Årets mest hajpade bok? Förmodligen Dan Browns ”Den förlorade symbolen”. Allt var så hemligt kring boken att knappt något recnsionsexemplar släpptes i förväg och de svenska översättarna fick inte tillgång till boken förrän den var släppt på engelska, sägs det.
Förväntningarna var stora hos de som fängslades av spänningen i ”Da Vinci-koden”. Dan Brown hade skrivit några böcker före #Da Vinci-koden”. De böckerna var inte lika bra och därför hade de inte översatts och getts ut i så många länder. Men efter succén med ”Da Vinci-koden” fanns det en marknad för fler böcker av Dan Brown – och de gavs ut runt om i världen.
Som sagt: de böckerna når inte upp till samma nivå som ”Da Vinci-koden”.
Dan Browns böcker ha alla samma koncept. Robert Langdon, medelålders professor som ser rätt bra ut och är i lagom god trim eftersom han simmar varje dag är fascinerad av symboler och forskar i ämnet. Han trillar in i mystisk historia där han förmåga att tyda symboler kommer till nytta. En ond galning och en vacker smart kvinna plus en mängd personer som man inte vet säkert vem som står på den goda sidan förrän i slutet. Ja det är ingredierna som skakas om i samma slags historia.
Dan Brown skriver egentligen samma historia, om och om igen. Så när då den första boken han skrivit efter ”Da Vinci-koden” gavs ut och den fick bra kritik i den första recensionen, var mina förväntningar höga.
Tyvärr kom de på skam. Jag fick tvinga mig att läsa de sista kapitlen. Spänningen tappades bort på vägen. Boven var inte trovärdig, symbolhistorien engagerar mig inte och Dan Brown verkar så feg och rädd för att stöta sig med frimurarna att han nästan hyllar dem och deras organisation.
Rent språkligt är Dan Brown verkligen inte av hög litterär klass. Han kan skriva att Robert Langdon känner sig upprörd eller uppriven eller förvånad, istället för att beskriva känslorna. Han gör alla de fel de flesta får bakläxa på i skrivarkurser.
Jag stör mig också på ofoget att kursivera det som personen tänker. Det är som han inte litar på att läsaren ska begripa vad som är personens tankar. Det hoppar ibland för mycket mellan ur vems perspektiv något berättas.
Jo, det är klart, Dan Brown gör väl själv inga anspråk på att vara en författare med djup, varken när det gäller hantering av språk eller psykologisk trovärdighet i karaktärerna. Men i ”Da Vinci-koden” hölls spänningen uppe berättelsen igenom. För mig höll spänningen i ”Den förlorade symbolen” bara i halva boken. Sedan fortsatte jag bara att läsa klart för att jag är så envis.
Den förlorade symbolen
Dan Brown
ISBN: 978-901-0-010646-1
Relaterat:
Recension i DN, recension i Göteborgsposten, Törnebohm,
Kulturnytt, Bokhora, Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om deckare, recension, Dan Brown, Den förlorade symbolen, frimurare, böcker, litteratur
Ja, och sedan följer uppdrag på uppdrag tillsammans med de andra cheruberna. Det första hos en rik och skum man i London, trist nog uppenbart arketypen för den girige juden. Och det är liksom här det börjar gå fel. Eller om det bara är jag som tappar intresset för intrigerna, som känns lite slarvigt ihopfogade. Men min elvaårige son tyckte det mesta var spännande. Kanske för att personer i hans ålder knappast är bortskämda med spänningslitteratur med huvudpersoner i deras egen ålder. Och till författarens heder ska sägas att han verkligen försöker ta den unga läsekretsen på allvar.
