Fenix
Av: Ann-Sofie Bárány
Regi: Suzanne Osten
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljusdesign: Torben Lendorph
Musik: Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove
Sång: Maria Johansson Josephson
Videoprojektion: Velourfilm
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Clown- och melodramainstruktör: Maria Öller
Urpremiär 24 augusti 2018, Lilla scenen på Dramaten. Del av Bergmanfestivalen.
Speltid: 2 timmar och 20 minuter, inklusive 10 minuters paus
En visuell föreställning som det sprakar om med budskap på flera nivåer. En kvinnlig poet i Ryssland 1918 söker kontakt med en stor teaterman mitt under brinnande inbördeskrig. Dramat är skrivet av Ann-Sofie Bárány och skildrar mötet mellan den ryska poeten Marina Tsvetajeva och den ryska teatermannen Evgenij Vakhtangov.
Det är en spännande epok i den ryska historien som sänder vågor ut och påverkade hela Europa och hela världen, egentligen. Revolutionen där har förändrat världens historia. Många poeter, konstnärer och kulturfolk stödde revolutionen och bolsjevikerna i början, bland andra Vladimir Majakovskij, men många blev djupt också besvikna och begick självmord när de sett hur revolutionen urartade till diktatur.
Marina Tsvetajeva var däremot skeptisk och kritisk redan från början, även om hon gjorde en del försök att anpassa sig till den nya tiden. Hon var uppväxt i en välbärgad familj i centrala Moskva, hon var välutbildad och familjen slogs i spillror och blev av med sina tillgångar när bolsjevikerna tog makten. Hennes man krigade med de vita trupperna mot bolsjevikerna.
En stor del av uppsättningen berättas ur Marinas ena dotters perspektiv, mycket bra spelad av Siri Hamari, som är en av föreställningens stora behållningar. Siri Hamari spelar med hela kroppen och får mig att känna med henne och alla barn som kommer i kläm under krig och oro och med föräldrar som egentligen inte vill ha ansvar över barn och familj.
Visuellt är föreställningen enastående. Det visuella och musiken (nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove) tillsammans är enastående och jag kan sitta och bara njuta av alla färger, av scenbilder, av koreografin.
Dramaturgiskt kände jag att föreställningen kanske tar upp för många spår, kanske spretar den åt för många håll. Den tar upp frågor kring teaterkonst kontra poesi, den tar upp frågor om vad fantasi ger oss, det ställer frågor om poesins och skaparenergin i förhållande till vårt materiella liv: hur mycket måste en konstnär, en poet, offra för att kunna skapa? Allt utspelas med bakgrund till krigslarm från inbördeskriget. Jag skulle vilja se denna uppsättning minst en gång till innan jag skriver något om den, egentligen. Den har så mycket att upptäcka, så många detaljer, den är så färgsprakande att jag inte kunde ta in allt första gången.
Handlingen i korthet från Dramatens hemsida:
Marina Tsvetajeva (1892 – 1941), var en hyllad rysk poet, i pjäsen besatt av tanken på att ta sig in på teatern med sin sinnliga poesi och nya teman. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni Jevgenij Vachtangov (1883 – 1922). Samtidigt pågår den ryska revolutionen som omkullkastar hennes och allas borgerliga tillvaro. Hon kämpar för sin själs och sina barns överlevnad.
Om regissören:
Suzanne Osten, är en av Sveriges mest framstående och inflytelserika teater- och filmregissörer som i egenskap av regiprofessor undervisat flera generationer – om bland annat commedians estetik och just Vachtangov. På Dramaten har hon tidigare regisserat Falla ur tiden.
Medverkande:
Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze
Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.
Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.
Denna metateater som ram förstärker frågeställningarna om vad konst/kultur är och om motstånd mot fascism och motstånd mot censur och knyter frågorna ännu tätare till vår tid. Det hade dock inte behövs för berättelsen håller bra nog för att få publiken att ta till sig ämnet. Däremot gör metateatern att det blir en bra krydda av fars och komedi som jag känner gör att föreställningen aldrig känns så lång som den i tid faktiskt är. 
