Way Out West

Years & Years har tidigare släppt singlar på den franska etiketten Kitsuné. Senaste singeln, King, släpptes nu i januari.

I hemlandet har trion, som består av Olly Alexander, Mikey Goldsworthy och Emre Turkmen, hyllats av en enig kritikerkår. Efter att ha vunnit den prestigefyllda BBC Sound of 2015-omröstningen har de trätt fram som Storbritanniens nästa stora pophopp. I sommar kan du bland annat se dem på Way Out West. Kulturbloggen mötte upp Olly och Emre inför deras spelning på Way Out Wests pre-party på Mosebacke.

Kan ni berätta om er bakgrund och vad ni gjorde innan ni startade det här bandet?

Olly: Jag var skådespelare innan, började med det när jag var sexton. Sedan flyttade jag till London och började jobba i barer och restauranger samtidigt som jag försökte hålla igång skådespelandet.

Emre: Jag studerade arkitektur, blev klar med det och fick en praktikplats. Mikey, som kommer från Australien, flyttade till London precis innan vi lärde känna varandra. Han jobbade på en restaurang i London som heter The River Café.

Var det ett enkelt beslut att satsa på musiken istället för de andra karriärerna?

Emre: Väldigt enkelt. Det var inte ens ett val när vi insåg att vi kunde försörja oss på det här.

Hur lärde ni känna varandra och hur började ni skriva musik ihop som Years & Years?

Olly: Emre och Mikey träffades online på en hitta-bandsida, efter att Mikey hade flyttat från Australien till London. Sedan möttes de upp och började skriva musik ihop. Jag träffade Mikey lite senare på en hemmafest. Jag var sugen på att spela i band igen, så vi sågs och började göra musik ihop som en trio.

Emre: Första gången jag träffade Olly var i Mikeys vardagsrum. Jag dök upp för att skriva musik och hänga, så var Olly där, han började sjunga och vi skrev en låt. Olly hade en vers och refräng, så vi jammade och skrev vår första låt den dagen. Och det var det. Det var ganska naturligt.

Hade ni spelat i andra band tidigare?

Emre: Det är lustigt, Mikey spelade i massa band i Australien. Bland annat ett metalband som hette Monolith…

Olly: …och jag hade ett band i skolan, men vi gjorde mest covers på TLC, John Legend och Destiny’s Child.

Emre: Men jag har aldrig spelat i ett band! Det här är mitt första. Jag menar, jag har alltid gjort musik, men bara som en loser i min ensamhet.

Blev ni förvånade över mottagandet när ni släppte Real?

Olly: Väldigt förvånade. Det var chockartat! Innan vi släppte Real online hade vi egentligen inte någon uppmärksamhet från någon. Vi oroade oss över att ingen skulle tycka om den. Att vi kanske hade gjort ett misstag när vi laddade upp den. Inget kan förberedda dig för hur det känns att plötsligt se antalet streams öka, och höra att folk tycker om det du gör.

Emre: Det var en blogg-grej, faktiskt. Vilket är coolt. Massa bloggar började skriva om den. Jag minns att jag hade en konversation med Olly dagen innan vi släppte den: ”Ska vi verkligen ladda upp den? Är den verkligen tillräckligt bra?”. Men det blev ju bra i slutändan.

Vilka skulle ni säga är era influenser?

Emre: Musikaliskt är det rätt enkelt, jag växte upp med The Beatles, och nu älskar jag Caribou och Little Dragon. Jag har alltid älskat Radiohead, massa soulmusik och Marvin Gaye. Och utöver musikaliska influenser så påminner arkitektur på ett konstigt sätt om hur jag skriver musik. När jag skriver musik bygger jag upp det på ett liknande sätt. Jag har märkt ett mönster; hur jag skissar ett hus och hur jag skissar en demo påminner om varandra, de kommer från samma plats.

Olly: Jag inspireras av sådant jag älskade när jag växte upp – Joni Mitchell, Jeff Buckley och Stevie Wonder – men jag inspireras även av litteratur. Jag älskar att läsa. Har alltid läst massa böcker. Författare som Margaret Artwood, Anne Carson, Raymond Chandler och till och med Haruki Murakami. Hur de kan vara poetiska när de berättar en historia. Jag brukar hämta inspiration till texter därifrån.

Även om ni kanske inte nödvändigtvis låter som dem, så kom jag första gången jag hörde Desire att tänka på Disclosure och hur de blandar pop, soul och elektronisk musik. Vilket ansvar tycker ni Disclosure bär för att elektronisk musik blivit mainstream?

Olly: Disclosure har haft ett stort inflytande på populärmusik, eftersom de är den första nya dansakten att verkligen dominera listorna och öppna upp för fler dansakter att komma fram. Och eftersom de refererar till saker som var stora när de var kids är det naturligt för dem att skapa det de gör.

Emre: Det har alltid funnits den här tanken att det är ett krig mellan elektronisk musik och gitarrmusik. Men det stämmer inte riktigt längre. Speciellt nu när folk lyssnar på musik på sina mobiltelefoner. Det finns ingen poäng i att hänga upp sig på om något har skapats elektroniskt.

Olly: Folk gillar Disclosure eftersom låtarna är bra. Vi kommer precis från NRJ, och de spelade en klassisk rocklåt. [sjunger ”I wanna rock’n’roll all night”] Du skulle kunna göra den elektronisk, lägga på ett house-beat, och folk skulle säga ”OMG det här är en sjuk, ny houselåt”. Folk gillar bara att höra en bra låt.

Emre: Självklart måste du ha din egen identitet. Det skulle vara konstigt om Disclosure kom ut på scen och började spela gitarr. Men i slutändan är de framgångsrika eftersom folk gillar deras låtar och produktionen är bra. De får folk att dansa.

Vad vill ni uppnå med er musik?

Olly: Vi vill locka fram en omedelbar reaktion, oavsett om det är att folk vill dansa eller att de blir känslomässigt berörda. Förhoppnings både och!

Emre: Jag försöker göra saker som musikaliskt är intressanta för mig. Varje gång jag gör musik försöker jag göra det på ett nytt sätt. Det är svårt, men jag gillar att vara innovativ och kreativ.

Är låtskrivandet annorlunda från gång till gång?

Olly: Det kan variera; om du skriver allt på samma sätt kommer det låta på samma sätt. Jag sätter mig ned vid pianot och kommer på en ackordföljd, en melodi och en text. Därefter visar jag upp det för Emre och Mikey, och de börjar skriva något utifrån den grunden. Ibland kommer Emre med en idé, så skriver jag något utifrån den. Eller så kommer vi på något i studion tillsammans. Vi mixar upp det där en del.

Hur går det med albumet?

Emre: Vi är klara! Eller, förhoppningsvis är vi klara. Innan vi kom hit jobbade vi hårt i studion och bortsett från lite mixning och mastring är det klart, så det borde vara ute till sommaren.

På vilka sätt är det annorlunda att sätta ihop ett album och att släppa singlar? Vilka är de största hindren?

Emre: Jag vet inte om det finns några hinder, men eftersom det är ett debutalbum kommer det aldrig bli likadant igen. På många sätt har vi sett fram emot det här albumet i år och år. Så det är låtar på albumet som är gamla, som vi haft i ett par år men aldrig spelat live. Och så är det låtar vi skrev färdigt för en vecka sedan. Album är annorlunda från singlar eftersom du måste tänka på helheten. Det är låtar vi motvilligt tvingats exkludera eftersom de inte längre passade in. Men alla våra singlar är med.

Har albumet några återkommande teman?

Olly: Textmässigt, att känna sig otillräcklig. Att bli dumpad. Att känna sig otillräcklig är antagligen huvudtemat.

Har ni hört låten Dancing on My Own?

Olly: Yeah! Av Robyn, jag älskar den låten. Hon skriver om att bli dumpad men får det att bli euforiskt. Hon är otroligt skicklig på det. Vi såg henne ihop med Röyksopp på Latitude.

Emre: Den bästa popmusiken är den som inte bara är glad och innehållslös.

Hur skulle ni beskriva era liveshower? Som ett elektroniskt band, hur får ni musiken att låta levande?

Emre: Vi har egentligen inte planerat något, men om vi gjorde det, så skulle det definitivt vara något vi hade tänkt på. Vi vill inte att det ska vara karaoke. Det ska vara en liveupplevelse, det var därför vi tog in Dylan, vår trummis. Så det är inte bara en USB-sticka. Vi har en livetrummis, vilket är fantastiskt. Eftersom det är så mycket synthar hade det varit enkelt att bara ha en laptop, men vi har två synthar och en trummis, så det kan bli rätt intensivt. Soundcheck kan bli stressigt, det är mycket att gå igenom, men vi blir bara bättre och bättre.

Eftersom det har varit så intensivt för er på sistone, har ni några bisarra erfarenheter ni skulle vilja dela med er av?

Olly: Varje dag är bisarr. Jag har aldrig varit i Sverige förut, och igår var vi i Norge.

Emre: Vi gjorde vårt första tv-framträdande på ett program som heter Later… with Jools Holland som är en stor grej i England. Vi var där samtidigt som Robert Plant från Led Zeppelin. Det var konstigt.