Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: En oslipad diamant – en smart genomförd skildring av kampen för att bli rik på sitt utseende

by

En Oslipad Diamant
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi och manus Agathe Riedinger

Skönhet är det viktigaste. Det är 19-åriga Liane helt övertygad om. Hennes mantra för livet lydar: ”Den som är vacker har makt. Makt ger pengar.” Hennes liv och syfte och mål med livet är domineras av drömmen om det perfekta utseendet där smink, kläder och modifiering av den egna kroppen har blivit meningen med livet.

Liane bor i landsortshåla i södra Frankrike och hon lever under fattiga förhållande. Hon bor med sin mamma och sin lillasyster och de kan kategoriseras som ”white trash”. Mamman är arbetslös och har inte betalat hyran på fyra månader så de kommer att bli utslängda och bostadslösa vilken dag som helst. Hela Lianes liv har varit utsatt och fattigt. Ett par år har hon till och med varit bortlämnad hos en fosterfamilj för att hennes mamma inte kunnat försörja henne. Men kan ändå hålla sig med dyrt smink och dyra hudvårdskrämer och glittrande högklackade skor och kortkortkorta kjolar. Hon stjäl nämligen. Liane är ganska duktig på att stjäla. På något sätt har hon till och med lyckats skaffa pengar för plastikoperationer. Hennes bröst är opererade för att vara större och att läpparna får fillers syns lång väg.

Det viktigaste för Liane är att få så många följare som möjligt på sociala medier. Hon har 10.000 följare så hon är inte riktigt den influencer hon vill vara. Men så kommer ett telefonsamtal. Liane har kanske fått en väg bort från småstadstillvaron och kanske kan hon bli berömd och rik. Hon har kallats till en första intervju för att få provspela för dokusåpan ”Miracle Island”. Om hon blir utvald kommer hon att få många fler följare på sina sociala medier och hon kan bli välbärgad och få den framgång hon drömmer om.

För mig är det obehagligt att se en människa som så totalt hyllar tanken och idéen att utseendet är det viktigaste, ja till och med det enda viktiga. Det är obehagligt att se hur människor inte kan acceptera sig själva utan måste operera sin kropp efter skönhetsideal från sociala medier. Att det som ger människor deras värde är märkeskläder och ett sexigt, snyggt utseende.

Det är skickligt berättat och vi får en osminkad socialrealistisk skildring av en tonårsverklighet. Det är bra gjort men jag är kluven. Liane lurar sig själv och har mycket ilska och ångest i sitt undermedvetna som bubblar och pressar på. Det finns inte mycket som är äkta på henne. Bröst och läppar har förstorade genom inplantat och hon går klädd för att på alla sätt stryka under att hon är sexig med shorts eller kjol som är så kort att hon nästan inte döljer något. Men samtidigt är hon inte alls intresserad av att ha sex, så hon är rätt stark ändå.

När beskedet från dokusåpan dröjer och Liane redan har spridit det överallt att hon varit på intervju är hon på bristningsgränsen att explodera.

Handlingen följs av dramatisk musik med stränginstrument. Många scener är filmade på ett medvetet skakigt sätt och med bildsnitt som om det vore filmade med mobiltelefon vilket förstärker intrycket av en amatörmässig tonårig som vill vara influencer men inte har råd med proffsig utrustning. En oslipad diamant är filmmässigt annorlunda, intressant och ger mycket att prata om och fundera kring. Utseendefixering, vad som är värt mest i livet, vad som uppmärksammas, influensers och traditionella mediers samverkar och beroende av varandra.

Vill inte berätta slutet för det förstör nog något av upplevelsen för den som ser filmen. Men slutet finns det mycket att diskutera kring. Att jag inte ger den högre betyg än 3 beror på att den samtidigt gör mig ledsen och deprimerad över att ett liv så totalt inriktat på ytliga värderingar härskar runt om i världen.

Det är en väldigt smart och konsekvent utförd filmberättelse och den utmanar fördomar. Det finns många filmer där unga män tränar stenhårt för att bli vinnare i boxning eller löpning eller någon annan sportslig kraftmätning. Det finns filmer om små pojkar som älskar att dansa och som inte ger sig trots omgivningens motstånd. Nu är det en ung tonårskvinna som envist hänger fast vid sin dröm: att bli berömd och rik för sin skönhet. Och för att vara snygg och vacker formar hon sin kropp efter de ideal som uppenbarligen styr världens skönhetsideal.

I Cannes 2024 visades EN OSLIPAD DIAMANT som del av festivalens huvudsektion och tävlade om en guldpalm. Under Stockholms filmfestival fick huvudrollsinnehavaren Malou Khébizi pris som bästa kvinnliga skådespelare.

Filmrecension: Wallace & Gromit – Hämden har vingar – äntligen en ny långfilm om detta underbara par

by

Wallace & Gromit – Hämden har vingar
Betyg 4
Global premiär på Netflix 3 januari 2025
Regi Nick Park and Merlin Crossingham
Originaltitel: Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl

Underbara Wallace och Gromit är tillbaka. Det var ett par år sedan en långfilm med Wallace och Gromit kom, Varkaninens förbannelse som gick upp på bio 20025.

Den här gången för lergubben och den ständige uppfinnaren Wallace och hans kloka hund Gromit möta utmaningen av AI. Är AI, artificiell intelligens som byggs in i robotar, hjälpredor som gör livet lättare eller kan de bli våra fiender när en ondsint programmering tar över?

En riktig familjefilm, precis som en sådan ska vara: underhållande, spännande, engagerande för barnen och samtidigt ger den en del att tänka på för den vuxne. Denna nya långfilm med Wallace och Gromit är helt underbar: äventyrlig, komisk, varm, välgjord, rafflande.

Wallace bor, tillsammans med sin hund Gromit, på 62 West Wallaby Street som ligger i en del av Wigan i Lancashire. Att Wallace tycker om att uppfinna, det vet alla som sett någon av kortfilmerna eller långfilmen. Han har uppfunnit en metod åt sig själv som tar honom ur sängen på morgon, placerar honom i ett skönt bad och sedan för honom vidare till frukostbordet där brödskivorna serveras nyrustade med marmelad. Allt sköts genom att Gromit får trycka på en knapp eller två.

Gromit däremot är lite trött på all teknik och söker sig gärna ut i trädgården för att få en fridfull stund där han kan sitta ned och njuta av grönskan och i lugn och klippa gräs eller ansa en häck eller bara njuta av blommorna. Wallace förstår inte att för Gromit är det helt underbart att få sitta där och göra saker i den takt han själv vill. Gromit har inget behov av att åstadkomma något stort arbete i trädgården. Det förstår Wallace inte alls utan skapar en tomte-robot åt Gromit. Roboten Norbot ser ut som en liten tomte och sätter igång och klipper häck och gräsmatta och jobbar i full fart i trädgården. Stackars Gromit förlorar sin enda lugna vrå.

Samtidigt sitter stortjuven Fjädern, Feathers McGraw, inlåst i fängelse på livstid för stöld en av blå jättediamant. Feathers McGraw är minst lika smart och påhittig som Wallace och i fängelser smider han planer för att försöka fly.

På polisstationen i Wigan i Lancashire planerar polischefen Mackintosh sin pension. Han är stolt över att tillsammans med Wallace kunnat gripa tjuven Feathers McGraw som stal en blå diamanten. Diamanten har polischefen tryggt inlåst i en liten skattkista, berättar han för den unga nya polisen, PC Mukherjee som verkar vara smartare än polischefen och smart nog att inte visa honom det. Ett sista uppdrag ska polischefen utföra innan han äntligen ska njuta av sin pension. Den blå diamanten ska visas på en utställning och han, polischefen, ska föra den dit och visa upp den.

Att allt inte blir som polischefen eller Wallace tänkt sig, det är inte svårt att lista ut. Och frågan är hur smart det är att använda sig av AI-robotar. Ja det blir både spännande och roligt och tankeväckande, precis som en bra familjefilm ska vara.

Filmerna om Wallace & Gromit har nått ut stort och fått en hel del priser. Den första kortfilmen, A Grand Day Out , nominerades till Oscar för bästa animerade kortfilm 1991. Kortfilmerna The Wrong Trousers och A Close Shave följde. Fullängdsfilmen The Curse of the Were-Rabbit släpptes 2005. De tre sistnämnda fick varsin Oscar.

Wikipedia berättar om tekniken Wallace & Gromit-filmerna är skapade med:
Wallace & Gromit – filmerna är inspelade med stop motion-animationsteknik. Efter detaljerad storyboarding, uppsättning och modellering av plasticine , spelas filmerna in en bildruta i taget och flyttar karaktärernas modeller något för att ge intrycket av rörelse i den slutliga filmen. Som är vanligt med andra animationstekniker, kan stop motion-animeringen i Wallace & Gromit duplicera bildrutor om det är lite rörelse, och i actionscener används ibland flera exponeringar per bildruta för att producera en falsk rörelseoskärpa . Eftersom en sekund film utgör 24 separata bildrutor, tar även en kort halvtimmesfilm som A Close Shave mycket tid att animera. Allmänna citat om animeringshastigheten för en Wallace & Gromit -film visar att inspelningshastigheten vanligtvis ligger på cirka 30 bilder per dag per animatör.

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

by

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.

Filmrecension: Nosferatu – Makaber jul och ruskigt nytt år

by

Nosferatu
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 januari 2025
Regi Robert Eggers

Vad är tid för en blodtörstig vampyr?
1979 bjöd Isabelle Adjani och Klaus Kinski på oförglömliga prestationer i Werner Herzogs klassiska tolkning av berättelsen om den ikoniska vampyren. Den filmen i sig var en hyllad nytolkning av stumfilmsklassikern från 1922.

Adjani briljerade som oskuldsfull symbol för dygd, medan Kinski… ja, han var Kinski. Med inspiration hämtad från tysk expressionism och en poetiskt mörk berättarstil, är det en film som fortfarande hemsöker mig. I mina ögon förblir det den absolut bästa filmatiseringen av Bram Stokers berättelse.


Nu, nästan 50 år senare (och 100 år efter originalet), likt en vampyr som vägrar dö, är det dags igen. Berättelsen återuppstår på biograferna, denna gång i regi av Robert Eggers, som imponerat med stilistiska mästerverk som The Lighthouse (2019) och The Northman (2022). Eggers tycks ha en naturlig känsla för mörka, suggestiva världar, och Nosferatu är inget undantag.

Lily-Rose Depp axlar nu manteln från Adjani och porträtterar en kvinna som i en sanndröm lockas till mörkrets furste. Snabbspola några år framåt, och ondsinta planer sätts i verket. Hennes make (Nicholas Hoult) reser till Böhmen för att sälja en herrgård till greve Orlok, självaste Nosferatu (Bill Skarsgård). Willem Dafoe stjäl flera scener som en excentrisk, ”canceled” professor.

Filmens stil är krypande obehaglig. Att handlingen utspelar sig under julen gör det knappast till en julfilm – här är det makabert och gotiskt som gäller. Ändå saknas något av den där riktigt kusliga känslan från Herzogs patinerade, tidlösa värld. I vår moderna TikTok-era är det svårt att uppnå samma poetiska mörker som i Kinskis dagar.

Med det sagt är detta fortfarande en sevärd version av den odödliga berättelsen om det odödliga monstret.

Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

by

Beck – Vilhelm
Betyg 3
Premiär på TV4 Play 6 december 2024
Regi Per Hanefjord

När du film nummer 51 om Beck med Peter Haber haft premiär kan vi konstatera att det gamla, trogna, stabila gänget som filmerna byggt på blivit mer och mer slitna. Vilhelm, Martin Becks barnbarn, tar alltmer över rollen som Beck. Valter Skargård levererar som Vilhelm. Om filmserien efter ska överleva är det med Skarsgårds Vilhelmm som central karaktär. Sedan är ju frågan om det är önskvärt att en filmserie fortsätter i det oändliga.

Vilhelm är patrullerande polis i början av denna film. Av en händelse är han och hans patrull på plats för ett mord. Vilhelm lägger märke till en detalj kring hur offret tejpats och det påminner om en tejpning vid ett annat inbrott, som dock inte hade dödlig utgång. Men mordutredarna vill inte lyssna på Vilhelm, som så klart börjar utreda på egen hand.

För att inte förstöra spänningen för den som ska se filmen tänker jag inte berätta mer om handlingen. Men en sak är tydlig: Det är Vilhelm som är huvudkaraktär och mest intressant.

Av tradition brukar Beck-filmerna ha ett starkt samhällskritiskt tema. Det har den nu också. Men den är långt ifrån realistisk. Det är väldigt synd om brottslingarna i Vilhelm – Beck. Hela den sorgliga historien om två av samhället och alla övergivna tonårsbröder som måste råna för att försörja sig köper jag inte. Speciellt inte när samhället ser ut som det gör idag, med farliga kriminella gäng som rekryterar barn och där ledarna i dessa gäng är relativt unga män, ofta med utländsk bakgrund som den så kallade ”Jordgubben” som till och med fick hjälp av svenska Skatteverket under sin flykt-tillvaro i Turkiet, som Expressen berättar om:
Under gängledaren Ismail ”Jordgubben” Abdos flykt från Sverige har Skatteverket hjälpt honom med viktiga dokument – och ignorerat flera larm.

Nu har inte filmen Beck – Vilhelm något med Jordgubben eller gängkriminella i Sverige att göra. Och det är ett stort minus att de verkliga problemen i det svenska samhället idag med kriminella gäng där barn rekryteras totalt förbigås med tystnad av Beck-filmernas skapare.

När den nya polischefen, bra spelad av Nina Zanjani, intervjuas i tv sitter Alex och övriga i mordgruppen och tittar på talet via en stor tv som hänger på väggen på kontoret. Tittar verkligen poliser på gammel-tv när de är på jobbet? Har SVT Play och andra play-kanaler inte nått in till polishuset?

Överlag är handlingen väldigt ytlig, otidsenlig och svår att alls tro på. Den enda behållningen är Valter Skarsgårds Vilhelm som har fart och engagemang.

Denna film nummer 51 i Beckserien med Peter Haber når inte upp till högsta klass men är ändå bättre än de senaste Beck-filmerna i denna serie. Vilhelm kan vara räddningen, så klart. Fast hur relevanta är de alls? Är det ens intressant att det kommer fler. Film nummer 52 kommer under 2025. Tja, kan det bli den sista?