Sex fiaskon och en doktor
Manus och regi Micke Klingvall
Kostym Amanda Jalmberg
Musik Yosefin Buohler
Teater7 i Vintervikens Trädgård
Lördagen den 16 juni 2018 Premiär
En commedia dell’ arte föreställning ska bjuda på livets alla spel/förspel, allt lågt/högt i samhällsapparaten, intensiva bus på/av scen, groteska vinklar, pinsamheter och involverande flirtar med publiken. Allt för att åskådaren ska integreras och vara på helspänn och inte veta när de kommer att dras in i handlingen eller hånas skamlöst. Den blyge som önskar avstånd mellan sig själv och scenens skådespelare, ska hålla sig undan, sitta långt bak, se ner i marken eller helt enkelt lära sig att livet är allt för kort för att kosta på sig att ha tråkigt.
Eftermiddagens premiär gav sannerligen allt det som en klassisk italiensk komedi ska ge. Redan inledningsvis socialiserade några av ensemblens skådespelare runt i sina fasta karaktärer och gjorde sig bekanta med publiken. De betedde sig lättsamt och i traditionella masker och kläder. Gränsen mellan de på scen och vi i publiken suddades omedelbart bort.
Inledningsvis slog det mig hur liten scenen var, en av de minsta jag sett i liknande sammanhang. Jag blev omedelbart intresserad över hur man, med tanke på de antalet karaktärer som behövs för att skapa den italienska komedins, tänkte lösa det. Förvecklingar och dubbelhet är en självklarhet i komisk teater. Det kräver dock mycket högt tempo och utrymme för att kunna accelerera eller lägga sig platt. Att emotionellt gå från utkant till utkant kräver viss tid och scenplats. Publiken ska ju luras teatralt att tro att berättelsen är trovärdig trots allt. Genomgående lyckades ensemblen lösa scenbytena ganska bra och karaktärsförväxlingar flöt förhållandevis okej, om än något ojämnt. Alla karaktärer fick tyvärr inte sitt komiska utrymme fysiskt på grund av scenen. Den starkaste otydligheten var när Signora kom in i en scen och påminde allt för mycket inledningsvis om Flavia utseendemässigt och energimässigt. Det tog den rollkaraktären några repliker innan den nya karaktären utvecklade sig.
Det är alltid roligt med musik och sång som går hand i hand med handlingens berättande form, ”vi vill roa er en stund”. På ett allsångsliknande sätt i kväll, var sångerna till för att hjälpa till i den fysiska handlingen och sätta oss rakt in i handlingarnas centrum omedelbart. Dess avslut hjälpte till en tydlig punkt och manade oss till att applådera. Att ensemblen sjöng olika bra spelade ingen som helst roll i detta sammanhang.
Självklart ska en commedia dell´arte föreställning ge förlöjligande dialekter/språk (skånska, tyska och gotländska), lyten, svordomar, skällsord och sexism – det är en del av dess ursprung och ger oss utrymme att skratta åt oss själva och saker vi kanske inte borde. Föreställningen bjöd på lagom doser och bra balans mellan det ena och det andra. Däremot ska man akta sig för att försöka läspa roligt om man inte alls kan läspa bra, eftersom det tyvärr leder till att det komiska tryter och man hör inte vad skådespelaren säger.
Manuset levererade just den satir som teaterformen kräver, d.v.s. vår nutid fick också sina välbehövliga kängor genom Svenska Akademin, Metoo och den skandalösa president på andra sidan Atlanten. Det bästa var de s.k. könskamperna där män och kvinnor spelar på hur vi inte någonsin kan förstår varandra för att kvinnor är just kvinnor och män är just bara karlar. Dessutom lyckades man snyggt och accepterande förklara naturligheten med skägg på kvinnor genom att göra transsexualiteten som det mest naturliga. Däremot får jag inte ihop titeln helt och fullt. Jag fann inte tillräckligt mycket sexiga fiaskon eller sex i antalet fiaskon på scen. Kanske får jag ringa Klingvall och fråga hur han menade.
Ge dig själv möjligheten till lättsam underhållning med ett och annats tjuvnyp. Det är det som ger livets söta det salt som piggar upp. Du kan välja att höra det du vill och ge det något som kan flyta eller så inser du att det finns rannsakning som förtjänar en djupdykning. Man måste inte ”nöja sig med det man kan få” eftersom man själv skapar sin mening genom att ta det man vill ha.
Ensemble:
Amanda Jalmberger (Il Dottore, Zanni), Ola Wallinder (Il Capitano, Pantalone), Yosefin Buohler (Flavia, Signora), Martin Åkesson (Flavio)
