Furstinnan av Amalfi
Av: John Webster
Regi: Suzanne Osten
Översättning och bearbetning: Per Lysander
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Peter Westerberg
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljus: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rasmus Ölme
Musik: Niki & The Dove, Per Tjernberg
Sverigepremiär 29 februari 2020, Stora scenen på Dramaten
Furstinnan av Amalfi av John Webster är en fyrahundraårig brittisk klassiker. Tack vare en lysande översättning av Per Lysander har språket smidigt anpassats till vår tid.
Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).
Föreställningen är lång, drygt tre och en halv timme, och det är inte helt någon fördel. Föreställningen pendlar mellan tragedi och komedi och det gjorde av och till att publiken verkade ha lite svårt att hänga med. Den frapperande scenografin tog också emellanåt överhand och handlingen kom i andra hand. Speciellt före och efter paus hade föreställningen sina svackor.
Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.
Suzanne Osten berättar i ett pressmeddelande om varför hon ville sätta upp just Furstinnan av Amalfi:
Jag blev faktiskt väldigt upphetsad när jag läste Furstinnan av Amalfi. Först hade jag en annan bild av pjäsen, som så ofta med klassiker. Men när jag läste den tänkte jag: Det var då en kaxig kvinna! Den är så modern att när furstinnan pratar hade det kunnat vara jag eller Maia. Sen om man vet att det är den första helfigurskvinnan i elisabetansk dramatik, då blir man extra imponerad. 1613 kom hon ut i full figur och deklarerade sina egna rättigheter: att få vara lycklig, älska med den hon vill. Hon är sexuell, ett subjekt, en maktspelare med demokratiska idéer.
Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.
Suzanne Osten och Per Lysander träffades på Lunds universitets studentteater för 55 år sedan. Under många år arbetade de tillsammans på Unga Klara där de bland annat skrev Medeas barn, en klassiker inom barndramatiken. Deras samarbete är spännande och det ser jag gärna mer av, men kanske något mindre överdådiga slutresultat. Nu är föreställningen något för lång, då den har svackor och emellanåt känns den mer som ett överdådigt studentspex. På gott och ont.
Medverkande:
David Arnesen
Maia Hansson Bergqvist
Siri Hamari
Hamadi Khemiri
Elin Klinga
Rasmus Luthander
Simon Norrthon
Razmus Nyström
Kristina Törnqvist
Pierre Wilkner
Barnstatister: Elmer Karlgren Grerup, Frans-Alexander Riddarstjärna, Mark Albert Savickij
Slagverk: Anna Lund, Åke Eriksson
Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).
Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.
Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.
Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.
