppen The Hassles som gav ut två album och fyra stycken singlar 1967 – 1969. Efter det bildade Joel duon Attila ihop med Jon Small som hade spelat trummor i The Hassles. Duon spelade psykedelisk hårdrock och Joel spelade orgel.

Under sin solokarriär hade Joel en mängd hits, de flesta i hemlandet. Även om man bara nämner de låtar som varit placerade bland Billboard-listans tio bästa placeringar blir antalet låtar imponerande lång.

Andra bloggar om: , ,