Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Från premiären på ”Mellanhavandet” på teater Moment – om att tappa bort kärleken

by


Katta och Micke är så kära – och så får de ett barn. Och Micke får drömkontrakt för ett treårigs projekt i Köpenhamn.
Men något blir fel. Katta skulle skriva på sin uppsats, men går bara hemma i lägenheten i Köpenhamn med deras barn. Hon mår sämre och sämre – och något blir fel i deras förhållande. Micke tycker att allt ändå är rätt OK. Han jobbar och går på puben med polarna, fast han märker att frun blir så arg och inte alls är som när de blev kära.

Ja, vad är det som händer när kärleken tappas bort. Fast båda egentligen älskar varandra. Är det något i det förflutna som spökar?

Lumor gästar moment:teater med föreställningen ”Mellanhavandet” – som är en stark pjäs med en effektiv, stram enkel scenlösning. En man och en kvinna på var sin stol och en cd-spelare mellan dem på golvet.
Föreställningen träffar rakt in i magen, jag tror vi alla kan känna igen delar av dialogerna, monologerna och tankarna, antingen från egna relationer eller andras.

En oerhörd styrka i föreställningen är att allt i inte sägs. Det är mycket mellan raderna, mycket vi för känna och tänka själva.

Skådespelarinsatserna imponerade. Isabell Sollman som spelar Katta är stram och bitter i ansiktet men när tiden i början av relationen skildras lyser hon av förälskelse och är som en helt annan person. Peter Järn som Micke är också lika trovärdig, blir mer och mer trängd och reagerar i sin maktlöshet precis så som han inte borde.

En stark föreställning och mycket sorglig. Att det kan vara så svårt att nå varandra, när man innerst inne vill ha kärlek. Att det går att bli så bitter och missunnsam att utan att mena något illa ändå skadar varandra och det värsta av allt, skadar barnet.

Behöver jag säga att publiken på premiären gav stående ovationer?

Alla som någon gång haft någon kärleksrelation bör se den.

Ur ett pressmeddelande om föreställningen:

Hur kan två människor som en gång älskat varandra och fått barn komma till det läget att de gör vad som helst för att få bort den andra ur sitt, och därmed ur barnets, liv?

Mellanhavandet är en lågmäld och personlig föreställning om kärlek, jämlikhet och föräldraskap.

I Sverige möts föräldrar i domstol flera gånger i veckan. Sedan ett lagtillägg infördes 2006 har antalet vårdnadstvister ökat dramatiskt samtidigt som färre par än någonsin väljer att gå på samarbetssamtal. Pjäsen utgår delvis från dokumentärt material.

scenografi/ljus/kostym: Sven Haraldsson
barnets röst: Jack Stenström
ljuddesign: Hobi Jarne
tonsättare: Saemundur Grettisson a.k.a Nya Sampan
grafisk design: Erica Jacobson
dramaturg: Therese Söderberg
teknik: Maja Frykberg Andersson
scenografiassistent: Signe Dalsgaard
ljusassistent: Mathias Olsson
producent: Rebecca Medici
produktion: LUMOR med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden & Kulturförvaltningen

LUMOR är en frigrupp som varit verksam sedan 1999.
Paula Stenström är konstnärlig ledare och Isabell Sollman har medverkat i flertalet av LUMORs uppsättningar. Isabell har liksom Peter Järn lång erfarenhet från teater och film och de har båda medverkat i flera av moment:teaters föreställningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av Anna Karenina på Stockholms stadsteater

by

Fotograf Carl Thorborg Bildtext Sven Ahlström och Helena af Sandeberg i Anna Karenina. Premiär på Stora scenen den 20 april.

Scenen består av en stor grön trappa med en meter höga trappsteg. Det är allt. I mitten någonstans sitter en småfet ung man som snörar på sig ett par skridskor. Det är en avskalad scen som möter oss när vi träder in i salongen på Stockholms stadsteater för att se premiären på Anna Karenina.

Anna Karenina bygger på Leo Tolstojs roman som översattes till svenska under 1870-talet. Att göra teater av en roman har sina svårigheter. Föreställningen på Stockholms stadsteater experimenterar med teaterkonsten i form. Skådespelarna växlar mellan monologer, dialoger och ett mer litterärt berättande om sin egen eller någon annan karaktärs tankar. Denna brist på drama, på dialoger och agerande mellan rollerna är nog ett skäl till att föreställningen är rätt seg.

När jag läst om föreställningen i förhandsartiklar, I intervjuer med Helena af Sandeberg som spelar Anna Karenina och regissören ska föreställningen handla om vad som händer när vi möter kärleken.
Anna Karenina är gift och har son som är åtta år där pjäsens handlingar startar. Anna Karenina tycker att hennes man är stel och inte ger sig hän åt livet. Hon möter greve Vronskij (spelad av Sven Ahlström) och en förtärande passion uppstår mellan dem. Anna Karenina ger sig hän åt den och följer med greven, överger sin son och sin man. Att göra så då, under 1800-talet i Ryssland, var en skandal. Hennes man, Alexander Karenin, är lika orolig för att förlora sitt arbete som sin fru. Sonen stannar förstås hos fadern, något som delad vårdnad existerar inte då.

Det är sådant som gör föreställningen svår att relatera till. Anna Karenina väljer bort sin son för att hon ger sig hundra procent hän åt en passion. Detta gör att hon till slut tar livet av sig. Men då, om något, överger hon väl sin son. Det är svårt att ta till sig hennes reaktioner, svårt att känna någon sympati för henne. Greve Vronskij talar med henne om att han vill att hon ska skilja sig och gifta sig med honom. Om han gör det för att han älskar henne eller för att han vet att när de blir gifta kan han släppa jakten på henne och koncentrera sig på andra kärlekserövringar, det lämnas öppet för tolkningar.

Stadsteaterns uppsättning av Anna Karenina bygger på en ny modern dramatisering av den tyske dramatikern Armin Petras. Denna dramatisering utgår från de centrala karaktärerna och deras känsloliv. Texten förhåller sig både till Tolstojs tid och till vår egen samtid. Då som nu handlar det om viljan att bli älskad, om människor som tror att kärleken är det som ska förlösa dem.
? Anna Karenina lever i ett olyckligt äktenskap och blir besatt av att få Vronskij att älska henne, av att uppnå den ideala kärleken. Hon tror att om hon är en perfekt kvinna så kommer han att älska henne tillbaka. Så hon vänder ut och in på sig själv för att göra sig själv mer älskvärd för honom, säger regissören Kjersti Horn, i ett pressmeddelande.

Föreställningens styrka är de olika sätt att förhålla sig till kärlek och äktenskap som lyfts fram i form av de olika karaktärernas sätt att agera. Som Levin, så fångad i sitt mindervärdeskomplex, att han aldrig kan tro att någon kan älska honom och Stepan, Annas bror, som alltid måste jaga nytt, oavsett om det handlar om älskarinnor eller andra kickar, Kitty som gifter sig för att slippa sina föräldrar …

Å andra sidan är det mycket som är svårt att föra in i dagens samhälle och det sätt vi lever idag, när äktenskapet inte är lika viktigt, där kvinnor kan försörja sig själva. En viktig fråga i sammanhanget är också: vad är kärlek och måste passion var liktydigt med kärlek? Finns det ingen lugn kärlek, kan kärlek inte existera i lugnet? Jag har svårt att ta till sig att det är kärlek som driver Anna Kareninas och Vronskijs förhållande, det är mer en allt förtärande passion och ett vansinne. Den som är förloraren är som så ofta kvinnan. Vronskij har inga problem att gå vidare, hans största problem är ändå tandvärken.

I pressmeddelandet står:

Leo Tolstojs tegelstensroman Anna Karenina, skriven 1877, är en av världslitteraturens främsta skildringar av kärlekens och passionens villkor. Går det att överleva en totalt uppslukande förälskelse? Vad blir kvar av en själv?
Helena af Sandeberg gör rollen som Anna Karenina. ? Jag har aldrig blivit så berörd av någon annan pjäs jag läst. Anna Karenina är en kvinna som väljer bort sitt älskade barn för att kunna leva med en man som hon blir passionerat förälskad i. Det är en enorm smärta men hon kan inte låta bli. Kanske kan man bara begripa kraften i en passion om man själv varit där. Det är en kraft vi känner igen också 2011 ? trots alla val vi har och alla terapeuter vi träffar. Kärleken har blivit vår tids religion. Det handlar om besatthet. Det anses fult men är något som vi dras till. Besatthet i en människa är attraktivt och lockande. Men besatthet kan ödelägga en utan att man märker när det händer, säger Helena af Sandeberg.

Jag vill inte kalla denna besatthet för kärlek, utan mer passion blandad med besatthet. Då blir föreställningen mer intressant, men ändå lyfte den inte riktigt. Den var bitvis seg och det var svårt att identifiera sig med karaktärerna. Kanske lyfter den mer när ensemblen fått några föreställningar i ryggen och samspelet stärks. Eller så är det själva formen, att den bygger mer på litteratur och monologer än dialog och dramatiska möten, som gör den seg.

I rollerna:
Anna Karenina Helena Af Sandeberg
Vronskij Sven Ahlström
Dasja Petronella Barker
Karenin Mats Blomgren
Kitty Nadja Mirmiran
Stepan Jan Mybrand
Levin Henrik Norlén

Produktion:
Av Leo Tolstoj
Översättning Frederik Sjögren
Dramatisering Armin Petras
Regi Kjersti Horn
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Tony Andersson
Musik Erik Hedin
Mask Patricia Svajger

Fotograf Carl Thorborg
Bildtext Sven Ahlström och Helena af Sandeberg i Anna Karenina. Premiär på Stora scenen den 20 april.

Relaterat: recension i Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nu väntar tiden – från premiären på Teater Brunnsgatan 4

by

Hemma hos sin dagmamma väntar någon på att mamma ska komma. Dagmamman väntar också, men på vad?
”Nu väntar tiden” som hade premiär på Teater Brunnsgatan 4 på söndagen 10 april är en föreställning som bygger på dikter och böcker och tankar av Kristina Lugn, Gunnar Ekelöf och Sonja Åkesson om tiden, varat och existensen för människor från fyra år.
Jag tycker om den inställningen som beskrivningen av målgrupp vittnar om. Människor från fyra år.
I barn kan det finnas vuxna tankar, i en vuxen kan det finnas barnets tankar. Att ha barnet kvar inne i sig behöver inte vara samma sak som att vara barnslig eller oansvarig. Barn är en människa som inte hunnit fylla år så många gånger.

Medan barnet väntar och längtar efter mamman ska tiden fördrivas. Leken börjar med en poesiskrivande dagmamma och ett barn som med kroppen spelar upp diktens ord. Kanske är det så att i just ditt barns dagmamma finns det en dold stor poet?

Föreställningen har massor av olika dimensioner: Frågor om tid och längtan, om ensamhet och gemenskap …
Föreställningen talar till både de som inte har haft så många födelsedagar i livet än och till de som fyllt femtio eller mer. Dikterna som förts in i spelet har många bottnar och med kombination av skådespelarnas lekfulla mim blir det både humor och allvar samtidigt.

I programbladet för föreställningen står:

Kristina Lugns pjäser är ofta dramatiska utan att egentligen ha någon handling. De kan vara stillastående och samtidigt utvecklas. De berättar mycket utan att vara berättelser.
Kanska kan man säga att hon använder sig av ett opålitligt språk som gestaltar gränsland mellan tanke och känsla, mellan kropp och språk, mellan lek och verklighet.

Det är lite tråkigt när de beskrivit det så bra, det finns inte så mycket mer kvar för mig som recensent att säga nästan. Föreställningen är precis så: den berättar mycket om livet och tiden, utan att vara en rak berättelse och det som sägs, sägs inte bara i ord utan i kroppspråk och i musik och i det som inte sägs. Det är modigt att sätta upp en föreställning för alla åldrar på det sättet – och det är något som varenda dagis borde ta chansen att gå på och alla dagmammor bör ta sina dagbarn med sig till en föreställning av ”Nu väntar tiden”.

På bildern: Lisa Ullén, Anneli Martini, Anna-Lena Efverman
Foto: Dan Lepp

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Entré-Sorti på Stockholms stadsteater, bilder och tankar från urpremiären

by

En ny chef ska komma – och vi vet att han ställt krav för att ta på sig chefsjobbet. En av de duktiga medarbetarna som vi alla jobbat med i många år måste gå. Hur agerar vi för att slippa ta del i konflikten och för att överleva på jobbet och samtidigt ha respekten kvar för oss själva?
Någon är flexibel, hjälper gärna till med plåster och vatten, men tar aldrig ställning. Någon tror att allt kommer att bli bra, för det känner hon på sig. Någon tar tjänstledigt och någon försöker istället ställa sig in hos den nya chefen för att få en bättre position.

För eller emot? I den nyskrivna pjäsen Entré –Sorti undersöker Lennart Hjulström vilka strategier som finns för att slippa ta ställning. Pjäsen utspelar sig på teatern – som i en dröm. Urpremiär på Lilla scenen 8 april.
Entré – Sorti utspelar sig på teatern där en förändring är på gång. Den tilltänkta teaterchefen Bengt Lundberg (Andreas Kundler) vill satsa på en ny repertoar och ny publik. Då finns det inte längre plats för den äldre regissören Alex Dobrowolski (Gerhard Hoberstorfer).

Karaktärernas sätt att slippa ta ställning är roliga, skrämmande träffsäkra. Vi har säkert träffat på dem alla: den överspända unga kvinnan som har åsikter men kommer med sin reservation först efter mötet, när det inte kräver lika mycket att stå upp för sina åsikter, eller den där snälle mannen som alltid hjälper alla men vägrar ha en egen åsikt, eller kvinnan som känner på sig att allt kommer att bli bra och inte har något vettigt att säga när hon öppnar munnen eller mannen som helst skulle vilja tagit över själv som teaterchef ….

Lennart Hjulström är en av mina favoriter bland svenska nu levande teatermän. Han debuterade på sextiotalet på Göteborgs stadsteater i det som då hette gruppteater, med dramatiker lyhörda för tiden som Kent Andersson och Bengt Bratt.
Agneta Pleijel berättar om detta i programbladet till Entré-Sorti:
Man ville en icke-auktoritär teater och sökte en ny sorts kontakt med publiken, enligt uppfattningen att teaterns uppdragsgivare inte var överklass och borgerlighet, utan alla.

Entré-Sorti är skådespelaren, regissören och manusförfattaren Lennart Hjulströms första egna pjäs. Han har tidigare skrivit monologer och filmmanus, men främst regisserat och skådespelat. På Stockholms stadsteater har han tidigare regisserat bland andra Avgång, Erik XIV, Mäster Olof och 2 x Norén.

Med detta i bakhuvudet får föreställningen en dimension utöver skildringen av konflikträdslan och de olika karaktärernas överlevnadsstrategier.

– Det handlar om vilka strategier man upprättar för att inte behöva ta ställning. Det är något allmängiltigt och kan utspelas på vilken arbetsplats som helst, men jag har valt teatern för den känner jag bäst, säger Lennart Hjulström i ett pressmedddelande.

– Det som händer i Entré – Sorti är som i en dröm där allt kan uppstå. Tiden är då och nu. – Inget är konstigt när man drömmer. Det är först när man vaknar som drömmen ter sig märklig och
man undrar över allt som ryms inom oss, säger Lennart Hjulström.

Det är bara det att om jag i mina tankar sätter in en ung Lennart Hjulström i rollen som teaterchef då får föreställningen en ny dimension: då handlar det om vad som krävs för att bana väg för en ny teater. Om nu inte Bengt hade framställts så klyschig utan istället drivits av det som drev Lennart Hjulström tillsammans med Bengt Bratt och Kent Andersson: är då inte det som teaterchefen och teaterstyrelsen gör något nödvändigt? Om vi vill vill nå en ny publik, förnya teatern, måste inte en del gamla heliga kor slaktas på vägen?

Här har jag skrivit mer om föreställningen i Teatermagasinet.
Här en recension av Lars Ring i Svenska Dagbladet.

Foto ovan: Petra Hellberg
Övriga bilder: Foto: Carl Thorborg









Relaterat: Intervju med Lennart Hjulström i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Vargtimmen på Dramaten

by


”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.”

Vargtimmen är från början en långfilm av Ingmar Bergman, som hade svensk premiär i december 1967.
Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, som både skildrar konstnärens roll, i Vargtimmen på ett desperat vis, en konstnär på väg att gå in i en allvarlig psykos.

Under en sömnlös natt möter konstnären Johan sina demoner. Hans fru Alma har läst hans dagbok, om otroheten, våldet. Han har fler hemligheter och hon lyssnar.  Johan plågas av minnen och ångest och demoner. Hans fru, Alma, väntar deras barn och hon är lugn och lider inte av nattens ångest. Hon försöker stå vid hans sida. Demonerna växer, blir som spöken och ännu mer, de blir som verkliga. Vad är Johans tankar, vad är spöken och demoner, och vad är verkligt och vad är minnen som han och hans fru slåss mot?

”Vargtimmen” i regi av Malin Stenberg som hade premiär på Dramaten lördagskvällen 12 mars är en hybridföreställning med teater, musik och film. Karin Dreijer Andersson från The Knife och Fever Ray har gjort musiken och Andreas Nilsson står för video/scenografi.

Föreställningen börjar med att vi på en stor skärm ser en pojke cykla på en snöig väg. Pojken har en skrivmaskin på ryggen. Han cyklar strax före gryningen och det tycks inte bli några spår i snön efter hans cykelfärd. Undermedvetet känner vi att något inte står rätt till. När videoskärmen med den cyklande pojken dras undan anar vi en människa som sitter på golvet i ett kalt rum. När ljuset på scenen tänds ser vi att det är en ung kvinna och från högtalarna hör vi henne tala. Är det hennes tankar?

Även om föreställningen i programbladet beskrivs som hybridföreställning är det ändå teatern och skådespelet som står i centrum. Musiken förstärker, som filmmusik, liksom videoklippen fördjupar spelet, men det är skådespelarna som bär föreställningen. Både skådespelarna som spelar Johan och Alma och de som spelar spökena och demonerna, i flera fall drömlikt könsöverskridande.

Det slår mig att skräck tagit sig in på svensk teater. 16 mars har vampyrboken ”Låt den rätte komma in” premiär på Uppsala Stadsteater som teater och i Vargtimmen är demonerna, spökena skräckinjagande. Vargtimmen börjar lite lätt där vi mer anar det hemska. Under timmen fram till gryningen växer demonerna och tar för sig mer och mer av scenen och när gryningen borde komma fortsätter Vargtimmen och härskar över både gryning och dag. Vargtimmen tar aldrig slut.

Vargtimmen är skrämmande, läskig och välspelad med en ung skådespelaruppsättning. Föreställningen är en och en halv timme och borde vara ett utmärkt val för att bjuda in en yngre publik som gymnasieklasser. Inte för att föreställningen skulle vara lätt, det är ett svårt och tungt ämne om en konstnär eller ung man på väg att bli galen, utan för att den spelas upp med både musik, video och teater på ett sätt som jag tror kan tilltala en yngre publik. Som en liten bonus, som en flirt åt filmintresserade: Peter Engman som en Johnny Depp-kopia i rollen som Baron von Merkens. Fast, för att vara ärlig, känns det inte riktigt övertygande ändå. Skräckfigurerna på natten är lite mer lustiga än skrämmande, Johan utstrålar för mycket ofördärvad ungdom för att jag ska tro på hans demoner.
Något fattas för att det ska bli riktigt ångestladdat.

Jag inser att jag väldigt gärna skulle vilja se filmen från sextiotalet också, då spelades konstnären Johan av Max von Sydow och hans fru Alma spelades av Liv Ullman. Spökena spelades av bland annat Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand.

I Dramatenbloggen har illustratören Nikolay Saveliev bidragit, med en serie bilder som symboliserar de demoner som konstnären Johan möter i pjäsen.

Kattkorgen berättar från genrepet.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

I rollerna Jon Karlsson, Lina Englund, Peter Engman, Eva Melander, Omid Khansari, Aleksa Lundberg, David Mjönes, Nils Poletti, Philip Hägglund/Marcus Pantzar

Fotograf: Sören Vilks

Regi Malin Stenberg
Scenografi Andreas Nilsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Jenny André
Musik Karin Dreijer Andersson
Peruk och mask Sari Nuttunen, Marie-Louise Hellberg


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,