Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av 4:13 Dream – nya albumet med The Cure

by

”4:13 Dream” är The Cures första album på 4 år och deras bästa sedan tidiga 90-talet. Det är en ganska så stor variation på låtarna men vad de har gemensamt är att de utgör första halvan av vad som i början var tänkt som ett dubbelalbum.

Det känns som att The Cure musikaliskt har återfunnit sig själva efter 2004 års skiva. Låtarna är mer åt pophållet och låter som en blandning av material från ”The Head on the Door”, ”Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me” och ”Wish” samtidigt som de känns förvånansvärt fräscha.

Öppningsspåret ”Underneath the Stars” är bland det vackraste de gjort och ”The Hungry Ghost” är ytterligare en juvel. ”This. Here and Now. With You” är den perfekta radiodängan och när Robert Smith börjar skrika i ”The Scream” är jag i himmelriket men höjdpunkten för mig är ”The Real Snow White” – en av de mest excentriska poplåtarna jag har hört någonsin och refrängen är fullständigt briljant.

Om skivan har någon svaghet så skulle det vara att det känns som att det saknas något. I början var tanken att det skulle vara ett dubbelalbum med 33 låtar men planerna ändrades och istället så släpper de alltså första halvan, ”4:13 Dream”, nu och andra halvan, med betydligt mörkare låtar, (förhoppningsvis) lagom till att Robert Smith fyller 50 år den 21 april nästa år. Där lär ”A Boy I Never Knew”, an av de bästa låtarna som spelades på deras världsturné tidigare i år, finnas med.

Här är ett youtubeklipp från när de spelade ”4:13 Dream” i sin helhet i Rom den 11 oktober i år.



Recension i DN.
Recension i SVD

Andra bloggar om: , , ,

Sad Day For Puppets "Unknown Colors"

by

Det snygga Blackebergsbandet Sad day for puppets bildades 2006 i Blackeberg, utanför Stockholm. I våras släpptes ”Just Like A Ghost EP” som mottogs väl och bidrog till att gruppens namn började sprida sig inte bara i avskärmade indiekretsar utan även på de lite större musikarenorna. Gruppen består av songwritern Martin Källholm, sångerskan Anna Eklund, gitarristen Marcus Sandgren, basisten Alex Svenson-Metés samt trummisen Micael Back.

Debutalbumet ”Unknown Colors” släpps helt rätt i tiden. Säkert är det fler än jag som gått och längtat efter en melodisk shoegazeinfluerad musik som ger gitarren det utrymme den förtjänar. Den första singeln ”Little Light” är en passande presentation av albumets karaktär. Gillar du låten, så lär du älska albumet. Anna Eklunds sköra och smått barnsliga röst påminner lite om den brittisk-georgiska sångerskan Katie Melua. Dock framhävs det fridfulla och mystiska i Annas sång många gånger av de duktiga musikerna i bandet.

Även om modulationerna och formerna kanske inte alltid känns direkt innovativa, så blir jag imponerad av Martin Källholms arbete. Hans musik är sublim och biter sig okomplicerat fast i själen. ”Unknown Colors” kommer helt klart till sin rätta i denna annars så gråa och murriga höst. Jag sitter på fyrans buss och när vi åker över västerbron tittar jag ut över Stockholms stad. I mina hörlurar spelas ”Lay Your Burden On Me” och jag inser hur vacker och förtröstansfull staden ter sig.

Andra bloggar om: , , ,


Tigers Lous nya skiva "A partial print"

by

Tiger Lou gör Sverige-turné i höst, samtidigt som han har släppt ett nytt album, sitt tredje: A partial print. Tiger Lou heter egentligen Rasmus Kellerman och är född 1980 i Oxelösund. Namnet Tiger Lou kommer av karaktären Tiger Lu från filmen Fong Sai-Yuk, enligt Wikipedia.

Kellerman har själv producerat skivan, som har mixats av amerikanen Sean Beavan (Nine Inch Nails, Marilyn Manson).

Jag har inte lyssnat på jättemycket på Tiger Lou tidigare, hört några sånger då och då. Men nya skivan kan jag inte låta bli att lyssna på flera gånger varje dag. Den är mörkare än hans tidigare, tror jag. Musik som det finns mer att upptäcka i varje spår för varje lyssning, musik som växer.

Tiger Lou berättar själva om arbetet med nya skivan:

Allt började på Krausnickstraße i Berlin – någon gång under oktober 2006 – och fortsatte på Husemannstraße. Flera låtar växte fram. Några meningar. Jag spelade in demos av varenda liten idé, och nio månader senare – ungefär som att föda ett efterlängtat tredje barn – klev jag in i studion med tio färdiga låtar. Inget mer, inget mindre. Låtordningen var satt. Orden var på plats. Allt jag behövde nu var någon slags struktur – ett mentalt rutmönster att manövrera efter – för att påbörja delarnas montering. Så, en vanlig dag i studion började runt nio, tog en kort paus för lunch vid ett och avslutades mellan fem och sex. Studion: Matching Heads, dess innehavare: Rolf Klinth, min partner i musikproduktion sedan tio år tillbaka.

Tillsammans spelade vi in »A Partial Print« på ett genomsnitt av två dagar i veckan, under en period av sju månader. Vi drack inget annat än kafe, vatten och någon enstaka lättöl. Vi åt antingen italiensk, thai eller grekisk mat. Ingen av oss rökte.

Det känns också. Partial Print är ett genomarbetat album och det är inget typiskt svenskt popalbum, utan känns internationellt. Så åt de ju bara italienskt, thai eller grekiskt när det jobbade med det.


Tiger Lou på MySpace

Helsingborgs Dagblad om turnén:

När det nu drar ihop sig till turné samlar han återigen ihop Pontus Levahn, Erik Welén, Mathias Johansson och nytillskottet Johnny Karlsson för att kunna spela material från senaste plattan.

Bandet spelar pop/rock och på sina skivor spelar Rasmus nästan alla instrument själv, men på scen har han hjälp av ett liveband bestående av, förutom sig själv, Erik Welén på bas, Pontus Levahn på trummor och Mathias Johansson på gitarr.

Pressmeddelande från Newsdesk, där Tiger Lou skriver själv:

Min jakt efter en passande mixare tog oss till Los Angeles och Sean Beavan, vars tidigare verk inkluderar NIN och Marilyn Manson. Det tog honom ungefär två timmar att visa att han visste exakt hur låtarnas skulle bearbetas. Och det tog mig ungefär två timmar att falla handlöst för Laurel Canyon och dess omgivning. Efter tio dagar avslutade vi mixningen och min hjärta brast över att behöva åka hem. Mestadels eftersom det betydde att skivan var färdig. För när den väl är det – i mina ögon – dör den. Den har uppfyllt sitt syfte. Den är inte längre min. Den är ofrånkomligt och slutgiltigt din. Någonting nytt. Någonting spännande. Någonting spektakulärt.

Tiger Lous Sverigeturné: 5/11 Nyköping, 6/11 Gävle, 7/11 Sundsvall, 8/11 Uppsala, 12/11 Göteborg, 13/11 Norrköping, 14/11 Linköping, 15/11 Jönköping, 19/11 Malmö, 20/11 Helsingborg, 22/11 Borås, 23/11 Stockholm,

Här en av sångerna på nya skivan: Coalitions

Relaterade artiklar:
Svenska Dagbladet
Här bloggade Kulturbloggen om nya turnén.

Recension i DN.

Andra bloggar om: , , , ,

Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död

by

Skönt med den där timmen som ställs tillbaka när vi lämnar sommartiden för i år. Det gör att jag för min del vaknar upp en timme tidigare och är pigg. Så jag har hunnit läsa i boken jag håller på med och hunnit surfa runt ordentligt på massor av sajter.

Jag blir så sugen och bara måste läsa den här boken som Göran Greider har recenserat i Aftonbladet: I skuggan av en storhetstid av Olle Sahlström.

Olle Sahlström lämnade LO när han jobbade där. Facket var nog inte moget för att lyssna på vad han hade att säga. Och visst kan han provocera. Här ett citat ut en av Olle Sahlströms artiklar:

Arbetarrörelsen är död.

Fanor, numer urblekta, tas fram varje år inför Första Maj. Folkets Hus står där det alltid har stått, socialdemokratiska föreningar bjuder som förr in till möten, de liksom fackföreningar i LO, och visst finns ABF kvar. Men det är blott kulisser av en arbetarrörelse, rekvisitan av en rörelse som har gått ur tiden.

Det är som Potemkinkulisser, de kulisser av byar fursten Grigorij Potemkin enligt sägen lät bygga inför kejsarinnan Katarinas II:s resa till Krim sent 1700-tal för att ge intryck av ett välstånd som inte fanns. Inte så att kulisserna av en svensk arbetarrörelse står där av beräkning för att vilseleda. Snarare så att de står kvar och döljer ett verkligt tillstånd därför att det finns tillräckligt många funktionärer och förtroendevalda på heltid som med gemensamma krafter förmår hålla kulisserna upprätta. Men deras funktion är desamma som en gång Grigorij Potemkins kulisser; de står där och förvirrar begreppen och upprätthåller till illusionen av något som inte finns, ty bakom rörelserekvisitan ligger blott liket av en rörelse sedan länge övertäckt av historiens damm

Men det här är alltså kritik inifrån. Sahlström kommer från facket och har jobbat inom den fackliga rörelsen i många år. Fler borde nog göra som Greider: trots allt ge boken och tankarna en chans:

Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja.

Greider avslutar sin recension med att rekommendera hela vänstern att läsa boken och sätter in dess budskap i nuet som domineras av finanskrisen:

Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa.

Claes Krantz har också bloggar om den här recensionen, liksom Fredrik Segerfeldt och Under ytan.

I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Leona Lewis: Spirit

by


Leona Lewis genombrott kom år 2006 i samband med hennes seger i den brittiska talangtävlingen X Factor. För att vara ett påskyndat resultat av ett kommersiellt tvjippo känns debutalbumet ”Spirit” otroligt starkt och genomarbetat. En stor del av äran kan direkt tilldelas musikmogulerna tillika producenterna Simon Cowell och Clive Davis vars samarbete inte helt oväntat håller en elitisk nivå.

Albumet tangerar ett flertal genrer, bland annat pop, soul och r&b. Det hörs tydligt att Lewis hämtat inspiration från stora balladdrottningar som Mariah och Whitney, men att röstmässigt slå sångerskor som dessa, i synnerhet den senare är enligt mig knappast möjligt.

Lewis vokala förmåga är ändå väl godkänd och det faktum att hennes musik känns modern och fräsch ger henne en välförtjänad plats i kategorin. Styrkan i den första singeln ’Bleeding love’ ligger i Lewis presentation av sitt vibrato som till viss del imponerar. Dock kan man önska att wailingtrenden kunde trappas av något då det rent ut sagt tenderar att bli för mycket. Uppföljaren ’Better in time’ är mer samlad och elegant och lämnar därför ett mer trovärdigt och långvarigt intryck.

Andra bloggar om: , , , , ,