Jag vet inte exakt varför men U2:s andra Sverigekonsert slog den första på alla tänkbara punkter. [Läs mer…] om U2: Den andra konserten
Recension
Så var U2 och Snow Patrol på Ullevi – plus filmklipp därifrån
Scenkonstruktionen, den stora klon och den runda scenen som skulle göra att fler kunde se mer av konserten var väl en av de delar av U2:s konsert som många var väldigt nyfikna på.
Av Kulturbloggens tre utsända bloggare hade en av oss fått en restbiljett, en sittplats bakom scenen. Med U2 scenklo gick det ju att se artisterna därifrån också. Ja dessa platser bakom scenen var nog rent av bättre än många andra, för platserna var väldigt nära scenen. Men U2 utnyttjade inte möjligheten till fullo. De utnyttjade inte ens kloscenens möjligheter till hälften. Bono och The Edge gick runt några gånger, men dessa gånger var räknade på ena handens fingrar. Till allra största delen var det en traditionell konsert.
Okey: upptill på klo-konstruktionen visades film i 360 grader. Så det var lättare för fler att se Bono i videobild. Men nog finns det mycket mer att hämta med klo-scenen.
För de som hade ståplats fungerade nog scenen bättre. När bandet sprang runt på de små broarna gav de ståplatspubliken runt om scenen en fördjupad scenupplevelse, kan jag tänka mig. Det ser ut så på bilder jag sett från dessa platser. Men ståplatspubliken som tagit sig nära scenen har ju alltid en större upplevelse. Jag väntar på en vidareutveckling av denna scentyp men som än mer tar vara på dess möjligheter och som gör att alla sidor blir framsidan under minst en låt. Och jag efterlyser mer initiativ som Coldplay i Globen senast, då de spelade på olika platser i lokalen.
Förbandet, Snow Patrol, utnyttjade inte scenens möjligheter alls. Vilket är synd, jag såg dem i Cirkus i Stockholm för några månader sedan och dess sångare Gary hade väldigt bra publikkontakt då. Men att spela på en stor arena är en annan sak. Och att rätt använda sig av en rund scens möjligheter behärskar inte alla.
Snow Patrol gjorde en OK spelning, men de var bättre i Cirkus, men då hade det ju en mer tid på sig, de var själva huvudnumret. Cirkus har också bättre akustik och det är närmare mellan publik och band.
Åter till U2:
Publiken var verkligen förväntansfull och gjorde vågen medan de väntade. Så kom då det efterlängtade bandet in på scenen och spelade Breathe och tre låtar från nya albumet: No line on the horizon, Get on your boots och Magnificent
Njae, det var inte vad som tände publiken helt. Först med femte sånger, klassikern Beautiful day började det likna något.
Jag tror att U2 idag är ett band där de flesta mest gillar deras gamla låtar. Om de hade gjort en Best of-turné hade de nog fått högsta betyg på alla konserter. Det är först då publiken tänder till riktigt.
I Göteborg var det ju dessutom kallt. Riktigt kallt sista timmen och många frös när de gick hemåt.
Jag har lyssnat på U2 sedan de släppte första albumet och jag gillar deras senaste album också. Men ändå, jag kände att det var en klart godkänd konsert men jag rycktes inte med till hundra procent.
Bono är idag lika känd för sitt politiska engagemang och under konserten gjordes från scen reklam för aktivistorganisationen One, som Bono startat. Det är en organisation för att öva påtryckning på politiker och makthavare, en organisation som bland annat sätter igång namninsamling. One hade en mängd medlemmar som gick runt före konserten och värvade fler aktivister.
Bonos engagemang för att förbättra världen gav sig till känna under spelningen då bandet sände ut kravet på att Burmas valde ledare Aung San Suu Kyi ska friges från husarresten.
– Hon har snart suttit i husarrest i tjugo år och hennes enda brott är att hon blivit vald av folket, sade Bono.
Bono lyckas föra fram sitt engagemang alldeles lagom. Han tangerar en gräns, men går inte över den. Han balanserar exakt. När människor med mask med Aung San Suu Kyis bild för sitt ansikte tågar in med U2 spelar ”Walk On” – det är en stark scen som får oss alla att känna att vi vill gå med i Burmakommittén eller Amnesty nu, direkt, för att göra något för att förbättra orättvisorna i världen.
Jag läste förresten i Göteborgsposten att Bono efter konserten tog en flaska champagne och gav sig iväg till hotellet där han åt middag med bandet och dess familjer, men sedan drog han till Nefertiti och dansade till 04-tiden. Kul. Där har jag dansat många gånger när jag bodde i Göteborg.
Låtlistan:
Breathe
No line on the horizon
Get on your boots
Magnificent
Beautiful day
Mysterious ways
One
Until the end of the world
Desire
Stuck in a moment that you can’t get out of
Unknown caller
The unforgettable fire
City of blinding lights
Vertigo
I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight
Sunday bloody sunday
Pride (in the name of love)
Walk on
Where the streets have no name
Extranummer:
Ultra violet (light my way)
With or without you
Moment of surrender
Aftonbladets Markus Larsson var rätt besviken och gav konserten betyg 3:
Det dröjer länge.
Närmare bestämt 17 låtar, om vi ska vara noggranna.
Först då, i mitten av ”Pride (in the name of love)”, når konserten upp till förväntningarna. Först då blir kvällen så storslagen att superlativen nästan måste skrivas med versaler för att räcka till.
Fast det är nog så att en reporter som Markus Larsson, som åker runt och ser den ena konserten efter den andra och sitter på pressläktaren, åtskild från folket, inte kan uppleva samma känsla som övriga publiken. När konserten startade och massor ur publiken viftade med vita halsdukar, näsdukar eller något annat vitt, och det kom rök ur rökmaskinerna, nog kändes det att Ullevi vibrerade av en förväntansfull publik.
Uppdatering: Här är vårt inlägg från den andra konserten med U2, på lördagen.
I Göteborg finns en kulle där man kan se vad som händer inne på Ullevi utan att betala, den kallas snikens kulle. Här är en person som spelat in en del av konserten därifrån:
U2 360 Tour från snikens kulle
Här bjuder Aftonbladet på klipp från första låten, Breathe:
Relaterade artiklar:
Recension i Göteborgsposten
Recension i Dagens Nyheter
Recension i Svenska Dagbladet
Recension i Expressen
Expressen om Bonos fest
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, rockmusik, arenarock, konserter, recension, U2, Bono, Snow Patrol
Recension: Public Enemies
Public Enemies imbd
Regi: Michael Mann med Johnny Depp i huvudrollen.
Historien skilldrar den sista delen av John Dillingers karriär. Dillinger var en av USAs mest eftersökta brottslingar. Han gäckade polisen och hånade samhället under trettiotalets depression. Stora del av arbetarklassen gick arbetslös. Det var en tid när människor svalt och man använde vete till att elda med. Vetepriset var för lågt för attt det skulle löna sig att säljas. Världen förberedde sig för andra världskriget. Inte konstigt att en del blev galna.
Filmen är mörk, men inte tillräckligt mörk. John Dillinger, som han gestaltas av Johnny Depp, är ett riktigt charmtroll men någon Robin Hood är han inte. Visst läämnar han bankkundernas pengar men när det är dags att skjuta sig ut spelar det ingen roll vem som kommer i vägen.
Dillinger och hans gäng tog för sig av det de tyckte de hade rätt till. Till och med Al Capones verksamhet framstår som hederligare. De är i alla fall villiga att arbeta för att bygga upp något men det är inget för Dillinger. Allt eller inget.
Set hade kunnat bli en intressant film men allt försigår i en elegant kuliss. Vi får ingen ledtråd till hur galningar som Dillinger och Hoover med sina agenter kan släppas lös på stadens gator.
Polisens misshandel av Dillingers flickvän är egentligen det enda riktigt obehagliga inslaget som visar att något inte står rätt till. Det verkar till och med rimligt att Dillinger skjuts ner bakifrån i en folkmassa.
Det är helt enkelt för mycket snyggt poserande med tuffa pickor. Johnny Depp, förlåt, Dillinger har till och med rakat sig under armarna…
Gå gärna och se den. Den är snygg och elegant med häftigt pang pang och extra romantik. Se den men tro inte på den.
Läs även andra bloggares åsikter om Recension, Johnny Depp, Public Enemies, film
Silversun Pickups: Swoon – som Smashing Pumpkins, fast bättre
Silversun Pickups är en kvartett från Los Angeles som uppträdde på den välbesökta festivalen Coachella i april i år.
Ett pressmeddelande berättar:
“I’m really proud of Swoon,” singer/guitarist Brian Aubert says. “I felt that we started this thing with a complete blank slate just kind of staring at a big mountain, not knowing where this was going to go. Everyone worked so insanely hard and I feel like you hear that we were in there every day trying to make the best songs that we could.”
Albumet ”Swoon” som är bandets andra fullängdare släpps nu i sommar. Några av de första låtarna släpptes i samband med Guitar Hero World Tour tidigare i år, men nu kommer alltså hela albumet. Spelarna har kunnat lyssna på två albumspår och första singeln via spelet.
Bandet stängde in sig i studion och skapade albumet ”Swoon” tillsammans som en uppföljare till debutalbumet Carnavas. Producenterna heter Dave Cooley och Tony Hoffer. Bandet säger själva att albumet är en kombination av något mycket vackert och en bubblande aggression.
Bandets sound, med flera spår som innehåller förvrängda gitarrer, jämförs ofta med The Smashing Pumpkins, medan bandmedlemmarna har sagt att de är mycket influerade av bland annat My Bloody Valentine, Velvet Underground, Elliott Smith och Modest Mouse. I en recension av en konsert i NME läste jag att de var som Smashing Pumpkins, fast bättre.
Jag fastnade direkt när jag lyssnade på recensionsexemplaret. Första spåret ”“There’s No Secrets This Year” är ett rockigt spår med drag i som jag fastnade för direkt. Ett annat av mina favoritspår är den lugnare ”Growing Old is Getting Old” med dragning åt ballad.
För detta albumsläpp skapar Gibson/Epiphone en limiterad upplaga av gitarrer med speciellt artwork, som säljs hos utvalda butiker i hemlandet. Vi som inte har turen att bo i denna del av världen kan gå in på hemsidan och försöka vinna ett ex.
Lyssna gärna på Silversun Pickups på deras MySpace.
Bilder från spelningen på Coachella.
Nya albumet, Swoon, fick bra kritik av Rolling Stones recensent.
Här en recension i BBC.
Recension i LA Times.
Video till Panic Switch:
Sajter för dig som vill veta mer om Silversun Pickups:
Silversun Pickups officiell hemsida
Silversun Pickups livefoton
Silversun Pickups Intervju med REDEFINE Magazine, augusti 2006
Podcast med Silversun Pickups live på SXSW 2006
NME recenserar en konsert med Silversun Pickups i Manchester
Läs även andra bloggares åsikter om indie, musik, recension, skivnytt, Silversun Pickups
Recension: Scener från ett kändisskap
Scener ur ett kändisskap, en film av killarna som gjorde Hundtricket: Christopher Panov och Christian Eklöw. Titeln syftar förstås på Bergmanfilmen Scener ur ett äktenskap och rör sig om en bluffdokumentär om Linus Wahlgren (Rederiet, Hundtricket och minstingen i familjen Wahlgren).
Filmen driver med finkulturen och förutom Linus Wahlgren (som spelar sig själv) är en hel drös dDramatenskådisar med. Jonas Malmsjö, till exempel. Alla spelar sig själva och vi får se en hel del obetalbara scener inifrån Dramaten.
Även storasyster Pernilla, dyker upp. Hon är mycket kortare än jag trodde.
Tycka vad man vill om en sådan här film men alla bjuder på sig själva. Just på grund av det är det svårt att se den satiriskt. Föremålen för satiren spelar med och blir det något annat. Intrycket är att alla har kul och det gör den här filmen sevärd. Det är intressant att Dramaten ställer upp som den gör.
Det som inte fungerar är när finkulturen på Dramaten skall kontrastera mot folkkulturen. Det räcker så bra med Linus Wahlgren ute på sväng med Jonas Malmsjö. Det blir övertydligt och lite drygt.
Se trailern:
Relaterat: Platt satir tyckte Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten och SvD om Linus Wahlgren
Läs även andra bloggares åsikter om Film, recension, Scener ur ett kändisskap, Dramaten, kändisar, satir